Jag älskar att besöka marknader och saluhallar. Varje gång jag är på resa försöker jag spika in en tidig morgon bland grönsaker, korvar, gödkycklinga och torgmadamer. Det finns inget bättre sätt att lära känna platsen än att uppleva de lokala varorna, känna dofterna och smakerna.

Idag blev det ett besök i saluhallen i Jerez. Den ligger helt centralt och påminner om en liten katedral. Jag hade inga särskilda förväntningar, det har jag lärt mig att inte ha. Döm om min förvåning då detta var den prydligaste, vackraste och mest välsorterade marknaden jag kan minnas. Påminde lite om Östermalmshallen minus priserna och kändiskvoten. En enorm fisk- och skaldjursavdelning i mitten. Trots de enorma mängderna av fisk så doftade det friskt och rent. Visst en fisklukt men en färsk, njutbar sådan.

Ett färgstarkt folkliv och gott om barer och caféer runt omkring gjorde tavlan perfekt. Istället för mångordiga utlägg bjuder jag på ett litet bildcollage.

Gårdagskvällen bjöd på en enkel middag utomhus i den varma kvällen. Tisdagar verkar den stora hemma- och tevekvällen i Jerez för det var verkligen folktomt.

Jag inledde med ett litet glas fino (Tio Pepe) och boquerones fritos, det vill säga friterade sardiner rakt upp och ner. Fisken är pinfärksk här nere och smaken ren. Lite som hårdstekt sill fast utan den traniga bismaken. En hel driva med små firrar blev det.

Beställde in en röd rioja till varmrätten på rekommendation av servitören; 2005 Azpilicueta Crianza. Mycket fin, ren och fruktig doft av mörka körsbär och en svag ton av ek. Smaken var mjuk, mycket fruktig med körsbärstonerna som kom tillbaka. Nästan inga frukttanniner, strukturen utgjordes av en fin syra och en väl integrerad fatkaraktär. Mjuk, len och elegant. En ren njutning. Det röda vinet (14€ för en hel butelj!) avnjöts till rabo de toro (oxsvans). Ingen märkvärdig rätt alls, men köttet fullständigt ramlade av benen och såsen/skyn var så mättad och underbart mild. De sönderkokta grönsakerna och synnerligen sunkiga pommes fritsen är förlåtna. Jag ska koka oxsvanssoppa när jag kommer hem, även om svansen kommer från en taning ko snarare än en biffig spansk tjur.

Inget går upp mot enkla, smakrika tapas och ett litet glas riktigt kall fino i skuggan på ett torg.

Jag beställde bara fem ”tapas variadas” och ett glas fino. Servitrisen lyckades pricka in den typ av tilltugg som passade vinet bäst. Trots att stället låg farligt nära turisttråket styrde hon bort från den obligatoriska jamon serranon och manchegoosten. Jag gissar att jag fått dem om jag beställt en amontillado. Nästan frestad att gå dit och testa.

Fantastiskt mjäll och syrlig ansjovis (boqueron en vinaigre) trots storleken. Torskrom i lök och olivolja. Inlagd paprika och stora räkor. Potatissallad med majonäs och tonfisk. Mycket fin chorizo. Riktigt lyckat. Mätt och glad för 13€.

Ensam en halvdag på flygresa får man roa sig bäst man kan. iPhonen laddad med podradio i form av ”På minuten” och ”Spanarna” räckte ganska långt. När radioprogrammen inte räckte beställde jag in en piccoloflaska cava ur Spanairs sortiment. De hade en (1) sort. Trodde jag.

Jaume Serra Sec var en torr , medelfyllig, ren, frisk och helt OK cava för en stund i flygstolen. Faktiskt hade den lite fyllighet och ton av autolysen från jästkontakten. 20 cl tar snabbt slut på 10 000 meters höjd så jag beställde ytterligare en liten flaska. Nu sprang stewarden hela vägen upp till businessclass och tillbaka. Med sig hade han en flaska Freixenet Cordon Negro och ett lite ”fancy” plastglas med fot (ojoj så lyxigt de har det i den fina avdelningen bakom skynket). ”This is another kind” sa han ”The fisrt one was finnished but this is better”. Jag replikerade ”I don’t think so. It’s sweeter”. Stewarden såg lite dum ut och svarade följaktligen ”I don’t know”. Jag accepterade dock i brist på alternativ.

