Varje år gör vi på Gustibus en glögg på överblivna slattar från sommelierutbildningen. Vi smaksätter dem, butlejerar och ger bort dem som julklappar till vänner och samarbetspartners som gjort året lättare, gladare och bättre.

Det är nu fjärde årets sats som är på gång. År 2009 (recension av Lars Torstenson) hade glöggen en tydlig smak av mörkrostat kaffe vilket kopierades av Blossa till deras årgångsglögg i år. Därför räknar vi med att Blossa 2012 kommer att smaka skumtomte då detta var smaksättningen förra året (recension). Vi vet därför redan nu vad Blossa 2013 får smak av. Det är en revolutionerande men samtidigt mycket trendig smak som kommer att blandas med de mer traditionella glöggkryddorna som nu ligger och macererar i vodka.

Vilken den hemliga smaken är? Det får ni reda på när den är avsmakad, buteljerad och levererad.

Det är väl synd att säga att viner från Georgien är en fluga då det sägs att vinets historia hade sin början här vid Svarta Havets östra sida för 8000 år sedan. Det jag menar med ”fluga” är att i kölvattnet av ”naturliga viner” så har det surrats mycket om georgiska viner jästa och lagrade på qvevri.

En qvevri är en jättelik amfora i lergods som tätats med bivax och grävs ned i jorden för temperaturkontroll. Druvorna (lokala och med svåruttalade namn) krossas och får jäsa med skalen i amfororna och bara ytterst lite svavel tillsätts. Även de vita vinerna jäses med skalen vilket ger en speciell karaktär och djupare färg (orange eller amber).

Eftersom min erfarenhet av georgiska viner är lika med noll och min nyfikenhet är stor var jag helt enkelt tvungen att fördjupa mig i detta vinland som enligt vittnesmål i vinbloggar har så mycket spännande att erbjuda. Till min lycka fanns det en blandad vinlåda på beställningssortimentet från producenten Pheasant’s Tears som uppenbarligen ska vara bland de bästa. Fem olika sorter plus en dublett för strax över 900 kronor. Beställdes pronto!

Jag måste säga att jag provade med öppet sinne och försökte verkligen hitta de positiva sidorna…men det hjälpte inte. Jag har under hela helgen provat vinerna ett flertal gånger då de enligt uppgift tjänar på att luftas ordentligt under flera dagar. De gjorde de inte. Med mat har de funkat okey. De vita vinerna är, om inte odrickbara, så åtminstone långt ifrån njutbara. De röda är något bättre men inte bra. Det snällaste man kan säga är att vinerna är intressanta och referensbreddande.

Jag vill verkligen inte avfärda ett helt lands vinproduktion på dessa fem viner. Men det måste finnas bättre viner. Tips emottages tacksamt.

Kära Hustrun som håller sig hälsosamt vinokunnig (men har en osviklig näsa för kvalitet) fick också prova flera av vinerna. Hon ratade allihop och frågade vad det var. När jag berättade om ursprunget och hur det tillverkades i lerkrukor tätade med bivax så tittade hon storögt på mig och frågade ”Är inte utveckling bra?”. Onekligen en befogad fråga.

2009 Rkatsiteli Amber Wine. Medelhög gul färg (definitivt inte bärnsten/amber). Stor, fruktigt aromatisk doft av aprikos och vingummin, mycket lik druvan viognier. Lätt till medelfyllig och torr med en medelhög syra, saknar frukt och är platt men har ganska mycket tanniner och en kärv, metallisk, lite bitter och efterhängsen eftersmak. Ganska otrevligt.

2009 Mtsvane Amber Wine. Medelhög gulbrun ton. Medelstor, lätt aromatisk doft som påminner något om föregående vin. Ganska mycket bokna, gula äpplen, drag av tallkåda/retsina och en liten jordighet samt något en oren nyans av gamla ullstrumpor. Lätt till medelfyllig och torr med en viss syra, låg frukt, platt  och om möjligt ännu kärvare än föregående vin. Får Rkatselin att framstå i bättre dager.

2007 Saperavi. Mörk och något blåröd färg. Medelstor doft av mogna mörka bär och toner av mossa, jord/jordkällare och rödbetor. Ganska fyllig, ok frukt med mörka bär, slånbär, blå plommon, lite russin och bra syra. Ganska mycket tanniner och en liten kärvhet. Fortfarande ung med massor av lakrits i eftersmaken som har en liten bitterhet. Sydfranskt i stilen och smakar 70-80 kr. Hade faktiskt kunnat smygas in bland röda svenska viner av druvan rondo utan att sticka ut.

