För den som händelsevis skulle känna sig avundsjuk på min ”vinresa” till Österrike kan jag bara säga att dimman är som ärtsoppa, kosten består mestadels av olika kulörer ock konsistenser av kål och en av dagens höjdpunkter var ovanstående powerpointpresentation (se där en förskräcklig ordkomposition!).

Ärligt talat så var dagen personligen ett stort steg framåt och jag har gått med ett stort, nöjt leende på läpparna. Den fruktade provningen av åtta viner på morgonen som berövade mig större delen av nattsömnen och frukostaptiten men visade sig vara en milstolpe. Jag hade lyckats ta till mig instruktioner och råd från dag ett och lärt mig läxan att lita på instinkterna och inte drabbas av panik. Jag tog mig igenom 90 minuter av intensiv koncentration och frenetiskt skrivande och lyckades strålande bra om man bortser från klen hantering av tiden. Första hälften av vinerna placerade jag snudd på kusligt exakt och den andra hälften fick jag nöja mig med en tapper arbetsseger och bortsåg gladeligen från logiska felslut. Stor lycka och en känsla av att ha förstått grunderna och ”tänket” i provningarna.

Utvärderingen av provningarna var en ren njutning och föreläsningarna om EU-lagstiftningen var fascinerande (jo det är sant) även om jag var mentalt dränerad. Som en  ”liten bonus” fick alla studenter också ett set om tolv riedelglas att ta med hem i en pratisk reseförpackning. Oumbärlig för vinkonnässören på språng!

Dagens sista pass handlade om att planera och skriva essäer, ett ämne som jag med min högst bristfälliga akademiska bakgrund bävat för. Tack vare fantastiskt inspirerande och insiktsfulla föreläsare och handledare blev det istället nästan av en uppenbarelse. ”Mysterierna” klarnade och allt kändes med ens helt överkomligt. En otroligt intensiv, tuff men inspirerande dag som för för första gången verkligen fått mig att tro att jag kan klara det här.

Imorgon bitti väntar först tio okända viner och två timmar i total koncentration och därefter ytterligare utmaningar av okänd natur. Jag kan knappt vänta!

Första dagen i ett dimmigt Rust inleddes med en föreläsning om hur man analyserar och argumenterar kring ett vin som en Master of Wine. Många ”do’s and don’ts”, bland annat den kloka uppmaningen från Liftarens Guide till Galaxen ”Don’t Panic!” samt ”trust your first instinct”. Två mycket goda råd som som givetvis var glömda i samma ögonblick som sex viner ställdes framför näsan och en uppsjö av komplexa frågeställningar presenterades.

De sex vinerna* var indelade i två grupper och de första fyra skulle analyseras för sig. Jag var precis blank inledningsvis och trodde jag förlorat all förmåga att dofta och smaka. Plötsligt såg jag ljuset och kunde börja nysta i problemet. Druvsorten var identifierad och jag började arbeta mig igenom frågeställningarna. Mitt i alltihop drabbades jag av tvivel. ”Det här stämmer inte! Fel druva!”. PANIK! Jag gick tillbaka, strök över, ändrade och befann mig plötsligt i en labyrint byggd på ett gungfly. Jag sjönk snabbt och såg ingen väg ut. Mardröm! Det var bara att kallsvettig ge upp, lämna den havererade frågan och med ett öga på klockan ge sig i kast med de två sista vinerna. Kände mig ganska förvirrad men lyckades ändå prestera någorlunda logiskt underbyggda svar. När de tilldelade 108 minuterna var över ville jag bara hem!

Vid genomgången av svaren visade det sig att jag hade varit helt rätt ute med bedömning av druva, vinifikation, kvalitet och ursprung på de fyra inledande vinerna. Hade jag bara litat på det första intrycket (som jag tjatar på mina elever att göra) så hade det gått som en dans. På de två sista var jag förstås helt ute och seglade.

