Om det finns en rätt som direkt skulle kvalificera sig in på tio-i-topp över ”skämsemat” så måste det väl vara flygande jakob? Så fort man nämner rätten möts man av rynkade näsor och kommentarer som ”uuuh jag får kväljningar av bara tanken”. Ändå får man upp 19 000 träffar när man googlar ”flygande jakob”. Det är väl som med skvallerpressen; trots en enorm upplaga är det ingen som köper tidningarna.

Vad är det som väcker sådana känslor av kärlek, hat, förakt och vämjelse? Är det den rosaktiga färgen? Den vispade grädden? Barnmatsvarningen? Bananerna? Min gissning är att det är den fokliga populariteten kombinerat med att rätten är så ”olutheransk” i sin framtoning. Något som är antitesen till långkok och så oblygt utmanande, flörtigt lättätet kan ju inte vara värdigt respekt. Eller? Lite grand som Melodifestivalen.

Men man måste väl idag ändå räkna in denna rätt bland moderna svenska husmansklassiker? Receptet är helt svenskt och skapat av Ove Jakobsson som arbetade med flygfrakt, därav namnet, och publicerades första gången i ”Allt om Mat” 1976. Kombinationen av udda ingredienser måste vid tiden varit mycket uppseendeväckande och i kombination med hur lättlagad rätten är bidragit till populariteten.

Eftersom jag själv inte ätit rätten på flera år tyckte jag att det var dags att återuppleva denna syndfulla rätt. Efter att ha letat igenom nätet och sett alla upptänkliga varianter på receptet hittade jag till slut originalet från 1976 (se nedan). Följde det nästan till punkt och pricka. Trodde jag skulle behöva ersätta den italienska salladskryddan med något annat. Döm om min förvåning när det står en burk i kryddskåpet! Har ingen aning om hur den hamnat där. Kära hustrun (som sällan lagar mat) utsattes för korsförhör men befanns oskyldig. Mystiskt. Nåväl. Den enda förändringen var att jag ersatte hälften av chilisåsen med en lite hetare amerikansk apelsinketchup(!) för att få lite sting.

Hur smakade det? Gott givetvis. Den gräddiga fetman, chilistinget, tuggiga nötter, knaprigt bacon mosig och söt banan och mör kyckling kan liksom inte bli fel. Serverade strimlad isbergssallad (tidsenligt skulle det vara) med bara en skvätt olivolja och vinäger. Kompletterade perfekt med syran och krispigheten. Rätten är inte helt olik den försvenskade thaimat som serveras på otaliga snabbmatsserveringar; kokosmjölken, frukten, kycklingen, nötterna, mild chili och ris. Kanske dags att uppdatera flygande jakob med grön curry och kokosmjölk?

Diskuterade vad som hade passat att dricka till. Varför inte ett skämsevin? Liebfraumilch. Hade säkert passat utmärkt med sin sötma och mjuka karaktär.

Edit: Testa gärna Carl Butlers Currykyckling med tomatchutney som jag misstänker stått som inspiration till Flygande Jakob.

RÖSTA nedan om denna vattendelare i det gastronomiska Sverige.

Originalrecept Flygande Jakob

Antal personer: 8

Ingredienser

• 3 färdiggrillade kycklingar
• 1 tsk italiensk salladskrydda
• 4–5 bananer
• 4,5 dl vispgrädde
• 2–2,5 dl chilisås av ketchuptyp
• 2 pkt bacon
• 1 dl salta jordnötter

Gör så här

1. Sätt ugnen på 225°. Bena ur kycklingarna och lägg bitarna i en smord, ugnssäker form. Smaka på kycklingen. Krydda eventuellt med salt och peppar. Strö över salladskryddan.
2. Skala bananerna. Dela dem först på tvären och sedan på längden så att det blir fyra bitar av varje. Lägg bananbitarna ovanpå kycklingbitarna.
3. Vispa grädden och blanda den med chilisåsen. Bred gräddblandningen över kyckling-/bananbitarna. Gratinera i ugnen ca 20 minuter.
4. Skär under tiden baconet i småbitar och knaperstek dem. Strö baconet och jordnötterna över den färdiggratinerade kycklingen.
5. Servera med naturell grönsallad och kokt ris.

http://intressant.se/intressant

Snappade upp ett recept i tågtidningen på öresundståget häromdagen. Hur enkelt det än var så minns jag det inte exakt. Så här blev min version.

