Fruktkakor är inte min grej. Torkad frukt i en söt, kompakt och torr kaka står längst ned på min kaffebrödslista. Därför skulle jag i normalfallet heller aldrig baka en engelsk fruktkaka. Men nu är det inget normalfall. Det är Carl Butler som bestämmer.

Denna kaka ska ligga till sig ett par dagar innan man skär upp den och den håller sig tydligen i flera månader.

1/2 kg smör
5 ägg
7,5 dl vetemjöl
5 dl socker
1 1/2 dl rött vin
250 gram russin
3/4 dl flisad mandel
1/2 msk smör
smör och vetemjöl till formen

Blanda russin med vinet och låt dra minst 3-4 timmar eller över natten. Du kan byta ut en del av russinen mot annan torkad frukt. Själv skar jag ner aprikoser. Hälften av vinet kan också bytas ut mot portvin. Det gjorde jag.

Rosta mandeln i en halv matsked smör i en stekpanna på låg värme. Mandels ska bli gyllenbrun men får inte brännas vid.

Vispa äggen och sockret vitt och pösigt. Även smöret ska vispas/röras riktigt pösigt. Rör sedan i omgångar ned äggblandningen och vetemjölet i smöret och slutligen frukt och mandel. Den fasta smeten klickar du ner i en väl smörad och mjölad form. Grädda i 175° i minst 90 minuter. Kontrollera med en tandpetare så att kakan är torr i mitten.

Jag vet att jag inledningsvis skrev att man skulle vänta några dagar med att smaka. Omöjligt. Det doftade så sagolikt och kakan såg så god ut att jag föll för frestelsen. Detta var så långtifrån en torr kaka man kan komma. Tung, rik, saftig, smörig med mjälla fruktbitar och en ton av mandelmassa. Helt ljuvlig! Ska definitivt testa att göra en variant på denna kaka med russin, apelsin och px-sherry. Edit: Här är en uppdaterad version som är fantastiskt god till ost!

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

I inledningen till detta recept hyllar Carl fiskbuljongtärningen. Idag hade han säkert rekommenderat en glutamatfri fond eller pod. Tiderna förändras.

(4 personer)
1/2 kg frusen fiskfilé
1 citron
1 msk smör
1/2 gul lök
1 – 1/2 burk hela tomater
1/2 tsk oregano
salt och peppar
riven ost

Till såsen
1 rågad msk vetemjöl
1 rågad msk smör
4 dl gräddmjölk (hälften mjölk, hälften grädde)
1 fiskbuljongtärning

Tina fisken (eller köp färsk) och vik filéerna dubbla i en kastrull med 1/2 tsk salt, peppar, saften av en halv citron och 1/2 dl vatten. Koka upp. lägg på locket och låt sjuda sakta några minuter. Lägg fisken i en ugnsform och spara kokspadet.

Finhacka löcken och skär tomaterna fint. Fräs löken i lite smör utan att den tar färg. Tillsätt tomaterna (inte juicen), 1/2 tsk salt, peppar och 1/2 tsk oregano och låt sjuda sakta i en kvart tills det blir en ganska tjock röra.

Fräs smör och mjöl några minuter utan att det tar färg. Vispa ned gräddmjölken, tillsätt fiskbuljongen (tärning, fond eller pod) och sjud sakta i 10 minuter. Blanda ner kokspadet i såsen.

Sprid ut tomatröran över fisken, toppa med såsen och avsluta med ett lager ost. Gratinera på 250° tills osten får vacker färg.

Hej hopp! Det här var gott på ett riktigt vardagssmaskigt vis! Kombinationen mellan bechamelsåsen (som var god i sig) och tomatröran blev en riktigt skön, nästan sötsur upplevelse. Serverade med kokt potatis rakt upp och ner. Receptet är kanon att ha som grund för många fiskrätter. Byt bara ut tomatröran mot exempelvis bladspenat med vitlök, räkor och/eller musslor eller brynta champinjoner och purjolök. Kanske byta ut citronen mot vin? Det här blir ett bra standardrecept!

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

Enkelt är gott verkar vara Carl Butlers devis. Själv brukar jag steka färskt sidfläsk på det här viset. Vi kallar det ”falska kotletter”.