Dagen fortsatte med föreläsning om logaritmer, joner, fritt och bundet svavel, vätskor i ekvilibrium samt 150 minuter non-stop om vitikultur med Oliver Humbrecht MW. Utan att ens få andas matades vi sedan med information om vinerna från Styrien och Alto-Adige som vi skulle få tillfälle att prova 50 olika viner av senare på kvällen.

Det är en märklig känsla att befinna sig bland vinmakare, journalister, konsulter, utbildare och andra inom branschen som på sin hemmaplan har en position som ”någon” men här i Rust plötsligt befinner sig på skolgården första dagen och är ”ingen”. Det är en skrämmande, men samtidigt fascinerande, känsla av absolut nystart.

Det svindlar, jag lär mig och är lite rädd. Och imorgon bitti tio nya viner och ännu fler frågor. ”Jag kan flyga. Jag är inte rädd. Jag kan flyga..”

*Provningarnas upplägg och innehåll är konfidentiellt då de används vid fler än ett tillfälle.

Inte så lite omtumlande var det att konfronteras med 51 andra MW-studenter från alla delar av världen och ”different walks of life”, även om det bara var helt flyktigt och lite tumultartat under en informell buffémiddag och provning.

Min obehagskänsla och nervositet inför veckan är mer eller mindre borta och det var bara under några korta ögonblick jag upplevde den där universella känslan av ”undra-när-alla-ska-upptäcka-att-just-jag-är-en-bluff”.

Kvällen inleddes med provning av tio österrikiska viner som var uppställda för en gående provning. Bland dem stod 2009 Gobelsburg Riesling Heiligenstein Reserve från Kamptal ut. Mycket koncentrerad, stram och med en nästan intensivt rökig mineralkaraktär.

Men det var några viner som hotellets vintokige och engagerade ägare hällde upp åt mig i baren som var mest intressanta. Bland annat 2009 Noir som var ett lokalt mousserande vin från producenten Peter Schandl. Framställt på 100% pinot noir enligt traditionell metod, nätt och jämnt lökskalsfärgat och med 13,5% alkohol hade det en kraftfull, fruktig och nästintill intensiv stil. I samma skola var även Koenigsegg Brut Rosé ”Oeil de Perdrix” från Schloss Halbturn där man tydligt kände att man arbetat med mogen frukt istället för som brukligt med druvor med hög syra. Två annorlunda viner som tilltalade mig.

Nu slår jag ihop datorn för det är dags att sätta sig i skolbänken. Bland annat blir det en duvning i metoden att prova som en Master of Wine samt en föreläsning om vitikultur av biodynamikern och alsaceproducenten Oliver Humbrecht MW. Kan bli intressant.

Så var jag då framme och installerad i lilla Rust (vi pratar byhåla) vid Neusiedlersee i Österrike. En ensam solig eftermiddag innan de övriga MW-studenterna anländer senare på kvällen.

Jättetrevlig lunch på Elfenhof Schenke som är en restaurang i gamla källarvalv i anslutning till vinproducenten Elfenhof mitt inne i den pittoreska stadskärnan. Suppe mit leberknödeln (klar buljong och fluffiga leverfrikadeller) och en Puntigamer Pils inledde lite lätt. Därpå givetvis fläskschnitzel som sköljdes ned med en riesling som hade en liten trevlig restsötma samt en mycket bra vingårdsbetecknad sauvignon blanc. Den sistnämnda köpte jag med en flaska av (8€). I varenda portgång i byn finns förövrigt en weingut med provsmakning och försäljning. Däremot saknas söndagsöppet snabbköp där schampo kan inhandlas.

I övrigt är hotellet en dröm för dem som gillar överflöd av torkade, dammiga blommor, ”dekorativa” tomflaskor och väggar i kulören aprikosfärgad kaskadspya. Spontant tror jag inte Österrike kommer att utgöra något hot mot skandinavisk design de närmaste eonerna.

