Har du en matblogg, vill lära dig uppskatta sake och avrunda med en japansk buffé? Är du i malmötrakten den 3:e juni? Då ska du anmäla dig till en trevlig kväll i kommentarsfältet nedan.

Sakeproducenten Masumi bjuder in intresserade matbloggare och elever vid Sommelierskolan till en spännande provning och en bit mat som sköljes ned med sake, umeshu och japansk öl.

Hoppas vi ses!

Idag blev det rester till middag. Makaroner, ugnsbakt lök och stekt grishals fick bli en pastagratäng uppgraderad med kryddor, piementooliver, grädde, tomater och ost. Dessutom passade jag på att testa den femte smaken på tub. En dos umami kan inte skada i uppvärmda rester.

Jag klämde ut ganska rejält, gissningsvis två matskedar, blandade ut med grädden och hällde över resterna. Resultatet blev…MUMSIGT! Så där odefinierbart ”smarrigt-på-krogen-gräddsås-steksky-svampsoppa-gott”. Helt enkelt fylligt, läckert och en-andra-portion-tvingande.

Dyr liten tub. Fantastiskt resultat. Nu ska jag framställa min egen smakpasta. Jag återkommer med recept.

Idag fick jag genom en vän i branschen reda på att min blogg användes i en presentation om de sociala mediernas betydelse. Overkligt och förvånande att ett analysföretag uppmärksammat mina aktiviteter.

Det roliga är att i den ganska korta pp-presentationen så används min blogg inte mindre än två gånger som exempel. Första gången gällande ”digitala vinprovningar” och andra gången som ”ambassadör och influential” inom bloggosfären. ”Ambassadör” vet jag vad det är och gissningsvis är ”influential” något riktigt fint och märkvärdigt eftersom det inte finns ett anpassat svenskt ord för det. Troligtvis handlar det om att jag på något sätt påverkar andra. Typ.

Givetvis inte bara roande utan också smickrande. Jag var därför inte sen att följa uppmaningen att öppna en flaska champagne ikväll. Inte för att fira utan för att man ska använda varje ursäkt att dricka champagne.

I kväll knäckte jag därför som nyutnämnd ”ambassadör” en kruka  2004 Launois Vintage Blanc de Blancs Brut. Det är en mycket torr, stram, ung, frisk, elegant champagne med extremt tydlig, kritig mineralkaraktär och pirrande frisk syra.

För familjefridens och försörjningens skull avbryter jag här det ordinarie bloggandet för ett litet reklaminslag.

Kära hustrun har en butik för retrodesign och inredning i Malmö, samt även en webb-butik. där hon även säljer artiklar av det franska märket Laguiole. Det är främst korkskruvar och champagnesablar men även klockor i klassisk stil. Jättefina presenter till den som är vintresserad.

Nu är det väl i ärlighetens namn min profession och intresse som ligger bakom att grejerna finns där, så det är kanske inte mer än rätt att jag slänger in en blänkare här.

Det är alltid spännande att få jämföra samma i vin av två olika årgångar. Extra intressant när det skiljer några år som i detta fall.

Vinerna som provades var årgång 1990 och 2004 Brunello di Montalcino från producenten Col d’Orcia. Vinet framställs i toskanska Montalcino av sangiovese-klonen brunello. Årgångarna anses båda vara exceptionellt bra.

Det som först slog mig var färgen på de båda. Otroligt briljanta och bägge med en granatröd nyans där den äldre skiljde ut sig med en rödorange kant. I doften fanns stora likheter i den blommigt, kryddiga karaktären och körsbärstonen. Båda var mycket öppna och generösa men den yngre hade mer av röda bär, hallon och färska champinjoner. I det snart två decennier gamla vinet hittade jag torkad frukt, kantareller och en flyktig doft av gammalt läder. Det riktigt intressanta var smaken där det yngre vinet kändes ganska lätt, och spensligt med en dominerande syra medan dess fjorton år äldre syskon ägde mer fruktighet, kraft och koncentration. Även om tonerna av torkad svamp, russin och läder var ganska tydliga i eftermaken på det sistnämnda vinet så upplevdes det som det spänstigaste av de två.

Nu ska sägas att det äldre vinet var en riserva som ska vara kraftfullare. Men ändå var det slående hur väl det hade klarat den långa lagringen på flaska.

