”Vitello arrosto” låter ganska fancy men betyder helt enkelt ugnsstekt kalv. Bringa är kanske något som passar bättre för längre tillagning som i den vinbräserade varianten.

(6-7 personer)
1 hel bit kalvbringa på ca 1 1/2 kg
1 hg späck
2 klyftor vitlök
1 msk hackad persilja
1 tsk salvia
salt och peppar

Bred ut bringan och putsa bort senor och hinnor. Skär späcket i tunna skivor. Pressa vitlöken, blanda med kryddorna och arbeta in i köttet. Fördela späcket över bringan, rulla ihop och bind upp med steksnöre. Bryn väl runt om och stick in en stektermometer i den tjockaste delen. Stek färdigt i ugn på 200° tills termometern visar 77°.

Bra smak på köttet men lite segt. Inte helt värt besväret. Men såsen jag gjorde blev häftig. Vispade ur långpanna med en rejäl skvätt olorososherry, kokade upp och rörde ner matlagningsgrädde och en klick dijonsenap. Ingen annan smaksättning och makalöst gott med råstekt potatis.

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

Idag består min blogg av bidrag från andra.

I mailboxen damp ovanstående skämtteckning ner. Med minst femton år på nacken är den ännu i allra högsta grad relevant.

Världens bäste Andreas Larsson har som vanligt skrivit en läsvärd krönika i lokaltelefonkatalogen Livets Goda. Som en av få, mycket få, som skriver om drycker i detta land tar han ståndpunkt och hymlar inte med sina åsikter. Mer sån’t!

Denna gång gör han processen kort med ”de himla champagneintresserade” bland annat. Han hinner också med att skåpa ut biodynamiker och ”naturliga viner”. Jag kan inte undanhålla mig från att återge ett citat som räddade min dag.

”Apropå hippies med små vingårdar som gör lustiga viner så ska jag be att få retirera från det som idag kalla naturliga viner. Vins nature som frassarna säger har länge varit poppis på Paris vinbarer där jag nyligen intog ett antal glas med några kollegor. Vinerna föreföll vara väldigt naturliga, alla var oxiderade och smakade likadant – vildjäst och mögel med inslag av oxiderad frukt och gamla kalsonger – det gick ju att skilja på vitt och rött även för en världsmästare, men druv, ursprungs och årgångskaraktärer var helt utsuddade.

Tänk om ICA skulle börja med samma tänk – naturliga livsmedel, inga stabiliseringsmedel, inga konserveringsmedel, inga kylar, ingen elekricitet. Då skulle folk äntligen förstå djupet i en rutten persika eller komplexiteten i ett skämt ägg…”

Om en vecka reser jag till Prag med mina två storasystrar. Ska bli jättekul. Dels att få resa med systrarna men också att få komma till en stad jag haft på önskelistan sedan tonåren.

Det blir en lång bussresa och sedan ska vi bo på en hotellbåt mitt i stan. Jag har bokat in bryggeribesök hos stora Pilsner Urquell och lilla Klášterní Pivovar men annars ligger dagarna öppna. Jag vill därför ha massor med tips på spännande krogar, mysiga pubar, roliga affärer, klassiska kaféer och förslag på vad man måste äta. Jag har inte en susning om vad som gäller och är öppen för alla förslag. Inga flotta, fancy ställen men gärna lokalt och gömt på bakgator. Vad ska man köpa med sig hem? Vad är billigt och vad ska man undvika.

”Bring it on” som tjecken säger.

…om provningar och kurser med Gustibus Wine & Spirit Academy.

Om du anmäler dig till vårt nyhetsbrev så kanske vi ses någon gång över ett glas vin. Vem vet.

På mässan Älska Mat i helgen hittade jag många trevliga produkter. Bland annat fanns där Bustamante som specialiserat sig på spanska olivoljor och vinäger. Trevliga grejer men det som framförallt fångade mitt intresse var de exklusiva sardellerna de just tagit in sortimentet.

Här pratar vi inte om små ettersalta hårda firrar som mixas ner i såser eller höjer smaken på hemmapizzan. Cantabricum marknadsförs i små exklusiva förpackningar som för tankarna till caviar och champagne. Fisken är starkt skyddad, får fångas endast under en begränsad tid i Biscayabukten. Under minutiös kontroll rensas och saltas fisken och lagras sedan under minst 12 månader.

Resultatet är mycket mjälla sardeller med fint balanserad sälta, syra och en mycket rik smak fullsprängd av umami. Fantastiska att äta rakt upp och ner eller som topping på löskokta ägg och sköljas ned med finosherry.

En veritabel delikatess är det med ett uppskattat butikspris på 90 kronor för en burk på 50 gram. Ändå bara en fraktion av priset för rysk caviar. Faktiskt mycket godare också.

Nu avslöjar jag priset i Alternativa Matbloggspriset 2010!

En anonym välgörare har skänkt en butelj 1979 Añada Palo Cortado. Det är något så udda som en årgångsbetecknad sherry av den ovanligare typen palo cortado. Så här beskrev jag vinet när jag provade det själv för ett år sedan:

Jag är en lycklig jävel som för tredje gången fått prova denna makalösa sherry. Upplevelsen blir faktiskt större för varje gång. Får gåshud bara jag tänker på den. Briljant, bärnstensfärgad. Stor, oerhört komplex doft av (bland annat) cashewnötter, rostade hasselnötter, choklad, smörkola, saffran, Plopp, honung, mimosa och brynt smör. Bentorr, mycket frisk, koncentrerad, smakrik med dominerande karaktär av honung, nötter, mjölkchoklad. Mycket, mycket lång smak med metallisk karaktär. Ett fantastiskt stort och unikt vin. Provningsdeltagarna pendlade mellan religiös upplevelse, ödmjukhet och rörelse.

