Det verkar finnas hur mycket gröna tomater som helst i år. Åtminstone på Möllevångstorget. Kunde inte motstå att köpa på mig en massa kilo för att experimentera med. Först en variant på Ernst Kirchsteigers enkla och goda recept. Hoppas att limen och chilin ska bli en lyckad kombination med de gröna tomaterna. Vi får se.

Skölj 1 kilo gröna tomater väl och stick hål på dem med en tjock nål eller en liten gaffel. Stora tomater kan du dela. Packa dem tätt i väl rengjorda burkar tillsammans med en halverad färsk vitlök eller vitlöksklyftor, 1 halverad limefrukt, 2 st lagerblad. 0ch 2 stycken milda chilifrukter (röda, gula eller gröna). Häll över 2 matskedar honung och 1 msk salt och fyll på med vit vinäger*.

Testa stekta gröna tomater, det är riktigt smarrigt. Fler sätt att konservera tomater är Camilla Plums recept på inkokta tomater och inlagda torkade tomater. Prova också att göra passata.

*Det går åt ganska mycket vinäger. På City Gross säljer de vinäger i 5-liters bag-in-box för runt 60 kronor. Spring och köp.

Det har varit mycket vin den senaste tiden. Det beror på att jag varit mycket upptagen med jobbet och det innebär…vin. Matlagandet har tyvärr fått stå åt sidan och nu när jag äntligen får lite tid över så blir jag tokförkyld. Istället får det bli lite återblickar på recept från de seanste månaderna som jag tycker behöver lite uppmärksamhet och som passar nu på hösten.

• Om du inte testat mina fyllda paprikor så har du missat något. De är KNULLGODA!
• Broccoli och järpar låter kanske inte så lockande. Men i den här smakrika och kryddiga varianten blev det fantastiskt.
• Hösten är som gjord för en härlig gulasch. Ilonas variant slår det allra mesta!
• Nu finns det hur mycket svenska äpplen som helst. Använd dem i Myllymäkis smulpaj med sälta.

De två dagarna på WOSA Megatasting i London var verkligen givande. Att koncentrerat få prova så många viner från ett land ger verkligen en bra bild. De korta seminarierna (hann med hela sex stycken) var också verkligt intressanta.

Ett av mina mål var att hitta röda sydafrikanska viner jag kunde uppskatta. Det gick sådär. Plöjde igenom en hel del pinotage men kan inte fördra stilen av vin druvan oftast levererar. Det är mest ointressant frukt, lite stjälkiga toner, brist på struktur, ofta tydlig bitterhet och nästan alltid den där rökiga tonen som är så tydlig i många sydafrikanska viner. Jag vet att vinmakarna och representanter för dessa viner försöker säga att den rökiga karaktären, som i värsta fall kan påminna om varm bakelit eller rent av orenheter och som ofta resulterar i beska, är ovanlig eller rent av inte existerar. Det är inte sant. Även ovana provare plockar lätt ut denna karaktär.

Jag provade också igenom de flesta av toppvinerna (5 stjärnor) som presenteras i Platter’s Wine Guide. Bland de röda (där inga pinotageviner fanns representerade) var kvaliteten självklart mycket god, men samtidigt i en ganska utslätad, fruktig, opersonlig och teknisk perfekt stil som inte tilltalade mig. De viner av pinot noir jag provade var, med några undantag, alldeles för tungt ekade eller hade för slapp syra. Men när jag bevistade det sista seminariet med rubriken ”Great Cabernet and Cabernet blends chasing icon status” så var det jackpot!

Det mycket inspirerande seminariet leddes av Mike Ratcliffe från Warwick Estate och Albie Koch från De Toren med benäget bistånd från Greg Sherwood MW. Man inledde med att konstatera att sydafrikansk vinindustri har två problem. För det första så saknas självförtroende. Trots framgångar internationellt verkar vinmakarna och producenterna lida av något minervärdighetskomplex som hindrar dem från att slå sig för bröstet. Här finns världsklass men man måste själv tro på det och deklarera sin position. Det andra är att Sydafrika till skillnad från andra vinländer saknar ett eller flera ikonviner. Ett ikonvin ska vara en pålitlig och omtalad representant för sitt lands eller regions stil och kvalitet. En typ av högkvaitativ benchmark. För att kvalificera sig som en ikon ställdes sex kriterier upp:

• Consistency: Jämnhet i kvalitet oavsett årgång
• Focus: Att man enbart gör ett par olika viner eller stilar
• Pedigree: ”Stamtavla”, dvs att man kan visa upp en historia av god kvalitet
• State: En koppling mellan producent och vingård, dvs vin av egna druvor.
• Confidence: Ett självförtroende i den egna kvaliteten.
• Volume: Att vinerna finns tillgängliga både till volym och pris

2005 De Toren ”Fusion V”  är som namnet antyder sammansatt av fem klassiska bordeauxdruvor: 57% cabernet sauvignon, 14% merlot, 14% malbec, 11% cabernet franc och 4% petit verdot. Lagrat 12 månader på 50% ny ek. Stor ganska, intensiv doft av svarta vinbär, mynta, blodapelsin, lite ceder och mörka, mogna bär. Medelfyllig till fyllig, mycket frisk, söt och mogen mörk frukt, mjuka tanniner och och viss mognad. Lång, balanserad och elegant eftersmak. Mycket bra och välgjort vin med klar lagringspotential. (Tillgänglig på Systembolaget)

1997 Kanonkop ”Paul Sauer”. 80% cabernet sauvignon, 10% merlot och 10% cabernet franc. Lagrat 24 månader på 100% ny ek. Förvånansvärt ungdomlig röd färg för åldern. Medelstor, mogen och något animalisk doft med toner av läder, kryddor och lite ”funky” karaktär men med bra fruktighet. Medelfyllig, mjuk, nyanserad och komplex smak med kryddighet, kaffe, röda syrliga bär. Elegant, lång, mogen smak med karaktär av röda äpplen och läder.

2007 Meerlust Rubicon. Blandning av cabernet sauvignon, merlot och cabernet franc. Djup, något blåröd färg. Stor, tät, ung doft av mörk, mogen frukt, mocca/kaffe, lite rostad ek och mynta.  Fyllig smak med koncentrerad frukt, välbalanserad och välstrukturerad med täta fina tanniner och inslag av fat, tobak, choklad och svarta vinbär. Stram och klassisk stil. (Tillgänglig på Systembolaget)

2005 Rustenberg ”Peter Barlow”. Det enda av vinerna av 100% cabernet sauvignon. Lagrat cirka 20 månader på 100% ny ek. Tät, blåröd färg. Ganska stor, dov, mörk frukt, svarta vinbär, rostat kaffe, litet inslag av läder och mynta. Fyllig, rik och koncentrerad, fruktig smak med snygga, välpolerade tanniner. Välbalanserad och lång eftersmak.

2007 Warwick Wine Estate ”Trilogy”. Blandning av cabernet sauvignon, merlot och cabernet franc och 24 månaders lagring på 60% ny ek. Djup, koncentrerad blåröd färg. Stor, intensiv och syltig doft av mörk frukt, cassis och mynta. Fyllig, ren, koncentrerad frukt med fin syra, elegant med väldisponerade fat- och frukttanniner. Lang, balansera och rik eftersmak.

2003 Vilafonté Vineyards ”Series C” från Paarl-Simonsberg, det enda av vinerna som inte kom från Stellenbosch. 82% cabernet sauvignon, 9% merlot, 7% cabernet franc och 2% malbec och 50% ny ek . Tät röd färg. Medelstor, komplex, pepprig doft av mogen, varm frukt, jordgubbar, dadlar, russin, ceder och ost (?). Medelfyllig, mjuk smak av mogen frukt, frisk syra, fin tanninstruktur. Balanserad, intensiv och komplex eftersmak. Välbyggd och elegant.

Londonvistelsen avslutades med lunch på klassiskt engelskt vis.

Bumpkin är en kedja på tre restauranger i London som satsar på det engelska köket och lokala råvaror. Trevlig och avspänd miljö, lite som en fransk bistro som gjort ett shabby-chic-haveri. De är absolut värda ett besök, snudd på en egen resa, enbart för sin fantastisk fish n’ chips. En perfekt tillagad saftig fisk (lite osäker på sorten) i ett frasigt frityrskal, skarp men drömlik tartarsås, mushy peas med den rätta mintigheten och ljuvliga handskurna pommes frites med skalen kvar. Enbart presentationen renderade rätten full poäng.

Innan maten var vi helt enkelt tvungna att testa några av de engelska vinerna. Det blev två mousserande; Three Coirs Classic Cuvée Brut från Gloucester och 2008 Ridgeway Estate ”Cavendish” från Sussex. Fantsatisk välgjorda, fruktiga och fräscha med mycket fin mousse. Ryktet om de engelska mousserande vinerna är inte överdrivet att döma av dessa två exempel.

