Efter en dag i dunkel trötthet och svår och bister skånekyla var det riktigt uppiggande och värmande med viner från soliga Rhône! Så glad blev jag att jag vitsade till det i bilden ovan. Nå’n som fattar?

Linda Field från Interhône gjorde en tydlig och övergripande presentation av regionen och presenterade sju olika viner med tydliga karaktärer. Fick en nytändning för Rhône…vilket behövdes. Ska också hålla ögnen på viner från Luberon!

2009 Cairanne Blanc (≈6€) Mycket ljust gul. Medelstor, lätt aromatisk, apelsin, citrus, apelsinblomma, acacia. Torr, medelfyllig, lite fet med ganska låg syra och någon eldighet. Lite obalanserad.

2009 A l’Ombre des Fontaines / Cotes du Rhone AC (50% Grenache/50% syrah) (≈6€) Medium rubinröd. Medelstor, generös, mogen och rödbärig frukt och lite örtig och något bränd ton. Medelfyllig, mjuk, lättsam, obekymrat rödfruktig ganska kort Enkelt men välgjort.

2009 Ortas / Cotes du Rhone Villages-Rasteau AC (≈8€) Medeldjup lätt purpur. Medelstor, mogna jordgubbar, uttrycksfull frukt, lite kryddig aromatisk ton. Medelfyllig, mjuk fruktighet, fin struktur av syra och bra längd med liten kryddighet och någon bitterhet.

2009 La Grangeliere Pierre Amadieu / Vacqueyras AC (≈10€) Medeldjup lätt purpurfärg och helt briljant. Medelstor, mogna, mörka bär, någon kryddig ekton och örtkryddor. Medelfylligt och mycket friskt med bra koncentration av mogna röda bär och en fint balanserande bitterhet och mjuka, fina tanniner. Välgjort men fortfarande ganska okomplicerat.

2008 Domaine Duclaux / Cote Rôtie AC (100% syrah) (≈25€) Ganska djup rubinröd färg. Stor, dov aromatisk ton av lavendel, mörka bär, rök, fina ektoner. Fyllig, mycket friska syror, välstrukturerade, balanserade tanniner. Elegant vin med viss komplexitet.

2006 Cave de Tain / Hermitage AC / 100% syrah (≈40€) Medeldjup granatröd med lite bruna kanter. Stor, utvecklad kryddig och flyktigt aromatisk, med mynta, salmiak. Ganska fyllig, fokuserad mogen frukt och lång smak med bra intensitet. Distinkt, komplex aromatisk ton som stannar kvar länge. Klassisk.

2006 Gouverneur St Auban Domaine de la Citadelle / Luberon AC (50% Grenache/50% syrah) (≈12€) Ganska djup granatröd färg. Medelstor, utvecklad, och komplex med något rökig ton med sandelträ, något animalisk ton och inslag av läder och lavendeltvål. Ganska fyllig, balanserad, utvecklad, fruktig och tydligt aromatisk med tjära, örtighet, eucalyptus och en lång ganska intensiv eftersmak. Fantastiskt bra till priset!

Vanlig pannstekt tortilla är lättare att laga än denna variant, men vill du göra små fina tapas för en buffe eller liknande så är den är perfekt och värd det lilla extrajobbet. Skär i små bitar och spetsa med tandpetare.

Skala och skiva 5 medelstora, fasta potatisar ganska tunt. Lägg i kallt vatten ungefär en halvtimme för att dra ut stärkelse. Under tiden skalar, halverar och skivar du 2 medelstora gula lökar och fräser dem på låg värme så den blir mjuk men utan att ta färg. Lägg löken på hushållspapper så det mesta av fettet sugs upp. Häll vattnet av potatisen och torka den väl med papper innan du på medelhög värme fräser den i olja så den blir lätt gyllenbrun och mjuknar något. Ta upp och låt fettet rinna av på hushållspapper. Klä en ugnsform med smörpapper, bred ut potatisen och sedan löken. Strimla en inlagd, grillad paprika (piemento) och fördela över potatisen och löken. Vispa lätt ihop 12 ägg med, 5 msk vatten, 2 tsk salt, nymald svartpeppar och 0,5 dl finhackad persilja. Häll äggröran över det hela och se till att ytan är jämn. Grädda i ugnen på 120° i cirka en timme. Kontrollera så att tortillan stannat ordentligt. Ta ut ur ugnen, låt svalna, ta upp tortillan och förvara i kylskåp tills du skär upp och serverar.

