Jag måste inleda denna långa text med att på förhand be om ursäkt för mina överord, onödigt många utropstecken och ovanligt positiva ordalag.

Föreställ dig en Bond-film där skurken planerar ta över världen genom en ondskefull plan som involverar vin. Föreställ dig sedan hans eleganta reception, underjordiska produktionsanläggning och högteknologiska laboratorium med vitklädda tekniker. Så är det att besöka Freixenet. Fast utan den slemme boven förstås.

Bara att stiga ner de branta trapporna och skåda den vidsträckta fatkällaren där dosagevinerna (de få centliter som tillsätts efter att jästen avlägsnats ur flaskan) lagras fick oss att tappa hakorna och inse hur enorm produktionen är och hur noggrann man är med kvalitet och karaktär. För de högsta kvaliteterna hade man andra dosageviner som lagrades i ett solerasystem och hade en medelålder på 20 år!

Fyra våningar ned i de gamla källarna lagras Freixenet Real Reserva under naturkork precis som hos Recaredo. Denna källare anknöt därefter till den modernare källaren i åtta (!) våningar där ett litet tåg turligt nog transporterade oss vidare. Absolut hissnande att uppleva denna enorma lagringsyta där ofattbara mängder vin lagrades fyrtio flaskor högt staplade av helautomatisk robotar.

Hakorna tappades ytterligare en gång när det berättades att man tagit fram en metod att flytta jästen i flaskan till korken (reumage). På traditionellt sätt för hand tar denna process ungefär en månad och i modernare gyropaletter 5-6 dagar. Men genom att ha utvecklat en butelj med särskilt glatt insida, jäst med mindre vidhäftning och en förenklad metod (vagga) så hade man fått ner tiden till 60 minuter!!!

I slutet av rundturen hamnade vi i ”jästfarmen”. Detta är en avdelning som endast sysslar med forskning och odling av jäst. Avdelningen ser ut som och är lika stort som ett medelstort modernt vineri. När man sätter en jäst utgår man från en samling celler i ett provrör och på 30 dagar har man 100 000 liter! Dagligen kontrollerar man jästens genetiska kod så inga spontana mutationer uppstår. Absolut häpnadsväckande. Forskningen kring jästen är omfattande och man förfogar över ett välbemannat laboratorium som inte saknar något i utrustningsväg.

Mest imponerande är ändå kvalitetsambitionen som visar sig i att man är de enda i området som plockar druvorna för hand i 25-kilosbackar av plast med avrinning i botten så att all eventuell oxiderad must rinner bort. De 1200 kontrakterade odlarna förses med dessa backar som tvättas varje kväll. Alla druvor skördas manuellt på detta sätt för samtliga kvalitetsnivåer! Jämför med hur närmaste konkurrenten Codorníu slarvar bort sin kvalitet.

Oavsett hur stort och imponerande allt var och hur mycket man än trycker på att man satsar på kvalitet och forskning så är det slutligen i vinerna som vinproducenterna obönhörligen avslöjar sig. Jag hade redan tidigare provat de flesta vinerna i deras sortiment och provningen på plats befäste bara vad jag redan visste. Förvånad blev jag dock över hur fantastiskt väl vinerna stod sig i konkurrensen mot övriga viner som provats under veckan, räknar man dessutom in prislappen så är Freixenet en verklig vinnare. Storlek kan ha betydelse.

Fruktiga, friska och strama Elyssia Gran Cuvée Brut, mogna och fylliga 2007 Brut Vintage Reserva med sina toner av vita frukter och rosa Elyssia Pinot Noir Brut med sina rökiga, bäriga och örtiga toner kan alla utan tvekan beställas från Systembolagets beställningssortiment. Fyndstämpel på samtliga.

