För ett tag sedan fick jag nys om en tävling för vinbloggare. Man skulle gå in på Secret Wine och registrera sig och när man blivit godkänd så skulle man bara vänta på att få tre anonyma flaskor vin hemskickat. Förutom jag själv och Billigt Vin från Sverige så nappade 83 bloggare från övriga världen på det spännande erbjudandet. Förmodligen lockade nog möjligheten att få testa sina vinprovarkunskaper mer än chansen att vinna en vinresa eller en låda vin.

Syftet med tävlingen är helt klart någon form av marknadsföring. Eftersom reklambyrån är fransk med ett gäng sydfranska vinorganisationer som klienter är det inte svårt att räkna ut ursprunget på vinerna även utan att ha öppnat flaskorna.

Hursomhelst var det väldigt kul att få tre helt anonyma flaskor, samtliga försedda med illgrön syntetkork (från Nomacorc som reklambyrån också representerar), endast identifierade med nummer. Sinsemellan ganska olika, tydligt sydfranska i stilen men oerhört svåra att placera mycket närmare än så. Vinerna var ganska publika i sin stil och därmed svårare att placera. Att denna del av Frankrike inte är min starka sida gjorde inte det hela lättare. Spännande men frustrerande.

Här följer mina tasting notes. Ska bli intressant att få reda på resultatet som kommer om en drygt en vecka. Jag räknar inte med att få alla rätt. Glad om jag prickar någon.

714: Medelhög intensitet, rött med liten blå ton. Ganska liten doft av gräs, hallon- och lakritsbåtar. Efter en stund kommer en frisk, grön örtighet fram. Medelfylligt, mycket mjukt vin som domineras av enkla, röda fruktaromer och en liten vanilj- och kanelkryddighet, någon eldighet och en frisk syra. Lite aromatisk/parfymerad eftersmak med liten beska. Gissningsvis mycket grenache. Den ljusa färgen, inställsamma, mjuka tonen och örtiga inslaget får mig tänka att gissar på en ganska ordinär châteauneuf-du-pape.

390: Klar, djup, tät blåröd färg. Stor, fruktig, ganska eldig doft med lite dova animaliska inslag av charkuterier och rått kött jordgubbar och dominerande karaktär av mörk, mogen frukt. Fyllig, eldig, mjuk och aromatisk smak med ekton, tobak och lakrits. Ungt, balanserat, fruktigt, varmvuxet vin som klingar både av syrah och merlot. Den mörkare färgen, mer intensiva, animaliska och kryddiga karaktären får mig att dra längre söderut och till en carignandominerad corbières. Lite tveksam dock till de mjuka tanninerna.

079: Ganska mörk, djup blåröd färg som inte är helt klar. Medelstor, fruktig doft av syltiga blå och röda solmogna bär, örtiga, gröna toner, någon vaniljton och en liten eldighet. När jag återvänder till glaset finns där en tydlig doft av skumbanan som brukar avslöja kolsyrejäsning. Medelfyllig, fruktig och mjukt (ganska låga och mjuka frukttanniner) med en frisk syra, någon liten fatstruktur, dominans av blå bär, lite gröna omogna toner och lite jästaromer i eftersmaken. Ungt, ganska enkelt och publikt i sydfransk stil. Det här känns som ett côtes-du-rhône-villages, möjligtvis en namngiven by men jag är inte människa att skilja dem åt.

Premiär för mig att testa kanin. Carl Butler har tvingat mig till flera nya upplevelser. Vanligtvis är det inga konstigheter och alla moment tydligt redovisade. Men att konfrontera den flådda, slanka och muskulösa kaninkroppen enbart med en kniv och det kortfattade rådet ”stycka kaninen” kändes lite osäkert. Fick konsultera annan kökslitteratur där jag hittade tydliga styckinstruktioner.