Dela äpplen utmed ”ekvatorn” och skär ut kärnhuset. Om du förbereder rätten för att tillaga den senare så gnider du snittyran med citron för att den inte ska bli brun. Fyll håligheten med mandelmassa eller marsipan. Jag köpte Odense Grand Cru med mycket mandel och hela bitar. Mycket bra, lite dyrare men väldigt drygt. Jag blandade marsipanen med lite calvados men det kan säkert vara gott med konjak, whisky eller bara kanel. Toppa med mandelflarn och stek i ugnen på 150° tills allt fått en fin färg och äpplena är klara (vaierar efter sort). Jag använde golden delicious. Gör inte det! Vänta tills du kan få tag i svenska, smakrika äpplen, gärna med bra syra. Med menlösa importäpplen dominerar den söta mandelmassan.

Ingen äppeldessert utan vaniljsås. Jag gjorde en klassisk sauce anglaise som är grunden till många desserter, glass bland annat. Receptet har en enkel proportionsformel som är 4-1-1 i vikt; 4 delar mjölk/grädde, 1 del äggula, 1 del socker. Vispa äggulorna och sockret kraftigt. Sjud en 50/50-blandning med grädde och mjölk. Använder du vaniljstång snittar du den, låter den sjuda med och ligga och dra i en kvart innan du skrapar ur fröna. Du kan också blanda i vaniljarom eller mald vaniljstång som jag använder. Häll den varma mjölkblandningen i en fin stråle ner i äggröran under kraftigt vispande. Häll tillbaka såsen i grytan och värm på medelhög värme under ständigt vispande. Såsen får inte bli för varm då koagulerar gulan och den skär sig. När såsen fått en lite krämig konsistens silar du den och kyler den i vattenbad. Denna sås blir lättflytande. Vill du ha en krämigare, fluffigare sås (som på bilden) så vänder du ner vispad grädde.

Till min franska köttfärslimpa gjorde jag en blomkålsgratäng efter ett recept i Jamie Olivers bok ”Jamies Matrevolution”. Jag har aldrig blivit besviken på något av hans recept. Det är ofta så enkla och självklara att jag inte ens lockas att ändra i dem. Denna variant på klassikern blomkålsgratängen var mycket lyckad.

Skär buketter från ett riktigt stort eller 2 medelstora blomkålshuvuden. Koka 5 minuter i saltat vatten. Mosa 5 sardeller och blanda med 5 dl creme fraische, salt, peppar och 100 g fint riven ost (i receptet anges cheddar men jag bukar ta vad jag har hemma, idag blev det västerbotten och lagrad gouda). Klicka ut röran över blomkålen som du lagt i en form. Strö ytterligare 100 g riven ost över. Sist strör du över en brödmix som du gör så här: mixa 4 skivor dagsgammalt vitt bröd med kanterna kvar med 1 tjock skiva bacon, några kvistar rosmarin och ungefär 0,5 dl olivolja. 45 minuter i ugnen på 175°.

Jätteenkelt och gott. Den milda, mjuka blomkålen och den friska men feta ostsåsen kontrasterades av det frasiga täcket med en rökig ton och liten örtighet av rosmarin.

Jag har en onöda i mitt kök: en patéform i gjutjärn från Le Creuset. Älskar dessa rejäla grytor och pannor och råkade komma över denna väldigt billigt. Men den har stått oanvänd länge i väntan på att jag ska få ändan ur och göra en riktig paté. Idag blev det ett mellanting, en köttfärslimpa med franskt patéstuk.