2008 Saperavi. Mycket mörk och något blåröd färg. Medelstor doft av mörka bär, blå bär och en liten gräddig ton, lite samma karaktär av mossa, jord och rotfrukter som i 07:an men inte lika tydligt. Medelfyllig, bärig fruktighet med röda och mörka bär, blåbär, slånbär och friskhet. Ganska mjuk. Ung med en liten kärvhet och någon kryddighet och anis i den ganska korta eftersmaken. Enkelt.

2009 Shavkapito. Medeldjup något blåröd färg. Medelstor doft med tydlig ton av blyertspenna, massor av röda bär och en kryddig, parfymerad ton av rosor och mynta. Medelfyllig med en ganska fruktig ”attack” med mörka bär som snabbt går över i en torr, sträv och kärv munkänsla. Den lätt parfymerade tonen hänger kvar tillsamman med lakrits och en lite jordbitter eftersmak. Obalanserad och saknar frukt.

Eftersom stormen Berit bestämt sig för att jag inte skulle kunna delta i Sommelierföreningens årliga gåsamiddag med vinbonanaza så fick alternativa planer dras upp. Trivselspridaren Jimmy tipsade om burgaren han nyligen bloggat om och så fick det bli. Givetvis med smärre förändringar. Istället för högrev blev det rostas som jag hittade till halva priset på grund av kort datum. Otroligt mört och huvva så bra det blev. Aldrig har köttet i en burgare smakat bättre. Lite pyssel med alla tillbehör men det var det värt. Lyx för två som kostade mindre än en Big Mac-meny.

Tillbehören: Riv syndigt mycket parmesan och skiva en saltgurka på längden och lägg åt sidan.Rosta fyra skivor surdegsbröd, fin formfranska (jag hade Gateaus av durumvete) eller annat gott bröd i torr stekpanna. Lägg åt sidan. Skiva en stor portabellasvamp i tjocka skivor och stek i torr panna tills gyllene, klicka därefter i lite smör och bryn till perfektion. Lägg åt sidan. Stek ett halvt paket bacon krispigt och lägg åt sidan. Stek 2 tjocka skivor bifftomat hastigt på bägge sidor och lägg åt sidan. Stek en skivad gul lök i smör på medelhög värme tills den fått en fin, djup gyllenbrun färg. Slå över 2 msk px-sherry, 1 msk vinäger (eller 1 msk sirap och 1 msk vinäger) och en nypa salt och fräs tills segt och lite knäckigt. Lägg åt sidan.

Burgaren: Skiva, strimla och hacka för hand 300 g riktigt fint och mört nötkött. Det ska inte bli för fint. Blanda med en gaffel samman ordentligt med 1 msk dijonsenap, 0,5 tsk salt och mycket nymalen svartpeppar. Forma till två biffar och stek på ganska hög värme i smör ett par minuter på ena sidan. Vänd försiktigt, toppa med baconet och täck med parmesanen. Lägg på locket och låt gå färdigt 3-4 minuter.

Montering: Brödskiva i botten, tomatskiva, ”lökmarmelad”, saltgurka, burgare med bacon och ost, svamp och sist en brödskiva. Frossa!!!

Testa också den suveräna whiskyburgaren och den magiska burgaren.

Kunde inte motstå grytköttet av älg som var på kampanj idag. Med lite inspiration från Jamie Oliver blev det en riktigt mustig och smakintensiv älggryta som lika väl kan lagas på nöt. Visst kan man servera den med kokt potatis eller stomp, men det blev väldigt bra med potatisen tillagad ovanpå grytan.

Skär ned 2-3 selleristälkar, 2 morötter och 2 gula lökar ganska grovt. Klyfta 400 g champinjoner och lägg en näve torkade kantareller i blött. Skär 500-600 g grytkött av älg (eller nöt) i grytbitar och torka torrt med hushållspapper. Sätt ugnen på 150°.