(4 personer)
1 kanin
vetemjöl
smör
2 skivor bacon
1 gul lök
2 vitlöksklyftor
1/2 tsk timjan
2 dl vitt vin
2 dl hönsbuljong
1-2 msk ljus, fransk senap
2,5 dl grädde
salt & peppar

Stycka kaninen (ta av framben och lår som på en kyckling och dela kroppen tvärsöver i tre bitar), salta, peppra och vänd i vetemjöl. Arbeta samman 2 msk smör och 2 msk vetemjöl. Strimla de tjock baconskivorna , finhacka löken och skala vitlöken. Bryn kaninen väl i smör i en stekpanna och lägg åt sidan. Fräs baconet lätt i smör och därefter löken. Lägg i kaninen, vänd runt i fräset och låt puttra sakta under lock i 5 minuter. Tillsätt timjan, hela vitlöksklyftor, vinet och buljongen. Sjud under lock minst en timme (jag lät den gå 2 timmar). Ta upp kaninbitarna. Slå i grädden och senap (2 msk blev bra), låt koka upp och vispa ner smör- och mjölblandningen. Låt sjuda minst 5 minuter. Smaka av med salt och peppar, lägg ned kaninen och låt bli varmt. Servera med kokt potatis.

Detta är tydligen en fransk klassiker och smakar precis så. Mustigt, rikt, tryggt och med ett smakrikt, mört kött som påminde om den allra bästa saftiga kyckling. En riktig hit! Gör den gärna igen som vardagsvariant med kyckling. Precis som Carl tipsade om.

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

Att hitta pepparkaka med gorgonzola eller annan blåskimmelost på glögg- och julfester är numera lika exotiskt som förekomsten av vit glögg. Åtminstone i Sverige. För något år sedan stod jag på en vinmässa i Köpenhamn och serverade denna kombination till förbluffade danskar. Alla var oerhört skeptiska och vi fick tålmodigt förklara den svenska pepparkakans (själva har de pebernødder) likhet med pain d’èpices. Efter att ha smakat kapitulerade alla totalt inför smakupplevelsen och rycktes bryskt ur sin wienerbröds- och pilsnerdvala. Stor och oväntad succé!

Jag gillar själv denna kombination och parade därför ihop två nya favoriter; pepparkaksflarn från Gillebagarn och ekologiska Wanås Ädel från Skånemejerierna.

Kakan är en hybrid av pepparkaka och klassiska havreflarn och lyckas med konststycket att göra flarnen krispigare och med massor av julkryddig smak med tydlig pomerans- och ingefäraton. Hur goda som helst men man ska kanske inte titta på innehållsdeklarationen. Blåskimmeln av mjölk från skånska Wanås Gods är fast men gräddig och med ganska kraftig smak med sälta och syra. Tillsammans blir det en riktig smakbomb.

Det är inte ofta jag puffar för min egen verksamhet på bloggen, men ibland händer det. Som nu.

Den 16-17 oktober arrangerar vi en masterclass om Vinets Kemi. 2-dagarsseminariet leds av den omtalat kunnige och inspirerande pedagogen David Bird MW. David är förutom Master of Wine också författare till boken ”Understanding Wine Technology” och ofta anlitad som kvalitetskonsult av många av världens främsta vinproducenter. Två dagar ägnas helt åt druvan, vinet, dess sammansättning, defekter och åldrande. Inspirerande föreläsningar varvas med provningar.

Det finns några platser kvar. Mer information och anmälan här.

Gamla zinfandelhjältarna Ravenswood har, liksom förrädaren Miguel Torres, kroknat och gett upp inför plastpåseeländet. Nu lanseras deras Lodi Zinfandel i 3-liters familjeförpackning i Systembolagets beställningssortiment. Deras slogan ”No Wimpy Wines” klingar med ens ganska ihåligt.

Det märkliga i sammanhanget är att deras vanliga, enkla Vintners Blend i butelj i ordinarie sortiment kostar 99 kronor (132 kr/l), Lodi Zinfandel på flaska 159 kronor (212 kr/l) och samma vin på plastpåse 219 kr. Det sistnämnda hamnar då på 73 kr litern eller 53 kr för 75 cl! Hur kan samma vin plötsligt kosta en tredjedel av priset på en annan förpackning? Storsäljaren Vintners Blend i ordinarie sortiment kostar därmed nästan dubbelt så mycket som det i teorin mycket bättre vinet från Lodi.

Är det mer än jag som anar ugglor i mossen snarare än korpar i skogen?

Det ser mörkt ut för den svenska vinskörden i år. Åtminstone i Vingården i Klagshamn som jag besökte idag. Det lär inte bli de sedvanliga vinerna denna gång från den kalk- och flintrika leran söder om Malmö.