3 skivor dagsgammalt vitt bröd utan kanter smulas ner i 0,5 dl mjölk och 0,5 dl grädde och får sogga till sig en stund. Blanda i 2 ägg, 2 msk dijonsenap, 2 msk kapris, 2 msk av endera brandy/konjak/armagnac/calvados, 2 msk thailändsk fisksås (eller några sardeller), 2 msk flingsalt (jodfritt), rejält med nymalen svartpeppar och en finhackad vitlöksklyfta. Mosa ner en ask (200 g) ugnsbakad leverpastej och blanda sedan allt ordentligt med 1 kg nötfärs. Klä en patéform eller en avlång sockerkaksform med tunna baconskivor, fyll formen med smeten och vik över baconskivorna. Baka i 150° cirka en timme. Om det blir smet över kan du steka jättegoda biffar.

Jag lät den svalna och serverade den med saltgurka och en krispig blomkålsgratäng, men den kan också serveras varm direkt. Mycket bra, rik smak och en fin fast konsistens som inte var helt olik en lantpaté. Mycket nöjd med både smak och konsistens. Jag blir alltid så olycklig när mina köttfärslimpor flyter ut och blir lösa. Om du är osäker på smaksättningen så gör du en lite köttbulle av smeten och kokar den innan du smakar. Tänk på att om du ska servera ”patén” kall så ska den ha en kraftigare smaksättning än om den ska ätas varm.

Eftersom jag är i Köpenhamn idag på spansk vinmässa så faller det ju sig helt naturligt att jag på ägnar mig åt ölprovning. Inte? Nå så blev det i alla fall. Lunch skulle intas och jag hamnade på Brewpub som man av namnet kan gissa sig till är ett microbryggeri.

Jag slog mig ner på deras trevliga innergård och beställde in den ”Store Frokost”, en lunchtallrik bestående av:

• Låntidsmognad, inlagd isländsk sill. En stor, otroligt mjäll sillfilé med en mild kryddig smak som påminde vagt om matjessill.
• Griskind med rotrukter. Mycket mör, ugnsbakad griskind med mustig smak serverad med friterade chips av potatis och palsternacka.
• Lättrökt fläsfilé med lökconfit. Fantastisk mör och saftig filé med bara en antydan av rökighet med syltade sötsyrliga rödlökar.
• Oxsvansterrin med jordgubbe(?). En vacker terrin som tyvärr saknade sälta. Den färska jordgubben till var helt obegriplig, men en titt i menyn avslöjad att den skulle varit konserverad. Som marmelad hade det kanske funkat bättre.
• Utvalda, lagrade danska ostar. En fast, smakrik rödkittsost och en kraftfull blåskimmel serverade på en sallad med kanderade valnötter och ugnsbakade körsbärstomater.

En mycket fin lunchtallrik tillagad med omsorg och med fina smaker. Till detta blev det en provbricka med fem av pubens egna fatöl:

• Sommerweisse. En veteöl med toner av mogen tropisk frukt, aprikos och en frisk smak med len fruktighet. Trevlig, välgjord öl som tyvärr inte passade med någon av rätterna på tallriken.
• Doonesbury. En pale ale med en mycket aromatisk, nästan parfymerad, doft av citrus och apelsin. Smaken var lätt, fruktig, aromatisk med mjuk karaktär och en liten beska.
• Amorillo. Red ale med en doft dominerad av torkad frukt och en medelfyllig kropp med någon sötma och en fint balanserad beska.
• William Wallace. Skotsk ale (brown ale) med brödig näsa, fyllig kropp och en lång balanderad eftersmak med viss rökighet och bra beska som inte tar över. Fantastisk bra tillsammans med den fina sillen.
• Leviathan. Ett barley wine med en alkoholhalt på 9,5%. Kraftfull, fyllig, lite bränd med viss sötma och en hög men väl balanserad beska. Alkoholen var väl maskerad. Märkligt nog den öl som genomgående fungerade bäst till maten, speciellt till fläskfilén och griskinden.