Freixenet Cordon Negro har jag inte provat på flera år. Skamligt egentligen då det är en storsäljande studentsfestklassiker och ett nyårsobligatorium. Nu smakade den å andra sidan precis som väntat. Cideraktig med tydliga, lite bokna, äppletoner och tydliga sötma som direkt hängde sig kvar i eftersmaken. Jag fick omedelbart beställa en påse salta nötter för att överhuvudtaget kunna dricka den. Med sältan blev den acceptabel.

I jämförelse var Jaume Serra riktigt elegant. Det mest intressanta med ”provningen” var dock kapsylerna. En äkta cava (gjord enligt traditionell metod i ett godkänt område) ska ha en fyruddig stjärna inbränd i korken. Ligger du på stranden i Marbella och beställer en cava från strandbaren kan du kolla äktheten på korken så du inte får en fulcava. Nu hade ju piccoloflaskorna skruvkapsyler men det var ändå märkta. Cordon Negron var helt korrekt märkt med den traditionella stjärnan. Jaume Serra däremot hade en davidsstjärna! Mycket märkligt. Någon som kan presentera en förklaring?

Bilden lånad från http://www.matbloggspriset.se/index.php/nominera/

Nu har nomineringarna för Matbloggspriset 2009 dragit igång.

Den 6:e november koras Sveriges vassaste matbloggare på mässan Det Goda Köket. Själv har jag flera favoriter som jag tänkt nominera. Gå in och nominera din egen favorit här. Inte mycket idé att nominera denna blogg (om någon fick den tanken) eftersom den måste varit aktiv i minst sex månader. Jag har bara varit igång sedan den 26:e juni. Faktiskt. Tänk vad tre månader går snabbt.

Jobbar vidare på att bli av med potatismosöverskottet. Till kvällsmat blev det därför en italiensk variant på de svenska potatisbullarna.

Samma grundrecept. Hacka 10 piementooliver, färsk basilika och några inlagda soltorkade tomater, riv lite parmesanost. Blanda ner allt i smeten och tillsätt även 2 msk tomatpuré. Klicka ner i stekpannan och stek på medelhög värme.

Servera med salsiccia och en tomatsallad.

Dags att rensa ut ur kylen igen då en resa står för dörren. En bit ekologisk bacon och rimmat fläsk närmade sig slutdatum och skivades och stektes följaktligen. En del av moset som blev över från fredagens falukorvslåda fick transformeras till potatisbullar.

Potatisbullar är fantastiskt gott och en av de bästa och mest användbara resträtterna tycker jag. 4 dl kallt mos blandades med 2 ägg och 4 msk vetemjöl. Smaksatte med salt, peppar och hackad gräslök och persilja eller annan kryddning. Jag passade på att omvandla detta recept till ett proportionerligt recept enligt ratio-principen. Praktiskt eftersom man sällan har en exakt mängd rester. Proportionerna blir 5+1+0,5. 5 delar potatismos, 1 del ägg och 0,5 del vetemjöl i vikt.

Värm rejält med smör på medelhög värme. Klicka ner inte allt för stora mängder smet i pannan. Om bullarna blir för stora kan de vara svåra att vända. Stek tills de blir vackert gyllenbruna och blivit lite fasta. Servera med stekt fläsk, falukorv, korv eller något annat gott. Rörda lingon förstås.

Edit: Jag har gjort en ”italiensk” variant på potatisbullarna också samt en riktigt lyckad version som påminner om spanska croquteas.

Väntrummet hos akuttandläkaren.

Så mycket enklare det är att vara matbloggare när man är ledig. När livet och vardagen dundrar på i 180 igen är det svårt att hitta tiden, orken och inspirationen till kul recept, råvarusafari, matlagning och bloggande. Men jag försöker.

I fredags var barn, barnbarn, syster och svägerska på besök. Då blev det lättlagad bulkmat i form av Leif Mannerströms falukorvslåda som Gitto uppmärksammat mig på. Gick efter originalreceptet men dängde på med riven pepparrot som jag tyckte kunde passa. Hade också i lite dijonsenap förutom ”svensk senap” som receptet anger. Nästa gång blir det ännu mer pepparrot och enbart dijon. Lagade barocka mängder med potatismos.  Mycket gott blev det men bilderna blev så sunkiga i höstdunklet att jag hänvisar till Gitto och Mannerströms ”Husmanskonst”.