Rondodruvorna hänger trinda och svarta på stockarna men det är bara på ytan som det ser bra ut. Efter den sena våren har den potentiella alkoholhalten knappt klarat av att kravla sig över 10% när man normala år kommer upp närmare femton. Rekordregnet under hösten har förvärrat det hela genom att göra druvorna vattenstinna och gett rötangrepp.

Murre som sköter sin vingård pedantiskt försöker ändå se det positiva i det hela. Eftersom man förmodligen inte lyckas göra ett anständigt rött vin i år satsar man på att istället framställa en bra rosé av de blå druvorna. Dessutom passar man på att experimentera lite när det ändå ser ut som det gör. På klassiskt vis tänker man koncentrera druvmusten genom att torka en del av druvorna och göra en svensk amaronevariant. De gröna druvor som angripits av svampen Botrytis cinerea kommer man att skörda och försöka göra ett ädelsött vin utav. Inte utan att man ser fram att prova resultatet.

Även om Murre försöker se det från den ljusa sidan så är det tufft; ”Förra året som var en bra årgång då kunde vi nästan slappa lite. Men i år får vi arbeta många gånger hårdare och ändå inte få ett bra resultat. Det känns lite hopplöst”.

Att vara vinodlare är ett hårt och tålamodsprövande arbete oavsett var i världen man verkar. Fast i Sverige har ju odlarna ett alkoholpolitiskt klimat att kämpa mot också.

Sista lördagen i september varje år infaller ”Malmö Gallerinatt”. Kära hustruns butik ”precis en sån” ligger i ett galleritätt område där alla butiker och hantverkare passar på att ha kvällsöppet. Butiken invaderas under några timmar av oräkneliga konstintresserade som gått vilse. På sedvanligt galleristvis bjuder vi på billigt i vin i små plastglas. 500 glas gick åt och långt ifrån alla drack något, så ni kan föreställa er trängseln.

Nu är det inte Gallerinatten eller trängseln jag vill varna för. Däremot vinerna jag inhandlade på Systembolaget. Jag gjorde en snabb raid och valde vin efter några enkla kriterier. Inga bag-in-box (hyser en uttalad aversion mot dem och senast blev det två liter över i en), billigt och inget rött vin (ville undvika fläckar). Kollade in praktiska pappförpackningarna tetra prisma och där fanns ett argentinskt vitt och ett chilenskt rosé båda till 59 kronor litern. Sydamerika brukar prestera helt okej i det lägsta prissegmentet så valet var enkelt.

Vinerna hälldes upp och serverades ur karaffer och jag testade det första vinet; 2009 Rosie Rosé. Chilenska viner brukar, även när de är som sämst, bjuda på anständig och ren frukt. Här pyrde det dock av bagerijäst och artificiella hallonaromer ur glaset. Smaken var tunn och med fler konstgjorda bärtoner. Den spretiga syran hade man försökt kompensera med en liten klistrig sötma och eftersmaken var efterhängsen. Förpackningen påminde om en 13-årings läppcerat och smaken låg inte långt efter.

Hoppet stod nu till 2009 Fair & Square White. Har provat en del riktigt anständiga, billiga vita viner från Argentina där den aromatiska druvan torróntes levererat enkla, friska, druviga och lätt aromatiska viner. Här hade vi dessutom ett rättvisemärkt vin. Redan doften viftade frenetiskt med varningsflagg. Lätt parfymerad, kartigt omogen, spretig och konstlad piggelindoft. Smaken var tunn, kartig och med en ogin syra som spretade åt alla håll och var i total konflikt med de konstlat aromatiska tonerna och en enveten beska i eftersmaken. Hoppas verkligen att några ören kommer arbetarna i kooperativet till godo för detta var i sanning ett vin där ändamålet helgar medlen.

Hur dessa viner kunnat passera Systembolagets inköpskanal är en gåta. Talande är kanske att monopolet i smakbeskrivningen på det argentinska vinet, och dess röda partner, skriver ”Rättvisemärkt/Fairtrade”. Undrar om det var någon organoleptisk finess eller den sjätte grundsmaken jag missade där.

Jag ber härmed Malmös kulturintresserade om ursäkt för de bedrövliga vinerna som serverades i vår butik. Jag lovar bättring till nästa år.

Det var lite tungt att ta itu med detta recept. Först och främst för att Carl Butler avled häromdagen och det känns faktiskt lite tomt. Sedan är jag i slutet av projektet med få recept kvar att välja på samt att Kära Hustrun inte gillar lamm.