Jag blev överraskad över den genomgående höga kvaliteten på ölen. Vanligtvis brukar microbryggerier dra på för hårt med humlen och ölen får en markerad beska och en överdriven aromatisk ton. På Brewpub hade de lyckats att göra balanserade, välsmakande öl som man gärna kommer tillbaka och smakar mer av.

Jag söker en mor. Närmare bestämt en vinägermoder. Jag vill nämligen prova att göra egen vinäger på överblivna vinslattar och har förstått att det går lättare om man har en sådan slemklump.

Om någon som läser denna blogg har en vinägermoder och vill dela med sig – hör av dig!

.

…är kanske inte rätt benämning för kvällens aktivitet. Ordet ”kräftskiva” frammanar bilder av orgier av ohämmat sörplande, snapsande, lustiga hattar, pinsam allsång kring supandet och ännu skämmigare ”discodans” framår småtimmarna. Här var det mer frågan om stillsamt njutande av kokta skaldjur och goda drycker.

För att komplettera gårdagens kräftkok lagade jag idag till en västerbottensostpaj med kantareller. Pajdegen gjordes enligt den enkla 3-2-1-principen som fungerar förträffligt. Ett tips är att spara lite av mjölet till utbakningen för att kompensera att den blir väldigt kladdig när vattnet tillsätts. Äggstanningen gjordes också enligt 1-2-principen (1 del ägg, 2 delar västska) vilket blev 3 ägg (1,5 dl) och 3 dl vispgrädde, några kraftiga tag med pepparkvarnen som sedan vispades ihop med 150 g finriven västerbottensost. Efter att pajkalet förgräddats 10 minuter i 225° hälldes ägg- och oströran i samt ett par hekto smörfrästa kantareller (kan uteslutas eller ersättas med annan svamp) och gräddades i 30 minuter i samma temperatur. Resultatet blev en mycket krämig och smakrik paj som fungerar som tillbehör till många rätter utöver kokta kräftor, eller som ensamrätt till en sallad.

Hur blev då kräftorna som kokades dagen innan? Första intrycket var att de var för lite salta och inte smakade så mustigt som väntat. Denna reaktion var förmodligen resultatet av åratal av konsumtion av frysta importkräftor. Efter ett tag insåg jag att de egenhändigt kokade kräftorna var otroligt mjälla i köttet och hade en mild, fin smak av skaldjur, ett mellanting av hummer och havskräfta. Man fick inte den där feta, ”filkiga” känslan på händer och i ansiktet som när man äter frysta kräftor. Totalt sett en större upplevelse av råvaran. Själv var jag inledningsvis tveksam men min kollega gav sig fullkomligt här från början och lovprisade de små kräldjuren.

Dryckerna som njöts till kräftorna var ett urval olika lageröl och kryddade brännvin från Danmark samt en pinot blanc från Holland. Ja, ni läste rätt. Ett vin från Holland! Första gången för mig och fråga inte varför flaskan stod på bordet. Doften var ren, frisk med fin, lite gul fruktton och tydlig mineralton. Smaken var inledningsvis MYCKET frisk och lätt utan någon större fruktighet och längd. Till kräftorna fungerade vinet överraskande bra. Jag trodde att det skulle vara allt för torrt och friskt men de milt smaksatta kräftorna lockade fram frukten i vinet. En enkel slutsats är att till kraftigt sältade kräftor passar lättare lageröl medan torra, friska vita viner lämpar sig om skaldjurskaraktären får framträda mer.

I ett intressant reportage i Studio Ett på P1 berättades om en ny undergroundtrend i London; Secret Dinners.

Idén är att mun-mot-mun, facebook eller hemsidor sprida information om middagsevent i hemmiljö eller varierande lokaler. Människor som inte känner varandra kommer hem till amatörer eller halvproffs som lagar middag och erbjuder dryck för en ”donation”. Helt olagligt, väldigt spännande och väldigt underground. Fast när de bästa ”hemliga middagarna” listas i Time Out så är det kanske inte så underjordiskt längre.

Själv är jag väldigt lockad av att söka upp en middag när jag är ett par dagar i London i oktober. Vem blir först med att dra igång något liknande i Sverige?