I en gjutjärnsgryta steker du champinjonerna utan fett på ganska hög värme tills de tappat de mesta av vätskan och fått en gyllene färg. I med en stor klick smör och bryn lite till innan du vänder ner alla grönsaker samt kantarellerna. Fräs till de börjar mjukna och det mesta av vätskan kokat in. Ta upp allt ur grytan och lägg åt sidan. I med mer smör och släng i köttet i omgångar och stek tills det blivit fint brynt. Vänd ner grönsakerna och pudra över 1,5 msk vetemjöl, blanda ordentligt och låt fräsa någon minut. Slå i en burk krossade tomater, 5 dl porter (jag använde denna men vilken annan kraftig porter går bra), 1 tärning/pod oxbuljong, 2 msk worcestershiresås, 2 lagerblad och rejält med nymalen svartpeppar.  Låt få ett uppkok, på med locket och in i ugnen i 3-4 timmar. Ta ut grytan och sjud på spisen utan lock så att grytan tjocknar och smaka eventuellt av med lite salt.

Skala 6-8 fasta potatisar och koka hela i 10 minuter. Låt svalna så du kan hantera dem och skär i tjocka skivor på längden. Täck älggrytan med potatisskivorna (antingen i gjutjärnsgrytan eller i en annan form), pensla med smör, smula över lite timjan och flingsalt och sätt in i ugnen på 200° tills potatisen är klar efter cirka 40 minuter.

2011 Carnegie Special 175th Anniversary Porter är en öl som tagits fram för att fira 175-årsjubileet av grundandet av Carnegiebryggeriet i Göteborg. Detta är en specialvariant av den vanliga årgångsportern som tagits fram i ett samarbete med Brooklyn Brewry. Precis som den vanliga sorten är den fantastiskt bra att lagra i många år då den utveklar mer komplexitet och elegans och till och med lite toner av tawnyport. Jubileumsversionen är lite elegantare, något ljusare och väger in på höga 8,8%.

Mörk, brun färg med kopparton i kanten och ett fint tätt skum. Stor rostad doft av bränd karamell, kaffe, soja, svarta oliver, sirapslimpa och mörk choklad. Fyllig smak med någon sötma och fin friskhet samt en ganska tydlig eldighet. Brända och rostade toner av kaffe och mörkt bröd kommer tillbaka liksom torkad frukt och knäckiga toner. Lång, rik och balanserad smak med en liten syrlighet och behärskad beska. 

99 kr är ett bra pris för denna öl som kommer i en snygg helbutelj med champagnekork. Jag ska njuta några i jul och spara undan några till nästa. Till mumman använder jag dock den vanliga varianten. Passa på att köpa några medan de ännu finns kvar. Det har jag gjort.

Kom efter många om och men hem från Rioja igår morse, men redan idag saknade jag all den fantastiska maten. Eftersom jag hade fyllt resväskan med fynd från saluhallen så blev det en härligt, mustig variant på böngrytan pochas a la riojanas. Ingredienserna kan du hitta i vilket snabbköp som helst om du inte har vägarna förbi Logroño.

Skala och hacka 1 stor gul lök (250 g) grovt. Skiva 4 vitlöksklyftor fint. Dra skinnet av chorizon (100-200 g av den torra, spanska sorten) och skär i tjocka skivor. Fräs i rejält med olivolja utan att det tar färg. Pudra på 1 msk paprikapulver (inte för starkt men gärna den rökta sorten) rör om och häll på 2 dl vitt vin, 1 tsk salt samt en burk hela konserverade tomater som du delar grovt (spara spadet). Vänd ner 600 g vita bönor (stora och små i avrunnen vikt). Låt sjuda under lock tills det börja tjockna ihop. Späd med tomatspadet om du vill. Precis innan servering rör du ner det finrivna skalet av en citron samt 15-20  piementooliver som du skivar.

Prova också klassikern patatas riojanas eller varianten matvete riojanas.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sista dagen i Rioja blev en riktig höjdaravslutning på en mycket bra resa.

Det började lite soft med en promenad till saluhallen i Logroño för lite gastronomisk shopping. Gick helt loss bland konserverad sparris, rökt paprika, chorizo, getostar och andra läckerheter.  Saluhallsspotting ska bli min nya hobby.