4 fina fläskkotletter (helst 150-175 gram)
1 ägg
vetemjöl
rivebröd
salvia
smör
salt
peppar

Blanda vetemjöl med salt och peppar på en flat tallrik. Vispa upp ägget och häll upp på en annan tallrik. Ströbrödet sprider du ut på ytterligare en annan tallrik. Dubbelpanera kotletterna genom att vända dem först i vetemjölet, därefter i ägget och sist i ströbrödet. Lägg dem att torka en stund. Smält rikligt med smör i en inte allt för het stekpanna. När det slutat skumma steker du dem på båda sidor så de får en fin yta. Strö lite salvia över och ös med smöret. Låt dem gå färdigt i ugn på cirka 200° i 10 minuter.

Kotletterna blev saftiga och fina med fin panering där salvian bröt av fint mot det feta. Jag serverade dem med Carl Butlers spenat och champinjoner.

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

Det här är en rätt som ska serveras kall som en matig sallad eller som ett tillbehör istället för potatis eller ris.

1 pkt fryst, hel spenat
smör
1 hg färska champinjoner
1/2 dl vinägrettsås
salt och peppar
muskot

Tina spenaten (450 g) och värm upp den i en gryta med smör. Smaksätt med 1/2 tsk salt, några tag med pepparkvarnen och riv över lite muskot. Ställ att svalna.

Blanda ihop en vinägrett på 1 msk vinäger, salt, peppar och eventuellt en liten klick dijonsenap. Skiva champinjonerna (jag tog dubbelt så mycket som receptet anger, det blev lagom till spenaten) och vänd ner vinägretten. Låt stå och dra en stund. När spenaten är sval serverar du den med svampen ovanpå.

Oj så enkelt, men gott. Ett riktigt bra tillbehör där svampens tuggighet och syran från vinägretten möter den mustiga klorofyllrika spenaten. Nästa gång serverar jag den nog ljummen. Säkert kanon till stekt fisk och till grillat i sommar när det finns massor av färsk spenat.

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

Igår besökte jag California Wine Festival i Helsingborg. Ett jättetrevligt arrangemang där man hade möjligheten att prova runt 400 olika viner från 100 producenter. Ett utmärkt tillfälle att få en ögonblicksbild av var den kaliforniska vinindustrin befinner sig idag.

Jag återkommer med lite detaljerad info om några viner jag gillade. Nu tänkte jag bara servera några intryck från mässan. Svepande, grova generaliseringar med ungefär lika mycket sanningshalt som påståendet att endast fransmän kan göra vin.

• Kaliforniska viner är dyra. Mycket dyra. Särskilt med tanke på vad man får, eller inte får för pengarna.
• Chardonnay från Kalifornien tenderar att dofta grön, konserverad sparris och tuttifrutti.
• Pinot noir från Kalifornien är ofta överekad, osar av blyertspenna, saknar frukt (jo då) och har ett bittert avslut.
• Zinfandel orkade jag prova en handfull av innan jag gav upp.
• Kaliforniska viner är överlag mycket välgjorda…men opersonliga.
• Fortfarande lider många av vinerna av doughnut-syndromet: mycket gott och fluffigt runtom men ett hål mitt i.

Kanske var jag lite handikappad av att jag kvällen innan druckit en alldeles lysande Puligny-Montrachet. Kanske.

Här kommer ett av många av Carl Butlers recept som är inspirerat av det grekiska köket.

Till färsen:
400 g lamfärs
1 ägg
2 dl mjölk
1 1/2 dl rivebröd
3/4 dl kokt ris
1/2 gul lök
2 vitlöksklyftor
3/4 tsk timjan
1 tsk salt
svartpeppar

Till såsen:
2 burkar hela tomater
2 dl vatten
1/2 gul lök
1/2 tsk timjan
1/2 tsk salt

Blanda ströbröd/rivebröd med mjölken och låt svälla. Finhacka löken, riv eller pressa vitlöken och blanda ner dessa med resten av ingredienserna i brödgeggan. Ta ordentliga tag med pepparkvarnen. Jag hade mer salt, kryddor och lök än receptet anger.

Fräs hackad lök i lite olivolja så att den mjuknar. Grovhacka tomaterna och häll dem, juicen, vattnet och kryddorna över löken och låt koka upp.