(5-6 personer)
1 kg benfri lammbringa eller bog
1 purjolök
1 morot
10 vitlöksklyftor
1 lagerblad
5 pepparkorn
smör
vetemjöl
salt och peppar
1 äggula

Skär köttet i ganska små grytbitar och lägg i en kastrull med vatten som täcker väl. Koka kraftigt under cirka 5 minuter och skölj sedan av under kallt vatten. Skala vitlöksklyftorna, moroten och skölj och dela purjolöken. Lägg det väl avsköljda köttet tillsammans med moroten, purjolöken, lagerblad, 5 vitlöksklyftor, 5 pepparkorn och 1 tsk salt och så mycket vatten att det täcker köttet. Sjud under lock i minst 1,5 timme. Tag upp köttet och sila såsen. Pressa ner de återstående 5 vitlöksklyftorna i såsen och koka häftigt utan lock tills 5-6 dl återstår. Rör ihop 2 msk smör och 2 msk vetemjöl, visa ner i såsen och sjud ytterligare 5-6 minuter och vispa sist ned äggulan. Vänd ner köttet låt bli varmt och servera med kokt potatis.

Nog smakade det vitlök. Mycket. Vitlök. Den var så dominant att Kära Hustrun som är extremt lammintolerant trodde på min vita lögn att det var kalv. I övrigt var det en ganska mild anrättning med mört kött men som skulle vunnit på någon liten kontrast av syra eller chilihetta.

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

…kan vara ett litet problem. Men allt går ju lättare med musik sägs det.

Richard Hemming som studerar till Master of Wine har löst det elegant och tagit Tom Lehrers Table of Elements Song till hjälp.

Den som, liksom jag, trodde sig ha en hyfsad god uppfattning om var Frankrikes appellationer ligger får sig en tankeställare i detta briljanta och extremt vinnördiga nätspel. Har lyckats komma upp i 56 400 poäng men känner att jag måste detaljstudera Fiefs Vendeen och områdets eklektiska druvsammansättning.

Edit: För dem som är mer intresserade av ost finns en variant där man ska placera ut ALLA Frankrikes ostar (puh!) på kartan.

Provade igår en riktigt gammal whisky och en purfärsk porter från ett nyfött bryggeri.

1958 Glen Grant är en single malt-whisky som buteljerades 2008 efter ett halvsekel på ett gammalt sherryfat av amerikansk ek. Vanligtvis brukar whisky tappa större delen av sin fruktighet och bli gistna och trista efter bara ett par decennier. Men det finns undantag. Enbart 361 buteljer tappades ur detta unika fat och ungefär en tredjedel av dem såldes på Systembolaget för ungefär två år sedan för 2 500 kronor. En god vän hällde upp ett par centiliter åt mig att smaka av den mörkt bärnstensfärgade drycken.

Doften var intensiv och hade mest karaktär av nytt läder, lite rökighet och karamell. Efter att ha vattnat ner den 46-procentiga spriten kom lite mer vagt fruktiga aromer och en svak karaktär av honung. Smaken var fyllig och mycket intensiv, snudd på smärtsamt. Fruktighet fanns där men smaken dominerades nästan helt av salmiak och tjärpastiller. Den lilla skvätten i glaset var mycket dryg.

Förvånansvärt vital och fruktig och full av kraft men saknar helt nyanser och komplexitet.

Malmö Brygghus är sprillans nytt och stans första mikrobryggeri och ölpub. Inrymt i gamla Fazer-fabriken och i nära samarbete med Malmö Chokladfabrik så är det naturligt att man gör en cacaoporter som dessutom finns tillgänglig på Systembolaget.  Man har helt enkelt bryggt ölen med lite kakaobönor. Inte så konstigt som det låter eftersom porter ofta har kakaotoner som spelar tillsamman med kaffe, lakrits, melass och andra mulliga dofter. Inte förvånande doftar och smakar brygden distinkt av kakao. Tyvärr blir det inte roligare än så för det är en förvånansvärt tunn och klen porter med obalanserad bitterhet.

Det är kul att det äntligen startar ett lokalt bryggeri i Sveriges tredje stad. Men man kanske skulle väntat med att lansera denna öl på Systembolaget. Gör om. Gör rätt.