Kvällen blev inte som förväntat. Inget tapas-eldorado och inget folkliv. Det kan konstateras att Montilla inte är Andalusiens hot-spot. Inte utan att jag längtar till Cordoba även om jag förväntar mig kaos à la lundakarnevalen.

Däremot har jag stiftat bekantskap med en ny snigelupplevelse. Utanför var och varannan bar satt en handskriven lapp ”Hay caracoles”, vilket översätts ”här finns sniglar” (tror jag). Jag vore väl inte matbloggare om jag inte dödsföraktande beställde in sniglar på lokalt vis med ett glas fino.

In kommer ett glas fino och ett glas sniglar i varm buljong. Och en sked. Jag stoppar servitören och försöker på spangelska fråga hur det är tänkt att jag ska äta de små liven. Han ser väldigt frågande ut men lommar iväg och hämtar tandpetare. Jag slevar upp några snäckor och petar ut innanmätet. Trots sitt stendöda tillstånd ser de spänstiga och pigga ut med de små antennerna piggt spretande uppåt. Fångade mitt i livet som avgjutningarna i Pompeji. Sniglarna är tuggiga utan att vara sega och smakar av den milt smaksatta buljongen där inga särskilda aromer kan urskiljas. Lite salt, aningen grusigt och understundom några rejäla stick av beska. Servitören är upptagen med någon såpa på teve men slänger ändå ett nyfiket öga på mig emellanåt. Jag inser att tandpetare inte är grejen. Självklart ska molluskerna sugas ut ur sin snäcka. Genast blir det lite roligare. Mer kokspad och mindre ängsligt spill. Lite som att sörpla kräftor.

Ny erfarenhet. Gott? Inte särskilt. Men 2,40€ med vinet var det värt. Ska jag beställa igen? Bara om jag hamnar i ett sällskap där jag kan spela världsvan och utbrista ”du har inte varit i Andalusien om du inte testat varma caracoles i sitt spad”.

Det börjar bra!

Trots uppstigning kl 03.30, krånglande Öresundståg (lågoddsare), andefattig ”breakfastbox” på lågprisflyg, oskäliga priser hos Hertz, kaotisk motorvägsplanering, sladdrig Ford Fiesta, obefintlig AC, sen ankomst, hotell utan språkkunnig personal (om vi inte räknar spanska) och fri-wifi-på-alla-rum-utom-det-längst-ner-i-korridoren-du-får-gärna-sitta-i-foajén så blev starten bra.

Hos Perez Barquero fick jag en en grundlig rundvisning och en första inblick i det fascinerande området Montilla-Moriles. Sniffade på olika svamptäcken som täckte de unga vinerna. Ett doftade gazpacho, ett påminde om bageri och ett annat osade av lösningsmedel och nötter. Rundturen följdes av en omfattande provning som kröntes av tre viner från 1905 och min favoritbrandy Monte Cristo Seleccion.

Efter att nu ha landat en stund på hotellrummet (Cruzcampo 1.20€ i minibaren!), grundat med lite tortilla i baren och samlat energi så är det dags för utgång och upptäckt av staden Montilla. Har blivit rekommenderad en traditionell tapas- och vinbar som heter ”Los Arcos” (vad annars?).

Starten lovar gott!

Jag vill påminna om att sakeproducenten Masumi bjuder in intresserade mat- och dryckesbloggare samt elever vid Sommelierskolan till en spännande provning och en japansk buffé som sköljes ned med sake, umeshu och japansk öl.

Har du en matblogg, vill lära dig uppskatta sake och avrunda med en bit mat då ska du anmäla dig till en trevlig kväll i kommentarsfältet nedan.

Torsdagen den 3:e juni klockan 18.00-21.00 på Nordenskiöldsgatan 19 i Malmö.

Hoppas vi ses!

