Min sista programpunkt på Vinoble var den prestigefyllda ”The Masters of Wine Grand Tasting”. En panel av Masters of Wines hade fått välja ut var sitt vin från mässan att presentera. Urvalet visade på vilken enorm bredd det finns bland dessa fantastiskt karakärsfulla, personliga och ofta sorgligt negligerade ädla viner.

Först ut var Sarah Jane Ewans MW som mycket mångordigt och brittiskt presenterade Garvey Oloroso Añada 1989 Ett ganska exceptionellt vin då årångsherry är något mycket, mycket ovanligt. Vinet upptäcktes av Garvey då de nyligen köpte upp Harveys och inventerade sina nya källare. Detta var dessutom första gången presenterades då det inte kommer ut på marknaden förrän till senhösten och endast i 900 buteljer (896 närmare bestämt då 4 gick åt på provningen). Briljant, medelhög bärnstenstensfärgad med liten grön ton i kanten. Stor, eldig, uttrycksfull och lätt flyktig doft som påminde om en vieille prune och bjöd på aromer av russin, nötter, salmiak, fikon, honung och eucalyptus. Smaken var medelfyllig till fyllig, mycket koncentrerad, helt bentorr, eldig, stram och intensiv med toner av fikon, dadlar och lakrits i den mycket långa eftersmaken. (21,4% alkohol, 0 g/socker och 7,3 g/syra).

Vin nummer två var madeiran Henriques & Henriques Malvasia 20 YO som svenske Ulf Sjödin MW (läs hans korta minibiografi om hans vedermödor som vinodlare) presenterade med ett faktarikt kåseri. Klar och mörkt bärnstensfärgat. Stor, eldig och mycket komplex doft av svamp, läder, melass, muscovadosocker, rök, anis och salmiak. Fyllig och intensiv med relativ hög sötma (100 g/l) men ändå stram tack varen intensiv syra. Lång och intensiv eftersmak med kryddighet och toner av knäck och salmiak.

Ett kanadensiskt isvin presenterades av Peter Koff MW. Enligt en producent på mässan så ”uppfanns isvinet av tyskarna men utvecklades till perfektion av kanadensarna”. När jag provade 2006 Inniskillin Vidal Oak Aged Icewine var jag benägen att hålla med. Briljant gyllengul färg av medelhög intensitet. Myck, mycket stor, fruktig doft av aprikoskräm, persikor, hallon, honung, eucalyptus och toast med smör. Smaken intensivt söt och lätt simmig med toner av honung, ljus sirap och ”nektar” och en känla av ren fruktkräm. Den rika koncentrationen lyftes upp av en mycket intensiv sötma och en diskret fatstruktur i den långa eftersmaken. (9,5% alkohol, 240 g/socker, 10,7 g/syra).

Med distinkt, korta och snudd på militäriska kommentarer presenterade Colin Gent MW det österrikiska 2002 Anita Nittnaus TBA Neusiedlersee. Hans hissande av vinet var dock lite obegripligt för mig. Inget fel på vinet alls men det finns långt mycket bättre exempel i mitt tycke. Ljus gyllene färg. Medelstor doft med drag av honung, aprikos, citron färskt hö och örtighet. Smaken var koncentrerad och mycket söt med en balanserande hög syra. Ren fruktighet med ton av honung, torrt gräs och en lätt mineralig eftersmak som gav ett nästan torrt intryck. (157 g/socker, 7,4 g/syra)

Norska Mai Tjemsland MW gjorde en mycket opersonlig presentation av tokajern 1993 Disznókö Aszú 6 Puttonyos. Det kunde ha varit en uppläsning ur en produktinformation. Vinet var bra men årgång 2002 av samma vin som vi använder på sommelierutbildningen presterar mycket bättre. Briljant, medelintensiv bärnstensfärg. Stor utvecklad doft av mörk honung, eucalyptus, vax, torkad ananas och mörk sirap. Medelfyllig och mycket friskt, nästan syrligt som tydligt dämpade sötman. Ganska lång smak med något bränd karaktär och ton av russin. Kändes något uttorkad.