Julia Childs och Carl Butler må ursäkta, för min egen freestyle-variant av klassikern boeuf bourguignon var faktiskt snäppet bättre än originalen.  Det kanske låter kaxigt men resultatet levererade höga och intensiva smaker. Dessutom är det en allt-i-ett-gryta som bara behöver lite bröd och en sallad för att bli en komplett måltid.

Skär 300 g kallrökt fläsk i tjocka strimlor och bryn i torr panna på medelhög temperatur så fettet smälter och fläsket får en fin färg. Lägg fläsket i en tjockbottnad gryta. Skär 1500 g högrev/fransyska i ganska små grytbitar och torka dem med hushållspapper. I omgångar steker du det i fläskfettet på hög värme så köttet får en kraftig stekyta runt om. Lägg köttet i grytan. Stek 2 grovt skurna gula lökar så de får kraftig färg och lägg den i grytan med köttet. Slå på 75 cl rött vin, 3 msk tomatpuré, 2 msk mörk soja, 1 tsk timjan, 2 lagerblad, 2 pressade vitlöksklyftor, 2 tärningar/pod/fond oxbuljong och rejält med nymalen svartpeppar och koka ur allt det goda, bruna i stekpannan. Slå vinspadet över köttet och sätt in grytan med lock i ugnen på 150°.

Stek nu 400 g små, hela champinjoner i torr panna på medelvärme tills de krympt till halva storleken. Klicka i smör och bryn tills gyllene och lägg åt sidan. Skrapa 250 g morötter, skär i stora bitar, stek i smör tills de får fin färg och lägg åt sidan. Bryn 250 g pärlökar och lägg åt sidan. Skrubba 500 g småpotatisar, klyfta och bryn i smör. När grytan stått i ugnen 2,5-3 timmar vänder du ner alla grönsaker samt 2-3 msk dijonsenap och ställer in i värmen igen cirka 30 minuter.

Detta är en spansk, snabb, mycket enkel och framförallt väldigt god rätt inspirerad av ett recept från Allt om Mat. Räkna med en halvtimme för en riktigt smarrig rätt och salladen blandar du medan grytan puttrar. Njut med ett lantbröd och drick ett smakrikt vitt vin till.

Dela 500 g kycklinglårfiléer i mindre bitar och fräs i olivolja 3 minuter med 2 gula lökar och 2 vitlöksklyftor som du hackat ganska grovt. Smaksätt ordentligt med nymalen svartpeppar. Tillsätt 1 dl vatten, 1 hönsbuljongtärning/pod/fond, 1 burk hela konserverade tomater (dela grovt), 1 kanelstång, 1 tsk timjan, 3 msk pastis (Pernod, Ricard eller liknande anissprit), 1 msk fin vinäger (gärna sherryvinäger) och en burk kikärtor. Sjud under lock i 20 minuter.

Utsattes återigen för en blindprovning idag. Ibland gör det ingenting att jag missar vilket vin det är. Särskilt inte idet här fallet. Till gruppen ”omöjligt, ovanliga viner” med vit beaujolais, bordeaux av enbart carménere, söt vit bourgogne och röd sancerre kan nu också räknas vit chinon. Hade ingen aning om att det fanns i andra färger än röd och rosa så det spelade ingen roll att jag misstog den för en chablis. Kul, läskande bekantskap av 100% chenin blanc.

Ljust citrusgul med litet grönt stick. Ung, medelstor doft av gul frukt, citrus, pomerans, mineral och liten eldighet och smörighet. Mycket torrt vin med hög, frisk syra tydliga inslag av gröna och gula äpplen, citrus, slank fruktighet och en struktur jag först misstog för fat men sedan visade upp sig som stram mineralkaraktär. Lång och elegant eftersmak.

Med tanke på all debatt som varit kring tillsatser i mat och ”äkta vara” så tyckte jag att detta flödesschema, som jag hittade på summertomato.com, var en kul grej.

