Rom är för de flesta synonymt med Bacardi och basen i trevliga drinkar. Ser man rent numeriskt på saken så är detta också som världen ser ut. Nästan all rom är industriellt framställt, neutralt groggvirke.

Det jag fick prova igår tillsammans med den ”flygande rhum-blendern” Christian Vergier från Producenten Trois Rivieres var något helt annat. Här pratar vi om ursprungsbetecknad rhum agricole (”jordbruksrom”). Till skillnad från den melassbaserade och kolonndestillerade neutrala romen är rhum agricole destillerad i enkelpanna och av ren, säsongsbunden sockerrörsjuice. Fina och karaktärsfulla grejer med andra ord.

Trois Rivieres är en martinique-rhum och som sådan av en mycket smakrik, stram och kryddig stil. Den intensiva, fylliga karaktären med peppriga toner och läderinslag gick som en röd tråd genom alla sorter av olika lagringstid. Även apelsinskal, vanilj och en liten ”fetma” återkom också flera gånger. I de lite äldre sorterna kunde anas en lite salt jodton som sades spegla ett terroir.

Provningens grande finale var Trois Rivieres 1953! Detta är det äldsta bevarade destillatet efter den förödande brand som för några år sedan ödalade det mesta av destilleriet. Aromerna bjöd på en komplex bild med kola, russin och en medicinal ton av bland annat jod. Trots 40 år på fat fanns en rik fruktighet och en väl balanserad, mjuk fatstruktur. Destillatet kändes i sin koncentration nästan simmigt och hade ett lite stramt avslut. Efter en stund kom nya spännande toner med bland annat en doft av tomat.

Trots denna vördnadsbjudande avslutning var det en annan goding som stannade i minnet; La Mauny Blanc. Denna helt olagrade, vita rhum agricole hade en stor, intensiv och otroligt spännande näsa. Här slogs jag direkt av ren tomatjuice som sedan gick över i gazpacho för att glida över i lakrits, grön tomat och naturgummi för att sluta i koncentrerad tomatpuré. Helt vansinnig doft. Här skulle man kunna göra en vit bloody mary. Bara att addera citron, tabasco och lite selleri.

Om mitt bloggande varit lite mindre frekvent de senaste dagarna beror det på att jag och kollegan sjösatt och genomfört en tvådagarskurs i ämnet ”Mat & dryck i kombination”.

Under två intensiva heldagar har vi tillsammans med sjutton deltagare testat oss igenom hundratals kombinationer och smaker. Inga raka svar eller enkla regler har lärts ut, snarare har det handlat om en workshop med olika temaprovningar och ”pedagogiska luncher”.

Några gemensamma erfarenheter från gruppens övningar

• Veteöl passar bäst till moderna, söta sillinläggningar
• Kött och rött vin är inte så himla kul ihop
• Rödvinsås var syrligare förr
• Lagrad tequila och mörk choklad är en hit
• Ryggbiff, bearnaisesås och mogen rioja borde finnas på alla menyer
• Finosherry är det ultimata till fisk- & skaldjursplatå (även om inte alla gillar det)
• PX ringlad över pannacotta och moscato d’asti i fruktsalladen är vinnare
• Sake är inte alltid bäst till sushi
• Förutfattade meningar kommer ofta på skam
• Edit: En lågoddsare var att amarone inte funkade med någon av tolv olika kött/sås-kombinationer

Officiellt är nu sommaren räddad! Redan nu kan det nämligen slås fast att det kommer bli underbara dagar och ljumma aftnar på altanen i sällskap med en perfekt ale; Oppigårds Single Hop Ale.

Här har vi en öl av typen pale ale, det vill säga en ljus, överjäst öl. Det lilla bryggeriet i Dalarna har använt sig av endast en sorts humle (tack för det i dessa humlehysteriska dagar) som ger en fin aromatisk näsa av citrus, apelsinblomma och nyslaget hö. Malten slår fram med en fruktighet av citrus och en äpplig ton som påminner om Pommac eller Trocadero. Smaken är fyllig och fruktig med en liten syrlig ton och en fint balanserad beska. En lång, ren eftersmak med bra fruktighet från malten.

En öl som passar lika bra att smutta på i solen som att njuta till en inkokt lax med örtsås och sommarens lättkokta primörer.

Idag är det nästan exakt 10 månader sedan jag la upp bloggen på WordPress. Då hade jag under några veckor smygstartat på annan plats. Inte kunde jag tro när jag postade mitt första inlägg att bloggen skulle ta upp så mycket av min tillvaro och att så många skulle vilja läsa vad jag skrev.

Idag slog räkneverket om till 100 000 unika besökare på bloggen! Otroligt!

TACK alla läsare! Det här är jättekul!

I ett anfall av akut sötsug slängde jag ihop en dessert av vad som fanns tillhands. Det blev gott!

I en portionsform smular du ner 3 digestivekex och blandar lite slarvigt ner 1 msk rumsvarmt smör. Skiva en banan och lägg ovanpå smulet och tryck ner lite lätt. Droppa lite citron över bananen. Grovhacka några rutor mörk choklad på 70% kakaohalt och strö några flingor havssalt över. In i ugnen på 200° tills chokladen smält. Klicka på lättvispad grädde.

Det hä receptet är lite oväntat. Plötsligt dyker här upp både ketjap manis och sambal oelek i en bok där olivolja anses snudd på exotiskt. Var kanske söt, indonesisk soya en stapelvara på Konsum medio 1970-tal?

Jag måste också framhålla Carls två förmaningar i samband med receptet; Drick inte vin till österländska rätter och salta inte riset. Bäst att lyda.

Notera att köttet ska marineras över natten. Förutom lite framförhållning är receptet busenkelt.