Jag brukar få frågan om det finns bra alternativ till champagne från andra delar av världen. Jag brukar då nämna cap classique från Sydafrika. Mousserande viner med denna benämning är gjorda med samma metod som champagne (andra jäsning på flaskan) och oftast på samma druvor. Pinot noir och chardonnay är de vanligaste följt av Sydafrikas älskling chenin blanc och förvånande nog pinot meunier som annars i princip bara återfinns i Champagne. Ytterligare krav är att vinet ska vila minst 12 månader på sin jästfällning i flaskan, det är längre än för både cava och crémant.

Efter att ha testat runt 15 olika cap classique kunde jag urskilja några gemensamma drag. Jämfört med champagne har de en något lägre syra, fetare frukt samt mycket fina bubblor som ger en nästan krämig mousse. Kvaliteten är också mycket jämn och stilen kan väl sägas vara mer publik och insmickrande än den klassiska förebilden.

Här är två viner som av Platter’s Wine Guide utsetts till de bästa.

2009 Topiary Blanc de Blancs Méthode Cap Classique är enbart framställd av chardonnay och har haft 15 månader på jästfällningen. Ljus färg och mycket tät, fin, krämig mousse. Frisk, fruktig, citrusdominerad doft med inslag av bröd och jäst. Fyllig, mycket fruktig, torr med tydliga inslag av citrus, äpple, toast och en lång, rik eftersmak med umamikänsla.

NV Colmant Brut Chardonnay Méthode Cap Classique är framställt av grundvin som delvis jäst på ny ek samt av reservviner från tidigre år och har haft 45 månader (!) på jästfällningen. Ljus färg och tät mousse. Stor doft av grädde, broche, citrus och vita vinbär. Fyllig men mycket krämig mousse, stram och frisk med antydan till ekstruktur, fyllig och bra fruktighet och en lång, ren nästan stålartad eftersmak. Snyggt!

Här är vad som finns tillgängligt på Systembolaget av bubblande sydafrikaner.

Sydafrika har en gammal tradition av att göra starkviner och man är väldigt duktiga på det. Igår provade jag mig igenom närmare 20 olika sorter som avslutning på dagen. Mycket intressant! Här nedan några av de bästa.

Det finns några exempel på den här typen av viner på Systembolaget. Väl värda att prova.

NV Boplaas Cape Tawny Port från Western Cape är som namnet så diskret antyder ett vin av portvinstyp med mogen tawnykaraktär. Stor mogen, nötig doft med tydlig ton av läder och torkad frukt. Söt, eldig och ganska stram med mycket fatkaraktär och lång, nötig eftersmak med lite torrt avslut.

1969 KWV Hanepoot Jerepigo från Boberg är framställd av muscat d’alexandrie (hanepoot) och i en för Sydafrika vanlig stil som kallas jerepigo. Man tillsätter helt enkelt druvsprit till den söta druvmusten och lagrar den sedan på fat. Det är alltså ingen jäsning inblandad och det kan jämföras med exempelvis pineau des charentes. Klart brun färg från över fyra decenniers lagring och en stor, intensiv och utvecklad doft av läder, tobak, kanel och liten rökighet. Behärskad sötma, mogen smak av läder, kola, torkad frukt och en tydlig karaktär av brandy.

2001 Monis Red Muscadel från Western Cape är framställd av en röd muscatklon som är vanlig för denna typ av vin i Sydafrika. Stor, mogen, eldig och tydligt ekig doft med karaktär av gammal brandy, läder, svamp och en distinkt ton av rosenvatten. Intensivt söt, frisk och eldig med drag av knäck, kryddor, ingefära och en lång komplex eftersmak.

2005 Nuy Muskadel ”Volsoet” från Klein Karoo har en ljus bärnstensfärg och en stor aromatisk, kryddig doft av honung, pomerans, läder och viss eldighet. Elegant, intensiv och eldig smak med kryddigt aromatiska inslag samt citrus och apelsinmarmelad i den långa, smakrika eftersmaken.

Min milda aversion mot sydafrikanska röda viner är ingen hemlighet. Lägger man till detta druvan pinotage så går mina känslor snarare mot starkt ogillande. Men man ska utmana sina fobier och förutfattade meningar. Det är liksom halva grejen med att jag är på plats i London för två dagar av sydafrikanskt vin.