Lyckliggör din favoritbloggare genom att rösta fram till den 5:e november. Det är några av dem som dragit ifrån och ligger i ledning men det är slutspurten som räknas.

Röstningen är avslutad och resultatet hittar du HÄR!

Igår kväll var jag inbjuden till en trevlig middag med Catena Zapata från Argentina. En välkänd producent specialiserad på druvan malbec. Vi provade tio stycken av deras viner. Välgjorda och av hög kvalitet. Men inte i min smak.

Malbec ger nämligen kompakta, mörka fruktiga viner med karaktär av mörka bär och kanske ett drag av viol. That’s it. Ogenomträngliga och ganska endimensionella utan ansats till att vilja charma eller kommunicera. Det är frukt, mörker och en nästan ogenomtränglig tystnad. Varken elegans, stil eller nyanser bara kött, kraft, frukt och fåordighet. Det är som att ha Sylvester Stallone sittande vid bordet; muskulös, hukande och med trött blick mumlande något obegripligt.

Det ska sägas att deras 2009 Alamos Malbec är ett fynd för 89 kronor. Koncentrerat, balanserat och med mogna tanniner. En riktigt fruktpaket som jag aldrig skulle köpa själv, men den tilltalar säkert många andra. Bäst var 2006 Nicolas Catena Zapata som var riktigt elegant och nyanserad, men så var den också uppblandad med cabernet sauvignon. Fast för 549 kronor kan man ha bra mycket roligare.

Njurpaj låter inte så gott men Steak and kidney paj ser bara konstigt ut. Svengelska och avstavat. Undrar varför man på 1970-talet hade svårigheter med pie men inte med kidney. Kära hustrun har i alla fall problem med njure (nej inte sin egen) så jag fick äta själv.

(6 personer)
800 gram  småskuret kalopskött
200 gram svin- eller kalvnjure
1 gul lök
1 msk vetemjöl
2 msk tomatpuré
1 lagerblad
1 struken tsk kryddpeppar
1,5-2 tsk salt
1,5-2 msk worcestershiresås
1 buljongtärning
några persiljestjälkar

1 ägg
1/2 sats pajdeg

Bryn köttet i en tjockbottnad gryta och ta upp det. Fräs den finhackade löken och lägg tillbaka köttet. Pudra över mjölet och blanda ordentligt. Tillsätt övriga ingredienser, häll på vatten så att det knappt täcker, koka upp och sjud sakta under lock i minst 1 1/2 timme. När stuvningen svalnat lägger du den i en ugnsfast form. Kavla ut degen så att det räcker till ett lock. Pensla kanten på formen, lägg över deglocket och kläm fast över kanten. Pensla locket med ägget, gör några små hål och grädda i cirka 45 minuter i 225°.

Det här är ju egentligen bara en köttgryta med pajlock. Lite onödigt att baka över den kan jag tycka för grytan i sig är riktigt mustig, kryddig och god. Med nymalen kryddpeppar blev det riktig kraft i den. Hoppa pajdegen och servera med kokt potatis bara.

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

Eftersom kära hustrun vägrar att äta njurpaj och den stod på tur att checkas av i butlerprojekt passade jag på att göra en variant av en annan brittisk klassiker – cottage pie. Improviserade med älgfärs, kantareller och prästost och fick till en riktigt trevlig, mustig svensk stugpaj. Med det faluröda vinet var det bara de vita knutarna som saknades.

Koka 1 kilo mjölig potatis och stampa till mos med 50 g smör. Blanda ner 100 g fint riven präst- eller wästerbottenost, 2 äggulor och smaka av med salt och peppar. Moset ska vara ganska fast. Ställ åt sidan.

Fräs 400 g vardera av älg- och skinkfärs (eller annan färs om du hellre vill) tills torrt. Blanda ner 250 g (2 medelstora) grovt riven gul lök, lika mycket (2 stora) grovriven morot och en finhachad selleristjälk och fortsätt fräsa med färsen tills grönsakerna blir lite mjuka. Blanda nu ner 2 msk tomatpuré, 1 pod/tärning köttbuljong, 2 msk worcestershiresås, 1 dl rött vin, 2 rivna vitlöksklyftor, 20 g (en näve) torkade kantareller som du blött upp i olorososherry (vinet ska också i). Lått puttra ihop under cirka 20 minuter och smaka av med salt och peppar. Färsröran ska vara fast men inte torr så du kan skvätta i vin och/eller vatten efter behov. Bred ut röran i en form, spritsa eller bred ut potatismoset och gratinera i ugn i 200° tills moset får en fin gyllenbrun färg. Servera med gröna ärtor.

Oj så många roliga, oväntade och aptitretande historier som kom in till tävlingen. Jätteroligt och läsa men fruktansvärt svårt att välja bland. Tack för att ni delat med er! Jag önskar att jag hade fler biljetter att sprida bland bidragen. Tyvärr kan jag bara välja ut tre stycken.

Vinnarna är…

Filippas upplevelse av traditionell fransk mat på väg mot soptunnan på den skumma krogen i västindisk tappning. Jag såg det hela som en film för min ögon.

Per Stades skildring av en gymnasists kulinariska uppvaknande under en en måltid i ensamhet på Operakällarens Bakficka. En berättelse jag verkligen kunde relatera till.

Björn Ws oväntade matupplevelse i öknen under en strapatsrik taxifärd och den lika oväntade upplösningen.

GRATTIS alla tre och hoppas ni får en oförglömlig upplevelse!

Jag rekommenderar att alla går in och läser de små mininoveller som lagts in i kommentarerna till tävlingen.

Glöm inte att rösta på din favorit till Alternativa Matbloggspriset 2010!