Idag var blodsockret i botten vid middagsdags. Pizzerian på hörnet hade en särskild lyster och lockelse kring sig. Under sommaren och min lowcarb-diet har jag knappt sneglat åt calzonesyltan. Men med slarvätande av potatismos, några öl och någon smygkaka så har suget börjat komma tillbaka. Därför blev det moteld. Bet ihop och svängde till en iställetförpizza, en räddningsplanka.
Några skivor bacon frästes i ankfett (olja går bra). När de var gyllene skivade jag ner en halv, färsk vitlök som fick svettas med en liten stund och temperaturen sänkte till 3 av 9. En smet av 5 ägg, 0,5 dl grädde, 1,5 dl fint riven smakrik ost, salt och rejält med svartpeppar från kvarnen. Ska det vara svartpeppar i maten tycker jag att ”ett par tag med kvarnen” är bortkastat. Det ska smaka att det är peppar i. Sneten hälldes i pannan och halverade körsbärstomater ploppades i. Smeten fick vila orörd i den låga värmen för att stanna. Det tar en stund (men inte längre än att vänta på hämtpizza) på låg värme men den sköter sig helt själv och blir krämig. När pizzaomeletten stannat strödde jag över ytterligare lite ost och rejält med färsk basilika.
Mycket smakrikt, krämigt och mättande. Glad att jag inte föll för frestelsen. Då hade jag suttit och päst över en tung, degig pizza nu och inte haft ork att blogga.
Håller helt med om pepparn! Ska det va så ska det va rejält!
Fast omeletter av alla de slag är något jag har väldigt svår att äta – jag mår alltid oerhört illa efteråt, även om jag inte äter mycket.
Fast en spansk potatistortilla säger jag inte nej till. Men då blir det inte så LCHF. 🙂