Blev sugen på gnocchi idag. Köpte det färdiga av märket Cecchi som hittas bland den torra pastan. Riktigt bra. Såsen blev inspirerad av kära hustruns köttfärssås där hon alltid pudrar i lite kanel. Snabbt och lätt om man planerat in tomaterna som tar ett par timmar.

Börja tidigt med att ugnsbaka 400-500 g körsbärstomater. Halvera och skiva två små gula lökar och fräs i olja tills de mjuknat något. Blanda ner 500 g nötfärs med löken och fräs tills all vätska kokat bort. Slå på 2 dl torrt vitt vin och låt reducera (koka in) något. Slå över en burk krossade tomater, en pod/tärning oxbuljong, 1 msk mörk soja, 2 tsk malen kanel och stänk över tabasco efter smak. Låt puttra utan lock i cirka 20 minuter. Koka gnocchin efter anvisningar, slå av vattnet och blanda ner pastan och tomaterna i såsen.

Här ovan är en youtubesnutt med Jasper Morris MW som är inköpsdirektör för anrika Berry Brothers. Han sitter och planerar sin kommande bourgogneresa efter den biodynamiska kalendern.

Det är en kalender som publicerades i början av 1950-talet av en viss Maria Thun. Det påstås att hon forskat fram resultatet av hur månen och planeters konstellationer påverkar odling. Hennes ”forskning” bestod i observationer i den egna trädgården. Vi pratar nämligen om en trädgårdsentusiast med fäbless för astrologi. Och biodynamik.

Det sorgliga är att kalendern fick uppmärksamhet häromåret när den publicerades i en bok som kopplade den till vinprovning och viners smak. ”Fruktdagar” påstås förstärka smaken, ”blomdagar” sägs ta fram det aromatiska i vinet, ”bladdagar” ska man uppleva det gröna och stjälkiga och ”rotdagar” inbillar man sig ger strävare och jordiga viner. Riktigt surr kring det hela blev det när Marks & Spencers och Tesco efter ett par (ovetenskapliga) tester beslöt att hålla alla sina provningar på ”fruktdagar”. Rejäl fart på hysterin blev det när London International Wine Fair förra året annonserade att mässan låg idealiskt över löv-, blom -, och fruktdagar och delade ut små broschyrer så man kunde jämföra sina erfarenheter av vinerna med vad man förväntades uppleva. Ett klassiskt exempel på påverkan av sinnena. Massor med besökare lämnade mässan med uppfattningen att vinerna smakade bättre på tisdagen än på onsdagen (eller om det var tvärtom).

Jasper Morris var säkert en av dem. Stackars man. Snart konsulterar han säkert kvällstidningarnas horoskop också innan han beställer biljetter.

Edit: Glöm förresten inte Jaspers råd att undvika ”månknutar” och att stänga av mobiltelefonen så den ”elektroniska föroreningen” inte stör när du provar vin nästa gång.

Mer om min syn på biodynamisk odling kan du läsa här och här samt om det relaterade stolleprovet biokristalisering.

Det har aldrig funnits så mycket välgjort vin som idag. Det är en välsignelse att vi tack vare forskning och teknisk utveckling i stor utsträckning slipper defekta, obalanserade eller bara rent ut sagt trista viner. Vin är tillståndet mellan druvmust och vinäger och genom att förstå de komplicerade processerna kan vi idag förlänga perioden då vinet är drickbart och dessutom göra det mer njutbart.

