En dag i Macônnais

Andra kursdagen i Bourgogne började med tidig uppstigning och avfärd. Jag var trött redan när vi startade på grund av att nattsömnen inte var av högsta kvalitet. Men det var bara att bita ihop.

Dagen var ägnad åt Mâconnais och Côte Chalonnaise och var innehållsrik och skiftande både i innehåll och kvalitet. Jag tänkte uppehålla mig vid dagens absoluta höjdpunkt som var besöket hos Maison Joseph Burrier i Pouilly-Fuissé.

Att anlända i den amfiteaterformade dal som utgör Pouilly-Fuissé är en upplevelse i sig. Hänförande vackert med vingårdarna som i böljande vågor draperar sluttningarna med den dramatiska klippan Roche de Solutré i bakgrunden. Det här är nog den absolut vackraste delen av Bourgogne.

När vi anlände till domänen blev vi välkomnade av de karismatiske Frédéric Marc Burrier som är den sjätte generationen att driva vinmakandet men vars familj funnits i området som vinodlare i fjorton generationer. Här snackar vi kontinuitet. Frédeéric tog oss genast ut i vingårdarna med ett mystiskt träschatull i handen. Vid en utsiktspunkt visade han hur vi befann oss i en veritabel fyrvägskorsning geologiskt sett med Mont Blanc vid horisonten och dessutom i den allra sydligaste delen av Bourgogne ett par stenkast från Beaujolais.Nu tog han dessutom fram sin mystiska låda som visade sig innehålla prov på alla olika mineraltyper som representerade de specifika vingårdarna i området. Otroligt intressant och tydligt.

Frédéric förklarade också varför Mâconnais är den enda del av Bourgogne som saknar klassificerade vingårdar. Det går tillbaka till den tyska ockupationen av den norra delen av Frankrike. Vid den tiden var appellationssystemet mycket nytt och endast grand cru-gårdarna var klassificerade och i övrigt fanns det historiskt väl dokumenterade vingårdar av särskilt hög kvalitet. Vid det avtal som skrevs vid vapenvilan 1940 ingick en klausul att de tyska ockupanterna fick förse sig fritt av viner som inte kom från klassificerade vingårdar. I Bourgogne var man inte dummare än att man 1943 snabbt införde en ny klassificering; premier cru. Eftersom det sydliga Mâconnais vid denna tid låg  i ”det Fria Frankrike” inkluderades man inte i denna klassificering. Detta försöker man nu korrigera genom att man till myndigheterna ansökt om premier cru-status för sina bästa vingårdar.

Tillbaka på vingården fick vi en guidning genom vinmakning och källaren. De tillämpar en blandning av ekologisk och biodynamisk odling men efter eget huvud och är inte intresserade av någon certifiering. Vad gäller vinmakningen sa Frédéric att ”Det är lätt att berätta hur vi vinifierar; vi gör nästan ingenting”. Förutom att ge skalkontakt för sina vita viner så var temperaturkontroll det enda styrmedlet de använde. I källaren visades vi också in i ”vinbiblioteket” där egendomens viner sedan hundra år sparades. Här fanns vita viner från Pouilly-Fuissé som efter närmare ett sekel fortfarande skulle vara njutbara. Enligt uppgift.

Vi fick nu prova några unga viner från olika vingårdar som alla uppvisade olika karaktär. Gemensamt för vinerna var balans, elegans och stort uttryck i doften. Den fortsatta provningen skulle ske under lunchen. Det blev en avslappnad, improviserad, enkel kall lunch som dukades fram och serverades av vår värd och som tillagats av hans fru; ett jättelikt surdegsbröd, en fiskpaté, hemslagen pepprig och alldeles ljuvlig majonäs, inbakad grov fläskterrinne och en hemgjord ”salami” i form. Givetvis en ostbricka med lokala getostar och siste en kaka av en botten på briochedeg täckt med gräddkräm. Allt var sagolikt rustikt, vällagat och gott. En måltid att bli lycklig över. Frédéric berättade att dessa måltider kallas ”casse croute” – att bryta bröd. Jag älskar att bryta bröd!

Nu kom vin efter vin, det ena mer komplexare och rikare än det andra. Till sist kom ett vin utan etikett och som hade en lite djupare färg och en stor doft av mogen tropisk frukt, honung, eucalyptus, mimosa och mineral. Smaken dominerades av en mycket hög men avrundad syra, fin mogen frukt, nötighet, balanserad och elegant. Det visade sig vara 1996 Pouilly-Fuissé ”Vers Cras” som vinifierats av hans far. Ett fantastiskt spänstigt och komplext vin.

Nästa vin kom från en misstänkt dammig och möglig flaska och var ljust gyllene i färgen. Doften var enastående stor med markant ton av nymalt kaffe och kakao med inslag av honung, svamp, tryffel, toast och kanderade citrusfrukter. I smaken hittade jag en frisk men avrundad syra och en fin, nyanserad fruktighet av mogna gula frukter samt kaffe och svamp. Lång och nyanserad eftersmak. Efter en stund i glaset kom också aromer av vita blommor och mimosa. Det visade sig vara farfars vin, en Pouilly-Fuissé från 1966!!! Hel enastående hur väl detta vin stått sig.

Efter att ha fått prova en 14 år gammal beaujolais från Fléurie (som klarat sig sådär) så kom det sista vinet serverat ur en mystisk halvflaska. Mörkt bärnstensfärgat med en flyktig doft med inslag av etylacetat och tydliga oxiderade toner av olorosokaraktär. Nötter, kola och torkad frukt som återkom i den distinkt söta och friska smaken som höll sig kvar länge. Detta visade sig vara ett sent skördat vin av chardonnay som höll en sockerhalt på 120 g och alkohol på cirka 15%. Detta udda vin har endast gjorts två årgångar, 200 och 2002, och serveras endast på privata tillställningar på egendomen. Anledningen till att man gjorde vinet första gången var att den ansvarige för skörden blev plötsligt sjuk och fick gå hem. Skörden fortsatte sedan som vanligt men när löven föll sent på hösten såg man plötsligt att man missat en del av vingården och vinet blev till.

Jag behöver kanske inte tillägga att detta var ett fantastiskt besök som fick mig att orka resten av den intensiva dagen.