Detta bildspel kräver JavaScript.

Om Bodegas el Coto överraskade positivt så var det omvänt med tisdagens sista besök. Sedan mitt första besök i Rioja för sexton år sedan har Marques de Riscal varit en favorit. Sedan dess har man expanderat, byggt ett spektakulärt hotell och skapat en imponerande anläggning tekniskt och visuellt. Tyvärr levde inte mottagandet och besöket upp till utanpåverket. Inte på långa vägar. En oengagerad turistrundtur slutade i ett stort kalt och kallt rum där en provning dukats fram. Inga stolar innan vi propsade på att de skulle plockas fram och viner märkligt upphällda i omvänd provningsordning. Vinerna var inte enbart riojor trots att Consejo Regulador som är resans arrangör tydligt instruerat om att inga andra viner fick provas. Av de sex framplockade vinerna var en en bag-in-box som är en storsäljare på Systembolaget. Detta är första gången någonsin som jag blivit presenterad ett plastpåsevin på en liknande provning! Det säger kanske en del om producentens fokus. Riktigt trist genomförd provning där fokus låg på volym, pris på Systembolaget och poäng från Robert Parker.

Plus i kanten på detta besök var dock att 2001 Marques de Riscal Gran Reserva och 2005 Baron de Chirel Reserva var strålande viner. Den sistnämnda fick vi dock be om att få prova eftersom den inte ingick i provningen. Klart otippat att en erkänd kvalitetsproducent som Riscal blir brädad av El Coto när det gäller att arrangera ett givande besök.

Sista kvällen skulle det förstås slås på stort så det vankades restaurang med michelinstjärna. Vi hade fått berättat för oss att el Portal del Echaurren i Ezcaray hade ett delat kök där den ena halvan styrdes av kocken Francis Paniego och den andra av hans mor. Mammans del servade tydligen den lite mer traditionella restaurangen i huset och vi hade fått försiktiga antydningar om att det var där man skulle äta. Men nu var bordet bokat i den flottare delen.

Det började mycket bra när vi anlände till den svalt, nordiskt eleganta matsalen. Vi beställde en 10-rättersmeny och serverades ganska omgående ett par smårätter, bland annat ljuvliga croquetas, som tydligen kom från mammans kök. Den första flaska vin vi beställde var också helt magisk. 1981 Viña Tondonia Reserva Blanco (årgång 1993 provade jag här) från klassiska Lopez de Heredia var med sina tre decennier fantastiskt komplext med härliga mognadstoner och en livlig, avrundad syra och en eftersmak som bara inte ville ta slut. Sen var det roliga slut typ.

Vin efter vin vi försökte beställa från den röriga vinmenyn saknades, den totalvirriga servisen kommunicerade inte med oss eftersom vi inte pratade spanska och bordet blev en enda röra av tomma fat och flaskor. Det hade vi kunnat leva med om inte hade levererats stoplskott efter stolpskott från köket. Konstiga anrättningar med skum, sfärer, ”blixtisat gräs” och andra konstiga konsistenser kombinerades med udda smaker (eller avsaknad därav) som inte kommunicerade varken med varandra eller oss gäster. När en rätt ser ut som en hundskit delvis täckt med höstlöv och barr så blir man faktiskt tacksam när den knappt smakar något. Det hade vi väl också kunnat haft visst överseende med om inte vissa rätter var direkt dåligt tillagade.

Priset togs av morkullan! In kommer två små hastigt stekta bröst av denna ovanliga fågel serverad på en svårdefinierad brun anrättning. Det hela var ”dekorerat” med det kluvna fågelkraniet med den karaktäristiskt böjda näbben. Mycket oaptitligt. När jag försökte skära i köttet gav jag genast upp då det var segt i konsistensten och av hinnor. Avstod, liksom de flesta, från köttet och smakade på tillbehören som bara smakade konstigt och parfymerat. Kände stark sympati med fågeln som behövt sätta livet till för denna totala dikeskörning och inte ens fick vara anonym. Anonyma var knappast heller provätarna från micheliguiden som satt några bord från oss. Hade de samma upplevelser så får nog mamma ta över i köket i framtiden.

