Rolfs kök

Min tredje kväll i Stockholm på kort tid skulle spenderas i storartad ensamhet. Efter många goda tips bestämde jag mig slutligen för omtalade Rolfs kök.

När jag ringde för att boka (slå inte fel nummer för då kommer du till vakthavande på kungliga slottet, det gjorde jag) blev jag vänligt tipsad om att bara komma förbi så skulle det finnas plats i baren. Så smidigt kan det vara när man är ensam, men det är väl också enda fördelen med att gå på krogen solokvist. När jag anlände fanns det fortfarande gott om plats i baren men resten av stället var fullsatt, sorlet högt och full rush på servisen. Härligt!

Jag startade med ett litet glas La Goya Manzanilla. Lätt, torr och elegant med en tydlig mandelton passade den perfekt till pata negran. Fantastiskt fin, nötig grand reserva-skinka som smälte i munnen och serverades med mycket goda crostini.

Till förrätt var valet givet – gräddstekta grodlår med vitlök & persilja! I menyn rekommenderades 2006 Würzburger Stein Silvaner kabinett trocken men jag ville även testa 1999 Château d’Arlay Chardonnay à la Reine från Côte de Jura. Min duktiga, uppmärksamma servitris serverade mig utan problem två halva glas. Silvanern hade en fantastiskt fin, fruktig doft med stor mineralton som faktiskt påminde om ostronskal, smaken var torr, frisk, elegant och fruktig. Mycket, mycket trevligt och ett skolexempel på mineralitet. Chardonnayen var helt annorlunda med mognad, kraft och fyllighet. Intressant. Bägge vinerna skulle visa sig passa utmärkt till maten.

Grodlåren…aaaah…grodlåren! De var en dröm! En stor portion otroligt mjälla och fina små grodben indränkta i en makalöst krämig, frisk och vitlöksdoftande sås. Med bara händerna och utrustad med en bit bröd slafsade jag i mig maten. Njutning! Det här var någonting annat än förra gången jag åt grodlår. Denna rätt är i sig värd en omväg.

Även valet av varmrätt var givet – saltimbocca på killing med bräss, bondbönor, potatispuré, gotlandstryffel, druvor & verjus. Det är inte ofta man ser en liten get på menyn i Sverige så det gäller att passa på. Killingen var tillagad intill perfektion och hade en milt frän, lite vild smak som matchades fint mot skinkan den var inlindad i och de sötfriska druvorna. Däremot var purén ett mysterium. Tung och klistrig och med smaksättningen av tryffel blev det bara för mycket i min smak. Ett lättare mos eller friskare tillbehör och mer av de fina druvorna hade varit bättre anser jag. Även denna portion var väl tilltagen. Vinet till geten blev 2005 Finca Allende från Rioja. Fruktig, mjuk och elegant. Trevlig men lättglömd.

Trots att citronmarängpajen som brändes av framför ögonen på mig såg omåttligt frestande ut så mäktade jag inte mer mat. Däremot en riktigt bra caffe latte (billigare än i papmugg på stan) och en liten vieille prune (fatlagrat plommondestillat) från Domaine Brana.

Mätt och mycket nöjd slocknade jag fullt påklädd ovanpå sängen. Tur att hotellet låg på behändigt rullavstånd.