Tyckte en svensk version kunde behövas. Jag översatte den rakt av och den är kanske inte helt logisk för svenska förhållanden. Kom gärna med förslag på förändringar. Du får gärna kopiera min bild om du länkar hit eller anger källan.

Efter gårdagens magplask hoppades jag kunna rädda självförtroende och anseende med dagens provning där temat var ”vita viner, en druva, ett ursprung”. Borde vara en baggis. Trodde jag.

Vinerna var ganska olika i doften men hade det gemensamt att de inte var särskilt aromatiska. Däremot hittade jag en del tropisk frukt, aprikos, mogna päron och lite mineralitet. Det första vinet hade en liten sötma men inget av vinerna hade någon påtaglig syra. Vin nummer två hade också en märklig, stjälkig doft, en omogen syra och ganska markerad beska. Eftersom vinerna saknade ek, var mycket lätt aromatiska, fruktiga, liten mineralton här och där och inte hade någon markerad syra så hamnade jag i Alsace och druvan pinot gris. Felfelfelfelfel!

I glasen var det riesling från Pfalz i Tyskland! Hur kunde jag missa detta? Var fanns syran? Ärligt talat så var inte vinerna särskilt typiska. När jag gick igenom dem i efterhand så var billiga 2008 FM Riesling det vin som mest skvallrade om vilken druva det rörde sig om. Ett riktigt trevligt vin i all anspråkslöshet. Däremot tror jag att 2009 A Christmann Riesling Trocken var anledningen till att jag hamnade helt fel. Enkel och obehaglig doft som påminde om desinfektionsmedlen i bajamajorna samt den otäcka beskan. Hurrrv! Det sista vinet, 2008 Müller-Catoir Bürgergarten Riesling Spätlese Trocken, satte jag som en grand cru vilket stämde ur kvalitetssynpunkt i alla fall. Märkligt ändå att en riesling på den nivån visar så lite av sin druvkaraktär. Obegripligt pris, men förhoppningsvis utvecklas det positivt med några år i flaskan.

Jag får tänka på Andreas Larssons tröstande ord efter gårdagens fiasko; ”Ibland säger en felgissning mer om vinet än om provaren”.

Som en liten uppvärmning inför internatveckan i Rust så tänkte jag träna på att prova enligt metoden ”taste like a detective, argue like a barrister”. Jag bad därför en kollega att skaffa fram viner som jag kunde prova blint. Den första provningen idag blev tre röda om vilka jag bara visste att de skulle vara av samma druva men från olika ursprung.

Kortfattat kan jag säga att jag ganska omedelbart uteslöt syrah/shiraz vilket givetvis visade sig vara den gemensamma nämnaren. Major failure! Dock som en tröst hade personalen på Systembolaget felaktigt angivit det första vinet som en ren shiraz när det i själva verket endast innehöll en mindre del. Skönt att kunna skylla på monopolet. Hur som helst var det ett bryskt men välbehövligt uppvaknande.

Det första vinet var från Priorat i Spanien. 2007 Tendral visade återigen att viner från denna region inte kan fightas i prisklassen runt 100 kronor. Ett ganska blekt vin där endast den höga alkoholen skvallrade om ursprunget och jag bara med viss svårighet kunde spåra upp den typiska mineraliteten.

Sydafrikanska 2007 Rudi Schulz Syrah placerade jag i prisklassen 80-90 kronor på grund av den lite söta stilen med påklistrad vanillin- och ekton. Inge kul alls, alldeles för dyr och med en besk, grön eftersmak som jag borde ha placerat rätt geografiskt. Note to self: Gillar jag inte vinet och det har en bitter eftersmak så är det från Sydafrika.

Sist ut var grekiska 2005 Domaine Gerovassiliou Syrah som var en positiv överraskning med mycket bra struktur, mogen och lite stallig doft samt fin koncentration vilket gjorde att jag var och snurrade på högra stranden i Bordeaux. Grekland var ganska otippat.

I morgon blir det vita viner. Hoppas det går bättre.