Vi pratade längtansfullt om Calle Laurel de gångna dagarnas luncher och middagar som verkligen snuddat vid perfektion och levererat vad man önskar av det spanska köket. Som tur var hade vi bröd, vatten, fantastiskt sällskap och många goda viner. Kvällens, kanske resans, bästa var definitivt 1995 La Rioja Alta Gran Reserva 890 som var ett under av balans, elegans och komplexitet.

Läs också vad Fredrik Schelin skriver om resan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tisdagens första besök var Bodegas el Coto. För en vintönt är det kanske det minst sexiga man kan föreställa sig men för den genomsnittliga svenska vinkonsumenten är det en pålitlig leverantör av vin både på kvarterskrogen och på systemet.

Det handlar om en gigant vars anläggning täcker tio hektar, producerar omkring 18 miljoner buteljer från 750 hektar odlingar och hanterar 70 000 ekfat i sina lager. Enorma siffror. Till det kan vi lägga att det är det enskilt största riojamärket i Sverige sedan många år och huserar i lågprissegmentet. Inte så konstigt att vinet blivit något man driver med i vinkretsar. Lite orättvist ska det visa sig eftersom man inte gör något rött vin under kvaliteten crianza (minst 12 månader på fat). Man har också anställt en ny vinmakare, Pedro Aibar, som börjat styra om stilen något.

Besöket blev minst sagt en positiv överraskning. Ett engagerat mottagande där vi från fat fick prova viner från de tre underregionerna Baja, Alta och Alavesa som ingår i en klassisk rioja. Vi fick också testa hela produktutbudet från aktuella buteljeringar och jämföra med tankprover. Av den storsäljande crianzan gjordes en mycket intressant jämförelse mellan årgången 2007, som nu säljs i Sverige, och samtliga årgångar fram till årets skörd.

Hur smakade då vinerna? Ja det vita vinet och rosén var inget att skriva hem om. Enkla, friska och korrekta och helt adekvata till prislappen. När det kommer till 2007 El Coto Crianza som är storsäljaren på Systembolaget så är dess popularitet helt uppenbar. Här finns en fin röd fruktighet i doften tillsammans med örter, lite kryddighet och vanilj. Smaken är mjuk, medelfyllig med en lite sötaktig fruktighet och frisk syra. Mycket publikt, välgjort och med en helt ok balans för den rimliga pengen. Gillar man denna så kommer årgång 2008 som kommer att släppas under januari att överraska positivt. Här finns samma grundkaraktärer men med mer frukt, fräschör och smakintensitet och lite mer struktur som kommer stå upp bättre mot olika typer av mat. Helt klart ett mycket bra vin för vad man betalar.

2001 Coto de Imaz Reserva kallades av någon för ”det officiella fredagsmysvinet”. Det är lätt att förstå varför. För knappa hundralappen får man ett vin som lagrats i ett decennium och har en mogen och ganska komplex doft av läder, anis, vanilj och söta kryddor, lakrits och lite torkad frukt. Smaken är ganska fyllig, mjukt avrundad och med smaker som speglar doften och en eftersmak med bra längd och mjuk struktur.

Ett riktigt bra och intressant besök, men så blir det ju ofta när förväntningarna är lågt ställda.

Besöket därefter var också mycket trevligt. Hos Viñas Salceda togs vi direkt ut bland vinrankorna för vårt första vingårdsbesök. Mycket sympatiskt mottagande men inte jättespännande viner. Bäst var deras 2001 Conde de Salceda Gran Reserva på magnum. Den satt som en smäck till den fantastiska tapaslunchen som levererades från michelinkrogen Borgia i Viana i Navarra. En riktig fest!