Mässans huvudman Pancho Campo MW hade valt ut ett det exceptionella vinet Jorge Ordonez No 4 Esencia från DO Malaga. Detta är ett område som historiskt sett varit mycket viktigt men som under se senaste hundra åren varit marginaliserat. Nu händer det mycket spännande saker här vilket detta vin av druvan moscatel alejandria är ett lysande exempel på. Med en fullständigt otrolig sockerhalt på 553 gram socker per liter och så låg alkoholhalt som 4% så liknar det inget annat jag provat. För kalenderbitaren så gav Robert Parker detta vin 99 poäng! Medelhög gyllengul, briljant färg. Stor, aromatisk doft av avendel, apelsin, pomerans, mogna citroner, vingummi, ljus sirap och honung. Makalöst fyllig, koncentrerad och sammetslen med en nästan krämig, simmig konsistens med med den intensiva sötman lyft av en underliggande syra. Aromer av aprikos, honung och aromatisk citrus. Förvånansvärt balanserat trots den ofattbara sockermängden. Namnet ”Esencia” är mer än välförtjänt.

Som extranummer presenterades 1910 Ginés Liébana PX som jag faktiskt provade tidigare i veckan hos producenten Toro Albala. Det var bara att luta sig tillbaka, njuta av det sekelgamla vinet och konsultera mina tidigare anteckningar: Opakt utseende, som soja och oljigt. Stor, intensiv doft sammansatt av svarta oliver, gammalt läder, chilipeppar, russin, torkad svamp, torkad frukt och rök. Mycket hög och frisk syra som nästan dolde vinets höga sötma (345 g/l). I smaken kom en annan arompalett med kaffe/espresso, choklad, bränt bröd, thé, rökighet och sura körsbär. Komplex, koncentrerad, nyanserad och lång smak.

En spännande provning och ett bra avslut min vecka i Andalusien. I mitt block finns minst 150 provningsanteckningar och jag har provat säkert 70 viner som jag i inte orkat göra noteringar om. Nu ska jag smälta alla intryck och så småningom plita ihop en artikel om Montilla-Moriles.

Så skönt att vara hemma igen där solen värmer i ansiktet och svala vindar fläktar. Nu ska de sista reflektionerna från resan redovisas på bloggen och sedan blir det kanske ordning igen med normala bloggposter och fortsättning på Carl Butler-projekt.

Sista kvällen i Jerez skulle avsluta med en riktig paella men råkade på en riktig turistblåsning. Oätlig mat och hutlöst pris. Riktigt pissesur styrde jag stegen mot ett ställe jag kände till från tidigare besök; La Moderna. Att jag inte gått dit tidigare under mina dagar här berodde helt enkelt på att det nästan alltid är helt fullt.

La Moderna missar man inte då det ligger precis vid ”infarten” till det stora promenad- och shoppingstråket. Perfekt att bara ramla in och ta en kaffe eller en öl. Här samlas alla typer av människor från de gamla stammisarna till tjejgäng men med en viss övervikt åt ett intellektuellt klientel på 30+. Lokalen är väldigt speciell där barinredningen är väldigt traditionell med enorma kylar i trä från tidigt 1900-tal. Gissningsvis var inredning väldigt high-tech när det begav sig varav barens numera lite udda namn. På vägarna hänger modern konst blandad med antikvariska tjurfäktningsannonser och foton samt en helt magnifik reklamskylt för Osbornes fino. Den är målad på glas och föreställer en kvinna i folkloristisk dräkt hållandes en korg med skaldjur. Det sköna är att det är en fullständigt skrumpen och väderbiten fiskarkärring och inte den typiskt bildsköna kvinnan (se bilden överst. Och nej, det är inte Birgitta Stenberg i bildens nederkant). Den bakre delen av baren utgörs av Jerez urgamla stadsmur! Det är med andra ord ett ganska speciellt ställe.

Här det bara tapas som gäller. Jag åt bland annat carne de toro (oxkött) som var en liten långkokt gryta där köttet bara föll samman. Mycket gott. Tortilla de bacalao var en variant på den traditionella paotatisomeletten där knölarna bytts ut mot salttorkad vitfisk. Två små fluffiga plättar med fin sälta och bra stuns tack vare fisken. Mycket bra. Note to self: Gör en egen variant på detta vid tillfälle.

Efter den goda maten och det glada bemötandet på La Moderna var jag återigen vänligt sinnad till Jerez och kunde även denna gång lämna staden med en stark önskan om att återvända.

Flera av provningarna under Vinoble har benämnts ”master class” och jag börjar undra vad tusan som menas egentligen. Grundläggande information på enkel nivå som framförs stolpigt av en överkvalificerad föreläsare? Den här begreppsförflackningen är inget som är begränsat till denna mässa. På Restaurangakademin i Stockholm ska det hållas en ”master class” om Bourgogne på tre timmar. Hur djupt kan man gå på 180 minuter? För mig är en ”master class” ett tillfälle till fördjupning i ett mer eller mindre begränsat område där det förutsätts att deltagarna åtminstone har grundläggande kunskaper i ämnet.