Imponerande i sin kraftfullhet och komplexitet var Reserva Real Brut med toner av rostat bröd, kaffe, rökighet och eucalyptus. Lite trist med den Dom Perignon-inspirerade presentationen men det obegripligt låga priset förlåter det mesta. Kostar 40-50 kronor mer i Spanien. Vill man testa något annorlunda så är mogna, aromatiska och halvsöta 2001 Malvasia som lagrats på sin jästfällning 66-76 månader en cava i traditionell söt stil och unik eftersom den är gjord på druvan malvasia! Testa till en fruktpaj med nötter eller en lagrad ost med fikonmarmelad.

Den stora överraskningen var dock Cordon Negro som med sin välkända mattsvarta butelj och sirliga guldtext nästan betraktas som ett skämt bland oss vintomtar. Jag skäms att jag inte provat den på många år och vill minnas att senaste gången var den halvtorr. Den variant vi fick prova och som säljs på Systembolaget är brut, det vill säga torr, och har lagrats 18-24 månader (!) på sin jästfällning, vilket med bred marginal överskrider vad som räknas som reserva och är längre än vad många enkla champagner lever upp till:

Ljust gul färg och fina bubblor. Liten till medelstor, ren, fruktig doft dominerad av citrus, mogna päron och med en liten rökighet. Medelfyllig, torr, frisk och fruktig smak dominerad av citrus och gul frukt. Ren eftersmak med viss längd, liten fetma och någon liten bitterhet.

För 74 inflationspengar kan man räkna detta som snudd på fynd i det billigare segmentet. Det finns en anledning till att detta är världens bäst säljande mousserande vin.

Efter detta omtumlande besök bar det iväg till det allra sista stoppet på vår resa; Segura Viudas. Denna respekterade kvalitetsproducent ägs av Freixenet och hanterar all druvmottagning för bägge bodegorna. Under rigorös kontroll, analys och selektion tar man under skördetid emot hissnande 1000 ton (en miljon kilo) druvor om dagen! Man har med andra ord lite druvmaterial att välja på när man ska göra sina viner.

Vid denna den allra sista provningen var jag ganska utmattad och uppskattade kanske inte de prisbelönta och omskrivna vinerna fullt ut. Men jag var inte mer illa däran än att jag kunde uppskatta Segura Viudas Brut Rosado som finns i princip alla systembolagsbutiker:

Ljust hallonfärgad. Stor, generös och uttrycksfull doft av skogshallon, jordgubbar, vattenmelon och gul banan. Smaken var torr, frisk, ganska fyllig, smakrik och mycket fruktig med smak av både solmogna hallon och hallonsoda. Rättframt, aptitretande, charmigt och fruktigt.

Efter denna rosa bärchock bar det av i full karriär till flygplatsen och den spännande resan i cava-land var över.

En osedvanligt tung och grå dag* blev ännu ledsammare av budet att Carl Butler somnat in efter en lång tids sjukdom, 81 år gammal.

Det kom inte som en överraskning men det känns ändå tomt och sorgligt. Jag tycker nästan att jag lärt känna honom genom mitt projekt att laga mig igenom alla recepten i hans första kokbok. De få återstående recepten ska tillagas med största omsorg för att hedra denne man som betytt så mycket för svensk mat- och krogkultur. När man lämnar en sådan receptskatt och matminnen hos så många så har man inte levt förgäves.

Ikväll höjer jag ett glas rött vin för Calle, äter en ugnsgratinerad falukorv men tänker på lamm, vitlök och hela konserverade tomater.

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

*Sverigedemokraterna blev invalda i Sveriges Riksdag.

BLT, SMP, SKD TTELA, GP , KVP

På förekommen anledning tycker jag att man borde ha omfattande obligatorisk utbildning för alla i den underbara gastronomin.

Genom att lära sig om världens mattraditioner och uppleva mångfalden i kulturdryckerna får man också på köpet insikt i historia, geografi, kultur, klimat, politik och ekonomi. Bland annat. Man lagar mat tillsammans och möter människor i samtal över gemensamma smakupplevelser.  Där positiva möten uppstår och kunskap och insikter frodas trivs inga mörka idéer och vanföreställningar.

Bryt bröd tillsammans och höj ett glas för upplysning och gemenskap!

