När jag plitade ihop gårdagens bloggpost med Carl Butler-recept så föll blicken på denna kycklingrätt som återfinns i ”Laga mat med Carl Butler” och därmed var fredagens middag bestämd.

Vem Madame Larcier var lär vi nog aldrig få veta. Förmodligen var hon en kokerska av den gamla stammen som förvaltade det franska lantköket. Rätten var nämligen mild och smakrik på samma gång och kändes så där trygg och snäll som riktig husmanskost ska göra, oavsett om den är fransk eller svensk. Var inte orolig för att enbären ska dominera, de smälte in i de breda, mustiga smakerna. Jag drack en fruktig och fatlagrad chardonnay till som passade perfekt men någon av dessa två fungerar nog jättebra till.

Strimla 800 g vitkål. Smält några matskedar smör i en gryta, släng ner kålen med 1,5 tsk mejram, 1,5 tsk salt, rejält med nymald svartpeppar och knappt 1 dl vatten. Lägg på locket och låt sjuda på svag värme i en timme. Rör om då och då.

Koka upp 6 dl hönsbuljong från tärning eller pod tillsammans med 10 enbär. Låt sjuda sakta i 15 minuter.

Mortla ihop 10 enbär, 2 vitlöksklyftor, 1 tsk salt och 15 svartpepparkorn. Skölj och torka av en kyckling på cirka 1,5 kg. Smeta in insidan av skrovet med kryddblandningen och tryck även in lite under bröstskinnet. Lägg fågeln i en ugnsfast form, pensla med rikligt med rumsvarmt smör, salta och peppra och ställ in i ugn på 200° i en timme. Ös med lite av buljongen mot slutet av tiden.

När kycklingen är klar tar du ut den och håller den varm (under folie till exempel). Häll ner spadet från formen i buljongen och sila. Smält 2 msk smör i en gryta, vispa ned 2 msk vetemjöl och låt fräsa några minuter utan att det tar färg. Vispa i buljongen och låt sjuda 5 minuter. Smaka av med salt och peppar och eventuellt 2 msk amontilladosherry.

Skär upp kycklingen, lägg den på en bädd av vitkålen och ringla över en del av såsen. Servera med en grönsallad och eventuellt lite kokt potatis, annars räcker det gott med vitkålen.

Rösta gärna på min blogg till Matbloggspriset 2011 om du gillar den.

Fram med rutiga duken, tryck ner ett ljus i en tom vinpava, skär upp lite pain riche, blanda en grönsallad, korka upp ett enkelt rött vin och skapa lite retrokänsla runt helgens middag.

Recepten (klicka på rubrikerna) är hämtade från mitt Carl Butler-projekt och förtjänar att upprepas.

♣

Gratinerad löksoppa

Få rätter är väl så intimt förknippade med franska bistromenyer

♣

Biff Butler

Lova att du testar denna lätt- och snabblagade klassiker som bär Calles eget namn

♣

Créme Caramel

Crème brûléns lite ohippa kusin förtjänar en renässans

♣

Bilden är ett tidstypiskt grynigt och murrigt interiörfoto från krogen Svensson & Butler ur boken ”Laga mat med Carl Butler”.

Rösta gärna på min blogg till Matbloggspriset 2011 om du gillar den.

Rhôneproducenten M.Chapoutier var en av mina första favoriter när jag började min bana inom vinets värld. Personliga viner med mycket uttryck. Inte alltid på topp men ständigt med en känsla av plats – terroir. Firman är speciell av flera orsaker, bland annat är alla deras etiketter försedda med brailleskrift. Man är också en av de producenter som dras fram när biodynamisk odling diskuteras.

Nu har man producerat en 20 minuter lång film om sig själva. Det är en svindlande vacker, men ganska innehållslös, film som bara bitvis punkteras av självförhärligande pladder och allmänt nonsens från Michel Chapoutier. Kolla in filmen och prova deras Côtes-du-Rhône-Village för knappa hundralappen.

Rösta gärna på min blogg till Matbloggspriset 2011 om du gillar den.

Inte långt från Barcelona och den spanska solkusten ligger det karga och bergiga Priorat där vinstockarna kämpar i den röda skiffern som kallas llicorella. Vinerna härifrån är idag omsusade, omtalade och högt prisade (på flera sätt) för sin kraft och koncentration.