Som tidigare nämnts står en resa till Spanien på schemat. Mycket tidigt imorgon bitti (Öresundståg 04.22) ger jag mig av på ett andalusiskt äventyr helt på egen hand. Tre dagar ska spenderas i det, idag, ganska obskyra området Montilla-Moriles med besök på bodegor, kulinariska upptäcktsfärder och kanske tjurfäktning i Cordoba. Därefter blir det Jerez och en vinmässa för stark- och sötviner förlagd till ett gammalt moriskt fort. Massor med provningar och specialseminarier. Vilken lekstuga!

Hittar jag bara tillförlitliga nätverk kan jag utlova fylliga rapporter under veckan. Stay tuned eller ¡Estén pendientes! som spanjorerna säger (tror jag)!

…men kanske blir midsommarhelgen mer njutbar.

Onsdag den 16/6 är det nämligen dags igen för mig och Alf Tumble att riva av den tredje twitterprovningen. Då kan du sitta på din kammare, altanen eller i sommarstugan och prova midsommarhelgens viner tillsammans med andra intresserade.

Vi återkommer i god tid med instruktioner och en lista på somriga viner. Datumet kan du notera redan nu!

Ratatouille är en kokt grönsaksröra från Provence rätt och slätt. Kollar man runt bland recepten så är det ovanligt lite variationer på dem. Butlers sticker väl ut lite med koriandern samt att han använder gurka istället för zucchini.

(5-6 personer)

3 gula lökar
2 medelstora auberginer
1 gurka
3 gröna paprikor
6 övermogna tomater eller en burk hela konserverade tomater
2 msk hackad persilja
3 vitlöksklyftor
1 tsk malen koriander
1 tsk basilika
salt
peppar
olivolja

Dela auberginerna och gurkan på längden och skiva dem halvcentimetertjockt (jag kärnade även ur gurkan för att bli av med vätska). Strö lite salt över och lägg i durkslag under en tyngd i cirka en timme så att vätska pressas ur. Du kan behöva pressa ut mer med näven. Skålla och skala tomaterna (konserverade tomater ska du skilja från juicen) och skär i bitar. Skär resten av grönsakerna grovt. Fräs grönsakerna var för sig i rikligt med olja tills de blir mjuka men inte brynts. Varva grönsakerna, utom tomater och persilja, med kryddorna och pressad vitlök i en tjockbottnad gryta. Låt sjuda sakta under lock i 45 minuter. Lägg i tomaterna och persiljan och sjud ytterligare 15 minuter.

Rataouille rakt upp och ner. Inga konstigheter. Jag använde konserverade tomater och hade nog tagit dubbla mängden. Röran kan ätas varm eller kall som tillbehör till kött eller fisk!

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

Pastasallader är inte någon favorit hos mig. Däremot gillar jag den slinkiga formen på risoni, som för övrigt är kanon till fuskrisotto. Den här salladen serverade jag till ”chipotlefalu”; hårdstekta, tunna skivor av falukorv som stänktes rejält med chipotletabasco och svängdes några extra varv i stekpannan. Den rökta chiliaromen och den måttliga hettan gick fantastiskt väl ihop med falukorvens egna rökighet.

Risonisallad går precis som vanlig pastasallad att variera i det oändliga. Att använda tomatinkråmet till dressingen gör att du får en mindre vattnig sallad samtidigt som du får en mild och ”tomatig” vinägrett. Passar mycket bra till grillat och som tillbehör till het mat.

Rosta 50 g pinjenötter i torr panna på medelhög värme.
Halvera 250 g tomater utmed ”ekvatorn” och gröp ur kärnorna och det slaskiga som sparas. Dela halvorna i yterligare 4 delar. Klyfta även en burk kronärtskockshjärtan och strimla en liten grön paprika mycket tunt. Blanda till en ”vinägrett” på tomatinkråmet, 0,5 dl olivolja, salt och peppar samt eventuellt en liten skvätt vinäger om den inte är tillräckligt frisk.
Koka 2 dl risoni enligt anvisningar på paketet. Häll av vattnet i ett durkslag och skölj risonin med kallt vatten. Blanda genast med vinägretten. Smaka av med ytterligare salt och peppar.
Blanda ner alla grönsaker, 1 dl riven parmesanost samt väl sköljda ärtskott i risonin.