Resans näst sista besök blev hos den lilla och nystartade Bodegas San Prudensio med vingårdar i både Alta och Alavesa. Genomgående var de röda vinerna präglade av klockarkärlek till ek samt en hög och otyglad syra. Vinerna var obalanserade och spretiga och kändes verkligen som nybörjarverk. Men det var verkligen värt mödan att prova igenom dem alla för belöningen kom i slutet. Bodegan producerar nämligen ett ice wine! Precis som i Tyskland, Österrike och Canada låter man druvorna hänga kvar tills temperaturen en vinternatt kryper ned till minst -8°. Då plockas de frusna druvorna snabbt och pressas direkt i vingården. Det mesta av vattnet i druvan stannar kvar som is medan socker och allt annat rinner ut som en simmig must. Det behöver kanske inte poängteras att detta är ett unikum i Rioja. Hur smakade då vinet?

2009 Malizia Ice Wine. Blekt rostbrun färg. Stor, komplex doft av russin, läder och kryddor. Fyllig och simmigt söt med mycket frisk syra och aromer av julkaka, apelsinmarmelad, russin och knäck. Komplex och balanserad med lång eftersmak. Storartat och läckert!

Med den söta, fina smaken kvar hastade vi vidare till det allra sista besöket hos Bodegas Baigorri. Många bodegor i Rioja och Spanien bjuder på slående modern arkitektur men denna hör nog till de allra vackraste och mest imponerande jag har besökt. Man kliver in i en enorm, stram glaskub med en fantasisk utsikt över vingårdarna. Därefter vandrar man nedåt i vineriet som är byggt utmed den naturliha sluttningen. Fallhöjden är 32 meter och anläggningen utnyttjar gravitationen fullt ut och använder inga pumpar. Bygget är på samma gång högteknologiskt, luftigt, stramt, omtumlande och oerhört vackert. Det har en definitiv jamesbondesque känsla över sig i den skönt storslagna och genomförda hightech-designen.

Längst ned leds man över en bro över fatlagringshallen in i en svalt skandinaviskt inredd (skön mix av laminofåtöljer, ph-lampor och ikea) restaurang med ett underbart ljus och utsikt över dalen. Här fick vi prova sex av vinerna (se nedan) samtidigt som vi serverades lunch. För ”vanliga” besökare serveras samma meny med tre viner på helgerna efter en guidad tur för 40€.

3 x förrätt
Säsongssallad med tonfisk, sparris och granatäpple
Talo (en typ av tortillabröd) med fisk och skaldjur
”Krispig” lättrökt och gravad lax

1:a varmrätt
Böngryta Riojana

2:a varmrätt
Långkokt griskind av Iberico i rödvin

Dessert
Krispig glass och flan serverad med marinerade bär

Snudd på att det är värt hela resan ned för detta. Vinerna var genomgående helt i särklass i alkoholrik, fruktig men balanserad stil och crianzan ska ni beställa lådvis av så den kommer i ordinarie sortiment. Maten var himmelsk. Laxen var så bra att flera av oss fick tårar i ögonen. Helt otippat att stöta på den bästa laxen i Rioja. Efter detta blir det svårt att äta lax igen.

2010 Baigorri Rosado. Blekt rosa färg. Stor, örtig, fruktig och något eldig doft. Fyllig, torr och nästan oljigt fet karaktär med fint balanserande syra och en förnimmelse av sötma från den rikt, koncetrerade frukten och alkoholen (14,5%). Lång eftersmak. Mycket rik, ovanligt kraftfull men ändå balanserad rosé framställd av avrunnen must från reservan och garnachan (se nedan).

2008 Baigorri Blanco Fermentado en Barrica. Djup gröngul färg. Stor doft av nytt läder, honungsmelon, citruszest, röda äpplen och nötter. Fyllig, torr, rik smak med mycket fat men som ligger väl inbäddad i koncentrerad frukt. Komplexa aromer av nötter, bröd, rostat kaffe och gul, mogen frukt. Lång och välbalanserad.

2007 Baigorri Crianza. Djup något blåröd färg. Stor och lite eldig doft av mogna, söta röd bär som jordgubbar och mörka körsbär samt kryddiga toner och kanel. Fyllig, rik och koncentrerad med mörk frukt, röda friska bär och eukalyptus. Lång och intensiv smak med fint integrerad ek. Modern crianza med friskhet och elegans.

2006 Baigorri Riserva. Djupt blåröd färg. Stor, intensiv, eldig och kryddig doft med rostade toner, kanel och eukalyptus. Fyllig, nästa tjock och mörk i sin fruktkoncentration som gör fatlagringen knappt märkbar. Lite ”tung i gumpen” av all frukt och det vin som tilltalade mig minst.