Läs också vad Fredrik Schelin skriver om resan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Gårdagens sista besök var på den lilla bodegan Miguel Merino som ligger i Briones. Charmige Miguel tog emot oss med öppna armar och stor generositet och berättade hela historien om hur han sent i livet startade sina nya karriär som vinmakare. Han valde att slå sig ner i Briones då han anser att vinerna får en särskilt tilltalande och långlivad stil genom ett svalare klimat och mer kuperat landskap och magra jordar.

Gemensamt för alla vinerna är att de har en sval, elegant och ganska slank stil och genomgående är mycket välgjorda och personliga.

2008 Viñas Jovenes Crianza. Briljant, röd färg och en medelstor doft med liten kryddighet, lätt vaniljton och någon eldighet. Medelfyllig, mycket frisk och saftig fruktig med tydlig fatstruktur. Bra längd och balans.

Mazuelo de la Quinta Cruz är vinet som Merino gör i samarbete med svenske vinmakaren Lars Torstenson. Lite ovanligt då det är en ren mazuelo (cariñena).

2010 Mazuelo de la Quinta Cruz (cuvée gjord samma dag och ännu osvavlad). Ganska djup purpurfärgad. Stor, intensiv doft av kaffe, choklad, hallonkaramell cassis, körsbär och Dr Pepper (ingefära och cola). Medelfylligt, ungt, mycket fruktigt, mjuka fattanniner och redan välbalanserat.

2010 Mazuelo de la Quinta Cruz. Medlhög lätt blåröd färg. Ganska stor doft med vanilj, gräddighet, mörka bär, blåbär och liten rostad ton. Medelfyllig, saftig, frisk och fräsch, mjuk och elegant med liten fetma i eftersmaken. Ganska lång smak med fina mjuka fattanniner.

Miguels egna viner är som han säger själv ”uppdterat klassiska”. Bara att hålla med.

2005 Miguel Merino Reserva. Medeldjup röd färg med liten orange anstrykning i kanten. Utvecklad, stor doft med tydlig kaffeton, lite läder, mogna körsbär  och en animalisk ton som pata negra-skinka. Medelfyllig, mycket fruktig, mjuk och slank med tydlig körsbärston, röda söta bär, umamikänsla och en lång silkig och elegant eftersmak. Mycket bra och läckert. Hela gruppens favorit! 

2004 Miguel Merino Gran Reserva. Fin röd färg med liten orange ton. Medelstor och mogen doft med lite flyktiga toner, vanilj, kryddor, kanel och röda bär. Fyllig och mycket strukturerad och stram karaktär som håller ihop den mogna rika frukten. Tydlig mineralkaraktär, lite läder, charkuterier och choklad i den långa eftersmaken.

Unum är Miguels sons (som också heter Miguel) projekt i en modernare stil. Tre årgångar som visar mer kraft men som med ålder får en mer klassisk karaktär till slut.

2008 Unum. Djup, röd färg med lite blå ton. Stor, mörk doft av nymalet kaffe och svarta vinbär och en karaktär som tydligt påminner om vinerna från Pessac-Léognan i Bordeaux. Medelfyllig, stram och mycket fruktig med tydlig mineralkaraktär. Lång och fräsch eftersmak.

2009 Unum. Medeldjup purpurfärg. Lite stängd doft med mycket mineral, grålera, stendamm och dämpad frukt. Stram, sträv struktur och koncentrerad mogen frukt. Ungt, kraftfullt vin med massor av potential.

2005 Unum. Medeldjup rubinfärgad med lite orange kant. Mogen, klassisk riojanäsa med dill, mogna varma bär, choklad och läder. Medelfyllig, nyanserad, elegant smak med mogna röda bär, stram avslutning och tydlig mineralitet i den långa eftersmaken.