Lyckade få plats på det populära seminariet om pinotage ur ett historiskt perspektiv. Denna druva som är en korsning mellan pinot noir och cinsault är också Sydafrikas egen signaturdruva. Trots att den inte har mer än cirka 75 år på nacken så har den blivit oerhört viktig för landets vinindustri. Älskad och hatad som alla starka karaktärer.

Provningen var upplagd så att vi startade med det äldsta vinet som närmade sig ett halvsekel. 1966 Lanzerac Pinotage hade en ganska ljus, tegelröd nyans och en stor, ganska spretig och rökig doft av kaffelikör, tjärpastiller, choklad, lädder och animaliska drag. Smaken var mogen, mjuk och mer nyanserad men kaffelikören, tjäran och den tydligt rökiga tonen kom tillbaka. Läskande syra men mycket beska, grön stjälkighet och rökighet i den långa, allt för långa, eftersmaken. Ett intressant men inte njutbart vin. Samma känsla infann sig inför 1982 Meerendal Pinotage som hade samma mognadsanstrukna färg och en medelstor doft av rostade toner, nypon, läder, rostigt järn, rök, kryddnejlika och peppar. Smaken var mjuk med en sötfruktig karaktär av marmelad, umami (!), tomatjuice och kryddig ton av tjära, rök och tydlig beska i den torra eftersmaken.

Inte ens när vi kommer in på nittiotalet uppvisas några försonande drag i mognadsprocessen. 1993 Kanonkop CWMG Pinotage hade en mer rubinröd färgnyans och en doft  med rostade toner, nyponsoppa och läder. Smaken var medelfyllig, torr och något uttorkad med tydliga fat, något kärv, kort i smaken, träig och med en avslutande beska. På den här sidan millennieskiftet ser det ljusare ut. 2005 Stellenicht Pinotage uppvisade en lite ungdomlig blå nyans i färgen samt mörka, mogna bär, nytt läder, kryddighet, peppar och en liten rökighet i doften. Smaken fyllig med en hel del mogen, mörk frukt, syltighet och mörka bär. Något kort smak och åter igen…beska.

Jag som gillar mogna viner finner mig muttra ”ju yngre desto bättre” till min egen förvåning. 2006 Simonsig Red Hill Pinotage var mörk och ganska tät i färgen och med en ännu outvecklad doft av mörk choklad, mynta och kryddighet. Smaken var fyllig, stram mycket frisk och minerlig med fina tanniner, bra ekstruktur, mörk syltig frukt och fin balans. Med 2007 Rijk’s Pinotage var vi slutligen hemma. En riktigt bra pinotage med tät blåröd färg, eldig doft med mörk, mogen frukt och ett örtigt inslag minnande om tallbarr. Fyllig, mycket frisk och med fina, mogna tanniner, mörk, lätt syltig frukt, någon anstrykning av rökighet, lång eftersmak med balans. Snyggt! Fast för 250 kronor kan jag ha roligare för pengarna.

Här kan du läsa hur Fredik Schelin upplevde samma provning.

Så var då vadandet genom Sydafrikas viner påbörjat.

Jag ska börja med en rättelse. I den förra bloggposten skrev jag om  2006 Sprinfield Estate Wild Yeast Chardonnay. Nu har jag testat deras vita viner och kan meddela att nämnda vin inte har någon kontakt med ek trots att jag kritiserade den tunga ekstrukturen. Så kan det gå. Torrt, stramt och lite bittert avslut var det hur som helst. Årgång 2011 av samma vin hade en doft av mpgen exotisk frukt och jordgubbar och en fet, koncentrerad och nästan sötfruktig smak med tydlig brödighet (brioche) från den långa kontakten med jästfällningen slog igenom. Fick även prova två årgångar av deras ”Méthode Ancienne” Chardonnay som är ofiltrerade, jästa med naturlig jäst på ekfat. Årgång 2009 var mycket fruktig med ganska mycket mineralitet, svag förnimmelse av toast. Lite låg i syran och faktiskt ganska baktung och torr i avslutningen. Inte helt olik vinet från kvällen innan. Årgång 2006 var däremot en helt annan sak! Djup gul färg och en stor, utvecklad rik doft med nötighet och lite bokna, gula äpplen och smörighet. Rik, fyllig, komplex smak med tydlig mineralitet (knallpulver), frisk, läskande syra och lång, balanserad eftersmak. Vinet började kraftfullt och imponerande och slutade med en fin, ren och uppfriskande syra som höll ut länge. Jeanette Bruwer beskrev det som om ”vinet börjar som en fullskalig orkester för att samla sig till ett sista högt C från en flöjt”. Strålande bra vin!