Efter succén förra gången var det givet att Alf och jag skulle dra igång en andra twitterprovning. Vill du vara med denna gång så köper du en eller flera av vinerna nedan och sätter ett kryss i kalendern den 30/4.

Gör så här: Gå in på Twitter och registrera dig om du inte redan har ett konto. Du hittar både mig och Alf på Twitter. Testa att skriva lite uppdateringar om hur det går med dina vininköp exempelvis. I varje uppdatering skriver/klistrar du in #twittertn. Om du sedan klickar på denna så kallade hashtag så kommer du in i ett twitterflöde där du kan läsa alla uppdateringar om denna provning. När det är dags på fredag kväll så korkar du upp vinerna, häller upp dem och sätter dig vid datorn och följer flödet samt bidrar med dina egna kommentarer och observationer. Glöm inte att lägga till #twittertn.

Nytt sedan förra gången är att vi börjar med det vita vinet klockan 20.00 och korkar upp det röda 20.30. Prick 21.00 så avslutar vi med det söta, lätt mousserande vinet. Gott om tid att prova och kanske äta en middag kombinerad med vinerna.

1. Tim Adams Riesling 2007 (nr 95935) 139 kr

Det här vinet ser jag fram emot! Jag gillar verkligen riesling i de flesta av dess uppenbarelser. När våren och sommaren kommer finns också rieslingsuget där som ett brev på posten. Riesling är väl en druva vi främst förknippar med Tyskland och kanske med Alsace. Att en av de främsta producenterna av högklassig riesling är Australien kanske är en nyhet för många. Druvan kom till den nya kontinenten med tyska invandrare i mitten av 1800-talet och har sedan dess betytt mycket för vinindustrin. Rieslingen blir i det australiska klimatet något kraftfullare än i norra Europa men får mer av den typiska ”petroleumkaraktären”. Tidigare kopplade man denna till skifferjordarna i Mosel, men aromerna kommer från en grupp ämnen kallade karotenider vars förekomst ökar med solljuset. Hittar du tydlig ton av diesel eller trasselsudd kan du nästan vara säker på att du har att göra med en aussie-riesling.

Mattips: Lite färska räkor eller en skaldjurssallad med en lite syrlig vinägrett. Lätt och friskt med andra ord.

2. Pedroncelli Russian River Pinot Noir 2008 (nr 95915) 120 kr

Som svårflirtad frankofil har jag inte mycket till övers för pinot noir från Kalifornien. Jag väljer hellre en cabernet därifrån om jag får. Men jag är inte sämre än jag kan ändra mig. Pinot noir har sin naturliga hemvist i Bourgogne och anses allmänt vara en svårodlad och besvärlig druva att locka fram det bäst ur. Förutom det klassiska området så brukar man säga att Nya Zeeland och Oregon kan leverera intressanta viner av denna druva på modet. I Kalifornien är den på stark frammarsch men tenderar där att förlora lätthet, elegans och frisk bärighet för alkohol, kraf och plommonfrukt. I svalare delar av Kalifornien, som Russian River där detta vin kommer ifrån, kan man dock hitta viner som närmar sig de burgundiska förebilderna.

Mattips: En coq au vin eller kalv- eller fläskkött med smörstekt svamp och ugnsrostade rotsaker.

3. Moscato d´Asti Viberti 2009 (nr 95707) 92 kr

Jag ska erkänna att jag är väldigt förtjust i de vanliga, enkla, söta och aromatiska asti-vinerna med sina friska bubblor. En varm sommarkväll, ett glas asti och svenska jordgubbar doppade i vit choklad. Himmelriket. Moscato d’Asti är den elegantare och mer nyanserade versionen. Lite mindre alkohol och bubblor men lite sötare och med en friskare syra.  Det är viner för okomplicerad njutning och knappast för djupsiniga analyser. Det är också viner som ska njutas så unga som möjligt och absolut inte glömmas bort i källaren.

Mattips: Färska bär och exotiska frukter kanske kombinerad till en crème brûle. Söta och friska desserter som gärna kan innehålla en kula glass. Vit choklad funkar bra så varför inte en gino.

Passa på att bli introducerad i den fascinerande världen av bordeauxviner. På 3 timmar går vi igenom historia, druvor, vinstilar och grundläggande vinkunskap samt provar sju olika bordeauxer. Inga förkunskaper krävs.

Platsen är Malmö, datumet 29/4 och föreläsare är Eder ödmjuke bloggare.

Mer info och anmälan här.