Tisdagens första seminarium benämndes just på ovanstående sätt och hade vår svenske Master of Wine Ulf Sjödin som föreläsare. Trots att vi satt ett femtiotal personer ihopträngda i ett partytält i gassande sol och 42° värme så lyckades Ulf parera dessa hinder (samt simultantolkning) och göra den dryga timmen riktigt intressant. Hade han fått spela fritt i två timmar hade detta sannerligen kunnat bli en äkta mästarklass. Under dessa tre dagar och genomlidna föreläsningar har jag inte upplevt en så inspirerande provning och så engagerade åhörare.

Humor, prestigelöshet, engagemang, pedagogisk förmåga och djup kunskap är tydligen svenska paradgrenar i vinsammanhang. Heja Ulf!

Jag är en saluhalls-spotter. Är jag ute och reser försöker jag alltid leta upp den lokala saluhallen eller marknaden. Jag älskar att vandra runt och insupa dofter och synintryck och att kanske smaka och köpa med en liten kulinarisk souvenir. Saluhallen i Jerez hör till mina absoluta favoriter. Lagom stor, fräsch, välordnad och välsorterad ligger den mitt i centrum med stimmigt fokliv, krimskrams runt om och ett hak på baksidan för frukost, kaffe, nyfriterad fisk eller en iskall fino på stående fot.

Detta var mitt tredje besök och jag bunkrade upp med härliga kryddor som bland annat blir pris till min lilla läsartävling. Salta mandlar blev det också men mojama (lufttorkad tonfisk) fick jag köpa på snabbköpet mitt emot. Det är inte bara säsong för sniglar utan också god tillgång på tjur från arenorna. Enorma köttstycken för 5€ kilot. Det låga priset kanske förklaras av att det bör vara ganska adrenalinrikt och det gör det väl lite beskt. Eller?

Provade faktiskt för första gången churros som väldigt flinka killar friterar i stora spiraler i kioskerna på gatan utanför marknaden. De arbetar också med den tunga smeten i stora tråg. För tio kronor får man en fettfläckig jättestrut med dessa friterade bakverk som liknar mindre söta munkar med aning sälta och har konsistensen hos perfekt friterade, spröda pommesfrites. Dödligt goda i ordets rätta bemärkelse.

Se litet bildreportage nedan.

Efter min ”middag” i speceributiken i går kväll gjorde jag ett stopp för en liten drink. Det var Andrew och Laurel Quady som bjudit in till sitt hotell för att jag skulle få prova deras vermouth som tydligen inte platsade på mässan.

Under dagen hade jag provat alla  deras söta, kaliforniska viner som var trevliga återseenden för mig. Både deras Orange Muscat och Black Muscat fanns på vinlistan när jag häll i kurser på Systembolagets kursgård Skarpö i början av min karriär. Deras fina portvins-hommage Starboard har jag också ett tidigt förhållande till. Efter några år försvann vinerna från marknaden och jag har inte provat dem på över tio år. Nu har jag dessutom fått prova deras moscato d’asti varianter samt deras skruvade amontillado.

Fantastiskt kul att få träffa dessa härliga människor och att prata strunt över en drink baserad på deras VYA. Nu hoppas jag att någon ansvarsfull svensk importör läser denna blogg och ser till att vi får se vinerna i Sverige igen. Det är de värda!

Det fick bli en tidig kväll igår. Värmen suger musten ur mig minst sagt.

Jag sökte mig till en lugn del av staden utanför de vanliga stråken där det skulle finnas en trevlig bar. La Abaceria (ingen hemsida) ligger lite avsides i korsningen mellan gatorna Ramon de Cala och Zarza och ser väldigt anspråkslöst ut från gatan. Väl därinne befinner man sig i en urgammal specerihandel som gjorts om till bar. Väldigt rustikt med den gamla inredningen kvar men samtidigt uppdaterat med kalkstensväggarna frilagda. Väldigt inbjudande och avspänt. Mannen bakom disken var hemskt hjälpsamma och tragglade sig fram på engelska för att förklara de olika rätterna. Jag gick helt på hans rekommendationer.

Första rätten var helt enkelt kokt potatis och rå lök som skurits grovt och dränkts i olivolja och smaksatts med någon ört jag inte kunde identifiera. Toppades med en stor bit av vad jag tror vad makrill. Fantastiskt gott i det enkla. Det här ska jag göra någon variant av till sommaren med nypotatis.