Sista dagens stressiga program kändes inte särskilt lockande. Att besöka moderna Vilarnau  och jätten gluff-gluff Freixenet rörde inte upp särskilt mycket entusiasm efter att ha sett hantverket och engagemanget hos Recaredo. Tur att jag så ofta har fel.

Besöket hos Vilarnau kunde ha börjat bättre. En skördemaskin förde oväsen i vingården och en representant för ägaren Gonzalez-Byass tog emot oss utanför den opersonligt supermoderna bodegan. Hans presentation av företaget var så irriterande tråkig att jag fick lust att slåss. Som tur var släppte han ganska snart fram önologen Eva Plazas Torné som genast drog ut oss i vingården. Hon förklarade skördemaskinens närvaro med att skörden avslutats dagen innan men att de sparat några rader för att vi skulle få se lite aktivitet och kunna smaka druvorna. Sådant tackar man för!

Eva visade oss skillnader mellan de olika druvsorterna i storlek, klasens uppbyggnad och hur de lokala druvsorterna blad hade skyddande ”päls” på undersidan mot hettan, något som nykomlingen chardonnay saknade. Hon förklarade också ingående hur de arbetade i vingården och skapade förutsättningar för druvornas mognad. Med jämna mellanrum fick vi fly undan den ganska skrämmande skördemaskinen som effektivt skakade loss druvorna från klasarna. Vi räddade dock med oss några klasar som skulle med till druvanalysen.

Här hos Vilarnau skulle vi nu få vara med om en helt ny upplevelse. Utrustade med varsin kopia av J. Rousseaus och D. Delteils ”Sensorical Analysis of the Grape” skulle vi få lära oss att via 20 olika punkter bedöma de olika druvsorternas mognad. Vi fick klämma på druvorna för att känna elasticiteten, dra i stjälkarna, bedöma färg, smaka och avgöra hur fruktköttet häftade vid skinnet. Druvköttets syra och sötma, skalets strävhet och hållbarhet och kärnans mognad var ytterligare några av parametrarna. Det var en kladdig men mycket intressant och lärorik övning.

En mycket givande fältövning som gjorde det ointressanta med självupptagna vingårdsbesöket hos biodynamiska Recaredo än mer pinsamt.

Tyvärr överskuggade druvprovningen totalt den efterföljande vinprovningen som tyvärr fick stressas igenom. Vinerna hade dock en generellt god kvalitet, bland annat Vilarnau Brut som faktiskt är ett litet fynd i beställningssortimentet, men det var det sista vinet som verkligen gjorde ett bestående intryck. Grundvinet till Albert de Vilarnau Barrel Fermented Extra Brut var fatjäst och lagrad på nya franska ekfat från Allier under 6 månader med återkommande battonage (jästfällningen vispas upp). Efter den andra jäsningen på flaska lagrades den ytterligare 30 månader vilket i princip gör den till en gran reserva:

Djupgul färg och små fina bubblor. Stor, uttrycksfull doft av ananas, gul tropisk frukt, mango, citrus, rostade toner och vanilj. Fyllig, mycket frisk och koncentrerat fruktig smak med samma aromer som i doften och massor av mogen fruktighet parad med fin ekstruktur, nötighet och en lång, komplex eftersmak. Ännu mycket ungt. Som en mousserande variant av en kalifornisk chardonnay i gammal god stil.

Pillade ihop ett riktigt lyckat fredagsmys-nuärehelg-gottåsmarrigtskareva-recept. Inga konstigheter förutom en skvätt olorososherry. Men det har väl alla som läser den här bloggen redan hemma. Eller?