Kombinationen den feta ankan och den friska, söta och lite beska apelsinsåsen är en fransk klassiker. Ändå har jag aldrig ätit den förr. Min bildning har uppenbart brister men jag jobbar på dem.

Ankbröst med apelsinsås (4 personer)

2 stora ankbröst
2 apelsiner
2 msk konjak/armagnac/brandy
1 pod Fond du Chef kyckling
1 msk maizena
ljus soja
tabasco
smör
salt
svartpeppar

Finriv skalet på apelsinerna och pressa ur saften. Fräs apelsinskalet någon minut i smör. Slå över konjaken och fräs ihop. Slå över apelsinjuicen, 3 dl vatten och poden och koka ihop tills ungefär hälften återstår. Vispa ut maizenan i lite vatten och pytsa i och koka ihop till såsen blir simmig. Smaksätt med 1 msk soja och lite tabasco. Kryssa skinnsidan på ankbrösten med en vass kniv (är dina knivar slöa så är en tapetkniv effektiv). Massera in kryddblandningen ordenligt i skinn och snittytor. Lägg med skinnsidan nedåt i en kall stekpanna och sätt på medelvärme. Lått ligga så länge att fettet smälter ut och skinnet blir gyllengrunt och knaprigt och häll av fett om det behövs. Vänd och stek helt hastig på andra sidan. Stick in en stektermometer och stek i ugn på knappt 100° tills innertemperaturen når upp till 58-60°. Låt vila 10 minuter innan du skär upp i skivor.

Servera gärna med pommes chocroute.

Här är mitt bidrag till potatistävlingen på Taffel. Skicka in ett bidrag du med så har du chans på de jättefina priserna!

Pommes Croute (4 personer)

700 g mjölig potatis
350 g surkål från burk
2 vitlöksklyftor
1 gul lök
1 stor morot
100 g smör
salt
svartpeppar

Skala och skär potatisen i mindre bitar. Koka i saltat vatten tills helt mjuka och slå av vattnet. Mosa samman med smöret, 1 tsk salt och rikligt med nymalen svartpeppar tills du ha en helt slät puré. Riv ner lök, vitlök och morot och blanda ihop. Låt surkålen rinna av i ett durkslag och fräs sedan i smör så den mjuknar. Den får inte brynas. Vänd ner i moset.

Fin kombination av sötma, sälta och syra och en fin mjuk, fluffig och lite tuggigt krispig konsistens. Servera som alternativ till vanligt mos eller surkål.

Många matbloggare har skrivit om pulled pork, det vill säga långkokt fläsk i texmexstuk som blir så mört att det faller sönder eller bara dras isär med gafflar. Även om jag gillar långkok har jag inte fallit till föga och lagat rätten eftersom jag tycker namnet är så fånigt. Ja jag vet att jag är fånig, men det går ju inte att säga ”pulled pork” utan att göra ofrivilliga halsknyckningar och låta fånig. Kallar det därför fläskflams (det är så det ser ut) tills någon kommer på något bättre. Förslag?

Det här receptet har jag knöckt delar av från Lisa och Gitto och lagt till lite själv. Nu är det inte så mycket ett recept, snarare en innehållsförteckning på det som slängs i en gryta och som sköter sig själv medan du pysslar med annat.

Resultatet blir en mör,  mustig, trådig och het köttröra som du använder som en färssås till mexikanska rätter. Jag blandade i lite bönor och serverade med sallad, guacamole och majschips.

1,5 kilo picnicbog eller grishals (fläskkarré)
1 burk krossade tomater
2 gula lökar
4 vitlöksklyftor
1 msk dijonsenap
0,5 msk oregano
2 msk chipotlepasta
0,5 msk malen koriander
2 msk spiskummin
1 msk malen anchochili
1 msk parikapulver
0,5 dl lagrad pisco, tequila eller rom (eller hoppa över)
2 msk äppelcidervinäger
2 msk muscovadosocker (eller farin eller råsocker)
1 pod Fond du Chef kyckling (eller motsvarande)
många tag med pepparkvarnen

Häll tomaterna, de grovhackade lökarna och de krossade vitlöksklyftorna i en gjutjärns/emaljgryta. Lägg i resten av ingredienserna och sist köttet. På med locket och in i ugnen på 150° i 4-5 timmar. Plocka upp köttet och dra isär det med två gafflar (eller med skedar som jag gjorde). Mixa tomatröran och blanda ner köttet. Smaka av med salt.