Själv upplever jag att uttrycket av druvorna garnacha och cariñena från området gärna blir lite endimensionellt och likriktat i den fruktiga, alkoholrika stilen med mycket ny ek. Därför var det roligt att prova 2008 Scala Dei Prior från Cellers Scala Dei. Egendomen har sitt ursprung i det kloster som anlades för runt 950 år sedan och som anlade de första vinodlingarna i området. Namnet Scala Dei betyder ”guds stege” och anspelar på en uppenbarelse som upprinnelsen till klostrets tillblivelse. Hela området sägs också ha fått sitt namn efter klostrets abbott (prior).

Vinet skiljer sig från många andra viner från området genom att ha en mycket frisk, slank, bärig kropp med mycket inslag av röda bär, tydlig och elegant mineralitet i den långa, balanserade eftersmaken. Alkoholen är inte särskilt närvarande och vinet spelar mer på elgegans och finess än på koncentrerad och tungfotad frukt. Läckert och njutbart i stora klunkar. Mycket humant prissatt till 219 kr. Tyvärr finns bara ett fåtal flaskor kvar i landet, men det dyker förmodligen upp i beställningssortimentet.

Rösta gärna på min blogg till Matbloggspriset 2011 om du gillar den.

Om man skulle göra en top-10-lista över de hippaste vinerna så skulle inte vit rioja hamna på den. Det är osäkert om dessa viner skulle kunna armbåga sig in ens om listan omfattade etthundra viner. Det är trist för här finns riktigt häftiga viner. Vid en uppställning av fem olika fatlagrade riojor var alla mycket bra och tre stycken som absolut är värda extra uppmärksamhet.

2006 Onomastica Blanco Reserva från Carlos Serres lagras hela två år på nya ekfat och får vila på sin jästfällning med orörning (battonage) då och då. Resultatet är ett kraftullt vin med massor av mogen, gul frukt, honung, citrus, vanilj och brödiga rostade toner och en robust fatstruktur som lutar sig mot fina, silkiga syror. Trots all ek och kraft är det ett komplext och balanserat vin som är ett fynd för 199 kronor. Endast 2200 buteljer producerade.

Dubbelt så dyrt är 2007 Remelluri men visar också upp en helt anna karaktär. Här ligger fatstrukturen mera i bakgrunden och istället dominerar en stor doft av jordgubbar, hallon, tropisk frukt och hjortronsylt. Smaken är också fylligare med en koncentrerad fruktighet som nästan döljer den friska syran. Lång, intensiv och komplex eftersmak. Häftigt vin!

Mest imponerade dock ultratraditionella 1993 Viña Tondonia Reserva Blanco från klassiska Lopez de Heredia. Massor av gul frukt, lätt bokna äpplen, torkade aprikoser, hasselnötter, kanderad ingefära, vanilj och efter en tid i glaset en tydlig ton av rödkittsost. Smaken var medelfyllig och mogen med fin koncentration i frukten, avrundade, silkiga syror och strävhet och en snyggt balanserad ekstruktur i den långa nyanserade eftersmaken. Det mest imponerande är att detta 18-åriga vin spenderat 6 år (!) på fat och genomlevt tolv omdragningar med luftning innan den långa flasklagringen! Man undrar i sitt stilla sinne hur vinet var innan det tämjdes av tiden och eken. Otroligt karaktärsfullt och speciellt för 300 kronor, som är en struntsumma i sammanhanget.

Rösta gärna på min blogg till Matbloggspriset 2011 om du gillar den.

I lördags var det sista gången för  Bondens Marknad i Malmö för det här är året, med undantag för julmarknaden den 10/12. Julen var också närvarande i form av julöl från Skånehill Gård.

Lättölen från mikrobryggeriet i Kvidinge har jag lovsjungit tidigare så jag var verkligen nyfiken på denna säsongsöl. Hade jag läst det finstilta på etiketten så hade jag inte blivit så förvånad över den nästan becksvarta brygden som rann ned i glaset. Det här är nämligen ingen julöl i mer traditionell mening utan en klassisk, kraftig porter.

Färgen är på gränsen till svart och helt tät och skummet har en nyans av smörkola. Doften är stor, kraftfull med rostade och brända toner, kaffe, lakrits och soja. Smaken är fyllig men ganska frisk och med en viss sötma. De kraftigt rostade tonerna dominerande med skånerost, mörk choklad, tjära och mörk sirap. Smaken är balanserad och lång med en liten beska och något syrligt avslut.