För 2: Skär 4 stora tomater i ganska tjocka skivor, sprid ut på ett bakplåtspapper, strö över lite socker och salt och baka i ugn på 150° i 45-60 minuter. Halvera och skiva en rödlök ganska tjockt. Skär 400 g fläskfilé (eller kycklingbröst) i 8-10 bitar och platta ut med knytnäven. Stek på ganska hög värme så köttet får ordentligt med färg men inte bränner. Ta upp köttet som inte behöver vara genomstekt. Släng i en stor klick smör och fräs hastig och sedan i med några matskedar olorososherry som får koka ur stekjärnet. Ställ åt sidan. Ta tunt skivad kallrökt skinka och trava en bit kött, en tomatskiva och en halvmåne lök på ena halvan och vik över den andra halvan. Fortsätt så tills alla köttbitar är inpackade. Lägg paketen lite omlott i en smörad form tillsammans med eventuellt överbliven tomat, dra några ordentliga tag med svartpepparkvarnen, häll över sherryspadet, pudra över lite paprikapulver och riv över pecorino, parmesan eller annan god ost. Gratinera i ugn på 200° i cirka 20 minuter. Servera med mjölig potatis, potatismos eller gratäng.

Inför besöket hos Recaredo hade jag lovat mig själv att uppträda väluppfostrat och inte ställa obekväma frågor. De är nämligen den första cavaproducent som odlar enligt den biodynamiska religionen. Nu spelade mitt exemplariska uppförande ingen roll för de övriga deltagarnas oskyldiga frågor fick den buttre och oengagerade vingårdsansvarige att brutalt avslöja sig med sina svamliga svar. Jag har sällan hört så mycket dynga. Vi fick bland annat lära oss att vinstocken ”tänker” och att en ”orörd” vinstock kommer i ”balans och skapar perfekta druvor”. Han måste missat lektion ett i vinodlarkursen; för vinstocken är produktionen av frukt sekundär. Det är genom att tukta tillväxten av blad och rankor som vinstockens kraft kanaliseras till fruktproduktion. Ett synnerligen menlöst vingårdsbesök där det mest intressant var att titta på komposthögarna där pinnar markerade var de homeopatiska mängderna voodoopreparat pregats ner.

Som tur var slapp vi prat om måncykler, kosmisk energi och rotdagar när vi kom till caven. Här andades det istället tradition, kvalitet, passion och fokus på kvalitet.

Hos denna lilla producent (som obegripligt nog saknar svensk importör) görs allt, säger allt, för hand. Vinerna lagras för det första i, för spanska förhållanden, mycket svala källare i mellan 40 och 100 månader. Plus. Lagringen sker inte under under kronkapsyl som brukligt utan på traditionellt sätt med naturkork som hålls fast med en metallklammer (agraff). Därefter skakas och vrids buteljerna för hand (riddlas) dagligen under en månads tid för att flytta jästen till flaskhalsen. Avlägsnandet av jästen (degorgering) sker här helt manuellt. Man fryser inte ens flaskhalsen och därför kan varje flaska och kontrolleras så att den inte blivit korkdefekt. Vi förevisades hela processen och den otroligt skickliga (och inte så lite stolta) yrkesmannen förlorade endast några futtiga centiliter i hanteringen.

Rundturens höjdpunkt blev en provning i deras ”vinbibliotek. av deras prestige-cava Turó d’en Mota som degorgerades just innan den hälldes i glasen. Vinet görs endast av druvan xarel.lo från 70-åriga stockar som växer på en knappa hektaret stor vingård i nordligt läge. Första årgången var 1999 och man har producerat varje år efter det. Vi provade årgång 2000 som är den som släppts för försäljning efter att ha lagrats på jästfällningen i över 100 månader.

Mycket, och oväntat, ljus gul färg med extremt små bubblor. Stor, utvecklad doft med typiska men välintegrerade rökiga gummitoner. Bränt socker, karamell, nötter, mandel/marsipan, jäst och gula, nästan bokna äpplen. Doften utvecklas i glaset hela tiden och får fruktigare toner efter några minuter. Smaken är torr med en avrundad, silkig syra, kraftfull och något oxiderad smak av bokna äpplen, läder och med en ganska tydlig ekstruktur och mycket fin och krämig mousse. Frukten är slank och där finns en mineralitet som nästan upplevs som sälta. Lång och komplex eftersmak där oxidationen blir ganska tydlig.