Jag provade också deras viner av sauvignon blanc och blev imponerad. Genomgående ganska återhållna i den aromatiska profilen och istället mer dominerade av fruktighet och citrus. De tre vinerna jag provade (Firefinch, Life from Stone och Special Cuvée alla årgång 2011) hade alla en nästan fet fruktighet som balanserade en mycket krispig syra och mineralitet och lite otypiska drag av ananas och persika.

Har också hunnit med ett kort seminarium på temat ”The versatility of South African Sauvignon Blanc” som leddes av Duncan Savage från Cape Point Vineyards. Det visade sig handla om sauvgignon blanc med olika typer av ekbehandling. Mycket intressant då denna druva vanligtvis inte fatjäses och/eller fatlagras utanför Bordeaux och då oftast i sällskap med sémillon.

2010 Waterkloof Sauvignon Blanc från Stellenbosch hade jäst och lagrats på gammal fransk ek och hade en stor frisk och ganska intensiv doft av nässlor och citrus samt en liten rökig ton och toast. Smaken var förhållandevis fyllig med silkig frukt med mycket citrus och krispig syra. Lång och balanserad eftersmak med mycket fint integrerad ekstruktur. 2010 Hermanuspietersfonteinen (puh!) No. 5 Sauvignon Blanc från Walker Bay var lagrad och jäst med vildjäst på 1/3-dels nya ekfat. Helt galet stor och extrem doft av svarta vinbärsblad, blodapelsin, mycket vanilj, toast och bröd. Fyllig smak med en intensiv syra som stack på tungan men med mycket rik frukt och smakkoncentration. Dock lite vek på mitten.

2010 Cape Point Vineyards Sauvignon Blanc Reserve hade spenderat hela 13,5 månader på fat varav 10% var nya och hade dessutom utsatts för omfattande battonage (jästfällningen rörs upp). Doften ganska liten och föga aromatisk men med toner av brioche och lime. Mycket frisk och påtaglig syra, medelfyllig med tydlig mineralitet och pepprig, lång, intensiv, balanserad eftersmak med upplevelse av söt frukt. 2010 Reyneke Resserve White Sauvignon Blanc hade om möjligt ännu mer ek med 16 månader på fat vara 80% var nya. Mycket intressant doft av apelsin, lime, citron, viol och lakrits samt en liten rökighet. Smaken var dock lite tunn, överekad, obalanserad och kort.

2010 Cape Chamonix Sauvignon Blanc Reserve hade på klassiskt bordeauxvis ett inslag av 15% sémillon. Djup färg men ganska liten doft med eldighet och en rökig mineralton av knallpulver. Fyllig smak med rik frukt, bra syra och en viss eldighet. Lite tunn i mitten och något bittert avslut. 2009 Quoin Rock The Nicobar var både äldst och hade lägst alkoholhalt (12,5%). Stor doft av svarta vinbär, toast och petroleum, intensivt aromatisk och örtig med karaktär av basilika. Fyllig smak med intensiv sura, stor fruktighet och lång mineralrik eftersmak. Absolut snyggast ekbehandling.

Fantastisk start!!!

Anlände igår till London för två dagar på temat ”Sydafrika” inbjuden till WOSA Megatasting. Först på programmet var dock ett besök på restaurangen Bibendum.

Här kan vi verkligen snacka om en michelinkrog. Restaurangen är inrymd i en 100 år gammal michelinverkstad med fantastiska originalutsmyckningar i form av blyinfattade reklamfönster med mera. I bottenplanet finns en blomsterbutik, ostronbar samt en Terence Conran-butik. På andra våningen i de pampiga gamla direktionslokalerna låg själva restaurangen. Klassiskt fransk såklart. Vad annars i dessa lokaler. Det franska märktes inte bara i menyn som var omfattande och svårläst och den sobra miljön där däcktemat gick igen men kanske ännu mer i den strikta hackordning som rådde bland serveringspersonalen. Var och en med sin uppgift klart inpinkad. Fantastiskt att uppleva när det flyter som det ska. Det gjorde det inte riktigt på Bibendum.

Det var inte lätt att välja från menyn där allt lät lika gott. Jag valde till slut en spenatmousse med pocherat ankägg och parmesankräm till förrätt och kanin fylld med boudin noir (blodpudding), lindad med pancetta och med dijonsås. Båda rätterna mycket väl tillagade, rika i smaken och mäktiga. Mycket mäktiga. Klassisk, fransk, vällagad restaurangmat som kanske saknade den  där extra finessen och elegansen.