Fantastiskt mycket smak med tanke på att det är en lättöl. Kommer att försöka få tag på fler flaskor till jul att ha till mumman. Men lite falsk flagg är det att kalla detta en julöl. Jag har svårt att tänka mig något på julbordet som denna kraftfulla brygd skulle passa till. ”Julporter” vore ett mycket bättre namn.

Rösta gärna på min blogg till Matbloggspriset 2011 om du gillar den.

…på din favoritmatblogg.

Rösta gärna på denna blogg till Matbloggspriset 2011 om du gillar den. Notera att du bara kan rösta på en blogg i varje kategori.

Har du funderat på en vinkurs? Vill du prova på att lära dig vinprovningsmetodik?

I så fall ska du passa på nu på onsdag den 19/10 klockan 18.00 hos Gustibus Wine & Spirit Academy i Malmö. Då informerar vi om våra kurser, provningar och utbildningar. Vi bjuder också på en vinprovning där du får känna på vår provningsmetodik.

Det hela är förstås gratis men vi behöver en anmälan som du gör här.

Efter att ha lagt in gröna tomater hade jag fortfarande 1,5 kilo kvar. Det fick bli marmelad av dem. Googlade mig igenom en massa olika recept och kom fram till nedanstående. Eftersom jag inte hade pektin hemma så fick det bli gelatinpulver och resultatet blev strålande. Smaken blev fruktig, frisk, lagom söt och fint aromatisk av citrusskalen och ingefäran.

Riv skalen fint av 2 citroner och 1 lime. Skölj 1,5 kg gröna tomater väl och skär ner dem i grova bitar. Koka upp tomaterna i en vidbottnad gryta tillsammans med saften från citrusfrukterna och 7,5 dl socker och en bit färsk ingefära dubbelt så stor som en tumme. Sjud i 15 minuter. Ta upp ingefäran. Mixa marmeladen med en stavmixer men inte helt slät, det får gärna vara lite bitar kvar. Lägg tillbaka ingefäran och sjud 5 minuter till. Stäng av värmen. Ta upp några deciliter av marmeladen och rör ut 3/4 tsk natriumbensoat (typ Atamon) och 1,5 msk gelatinpulver (eller använd pektin) och blanda sedan ner i grytan. Blanda nu ner citrusskalen och låt svalan något. Sleva upp i väl rengjorda glasburkar som du har desinficerat med en skvätt  sprit (vodka, grappa, brandy eller vad du har hemma). Skruva på locket medan marmeladen är varm och låt svalna.

Fler sätt att ta var på tomater: Testa stekta gröna tomater, det är riktigt smarrigt. Fler sätt att konservera tomater är Camilla Plums recept på inkokta tomater och inlagda torkade tomater. Prova också att göra passata.

Rösta gärna på min blogg till Matbloggspriset 2011 om du gillar den.

Lakrits är tydligen det nya heta. Allt ska smaksättas med lakrits och man snackar om olika ursprung och typer ungefär som med kakao. Har inte intresserat mig så mycket (inte alls faktiskt) för detta fenomen. Dock köpte jag en burk ekolosikt lakritspulver från Kalabrien nyligen i akt och mening att testa denna smaksättare.

Lite förkylningsmatt slängde jag ihop en enkel chili på vad jag hade hemma och fläskkarré som fick sköta sig själv i ugnen. Jag använde min vana trogen kakaopulver men adderade lika mycket av lakritspulvret. Resultatet blev mycket intressant. Mustigt och med en tydlig lakritskaraktär. Annorlunda och väldigt gott med en nästan…vibrerande smak. Till nästa gång ska jag dock öka på hettan som denna gång bara låg lite diskret i bakgrunden.

Sätt ugnen på 150°. Skär 1,5 kg fläskkarré i stora bitar och släng ner i en ugnsfast gryta med lock. Tillsätt 2 burkar krossade tomater, 2 grovt skurna gula lökar, 4 vitlöksklyftor, 3 milda chilifukter utan kärnorna, 1 msk spiskummin, 1 msk chilipulver anchostyle, 1 buljongtärning/pod (jag hade bara hönsbuljong hemma), 1 msk mörkt kakaopulver, 1 msk lakritspulver, 1 msk salt, 1 halverad lime och 1 msk vinäger. Koka upp på spisen, ställ in i ugnen med lock och glöm bort i 4 timmar. Ta ut grytan, rör runt lite så köttet faller isär och smaka av med salt och tabasco. Tillsätt konserverade bönor efter smak och tycke.

Pröva också min perfekta chili.