Dagen avslutades med en sen middag på grillrestaurangen Tahiti. Här serveras en tortilla som flera gånger utsetts till spaniens bästa. Vi trodde knappt att man kunde toppa den fantastiska tortilla vi fick på första kvällens tapasrundan. Det gick. Fantastiskt krämig och smakrik med grillade paprikor i olja och ohemula mängder vitlök. Även om det var en grillrestaurang så var man specialiserad på fisk och vi tvekade inte på att beställa den kolgrillade piggvaren. En hel fisk serverades till fyra personer. Tillagad till munsmältande perfektion och piggvaren måste ha simmat i ett hav av smör och potatisen likaledes odlats på smörfält. Mycket, mycket bra.

Läs också vad Fredrik Schelin skriver om resan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dagen startade lite trögt. Delvis berodde det på gårdagens utsvävningar men kanske framförallt beroende på ett utsökt trist besök på en bodega vars namn jag väljer att utelämna.

Oväntat intressant blev det då vi besökte Federico Paternina som har en gammal dammig och tråkig stämpel på sig efter många år på Systembolaget med vinet Banda Azul. Den öststatsliknande anläggningen lovade inte gott. Men efter ett välgörande snabbt besök i den enorma lagringslokalen där 40 000 fat vilade åkte vi till den historiska bodegan från 1500-talet. I vindlande gångar som sträckte sig hela 40 meter under marken lagrar man firmans samtliga viner av reserva- och gran reservakvalitet. Här fick vi prova en vit rioja reserva av 100% viura från 1982. Efter nästan tre decennier var detta vin förvånansvärt vitalt med en stor doft av honung, gula äpplen, mandelmassa och apelsinskal och en fin fruktighet parad med en avrundad fin syra. Mycket imponerande. Allra roligast var dock att få prova något så ovanligt som en söt, vit rioja. Detta är ett vin man ibland läser om men aldrig stöter på. Den halvsöta Graciela som framställts av malvasia och fatlagrats i ett halvår är något av en specialitet för firman. Stilen hade sin storhetstid under slutet av 1800-talet då Rioja fick leverera alternativ till bordeauxviner, i detta fall sauternes, då vingårdarna var ödelagda av vinlusens härjningar. Otroligt läckert, elegant och inställsamt vin som kan matchas med ostar, skaldjur och lite heta rätter.

Den sena lunchen (som avslutades lite lagom till halvfem) avåts på La Cueva De Doña Isabela. Absolut perfektion från de inledande tapasrätterna via den groteskt tjocka och himmelskt möra riojasparrisen över den knapriga och smörigt saftiga spädgrisen till den avslutande päronkakan som någon beskrev som ”chockerande bra”. Ett besök i Rioja måste i framtiden inkludera ett besök här. Till maten drack vi Paterninas standardviner Banda Dorada (vitt) och Banda Rosado (rosé) som levererade snyggt och välgjort. De röda vinerna Federico Paternina Seleccion Special 08 Crianza och 2006 Clisos Tempranillo Reserva var två stora överraskningar. Den förstnämnda var en fruktig rioja i lite mer traditionell stil men väldigt elegant, tilltalande och väl sammansatt vin som lätt spelar en snygg understämma till massor av olika maträtter. Clisos var modernare och mer koncentrerad i stilen men lika välgjord och tilltalande. Vinerna skulle prismässigt hamna några tior över hundralappen och det är snudd på skandal att importören inte tar hem dem till Sverige.

Samtliga i gruppen var oerhört imponerade av restaurangen och bodegan där åtskilliga lådor vin inköptes.

Läs också vad Fredrik Schelin skriver om resan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Under några dagar reser jag i Rioja med en liten grupp som blivit inbjudna av Consejo Regulador de Rioja. Vi anlände Logroño igår kväll och begav oss genast ut på den obligatoriska tapasrundan på Calle Laurel.

Tack vare utmärkt och träffsäker guidning av Thomas Perry fick vi prova de bästa specialiteterna bland de över 100 barerna. Vaktelägg, vitlöksdrypande champinjoner, stekta gettarmar, skinkor och små friterade fiskar passerade revy och sköljdes ned med oräkneliga glas rioja och cidra.