Viner från druvor av hög kvalitet och omsorgsfullt framställda under noggrann kontroll av en kunnig vinmakare behöver inte så mycket hjälp och kan bli storartade, långlivade och komplexa med ett minimum av styrning. Men om vi vill kunna dricka chilensk merlot eller australisk chardonnay till ett lågt pris så får man räkna med att naturen behöver hjälp på traven. Stora volymer, vid distribution, jämn kvalitet och ett lågt pris kräver kompromisser.

Ju mer man styr, påverkar och hjälper de naturliga processerna desto mer riskerar man dock att göra vinerna mer likriktade i en fruktig, strömlinjeformad och publik stil. Men det är också den stil av viner som uppskattas och efterfrågas av det stora flertalet konsumenter.

Att de flesta av världens viner idag tillverkas i industriliknande anläggningar och görs i en stil som handlar mer om marknadsundersökningar än terroir sticker i ögonen på dem som tror att det var bättre förr. Tyvärr kan inte ens en armé av kutryggiga vignerons i basker som vårdar sina viner i stearinlljusets sken i fuktiga källare tillfredställa dagens behov av viner.

Det förstår inte Mats-Eric Nillson som nu hittat ett nytt område att ge sig på när e-nummerjakten känns lite 2009. I ett debattinlägg i Svenska Dagbladet angriper han vinindustrin och kräver innehållsdeklaration för viner och delar ut omotiverade rallarsvingar mot tillsatser. Hans argumentation är klen och illa underbyggd utan några vettiga exempel. För när det kommer till kritan (för övrigt en godkänd ”tillsats”) så vet han att det i viner inte finns mycket som kan kategoriseras som tillsatser. Han svänger sig med begrepp som ”specialdesignad jäst” och avslöjar därmed sin okunskap om denna grundläggande process inom vinmakning.

Han yvs över att naturlig vinsyra kan tillsättas för att göra vinet friskare men glömmer att berätta att vanliga mjölksyrebakterier räknas som en tillsats när syran ska göras mjukare. Detta är en helt naturlig och traditionell process liksom den berikning av vinet som görs genom ”tillsatsen” jästsediment. Andra icke redovisade ”tillsatser” är syre (!) som får vinet att mogna och kväve som är näring för jästen.

Det som Mats-Eric Nilsson kallar tillsatser är i de flesta fall medel för vinmakningsprocessen såsom enzymer (naturligt förekommande och hjälper bland annat till att lösa ut färg och aromer), klarningsmedel (exempelvis proteiner). Dessa ämnen finns inte med i den färdiga produkten. Däremot finns tillsatta tanniner, vinsyra, koncentrerad druvmust kvar men dessa är samtidigt redan naturligt förekommande vinet. Vill Mats-Erik också att man ska deklarera de tanniner som kommer från fatlagringen? Då kanske vi också ska redovisa det väldoftande vanillinet och kanelsyran som löses ut ur ekfatet som en tillsats också? Ska de aromatiska acetaldehyderna som jästlagret flor bidrar med i finosherry betecknas som en tillsats? Färgen och aromerna som naturkorken släpper ifrån sig till vinet? Ska hela processen återges i ett flödesschema på etiketten?

Självklart anser jag att det är bättre ju mindre man behöver justera vinet och musten. Ingen kan heller tvivla på att jag tycker att viner med ursprungskaraktär är roligare än slätstrukna bulkviner. Men jag vänder mig emot att man med felaktiga argument och okunskap skåpar ut den hårt reglerade och kontrollerade vinindustrin och skrämmer upp den vindrickande allmänheten. Syftet är oklart, men det skulle inte förvåna om vi snart ser en bok med titeln ”Äkta Vin” i bokhandeln.

Edit: Jag har nu postat en detaljerad förklaring och lista över tillåtna tillsatser.

Material och viner inför inför söndagens masterclass om sherry börjar blir klara. Vilken uppställning! Det här kommer förmodligen att bli en av de mest intressanta och heltäckande provningar av sherry som någonsin gjorts i Sverige. Det kommer att provas massor viner av vilka några är helt unika. Dessutom paella till lunch och tapas till avslutning.