Imponerande vin i sitt sammanhang och i ganska tydlig Bollinger-stil. Ett unikt vin på många sätt men ingen representant för någon cava-stil och knappast värd begärda 99€.

Övriga viner provades under den enkla men trevliga middagen var alla mycket imponerande. Hantverk, kvalitet och personlighet i varje detalj. När ska vinälskare bli upplysta nog att pröva något annat än champagne när de vill ha bubblor?

Efter natur- och vinupplevelserna hos Parés Balta var det dags att besöka den näst största och kanske mest kända cavaproducenten: Codornìu. Firman har ett gott historiskt anseende i Spanien och gör stor affär av att det var hos dem som Manuel Raventós skapade den första cavan år 1872.

Vid ankomsten möttes vi av en lång kö med traktor med flaken fullastade med druvor och rakt över vägen låg Raventós i Blanc som vi besökte dagen innan. Hos Codorníu var mottagandet ett helt annat. Vi startade i det stora besökscentret inrymt i den gamla ”vinkatedralen” ritad i slutet av 1800-talet av jugendarktitekten Josep Puig i Cadafalch. Den mycket professionella guiden visade oss den imponerande anläggningen med parker och vinanläggningar i samma vackra, katalanska jugendstil. Vi fick den sedvanliga tågturen i de 30 kilometer (!) långa lagringskällarna. Tanken att dessa gångar som täcker 25 hektar grävdes ut bara något decennium efter att man starta sin produktion är häpnadsväckande. Att göra något så storslaget och långsiktigt (det tog ett halvt sekel innan man var i närheten av gränsen för kapaciteten) verkar snudd på galenskap. Betänker man dessutom att detta är, och alltid varit, ett familjeföretag som styrs gemensamt blir det än mer obegripligt. I varje sunt företag finns det alltid en drivande visionär och någon realist som bromsar. Jag undrar i mitt stilla sinne vad den ursprungliga planen var innan Manuel fick ge efter och nöja sig med ”bara” tre mil källare.

Provningen var dock inte lika imponerande som rundturen. Det var absolut inget fel på vinerna. De flesta var korrekta, felfria men ganska charmlösa och ofta behäftade med de attribut jag förknippar med ointressant cava; bitterhet, liten fadd eftersmak och ”rökig gummistövel”. Helt okej var Anna de Codorníu som är flaggskeppet med en försäljning på 5 miljoner (!) buteljer om året. Riktigt bra var Reina Maria Cristina som märkligt nog är en av de få som den svenska importören inte tagit in:

Mycket ljust, gul färg och fina bubblor. Medelstor frisk och fruktig doft av vit frukt, gula äpplen, citrusolja, vattenmelon och hallon. Medelfyllig, torr och fruktig med en frisk, elegant och stram syra. Ren, ganska lång, välstrukturerad och mineralpräglad eftersmak.

Det mest intressanta med besökt var dock besöket vid druvmottagningen som vi fick tjata oss till. Vi hade nämligen noterat att traktorerna med de druvtyngda flaken stod och väntade med sin oskyddade last länge i den gassande, heta solen och ville veta mer om kvaliteten. Vi blev tämligen chockade av att se druvornas kondition. Här blandades hela russinlika och mögliga klassar med mosiga, oxiderade druvor och annat bös. När flaken backades till öppnade de en ventil där tusen och åter tusen liter av självrunnen och kraftigt oxiderad druvmust forsade ner i mottagaren innan de sunkiga druvorna tippades ner. Här förekom inten selektering överhuvud taget. Våra bekymrade frågor bortförklarades med en massa WBS*.

Efter att ha sett råvarans tillstånd är jag faktiskt ganska imponerad över att vinerna ändå är så pass bra som de är. Men förtroendet för Codorníu fick sig definitivt en törn. En rejäl sådan. Jag återkommer med en starkt kontrasterande bild i en senare bloggpost.

Besöket hos Recaredo direkt efteråt gav en helt annan bild av cava.

*Wine Bullshit.