Mot slutet av kvällen lämnade vi Calle Laurel som av vår guide lite förvånande beskrevs som lite turistiskt och han tog oss till Travesia de San Juan dit lokalbefolkningen brukar gå.  På en fullständigt ocharmig servering som hade en stark ”body odour” serverades vi en tortilla som var helt överjordiskt smarrig, lätt, luftig och krämig och toppad med en riktigt het liten chilisås.

En helt magisk kulinarisk rundtur avslutades oklokt nog med lokal cava och lite för mycket brandy. Det känns idag.

Läs också vad Fredrik Schelin skriver om resan.

Skriver detta sittandes i en minibuss på väg från Bilbao till Logrono i Ripja. Halva dagen har gått till att resa och ännu återstår minst en timme på vägarna.
Framför oss hägrar en helkväll på Calle Laurel (mer känd som ”tapasgatan”) och tre dagar av besök på bodegor.

Jag utlovar många spännande uppdateringar.

Nu när priset på saffran sjunkit lagom till jul så får man passa på att frossa i fisksoppor och grytor. Den här blev riktigt bra med en fin hetta, fyllighet och perfekt saftig fisk tillagad på eftervärmen.

Skala 3 mjöliga potatisar och skär i mindre bitar. Skala 3 morötter och slanta hyfsat tunt. Skiva en medelstor fänkål  och 4 vitlöksklyftor fint. Skiva en medelstor purjolök men spara lite av det gröna. Fräs purjolöken och vitlöken i rikligt med olivolja tills de börjar mjukna något. Bland ner en 2-3 msk tomatpuré, 1 påse saffran, 1 tsk red hot chili flakes, 2 stjärnanis, 1 tsk timjan och 1 tsk rosmarin och fräs lite till. I med potatis, fänkål och morötter och fräs ytterligare någon minut innan du slår på 1/2 butelj torrt vitt vin, spadet från 1 burk körsbärstomater, 1 msk vietnamesisk fisksås och 1 pod hönsbuljong. Låt sjuda i cirka 30 minuter eller tills potatisen börjar bli mjuk. Under tiden skalar du tunt av skalet från en halv apelsin och pressar juicen ur andra halvan (cirka 1 dl). När du lätt kan trycka sönder potatisen med en gaffel (den mosade potatisen blir som en redning) slår du i apelsinsaften, lägger i skalet och körsbärstomaterna. Låt sjuda 5-7 minuter innan du plockar upp apelsinskalet och vänder ner 500-600 g färsk fisk (till exempel lax och torsk) skurna i lagom stora bitar. Stäng av värmen, lägg på locket och efter 5-6 minuter är fisken klar. Servera grytan genast toppad med den finskurna, gröna purjon, några nävar skalade räkor och eventuellt lite av fänkålskruset.

Snart behöver jag inte gå många steg från vår lilla lägenhet i Västra Hamnen för att bli gastronomiskt tillfredsställd. Från att ha varit en ganska öde och glesbefolkad del av Malmö är här nu fullt av liv och snart med ett komplett utbud av livets nödtorft.

Senaste tillskottet är det klassiska bageriet Gateau som funnits i Stockholm sedan 1937. Igår öppnade de en filial några hundra meter härifrån på Stora Varvsgatan 28. Tydligen öpnnade samtidigt en butik på Regementsgatan 100 och om några veckor vid stationen vid Triangeln. Fantastiskt fint utbud av stora surdegsbröd och läckra bakverk. Bye-bye Beach 2012!

Nästa stora händelse att se fram emot är Green Matmarknad som ska öppna precis vid fundamentet till Turning Torso. En komplett livsmedelsbutik med ekologiskt, närproducerat, resurskock och servering med rättigheter ett stenkast från mitt kök. Kommer att ta hårt på hushållsbudgeten, särskilt som även Systembolaget ska flytta hit en butik inom kort.