Oj vad jag är taggad! Det enda smolket i bägaren är tanken på alla de som missar detta.

Jag har i flera år undvikit pangasisus/hajmal var helst den dyker upp. Ibland får man vara på sin vakt då en del lunchställen presenterar den under diverse fantasifulla artistnamn.

Det har varit ganska tyst med kritik kring denna nykomling i fiskdiskarna men nu kanske det blir ändring. Kolla in reportagen på P1:s Matens Pris och särskilt filmen du hittar där.

Aptiten på denna fisk har definitivt inte ökat.

En riktigt maffig pastagratäng som räcker gott och väl för åtta personer att äta sig mätt på.

Gör en béchamelsås genom att smälta en stor klick smör och låt 6 msk vetemjöl fräsa med i några minuter. Vispa ned 1 liter mjölk i omgångar och låt sjuda ihop. Salta och peppra. Ta hälften av såsen åt sidan och vispa ned 3 hg riven vällagrad ost samt riv ned skalet av en citron och pressa över hälften av saften. I den andra halvan sås tinar du 400 g frusen bladspenat och river/pressar ned 2 vitlöksklyftor.

Fräs 1 kilo nötfärs i lite olja tills den blir torr. Tillsätt 2 burkar krossade tomater, 2 tärningar/poddar oxbuljong och 3 tsk harissa (chilipasta) och låt det hela puttra i cirka 20 minuter.

Koka 1 kilo penne några minuter kortare tid än vad som anges på paketet. Häll av vattnet och fördela pastan i de tre såserna och rör om väl. Olja/smöra en stooor ugnsform och bred ut spenatpastan i botten, klicka därefter ut köttsåsen och smeta ut. Avsluta med ostpastan. Dela 12-15 körsbärstomater och 20 inlagda, urkärnade oliver som du dekorerar gratängen med. Finriv lite ost (parmesan) över härligheten, ta några tag med pepparkvarnen och ringla till sist olivolja över det hela. In i ugen på 175° i 40 minuter.

Kyckling i lergryta är det lättaste och bästa sättet att tillaga hel kyckling i min mening. Jag utgår alltid från mammas allra enklaste recept och varierar och har aldrig misslyckats. Elegant och smakrik blev denna sherryvariant.

Lägg en lergryta (römertopf/schlemmertopf/romargryta) i blöt. Salta och peppra en kyckling och lägg in 4 skivor bacon i skrovet. Lägg kycklingen i grytan tillsammans med 3 krossade vitlöksklyftor, 2 små gula lökar som du skalat och klyftat, 1 burk hela tomater som du delar, 20 inlagda och urkärnade gröna oliver och häll sist över 1,5 dl amontilladosherry. Sätt in grytan i kall ugn som du sätter på 250°. Efter 75 minuter är det klart (om kycklingen är på 1,2-1,3 kilo). Plocka upp fågeln och dela den och servera med ris och sallad.

Idag blev det en variant av en gammal favorit. Trodde inte receptet kunde bli bättre, men där hade jag fel. ”Det här måste du laga minst en gång i veckan” konstaterade Kära Hustrun.

Strimla cirka 1 hg bacon och stek gyllenbrunt i torr panna, tillsätt 2 msk smör och pudra över 1 msk mild curry som får fräsa en stund. Vispa ner 2 msk vetemjöl, låt fräsa några minuter och tillsätt sedan 1,5 dl turkisk yoghurt och 1,5 dl grädde. Låt puttra ihop och rör ned 1 hönsbuljongtärning/pod, 1,5 tsk harissa (chilipasta), saften samt rivet skal av en lime. Sist vänder du ner grovt fördelad kyckling (funkar med konserverad tonfisk i vatten eller fläskfilé) och ett svenskt äpple som du skalat, klyftat och skivat. Servera med kokt quinoa som först rostas i en torr het panna tills de börjar poppa och sedan kokas de som vanligt. Smaken blir lite mildare och nötig.