Jag minns kräftfiske och kräftkok från när jag var liten. Spänningen i den mörka, ljumma augustinatten när kräftburarna drogs upp ur det svarta åvattnet. Upphetsningen i leken och jakten när vi barn fick gå i strandkanten med uppkavlade byxben, ficklampor i högsta hugg och paralysera kräftorna med ljuskäglan och plocka dem i korgar. Minnet av de stora korgarna fyllda med klickande, levande kräftor som i omgångar gick ner i en jättelik gryta. Sen blev det ”skiva” och godast var det rostade brödet med den starka osten. Sen blev alla vuxna larviga och konstiga.

Har inte kokat levande kräftor sen de  där gångerna som liten. Men idag var det dags. Hade genom en kompis lyckats få tag på signalkräftor till ett bra pris via Blocket(!). In i det sista var det lite osäkert om det skulle bli några kräftor då det tydligen stormat på Vättern. Men till slut kom de i alla fall. Ganska små men pigga. Eftersom jag aldrig kokat kräftor själv fick jag min vana trogen skumma igenom en drös olika varianter för att skapa min egen version.

Kräftorna kokades först sex och sex endast en minut i stormkokande osaltat vatten. De förkokta kräftorna lades sedan åt sidan. Vid denna kokning doftade kräftorna distinkt av kantareller! Härlig doft. Själva lagen kokade jag på 4 liter vatten (till 2 kilo kräftor), 100 g grovt havssalt, 15 g socker, 50 g dillkronor (cirka 10 st) och en halv liter mörk lageröl (hade tyvärr ingen porter annars hade jag använt det istället). Koka i 10 minuter och lägg sedan ner kräftorna och koka 6 minuter. Ta upp kräftorna, varva dem i en skål eler gryta med nya dillkronor. Kyl ner spadet, släng dillkronorna och häll över kräftorna så det täcker. Ställ i kylen och låt vila i ett dygn.

Om det blev lyckat? Det får du veta efter vår lilla kräftfrossa imorgon. Gissningsvis blir det rapport på lördag. 😉

Möllevångstorget kan bjuda så mycket. Torghandel, atmosfär, spännande butiker, färgstarkt folkliv och personliga hak. Alltid ruffigt oborstat men med hjärta. Jag älskar att besöka denna varma plats i Malmö men är samtidigt ganska nöjd med att mitt boende inte längre är där.

Någonting som länge saknades för en komplett bild av torget var en enkel kaffebar där man skulle kunna smita in för en snabb kopp och spana ut över folklivet. Den finns nu med det anspråkslösa men mycket passande namnet ”Kaffebaren”. Perfekt läge på en hörna med utsikt över allt som händer. Inte bara känslan av Sydeuropa infinner sig. Kaffet har också det där syrliga, bittra och föga insmickrande bettet som hör till. Det mest otroliga är att priset är som på en spansk bar; 12 kronor för en enkel espresso!

Syftet med dagens besök var en middag på restaurang Asien som lite hastigt utlysts på sajten Taffel. På kort varsel samlades sju matnördar/bloggare för att njuta den omtalade vietnamesiska maten på Asien. Som varande en matnörd som just blivit av med oskulden när det gäller vietnamesisk mat vill jag inte gå djupare in på beskrivningarna. Jag hänvisar till konnässören Lisa istället. Jag står för bilderna så får hon stå för texten.

Skaldjursplättar. Ljuvliga. Det bästa jag ätit i asiatiska köket.

Fylld tofu och zucchini.

Fylld bittergurka. Jag har hittat ett nytt favoritord. 😉

Fylld röd och grön pepparfrukt. Inte så stark som man skulle kunna tro.

Ananassallad. Visste ni att pizzasalladen uppfanns i Vietnam?

Kyckling i ingefära. Mmmmmm.

Färsk frukt till dessert. Perfekt mogen mangostan sa de av oss som ätit dem på plats.

En fantastisk måltid i trevligt sällskap. Kan starkt rekommendera ett besök på Asien. Sen kan du ta kaffet på Kaffebaren.