Därefter blev det en bläckfisksallad medtomater lök, grön paprika och gruvliga mängder olivolja och ett stänk vinäger. Bläckfisken (polpo) var mycket fin och smakade nästan som fast och fin hummer. Nästa rätt serverades varm och visade sig vara kycklinglever i en mustig sås som fick mig att tänka på indisk mat. Avslutade förstås det hela med tunna skivor av jamon iberico, den lufttorkade skinkan.

Baren fungerar delvis fortfarande som speceributik och jag köpte med mig en burk med paté av morcilla (blodkorv). Allt som allt med en liten öl, en fino och en mycket bra amontillado (Tio Diego) så slutade kalaset på 16€.

På den lilla bilden kan du förresten se en fint flätad dörrmatta av den typ som är väldigt vanlig i Andalusien. Vad många inte vet är att det är en pressmatta som lades i botten på de traditionella vinpressarna för att underlätta avrinning av musten samt för att lätt lyfta bort druvresterna.

Vinoble är en otroligt trevlig, familjär och intim mässa utan trängsel och stress och med så hög kvalitet på vinerna att jag blir vimmelkantig. Men det är kommersiellt och internationellt sett en ganska obetydlig tillställning. Därför tar man varje tillfälle i akt att få uppmärksamhet kring arrangemanget. Ett sätt är att trumma ihop namnkunniga och tunga vinpersonligheter att hålla seminarier och provningar. Att jag tycker de är ganska trista och stela arrangemang utan större pedagogiskt värde har kanske mer att göra med mina förväntningar.

Ett annat sätt är att skapa sensationella rubriker. ”Världen dyraste sherry” funkar kanske? Tillsammans med den nya bodegan Urium presenterade mässans huvudman Pancho Campo MW ”en otroligt, exklusiv och historisk raritet”. Urium är mycket duktiga på marknadsföring och har på ingen tid skapat sig ett namn i vinkretsar som den sherrybodegan. De flesta som hissar Urium har inte ens provat vinerna. Så bra har de lyckats.

Vinet som under stor mediabevakning och mycket buller presenterades var en hundra år gammal palo cortado. Förvisso en ganska ovanlig typ av sherry och helt klart gammal. Nu kom den visserligen buteljerad i en karaff av tjeckisk kristall och med en propp av 24 karats guld. Hur exklusivt schatullet var vågar jag inte tänka på. Prislappen? 21 000 €!!! Som en ny bil av bättre modell med andra ord. Kan ett dylikt vin vara värt närmare en kvarts miljon? På det svarar jag, utan att ha provat vinet, helt klart nej. Det handlar om presentation och marknadsföring. Sätt en orimligt hög prislapp och du får uppmärksamhet. Ett vin av den typen ska kosta runt 200-300 € på sin höjd. Ni som läst mina bloggposter de senaste dagarna vet också att hundraåriga viner inte på något sätt är exceptionella på dessa breddgrader. Har provat åtminstone  sex viner hundra år eller äldre och en av dem ligger i min resväska. Nej jag behövde inte ta ett lån föra att lösa ut den.

Jag provade dessutom alla Uriums viner idag och jag kan utan att darra på manschetten säga att de var absolut ingenting att springa benen av sig för. Absolut var de bra men det finns många mindre ”sexiga” bodegor som presterar bra mycket bättre för en mindre peng.

Ett mindre uppmärksammat men liknande event var öppnandet av en halvbutelj av vinet 1909 Para från australiensiska Seppeltsfield som jag skrev om igår. Här är ett vin som i generationer tillverkats och som vid exceptionella årgångar sparats undan i fyra 225-liters fat. under åren har vinet avdunstat genom faten och koncentrerats till endast ett fat med en mycket rik vätska återstår. Dessa viner buteljeras på sin 100-årsdag och en av dessa buteljer öppnades för en utvald skara av vinpersonligheter idag. Någon timme senare frågade jag hur vinet hade smakat och då fick jag till min stora förvåning upphällt några droppar i samma typ av glas som de ”viktiga” människorna fått.

Detta var något helt speciellt! Vinet hade 90 gr socker per liter men det kunde inta skönjas på grund av den otroligt höga intensiteten av syra, smakkoncentration och sälta. Smaker av svart olivpasta, hostmedicin, tjära och en tydlig beska parad med en oljig, nästan krämig munkänsla. Detta var sannerligen ett elixir av vin. Mycket annorlunda och speciellt.

Var det värt 15000 kr för en halvbutelj? Nej inte alls. Men det är på alla sätt ett mer unikt och genuint vin än den fåniga uriumprodukten.