2009 Baigorri Garnacha. Purpurfärgad. Stor, intensiv och eldig doft med viol, lakrits, piptobak och nästan övermogen, marmeladig frukt. Fyllig, intensiv, ”tuggig” koncentrerad frukt, eldig och mjuka tanniner. Lite bränd karakktär med knäck och sötlakrits.

2007 Baigorri de Garage. Djupt purpurfärgad. Stor doft med rik mogen fruktighet, eldig och toner av eukalyptus, anis och nytt läder. Mycket fyllig, stor koncentration och en stålblank hög syra och en känsla Vicks Blå i all marmeladfrukten. Fräsch, lång, intensiv och välstrukturerad men samtidigt mjuk. Läckert och med rätta ett ”ikonvin”

Detta bildspel kräver JavaScript.

Om Bodegas el Coto överraskade positivt så var det omvänt med tisdagens sista besök. Sedan mitt första besök i Rioja för sexton år sedan har Marques de Riscal varit en favorit. Sedan dess har man expanderat, byggt ett spektakulärt hotell och skapat en imponerande anläggning tekniskt och visuellt. Tyvärr levde inte mottagandet och besöket upp till utanpåverket. Inte på långa vägar. En oengagerad turistrundtur slutade i ett stort kalt och kallt rum där en provning dukats fram. Inga stolar innan vi propsade på att de skulle plockas fram och viner märkligt upphällda i omvänd provningsordning. Vinerna var inte enbart riojor trots att Consejo Regulador som är resans arrangör tydligt instruerat om att inga andra viner fick provas. Av de sex framplockade vinerna var en en bag-in-box som är en storsäljare på Systembolaget. Detta är första gången någonsin som jag blivit presenterad ett plastpåsevin på en liknande provning! Det säger kanske en del om producentens fokus. Riktigt trist genomförd provning där fokus låg på volym, pris på Systembolaget och poäng från Robert Parker.

Plus i kanten på detta besök var dock att 2001 Marques de Riscal Gran Reserva och 2005 Baron de Chirel Reserva var strålande viner. Den sistnämnda fick vi dock be om att få prova eftersom den inte ingick i provningen. Klart otippat att en erkänd kvalitetsproducent som Riscal blir brädad av El Coto när det gäller att arrangera ett givande besök.

Sista kvällen skulle det förstås slås på stort så det vankades restaurang med michelinstjärna. Vi hade fått berättat för oss att el Portal del Echaurren i Ezcaray hade ett delat kök där den ena halvan styrdes av kocken Francis Paniego och den andra av hans mor. Mammans del servade tydligen den lite mer traditionella restaurangen i huset och vi hade fått försiktiga antydningar om att det var där man skulle äta. Men nu var bordet bokat i den flottare delen.

Det började mycket bra när vi anlände till den svalt, nordiskt eleganta matsalen. Vi beställde en 10-rättersmeny och serverades ganska omgående ett par smårätter, bland annat ljuvliga croquetas, som tydligen kom från mammans kök. Den första flaska vin vi beställde var också helt magisk. 1981 Viña Tondonia Reserva Blanco (årgång 1993 provade jag här) från klassiska Lopez de Heredia var med sina tre decennier fantastiskt komplext med härliga mognadstoner och en livlig, avrundad syra och en eftersmak som bara inte ville ta slut. Sen var det roliga slut typ.

Vin efter vin vi försökte beställa från den röriga vinmenyn saknades, den totalvirriga servisen kommunicerade inte med oss eftersom vi inte pratade spanska och bordet blev en enda röra av tomma fat och flaskor. Det hade vi kunnat leva med om inte hade levererats stoplskott efter stolpskott från köket. Konstiga anrättningar med skum, sfärer, ”blixtisat gräs” och andra konstiga konsistenser kombinerades med udda smaker (eller avsaknad därav) som inte kommunicerade varken med varandra eller oss gäster. När en rätt ser ut som en hundskit delvis täckt med höstlöv och barr så blir man faktiskt tacksam när den knappt smakar något. Det hade vi väl också kunnat haft visst överseende med om inte vissa rätter var direkt dåligt tillagade.