Min blogg finns nu som applikation för Nokia smartphones. Vet inte vem som skulle behöva den, men den finns. Har ingen aning hur eller om den fungerar eftersom jag själv har iphone. Om någon provar den får ni gärna berätta hur det gick.

Onsdagen fördelades på tre olika besök som alla var intressanta på olika sätt. Jag ska kortfattat avhandla det första.

Parés Balta är en familjefirma som odlar ekologiskt och som drivs entusiastiskt av familjemedlemmarna som har sina passioner inom olika delar av produktionen. Vi togs på en vindlande färd i en Landrover och besökte vingårdarna som sträckte sig från normala 200 meter över havet till de små plättarna som låg insprängda på över 700 meter. Under två timmar fick vi uppleva en stor naturupplevelse där vi bland annat besökte biodlingar, plockade björnbär och blev bjudna på nyskördade fikon. Vi fick också reda på att det största problemet för odling i bergen var vildsvinen som nafsade på de söta druvklasarna. På de höga höjderna fick vi se övergivna terrasser för vinodling och befästningar från 1200-talet då spanjorerna höll stånd i bergen mot morerna. Med utsikten från nära 800 meter såg vi ut över hela Penedés och förstod slutligen hur detta lilla område kan rymma tre distinkta klimattyper.

De flesta av vinerna hade en tydlig aromatisk ton och tydlig syra som man ofta hittar i ”bergsviner”. De hade en tydlig personlig stil och elegans och efter att jag provat fyra olika cava. så noterade jag att jag inte skrivit något om bubblorna. De var helt enkelt inte viktiga utan vinet bakom var det primära och intressanta. Flera av vinerna var mycket bra, bland annat en vit och pepprig cava av den blå garnacha som vi fick premiärprova. Min favorit var dock Parés Balta Selectio Brut som kombinerade elegansen och den aromatiska profilen:

Medeldjup citrongul med fina bubblor. Medelstor och mycket fruktig och aromatisk doft av vingummi, mogna päron, smultron, liten jästton och en lätt örtighet. Ganska fyllig, torr och mycket frisk och tydlig fruktighet av gröna äpplen, omogen honungsmelon och ananas. Elegant med en lång nyanserad eftersmak.

Återkommer med utförlig rapport av de övriga besöken samt ett bildreportage. Har tagit MASSOR med bilder och en del riktigt bra.

Andra dagen i Penedés på min cava-resa har varit mycket intensiv. Hade en timmes paus på eftermiddagen som jag spenderade på bästa möjliga sätt.

Har hunnit med tre besök på olika bodegor varav de två första, Mont Marçal och Sumarroca, bleknade i jämförelse med dagens sista. Dock blev jag på första stället introducerad till magnoliafrukten! Stor men vacker klump som förmodligen är både bitter och giftig. Men det kanske finns någon bloggläsare som känner bättre till den. Jag visste inte att den existerade.

Dagens höjdpunkt (faktiskt bättre än ölen) blev ett sent besök hos Raventós i Blanc, en bodega som startade 1986 genom en vänskaplig delning från jättelika Codorníu som ligger rakt över gatan. Vi blev mottagna i den modernt eleganta anläggningen (lite likt ett modernt krematorium och minneslund i rött tegel) av karismatiske och entusiatiske Francesc Escala som genast bjöd oss att sjunka ner i en inbjudande soffgrupp och bjöd på ett glas blekt rosé medan han presenterade firman. Förutom att vinet var ovanligt snyggt i glaset så var det framställt på ett helt speciellt sätt. Här hade man blandat vitt vin med en liten del vin av den blå druvan monastrell. Vän av ordning regerar nu och påpekar att de är strängeligen förbjudet (tom i Champagne) att blanda rött och vitt vin för att göra rosé. Helt rätt, men här hade man hittat ett kryphål då man gjort ett rosé som blandades med vitt! 2008 Rosé ”De Nit” var förförande läckert och kan bara beskrivas som ”sexigt”:

Mycket blekt rosa färg. Medelstor, frisk doft av röda bär, citrus, mandelskorpa och en lätt ton av nyrostat kaffe. Medelfyllig, torr, mycket frisk smak av röda vinbär, lime, vattenmelon och lite brödiga inslag. Tydlig mineralton, någon liten fetma men mycket elegant med fina bubblor och lång balanserad eftersmak.