Det franska temat bröts av med vinerna som var sydafrikanska. Först ut var 2006 Sprinfield Estate Wild Yeast Chardonnay (årgång 2008 på Systembolaget) från Robertson.Stor, utvecklad doft av toast, rök, mineral och mogen, gul frukt. Bra fyllighet i smaken med fin, silkig munkänsla och ganska hög viskositet samt fortfarande en fin syra. Dock hade frukten börjat svikta något och lämnat en tydlig fatstruktur kvar som gav vinet lite slagsida och ett lite bittert avslut. Trots det ett njutbart vin till maten.

Till huvudrätten serverades 2003 Sequillo från Swartland (årgång 2008 tillgänglig på Systembolaget) , en rhôneblandning av syrah, grenache och mourvedre. Stor, något eldig doft av mörka bär, russin, rostade kaffetoner och det där rökiga, brända inslaget man ofta hittar i sydafrikanska röda viner. Smaken var en stor besvikelse då vinet placerade sig längst fram i munnen med frukten och lämnade en torr ekstruktur i bakre halvan. Ingen längd, ingen balans, ingen fräschör. Ett otillfredsställande vin helt enkelt. Vinet hade uppenbarligen inte klarat åren i flaskan men jag ska prova det i yngre årgångar när tillfälle ges eftersom de enligt uppgift blivit varsammare med ekhanteringen och inte skördar så sent längre.

Då var 2009 Crystallum ”Cuvée Cinéma” Pinot Noir från svala Walker Bay en trevligare bekantskap. Stor, något kryddig doft av mogna skogsbär och en intressant ton av coca-cola(!). Smaken var ganska fyllig och med en hög, frisk syra som lyfte den mogna frukten och gav ett intryck av små bubblor på tungan. Fokuserad, lång och balanserad smak med bra fathantering. Mycket bra och intressant vin som bara producerats i strax över 2000 buteljer.

Trevlig kväll på intressant restaurang i gott sällskap och ett riktigt bra rött sydafrikanskt vin. Bra start!

Kuriosa: Michelingubben kallas Bibendum efter devisen ”Nunc est Bibendum” som betyder ”Nu ska det drickas”. Lite märklig slogan för ett däckföretag kan tyckas. Historien är lite komplicerad men i slutändan handlade det i alla fall om att alla hinder på vägen dricks upp av den korpulente gubben och däcken. Att gubben dessutom är vit beror på att däcken från början var mer eller mindre vita innan man började tillsätta oljeprodukter, kol och tjära i dem.

För lite mer än tre år sedan stod jag i en dramatisk vingård i de inre delarna av Douro i Portugal och provade ett fantastiskt rött vin av de 30-40 druvsorter som frodades i de ekologiska odlingarna. 2005 Pintas* gick rakt in i hjärtat och fick nackhåren att resa sig. Ungt och koncentrerat men med en sällan skådad balans mellan rik, mörk fruktighet, friska syror, täta tanniner, ny ek, komplexitet och samtidigt så omedelbart och njutbart. Både vinet, den lilla spartanska vinanläggningen som Inhyste Wine & Soul samt givetvis den begåvade (och fantastiskt vackra) vinmakaren Sandra Tavares da Silva (jaja, hon har visst en man också som är inblandad på något sätt) imponerade stort. Vi fick efter lite övertalning köpa med oss några flaskor av den starkt begränsade produktionen.

Buteljerna har legat i vinkylen sedan dess och jag har med jämna mellanrum längtansfullt tittat på dem. För ett par veckor sedan öppnade jag en av dem. Den förväntade upplevelsen uteblev. Vinet var fortfarande bra och balanserat men den omedelbara charmen och kraften i den mogna frukten hade bleknat något. Av detta drar man två lärdomar. För det första så är det bättre att dricka viner för tidigt än för sent. För det andra så vinner sällan viner där frukten står i förgrunden på lagring.

När jag hittade andravinet 2007 Pintas Character på Systembolaget var jag därför tvungen att prova det för att se om jag kunde hitta tillbaka till ursprungskänslan. Faktum var att för halva priset fanns här en förnimmelse av den där omedelbara frukten och ungdomliga charmen. Mycket fint sammansatt vin där ingenting stack ut förutom en mycket tydlig ton av sötlakrits. Några flaskor finns spridda över landet. Försök få tag på en av dem om inte jag hinner före.

*Årgång 2008 finns det fortfarande några flaskor av på Systembolaget.