Priset togs av morkullan! In kommer två små hastigt stekta bröst av denna ovanliga fågel serverad på en svårdefinierad brun anrättning. Det hela var ”dekorerat” med det kluvna fågelkraniet med den karaktäristiskt böjda näbben. Mycket oaptitligt. När jag försökte skära i köttet gav jag genast upp då det var segt i konsistensten och av hinnor. Avstod, liksom de flesta, från köttet och smakade på tillbehören som bara smakade konstigt och parfymerat. Kände stark sympati med fågeln som behövt sätta livet till för denna totala dikeskörning och inte ens fick vara anonym. Anonyma var knappast heller provätarna från micheliguiden som satt några bord från oss. Hade de samma upplevelser så får nog mamma ta över i köket i framtiden.

Vi pratade längtansfullt om Calle Laurel de gångna dagarnas luncher och middagar som verkligen snuddat vid perfektion och levererat vad man önskar av det spanska köket. Som tur var hade vi bröd, vatten, fantastiskt sällskap och många goda viner. Kvällens, kanske resans, bästa var definitivt 1995 La Rioja Alta Gran Reserva 890 som var ett under av balans, elegans och komplexitet.

Läs också vad Fredrik Schelin skriver om resan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tisdagens första besök var Bodegas el Coto. För en vintönt är det kanske det minst sexiga man kan föreställa sig men för den genomsnittliga svenska vinkonsumenten är det en pålitlig leverantör av vin både på kvarterskrogen och på systemet.

Det handlar om en gigant vars anläggning täcker tio hektar, producerar omkring 18 miljoner buteljer från 750 hektar odlingar och hanterar 70 000 ekfat i sina lager. Enorma siffror. Till det kan vi lägga att det är det enskilt största riojamärket i Sverige sedan många år och huserar i lågprissegmentet. Inte så konstigt att vinet blivit något man driver med i vinkretsar. Lite orättvist ska det visa sig eftersom man inte gör något rött vin under kvaliteten crianza (minst 12 månader på fat). Man har också anställt en ny vinmakare, Pedro Aibar, som börjat styra om stilen något.

Besöket blev minst sagt en positiv överraskning. Ett engagerat mottagande där vi från fat fick prova viner från de tre underregionerna Baja, Alta och Alavesa som ingår i en klassisk rioja. Vi fick också testa hela produktutbudet från aktuella buteljeringar och jämföra med tankprover. Av den storsäljande crianzan gjordes en mycket intressant jämförelse mellan årgången 2007, som nu säljs i Sverige, och samtliga årgångar fram till årets skörd.

Hur smakade då vinerna? Ja det vita vinet och rosén var inget att skriva hem om. Enkla, friska och korrekta och helt adekvata till prislappen. När det kommer till 2007 El Coto Crianza som är storsäljaren på Systembolaget så är dess popularitet helt uppenbar. Här finns en fin röd fruktighet i doften tillsammans med örter, lite kryddighet och vanilj. Smaken är mjuk, medelfyllig med en lite sötaktig fruktighet och frisk syra. Mycket publikt, välgjort och med en helt ok balans för den rimliga pengen. Gillar man denna så kommer årgång 2008 som kommer att släppas under januari att överraska positivt. Här finns samma grundkaraktärer men med mer frukt, fräschör och smakintensitet och lite mer struktur som kommer stå upp bättre mot olika typer av mat. Helt klart ett mycket bra vin för vad man betalar.

2001 Coto de Imaz Reserva kallades av någon för ”det officiella fredagsmysvinet”. Det är lätt att förstå varför. För knappa hundralappen får man ett vin som lagrats i ett decennium och har en mogen och ganska komplex doft av läder, anis, vanilj och söta kryddor, lakrits och lite torkad frukt. Smaken är ganska fyllig, mjukt avrundad och med smaker som speglar doften och en eftersmak med bra längd och mjuk struktur.

Ett riktigt bra och intressant besök, men så blir det ju ofta när förväntningarna är lågt ställda.

Besöket därefter var också mycket trevligt. Hos Viñas Salceda togs vi direkt ut bland vinrankorna för vårt första vingårdsbesök. Mycket sympatiskt mottagande men inte jättespännande viner. Bäst var deras 2001 Conde de Salceda Gran Reserva på magnum. Den satt som en smäck till den fantastiska tapaslunchen som levererades från michelinkrogen Borgia i Viana i Navarra. En riktig fest!