Efter gårdagens bloggpost om trevliga men lite udda starkviner är det nu dags för portvin. Jag tycker det är trist att konsumenter i allmänhet inte vet skillnaden mellan sherry och portvin. Annat var det förr. Dags att ändra på det kanske?

Portvin kommer från Douro i norra Portugal och är ett starkvin, eller förstärkt vin, och det betyder att vinsprit tillsatts någon gång under tillverkningen. När det gäller portvin sker detta när druvmusten bara jäst några dagar och alkoholhalten ligger runt 4-5%. Genom att sprit med en styrka på 77% tillsätts till en nivå på cirka 19-20% så avstannar jäsningen och mustens naturliga sötma bevaras. Portviner har vanligtvis en sockerhalt på mellan 100-120 gr/l.

Om vi bortser från det senaste tillskottet rosa port så kan portvin delas in i tre huvudgrupper beroende på deras färg.

WHITE. Portvin är nästan alltid rött men det produceras även en del vitt. White port är i allmänhet ett ganska enkelt, ungt sött och eldigt vin som oftast inte har någon fatlagring. Colheita (som betyder ”skörd”) däremot är ett ganska ovanligt årgångsbetecknat vin som kan lagras mycket länge och kan ge mycket karaktärsfulla viner.

RUBY. Som namnet antyder är detta rubinröda eller snarare purpurfärgade röda viner och nyansen kommer sig av den kortare fatlagringen. Vanlig, enkel ruby port lagras på ståltankar eller ekfat 2-3 år och är rättframma, söta och har en tydlig fruktighet och karaktär av körsbär och ofta en tydlig karaktär av alkoholen. Vintage port görs endast särskilt bra år, lagras på fat 2-3 år och blir koncentrerade, mörka, kraftulla och sträva bakom sötman. De kräver ofta decennier för att mogna och komma helt till sin rätt. Eftersom de flesta idag inte lagrar sina viner så finns late bottled vintage (LBV) som är en årgångsport som lagrats lägre tid på fat, 4-6 år, och därför är drickfärdig vid buteljering.

TAWNY. Namnet betyder ”gulbrun” och är som de övriga en beskrivning på vinerna utseende. Den ljusa och brunare tonen kommer från förläng tid i fat. En enkel tawny utan ålderangivelse ska spendera minst två år på fat och har en lätt oxiderad ton med karaktär av torkad frukt. Tawny med ålderangivelse (10, 20, 30 och 40 år) har lagrats på fat minst ett genomsnitt av vad som anges och kan vara mycket komplexa, bärnstensfärgade och med tydlig oxidation. Colheitas är viner med årgågnsangivelse som lagrats lång tid på ekfat, ofta upp till 20 år.

Här är två riktigt bra viner av starkvinstyp! Massor av karaktär, härligt oxiderade nyanser och mognadstoner. Sällan man får så mycket komplexitet för så lite pengar. Båda är suveräna till knäckiga, nötiga desserter samt till choklad och andra godsaker. Moscatel de sétubal från portugal är lite elegantare medan cypriotiska commanderian är fylligare och rikare och perfekt till julens gottebord.

 Moscatel de Setúbal har en stor, komplex och distinkt kryddig (julkryddor) doft med tydlig ton av eukalyptus, apelsinmarmelad, torkad frukt och knäck. Söt, medelfyllig, eldig smak av kanderade citrusskal, kryddighet, russin och knäck. Lång, nyanserad och tydligt kryddig eftersmak.

Commandaria St John har en mycket stor, komplex och utvecklad doft av läder, piptobak, knäck, rökighet, sirap, valnötter, fikon. Mycket rik och nyanserad doft där nya aromer ständigt dyker upp. Mycket söt, intensiv, rik och frisk smak med viss eldighet och med aromerna ekande från doften plus en tydlig karaktär av coca-cola eller snarare colaflaskor (godiset). Torrt fint avslut med tydlig fatstruktur.