Helt nyligen skrev jag om cava och helt plötsligt har jag anledning att ytterligare fördjupa mig i de spanska bubblorna. Besökte nämligen igår en liten ”bubbelmässa” i miniatyr på Restaurang Aroma.

Trots att det i den spännande ”växthusbubblan” bjöds åtskilliga champagner så var det cavan från jätteproducenten Freixenet som imponerade mest på mig. Deras storsäljare Cordon Negro på den mattsvarta flaskan känner väl alla till och är väl helt okey till priset. Däremot uppskattas att hela deras övriga sortiment av kvalitetscava gjorts tillgängliga via beställningssortimentet.

Elyssia Pinot Noir Brut skrev jag om redan i den förra posten och återseendet gav ett lika positivt intryck som senast. Även den vita varianten Elyssia Gran Cuvée Brut var mycket välgjord och elegant med bra fyllighet och fin syra.  2007 Freixenet Brut Vintage hade en stor, mogen doft som gav mig en känsla av fruktig calvados och var torr, fyllig och mycket smakrik. Freixenet Reserva Real Brut hade en något mer nyanserad doft med brödighet, mogen frukt men en likaledes frisk, torr, fyllig smak men med mer stramhet. 2001 Freixenet Malvasia Dolç är något så ovanligt som en söt, mogen årgångscava av enbart druvan malvasia. Stor mogen doft av bageri, torkad frukt, apelsin och med en fyllig kropp med balanserad sötma och uppfriskande mousse. Perfekt till crema catalana och till olika bakverk.

Jag rekommenderar varmt alla ovanstående viner till den som vill testa bra cava på en nivå över Systembolagets sortiment. Om du har vägarna förbi Hilton i Malmö så serveras enligt uppgift hela Freixenets sortiment av cava på glas där. Inte illa!

Det kanske är jag som är petig, men skulle inte denna rätt heta pepparbiff? Hursomhelst så är det Carl Butlers version av en riktig restaurangklassiker. Väldigt enkel utan några extravaganser eller krångligheter.

(per person)

1 utskuren biff (ryggbiff)
hel svartpeppar i mängd
salt
2 msk vitt vin
1,5 dl vispgrädde
smör

Krossa svartpeppar i en mortel. Det går åt mycket peppar, säkert en halv deciliter. ”Panera” biffarna med peppar och tryck in i köttet som får vila minst en timme.  Stek i smör på ganska hög värme ungefär 3 minuter på var sida och salta. Tag upp köttet och håll det varmt. Häll vinet i stekpannan och vispa ur den samt slå i grädden. Koka på hög värme och vispa till såsen blir ganska tjock. Smaka av med salt. Lägg upp biffen på varm tallrik, häll såsen över köttet och servera med stekt potatis och ugnsbakade tomathalvor.

Även om det är hur mycket peppar som helst så blir inte pepparhettan för mycket. Den gräddiga såsen tar udden av det mesta och den svartpepparns aromatiska toner tar över även om eldigheten också finns där. Det här var riktigt bra!

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

Jag har skrivit om det förut men det tål att upprepas; loppisar är eldoradon för matnördar!

Här köper man grytor, fritöser, kastruller, vispar, och andra köksprylar till en fraktion av ordinariepriset. Ofta är det helt oanvända prylar i originalförpackning, oönskade presenter som efter några år i skåpet hamnar på loppisen.

Dagens loppisraid gav resultatet; Fyra (4) karotter från Le Creuset, 2 sprillans nya peugeotkvarnar och en begagnad, en helt ny teflonbelagd ugnsform från Hackman, trådsil (min gick sönder häromdagen), stålull för grytrengöring, en ny stor presskanna från Bodum (inte på bild), ”Kokkonsten från A till Ö” och min förlorade ”Mat för två omkring 10 :-”. Allt som allt 285 kronor utan att pruta!

Le Creuset-grytorna såg visserligen ut som om någon börjat poppa popcorn i dem och sedan åkt på semester utan att stänga plattan. Men efter knappa två timmars arbete med kaustiksoda, klorin och stålull var de nästan som nya sånär som på lite emaljavslag här och där på kanterna.