Läs också vad Fredrik Schelin skriver om resan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Gårdagens sista besök var på den lilla bodegan Miguel Merino som ligger i Briones. Charmige Miguel tog emot oss med öppna armar och stor generositet och berättade hela historien om hur han sent i livet startade sina nya karriär som vinmakare. Han valde att slå sig ner i Briones då han anser att vinerna får en särskilt tilltalande och långlivad stil genom ett svalare klimat och mer kuperat landskap och magra jordar.

Gemensamt för alla vinerna är att de har en sval, elegant och ganska slank stil och genomgående är mycket välgjorda och personliga.

2008 Viñas Jovenes Crianza. Briljant, röd färg och en medelstor doft med liten kryddighet, lätt vaniljton och någon eldighet. Medelfyllig, mycket frisk och saftig fruktig med tydlig fatstruktur. Bra längd och balans.

Mazuelo de la Quinta Cruz är vinet som Merino gör i samarbete med svenske vinmakaren Lars Torstenson. Lite ovanligt då det är en ren mazuelo (cariñena).

2010 Mazuelo de la Quinta Cruz (cuvée gjord samma dag och ännu osvavlad). Ganska djup purpurfärgad. Stor, intensiv doft av kaffe, choklad, hallonkaramell cassis, körsbär och Dr Pepper (ingefära och cola). Medelfylligt, ungt, mycket fruktigt, mjuka fattanniner och redan välbalanserat.

2010 Mazuelo de la Quinta Cruz. Medlhög lätt blåröd färg. Ganska stor doft med vanilj, gräddighet, mörka bär, blåbär och liten rostad ton. Medelfyllig, saftig, frisk och fräsch, mjuk och elegant med liten fetma i eftersmaken. Ganska lång smak med fina mjuka fattanniner.

Miguels egna viner är som han säger själv ”uppdterat klassiska”. Bara att hålla med.

2005 Miguel Merino Reserva. Medeldjup röd färg med liten orange anstrykning i kanten. Utvecklad, stor doft med tydlig kaffeton, lite läder, mogna körsbär  och en animalisk ton som pata negra-skinka. Medelfyllig, mycket fruktig, mjuk och slank med tydlig körsbärston, röda söta bär, umamikänsla och en lång silkig och elegant eftersmak. Mycket bra och läckert. Hela gruppens favorit! 

2004 Miguel Merino Gran Reserva. Fin röd färg med liten orange ton. Medelstor och mogen doft med lite flyktiga toner, vanilj, kryddor, kanel och röda bär. Fyllig och mycket strukturerad och stram karaktär som håller ihop den mogna rika frukten. Tydlig mineralkaraktär, lite läder, charkuterier och choklad i den långa eftersmaken.

Unum är Miguels sons (som också heter Miguel) projekt i en modernare stil. Tre årgångar som visar mer kraft men som med ålder får en mer klassisk karaktär till slut.

2008 Unum. Djup, röd färg med lite blå ton. Stor, mörk doft av nymalet kaffe och svarta vinbär och en karaktär som tydligt påminner om vinerna från Pessac-Léognan i Bordeaux. Medelfyllig, stram och mycket fruktig med tydlig mineralkaraktär. Lång och fräsch eftersmak.

2009 Unum. Medeldjup purpurfärg. Lite stängd doft med mycket mineral, grålera, stendamm och dämpad frukt. Stram, sträv struktur och koncentrerad mogen frukt. Ungt, kraftfullt vin med massor av potential.

2005 Unum. Medeldjup rubinfärgad med lite orange kant. Mogen, klassisk riojanäsa med dill, mogna varma bär, choklad och läder. Medelfyllig, nyanserad, elegant smak med mogna röda bär, stram avslutning och tydlig mineralitet i den långa eftersmaken.

Dagen avslutades med en sen middag på grillrestaurangen Tahiti. Här serveras en tortilla som flera gånger utsetts till spaniens bästa. Vi trodde knappt att man kunde toppa den fantastiska tortilla vi fick på första kvällens tapasrundan. Det gick. Fantastiskt krämig och smakrik med grillade paprikor i olja och ohemula mängder vitlök. Även om det var en grillrestaurang så var man specialiserad på fisk och vi tvekade inte på att beställa den kolgrillade piggvaren. En hel fisk serverades till fyra personer. Tillagad till munsmältande perfektion och piggvaren måste ha simmat i ett hav av smör och potatisen likaledes odlats på smörfält. Mycket, mycket bra.

Läs också vad Fredrik Schelin skriver om resan.