Vi blev därefter uppslängda på en väderbiten jeep som tog oss runt i vingårdarna som helt omsluter egendomen. En skumpig, hisnande och informativ rundtur vars första stopp blev i deras äldsta och finaste vingård som de ville kalla sin ”clos”. Här finns ett särskilt mikroklimat och terroir (ja jag vet att jag utlovat en text på detta ämne) som med sitt nordliga exponering och skyddade läge ger druvor av särskild kvalitet lämpade för lång lagring. Här fanns också ett bord uppdukat mitt i vingården med pata negra-skinka, gravad lax och en 2002 Manuel Raventós. Världsklass att i kvällssolen få uppleva detta välbalanserade och komplea vin på platsen där det fötts och njuta det med världens bästa skinka. Inga vettiga anteckningar på detta vin då det avnjöts i vingården.

Turen avslutades i vinanläggningen där vi fick prova dagsfärsk must från druva xarel-lo. Söt, frisk och med smak av svenska sommaräpplen och gula päron. Den jäsande musten av pinot noir osade av skumbanan och jordgubbs-bugg och det ofärdiga chardonnayvinet var intensivt skarp i sin syra. Intressant och referensbreddande.

Rundturen avslutades med en ingående provning som gjordes helt blint och bland annat innehöll två olika varianter av L’Hereu Reserva Brut Nature som finns tillgängligt på Systembolaget. Båda är lagrade minst 15 månadere och därmed reservas, vilket inte framgår av monopolets slarviga information. Den vanliga brut, som inte finns i Sverige, var lite inställsam men med bra focus. Versionen vi kan hitta hemma är en brut nature, vilket innebär att den är helt knastertorr utan tillsatt socker:

Ljust gullengul färg. Frisk doft av citrus, apelsinblom och ett litet inslag av gummi, rök och rostade toner. Smaken är torr, medelfyllig med en distinkt, frisk syra, stram mineralton, citrus och bra fruktighet och en lång, ren och torr eftersmak. Bra exempel på modern cava.

Vinerna som provades var genomgående mycket bra och imponerande och sammantaget de bästa hittills.

Efter att ha bjudits på ytterligare en flaska av den löjligt läckra och skönt bleka rosén så traskade vi iväg till matsalen/biblioteket där huskorset och familjeklenoden Dolores stod för rättfram servering och hemlagad lokal mat utan krusiduller. Först ut var något som kallades ”zigenararm”. Det visade sig vara en organiserad form av ensaladilla rusa. I botten hittade jag bland annat röd och grön paprika, aubergine, tomat och tonfisk. Ovan på detta hade smetats ett tjock lager fast potatismos som i sin tur täckts av ett tjockt lager majonäs och till sist krönts av skivade, hårdkokta ägg. Allt format till en avlång limpa vars form och paprikainnehåll gissningsvis var kopplingen till en romsk lem. Godare än det låter.

Huvudrätten var en kalvstek i skivor som var ofattbar mör och simmade i en tomat och mandelsås och serverad med en svampblandning. Fruktsallad och hembakta mandelkakor till efterrätt. Enkelt, rustikt, vällagat och mycket gott. Till maten fick vi återigen den läckra 2002 Manuel Raventós samt till kalven även årgång 1999 av samma vin som en gång för alla visade att det finns lagringspotential i cava:

Ljust gyllengul färg. Stor doft med lätt oxiderade toner av nötter, torkad frukt, saffran, rostade toner, torkad aprikos och krutrök. Fyllig, torr, mycket frisk, utvecklad och smakrik med drag av apelsinmarmelad, citrus och läder. Mycket fruktig, lång och komplex eftersmak.

På det hela taget ett fantastiskt besök som omedelbart kvalar in på listan över bästa besök hos vinproducent. Synd bara att jag var så maniskt trött.