Forma små köttbullar och sjud dem i omgångar cirka fem minuter. Plocka upp dem efter hand och håll varma. Koka ihop såsen till hälften och häll över köttbullarna. Servera med ris.

Jaha. Ganska menlös rätt även om jag drog på lite extra med måtten på kryddorna. Mild smak och mjuka köttbullar/frikadeller. Det här receptet kräver någonting mer för att få lite skjuts. Fler örtkryddor, en skvätt vin i såsen? Jag serverade med en sallad på tomat, gurka, rödlök och fetaost som lyfte det hela ett litet snäpp.

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

Jag mins tryckkokaren från min barndom. Jag kunde sitta uppflugen på trappstegen i köket och vänta på att det rytmiska pysande och tjutandet skulle sätta igång. Man var ganska svältfödd på underhållning på den tiden.

Tryckkokaren försvann helt från scenen för runt trettio år sedan. Men nu är det tydligen dags igen. Några entusiaster har aldrig gett upp, men nu är det kockarna och matentusiasterna som orsakat en försäljningsboom.  Snabba långkok, mört kött, krämig potatis och bevarade närings- och smakämnen lockar onekligen.

Frågan är om jag kommer att palla trycket och stå emot köpimpulsen. Svaret är troligtvis ”nej”.

Häromdagen bloggade jag om den engelska versionen av den franska kokboksklassikern ”Je sais cuisiner”. Igår kom ett paket poststämplat i Frankrike.

I paketet låg ett sönderälskat exemplar av Ginette Mathiots klassiker från utgivningsåret 1932. Utan pärmar, gulnade blad och så anfrätt av matlagningsångor att jag knappt vågar bläddra i den. 2000 recept på originalspråket men så kortfattade att till och med jag med min högst bristfälliga köksfranska kan stava mig igenom en del av dem. För en inbiten frankofil är blotta uppenbarelsen av denna bok med sin tids- och ursprungstypiska typografi en uppenbarelse.

Med boken följde ett jätterart brev från en svenskättad bloggläsare i Paris. Boken var ett loppisfynd som nu förärats mig. Jag kommer att vårda det ömt.

Tack Christine!

I grönsaksavdelningen hittade jag något spännande idag. Det händer inte ofta ska jag säga.

Clementiner med bladkvistar i en plastask som låg i en kylgondol. Enligt etiketten är detta clementiner av sorten hernandina som kommer från två plantager som ligger i isolerade bergsområden i Valencia och Taragona på över 1000 meters höjd. Skillnaden i temperatur mellan natt och dag ska göra dem saftigare och smakrikare. De handplockas och får ha kvar stjälk och blad kvar för bättre hållbarhet.

Priset var 22 kr för knappt ett kilo, mer än för konventionella clementiner men långt ifrån dyrt. Vackra med friska, gröna blad och härlig doft. Skalet tjockt och lättskalat. Fina, saftiga och söta klyftor med ganska många och stora kärnor. Jag saknade kanske lite syra. Framförallt kändes de som riktig frukt, inte som de små, nästan identiska citrusfrukterna med tunt skal man vanligtvis får. Bara att få veta sorten och ursprunget var värt den extra slanten.

Mer sånt!

Idag gästbloggar kära hustrun om sin favoritlunch som hon gör när hon är ensam hemma. Jag tar inget ansvar för presentationen samt förekomsten av glutamat.

Kikärtspuré (1 – 2 pers.)

1 burk kikärtor
lite smör
lite mjölk
salt
paprikapulver
vitpeppar
spiskummin

Häll lite olja i en kastrull. Häll över de sköljda kikärtorna och värm upp. Ta kastrullen från värmen, häll över lite mjölk, en klick smör och kryddorna. Mixa alltsammans till lagom konsistens med en mixerstav.

Goda biffar (2 personer och lite till frysen)

Ca 350 g blandfärs
Vispgrädde
Skorpmjöl
Salt
Vitpeppar
Piffi allkrydda
Chilipulver

Blötlägg lite skorpmjöl i ca ½ dl mjölk. Blanda samman alla ingredienserna till en smet. Värm upp stekpannan på medel och klicka i smör. Blöta händerna och forma biffar i valfri storlek. Stek biffarna tills de får en härlig gyllenbrun färg.

Smaklig spis önskar kära hustrun!