Marknadsföring med löjligt dyra viner

Vinoble är en otroligt trevlig, familjär och intim mässa utan trängsel och stress och med så hög kvalitet på vinerna att jag blir vimmelkantig. Men det är kommersiellt och internationellt sett en ganska obetydlig tillställning. Därför tar man varje tillfälle i akt att få uppmärksamhet kring arrangemanget. Ett sätt är att trumma ihop namnkunniga och tunga vinpersonligheter att hålla seminarier och provningar. Att jag tycker de är ganska trista och stela arrangemang utan större pedagogiskt värde har kanske mer att göra med mina förväntningar.

Ett annat sätt är att skapa sensationella rubriker. ”Världen dyraste sherry” funkar kanske? Tillsammans med den nya bodegan Urium presenterade mässans huvudman Pancho Campo MW ”en otroligt, exklusiv och historisk raritet”. Urium är mycket duktiga på marknadsföring och har på ingen tid skapat sig ett namn i vinkretsar som den sherrybodegan. De flesta som hissar Urium har inte ens provat vinerna. Så bra har de lyckats.

Vinet som under stor mediabevakning och mycket buller presenterades var en hundra år gammal palo cortado. Förvisso en ganska ovanlig typ av sherry och helt klart gammal. Nu kom den visserligen buteljerad i en karaff av tjeckisk kristall och med en propp av 24 karats guld. Hur exklusivt schatullet var vågar jag inte tänka på. Prislappen? 21 000 €!!! Som en ny bil av bättre modell med andra ord. Kan ett dylikt vin vara värt närmare en kvarts miljon? På det svarar jag, utan att ha provat vinet, helt klart nej. Det handlar om presentation och marknadsföring. Sätt en orimligt hög prislapp och du får uppmärksamhet. Ett vin av den typen ska kosta runt 200-300 € på sin höjd. Ni som läst mina bloggposter de senaste dagarna vet också att hundraåriga viner inte på något sätt är exceptionella på dessa breddgrader. Har provat åtminstone  sex viner hundra år eller äldre och en av dem ligger i min resväska. Nej jag behövde inte ta ett lån föra att lösa ut den.

Jag provade dessutom alla Uriums viner idag och jag kan utan att darra på manschetten säga att de var absolut ingenting att springa benen av sig för. Absolut var de bra men det finns många mindre ”sexiga” bodegor som presterar bra mycket bättre för en mindre peng.

Ett mindre uppmärksammat men liknande event var öppnandet av en halvbutelj av vinet 1909 Para från australiensiska Seppeltsfield som jag skrev om igår. Här är ett vin som i generationer tillverkats och som vid exceptionella årgångar sparats undan i fyra 225-liters fat. under åren har vinet avdunstat genom faten och koncentrerats till endast ett fat med en mycket rik vätska återstår. Dessa viner buteljeras på sin 100-årsdag och en av dessa buteljer öppnades för en utvald skara av vinpersonligheter idag. Någon timme senare frågade jag hur vinet hade smakat och då fick jag till min stora förvåning upphällt några droppar i samma typ av glas som de ”viktiga” människorna fått.

Detta var något helt speciellt! Vinet hade 90 gr socker per liter men det kunde inta skönjas på grund av den otroligt höga intensiteten av syra, smakkoncentration och sälta. Smaker av svart olivpasta, hostmedicin, tjära och en tydlig beska parad med en oljig, nästan krämig munkänsla. Detta var sannerligen ett elixir av vin. Mycket annorlunda och speciellt.

Var det värt 15000 kr för en halvbutelj? Nej inte alls. Men det är på alla sätt ett mer unikt och genuint vin än den fåniga uriumprodukten.