(6 personer)

1 kg kalopskött
1 stor gul lök
1 1/2 dl söt inonesisk soya (ketjap manis)
1 tsk riven muskot
1 rågad msk curry
1 tsk malda nejlikor
1 struken tsk sambal oelek
3 vitlöksklyftor
1 msk vetemjöl
1 msk 12% ättika
salt & peppar

Skiva löken och skär köttet (jag använde högrev) i sockerbitsstora bitar. I en bunke blandar du köttet med allt utom vetemjöl och ättika. Låt stå kallt över natten eller minst 12 timmar. Pudra mjölet över köttet, blanda väl och häll i ättikan. Lägg allt i en tjockbottnad gryta och häll på vatten så det precis täcker köttet. Sjud under lock i 2 timmar. Servera med ris, gurksallad (skala, skivad och urkärnad gurka i turkisk yoghurt med lite salt) och Butlers enkla tomatchutney.

En mycket mustig och rik curry med toner av julkryddor, kaffe och snudd på tobak. Dubbla mängden sambal oelek krävdes men då blev det en mycket fin balans i grytan där sötman från soyan gav fin bakgrund till den rika kryddbilden och den lilla hettan. Tillbehören gjorde verkligen skillnad här. Det var en ren fröjd att gegga ihop alla rörorna med riset. Mycket gott!!!

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

Om man ska utse en rätt att representera 1970-talet så måste det nästan bli denna. Det är nästan så att tapeterna hemma blir orange- och brunblommiga när man sätter fram maten på bordet.

Att rätten har sitt ursprung i Grekland visste jag inte. Men jag kan lätt föreställa mig att det skulle fungera fint med lammfärs och lite fetaost i fyllningen. Som huvudrätt serveras den med ris, tomatsallad och en paprikasås. Carl Butler rekommenderar också att äta paprikorna kalla, halverade och med olivolja och citronsaft ringlat över.

(6 personer)

6 gröna paprikor
1 dl ris
4 hg köttfärs
2 finhackade gula lökar
1 burk hela tomater
1 dl rött vin
1 msk smör
1/2 tsk rosmarin
1/2 tsk oregano
1 vitlöksklyfta
salt & peppar

Fräs löken och färsen tills den blir finfördelad. Blanda i tomaterna som du skurit i mindre bitar samt spadet och vinet. Häll också i örtkryddorna och den pressade vitlöken. Salta och peppra. Låt sjuda under lock i 50 minuter tills röran har samma konsistens som vanlig köttfärssås. Blanda nu i riset som du kokt med 1,5 dl vatten. Skölj paprikorna, skär av ett lock vid fästet och ta ut innanmätet. Fyll med färsröran, vippa in paprikorna i foliepaket och sätt in i ugn på 225° i cirka 1 timme.

Paprikasås

2 gula lökar
3 msk smör
3 msk mjöl
1 msk tomatpuré
1 vitlöksklyfta
2 tsk paprikapulver
3 dl buljong
2 dl mjölk eller matlagningsgrädde
salt & peppar

Skiva löken och fräs den i smör tills den blir genomskinlig. Rör ner paprikapulvret, tomatpurén, pressa över vitlök och pudra över mjölet. Rör om och låt fräs en stund.  Slå på buljong och grädde/mjölk lite i taget och vispa ihop.  Låt sjuda cirka 10 minuter och sila sedan av löken. Smaka av med salt och peppar.

När man väl kommer över den beska paprikasmaken med tulpanstjälksvarning är det här en riktigt trevlig rätt. Den lite söta såsen, det milda riset, den örtigt mustiga färsen och den beska paprikan kompletterar varandra. Mätta, nöjda och glada kom vi helskinnade tillbaka från 1974.

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

Att lägga uppföljningen till twitterprovningen på en av svenskarnas fyllehelger var väl inte helt genomtänkt. Betydligt färre deltagare än första gången även om en entusiast satt med sin laptop och vin under ett regnskydd vid valborgselden och provade medan kören sjöng för full hals!

Men vi som provade tillsammans via twitter hade trevligt och Alf och jag återkommer med ett nytt datum, för vi tycker att formen för vinprovning är jättekul.

Hur var då vinerna denna gång?

Vi inledde med 2007 Tim Adams Riesling som dominerades av friska citrustoner, lime och en typisk petroleum/badboll/gummistövelton. Smaken var torr men mycket fruktig och med riktigt härlig, uppfriskande citrussyra och med tydliga toner av lime. Bra representant för en aussieriesling men inget att springa benen av sig för.

Det röda vinet var denna gång en kalifornisk pinot noir som allmänt verkade göra ett lite blekt intryck på deltagarna. Lite toner av tobak, kryddor och plommon som snara gav intryck av ett sydfranskt vin av druvan grenache. Smaken hade lite mörk fruktighet men var lite spretig och…ja…ointressant. Kan sammanfattas som provningens flopp.

Sist ut var söta och pärlande 2009 Moscato d’Asti Viberti. Här haglade beskrivningarna; druvig, aromatisk, fläder, svartvinbärsblad och ”cream soda”. Vinet hade verkligen en härligt inbjudande aromatisk näsa och smaken var nästan löljigt lik en kula gräddglass i fruktsoda. Fin balans mellan sötma (120 gr!) och syra och härlig druvighet. Detta var för mig kvällens vin och ett givet vin till sommarens bär. Vinet håller bara 5% och kan drickas i stora klunkar. Härligt.

Jag hade förberett en dessert till det sista vinet. Färska jordgubbar (belgiska och väldigt fina) doppade i smält 70% choklad serverade med vispgrädde smaksatt med apelsinrasp. Rena himmelrike i kombination med vinet. Sommaren är räddad!