Igår blev det återbesök på underbara Restaurang Asien där jag senast åt tillsammans med ett gäng matbloggare. Systern och hennes sambo blev så inspirerade av rapporten därifrån att jag lovade att ta med dem dit. Vi valde varsin förrätt och fick fina rekommendationer på huvudrätter med tillägget ”det här tycker Lisa om”. Jag fick in två vackra, färska vårrullar vars halvgenomskinliga risomslag avslöjade stora fina räkor, böngroddar och koriander. Smakade nästan lika bra som majsplättarna förra gången. Men bara två tyggor in på den första rullen hände något. Jag kände något stort och hårt i munnen och fick strax ut något benliknande. Hmm. Inte bra. Jag la den åt sidan och tänkte påpeka för personalen vad som hänt. Jag menar, man kan ju bita av en tand. Ett par tuggor senare upptäckte jag att det var just det jag gjort. Det hårda i maten var en grotest stor bit av en molare. Jag hade inte ont, men resten av måltiden överskuggades av en oro för min tand. God, mycket god var maten i alla fall.

Resten av kvällen och natten handlade om Malmö Gallerinatt. Kära hustrun har sin butik i ett av det galleritätaste kvarteren i stan och traditionen bjuder att alla butiker har öppet. Man bjuder på lite vin och något snacks och horder av människor väller in under hela kvällen. I ett ögonblick av dåligt omdöme och missriktad ambition hade jag bestämt mig för att baka parmesankakor att bjuda på. 2,5 kilo små spröda kakor blev det. Efter ett par timmar var de uppätna. De blev extremt uppskattade och besökarna åt dem som chips. All uppskattning gjorde att jag redan bestämt mig för att göra fem kilo till nästa år. Rekordmånga besökare och dörren kunde stängas en halvtimme efter midnatt. Vid två kunde jag krypa ner under täcket med aningen lite för mycket vernissagevin innanför västen.

Vaknade sent. Steg upp och kände mig helt mörbultad. Det kändes som om alla 700+ besökare i butiken gått på mig. Började också oroa mig för min tand. Inte för att jag hade ont iden, men jag ska ut på en veckas dyckes- och matresa på tisdag och en värkande tand vill man inte ha då.  En klagan på Facebook resulterade i ett nummer till en tandläkare med jour. Ett samtal och jag hade tid en timma senare. Att gå till tandläkaren en söndag är väl inte ett drömscenario precis, men ibland måste man bita ihop (så gått det går med en trasig gadd). Döm om min förvåning när jag kommer till ett väntrum som för tankarna till Nip/Tuck. Loungemöblemang i vitt skinn, receptionsdisk i glas och en flatscreen-tv. Långt ifrån den klaustrofobiska känslan hos min ordinarie tandläkare. Två minuters väntan och jag visades in till stolen. 15 minuter senare tumlade jag ut. Ingen bedövning. Ingen smärta. Inget borrande. Jisses! Jag behövde inte ens skölja och spotta efteråt. Tanden var som ny och jag var euforisk. Ett mirakel! Får man gå till tandläkaren varje dag?

Tanden lagad. Resan räddad. Lång OT-post. Men i veckan lär det komma poster om sherry, tapas och spansk matlagning.

Dagens recept:

• 18 liter vin
• 14 kilo äpplen
• 4 kilo päron
• 7,5 liter cider
• 3 kilo jordnötter
• 2,5 kilo parmesankakor

Detta blir ”Malmö Gallerinatt”. I kära hustruns butik ”precis en sån” är det extraöppet ikväll och ovanstående är vad som beräknas gå åt när kulturkonsumenterna tittar in. Tufft jobb ikväll. Sovmorgon imorgon.

Nu reas ett av sommarens favoritviner ut på Systembolaget.

Jag skrev om 2008 35° South Wild Ferment Rosé i somras när den kostade 75 kronor. Nu slumpas den ut för 59 spänn. Spring iväg och bunkra upp lite av sommaren.

Här kan du se var vinet finns.