Det har varit en ganska intensiv vecka och inte någon tid för matlagning. Därför blir det en gammal favorit ur arkivet (mars 2010) idag. Lova att testa trots den trista bilden.

Redan när jag gjorde Carl Butlers mystiska, men goda, ryska fiskrätt med fiskpinnar (!) och filmjölk hade jag funderingar på hur ursprungsreceptet hade sett ut. När nu smetana dykt upp i mejeridiskarna kändes det som det var dags att uppdatera fiskpinnerätten.

Smetana är syrad grädde på 42% härlig fetthalt. Smaken är avrundat frisk med krämig konsistens och en fin nötig eftersmak. Galet gott! Jag var helt ärligt på väg att börja äta smetanan med sked. Till rätten rörde jag i svartpeppar och lite salt. Det blev den godaste kalla sås jag någonsin gjort. Jag är härmed en smetanajunkie! Den här gräddprodukten måste vara Guds finaste gåva till matlagningen!

Åter till den ryska fiskrätten: Hårdkoka två ägg och skiva dem. Skiva 3 hekto champinjoner och stek dem i torr stekpanna så de tappar det mesta av vätskan och får en brynt yta. Klicka därefter i smör och bryn till perfektion. Dela 400 g torsk eller annan fast vit fisk i portionsbitar. Vänd i saltat vetemjöl och därefter i uppvispat ägg och sist i skorpmjöl eller allra helst panko (japansk ströbröd) som ger överlägsen panering. Stek  i 50/50 olja och smör tills de får fin stekyta, fisken ska inte bli genomstekt. Lägg fisken i en form och toppa med äggskivor och svamp. Rör ut lite drygt en halv tesked salt och rejält med svartpeppar i 300 g smetana (1,5 burk) och klicka ut över fisken. Strö över riven, smakrik ost (jag hade manchego hemma) och grädda i ugnen tills osten får fin färg. Servera med kokt, mjölig potatis, gärna pressad.

Den här rätten kändes helt genuin, matig och smakrik med fina konsistenser. Fin smakbrytning mellan den brynta svampen och den feta, lätt syrliga såsen. Jag har fått en tvingande order av kära hustrun att denna rätt ska ätas ofta här hemma. Jag har lovat att lyda med lätt hjärta.

Jag har tidigare skrivit om mitt positiva möte med vinerna från House of Wine of Georgia och igår var det dags igen med mer fokus på qvevrivinerna. Det handlar om viner som jäses i enorma keramikamforor nedgrävda i marken. De vita vinerna jäses med skalen vilket gör att de får en mörkare färg och en struktur som påminner om röda viner.

Det största problemet för dessa viner är druvornas ofta hopplösa namn och att priserna på beställningssortimentet är alldeles för högt. Om man istället satte ihop blandlådor skulle det bli fyndstämplar både här och där. Av de sex första vinerna som alla gjorts enligt den uråldriga metoden att jäsa i keramikurnor var nämligen de fyra första nämligen alldeles storartade. Med några undantag var samtliga viner mycket välgjorda med massor av personlighet, komplexitet och balans. Georgiska viner är definitivt värda att hålla ögonen på.

2009 Satrapezo 10 kvevri Rkatsiteli. Medeldjupt halmfärgad. Stor, utvecklad doft av honung, grapefrukt, aprikos, torkade rosor och något eldig. Torrt, fylligt, mycket friskt och fokuserat fruktig med massor av apelsin och citrustoner, torkad aprikos, angenämt skalkärv och torrt, nästan grusigt avslut som är långt, balanserat och smakrikt.

2011 Vinoterra. Medeldjupt mässingsfärgad. Stor muscatlik och aromatisk doft av kryddor, rökighet,  blommor, pomerans, honung och starkvinston. Fyllig, mycket stram smak med massor av fina tanniner, balanserad men lite torr frukt och något metalliskt, nästan mjölig smak som påminner om hassel- och valnötter.

2007 Alaverdi Tradition. Ganska djupt bärnstensfärgad. Stor, komplex eldig, torkad tropisk frukt, honung, rökig gummiton, pomerans, kryddnejlika och knäck. Fyllig, mycket torr, avrundad, läskande syra, stram med muntäckande strävhet, värme, torkade frukter, bokna äpplen, nötter, lång, stram och komplex eftersmak med balans. Imponerande.

2008 Mtsvane Vinoterra. Medeldjupt mässingsfärgad. Medelstor, aromatisk, pepprigt, kryddig, apelsinblom, pomerans, stor karaktär av ingefärakarameller, honung och torkade aprikoser. Medelfyllig, mycket fruktig, eleganta, läskande och ”långa” syror, mineralitet, lite eldig, kryddig, nötig och lång eftersmak med lite metallisk efterklang. Läckert.

2009 Vinoterra Saperavi. Djupt, tät blåröd. Medelstor, mörka bär, gummi, salvia, lagerblad och kryddpeppar. Medelfyllig, fruktig med slanka fruktsyror och ganska tuffa tanniner som kommer med viss frödröjning. Mycket ung, lite korthuggen och stum men med förlåtande läskande syror.

2009 Satrapezo Saperavi. Mycket djup och tät med liten purpurkant. Stor doft av körsbärs- och svartvinbärslikör, vanilj, smörkola, pepprig, yoghurt, grädde och något flyktig och efter ett tag kommer lite mognadstoner som läder. Fyllig, mycket fruktig, marmeladig frukt, mycket friska syror, tuffa, sotiga tanniner, rödbetor, bred och lång smak med lakrits, rökighet.

2008 Tsinandali Special Reserve. Ganska ljust gul. Stor, lätt aromatisk, pomerans, apelsinblom, vit persika. Medelfyllig, läskande syra, lite tunn frukt och något kort men med tydlig, stram mineralitet och kvardröjande syra. Snyggt och välgjort.

2011 Kondoli Mtsvane-Kisi. Mycket ljust gul med litet grönt inslag. Stor, frisk aromatisk och lätt parfymerad doft av apelsinblom, piggelin, gröna äpplen, grädde. Lätt, avrundad syra, torr, grön fruktighet, bra längd men ganska oansenligt.

2008 Trioni Mtsvane. Medeldjup gyllengul. Stor, gulfruktig, honungsmelon, lite smöriga honungstoner, frisk citrus, mynta och citronmeliss. Medelfyllig, eleganta och välpolerade syror, fokuserad och slank frukt, nätmelon och vit persika med mycket bra längd och snyggt integrerade fat.

2008 Saperavi Special Reserve. Djupt rubinröd. Stor, mörkfruktig, skånsk lakrits, mynta, yoghurt och lite köttig ton. Medelfyllig mycket fruktig smak med rödfruktig och slank karaktär, frisk och läskande syra, många men mjuka tanniner och eftersmak med bra längd och liten kryddighet.

2008 Mukuzani Special Reserve. Ganska djupt rubinröd färg. Medelstor och lite animalisk doft med mognad, läder, svamp och lite kryddor. Medelfyllig, lite tunn i frukten och något metallisk smak med något kort smak med kvardröjande bitterhet.

2009 Kinzmarauli Saperavi. Djupt blårött. Ganska liten och syltig doft med lite rökig gummiton. Medelfyllig, frisk halvtorr till halvsöt, röda bär, lingon, hallon, sötlakrits. Enkel, charmig men ganska kort smak med läskande syror.

2010 Khvanchkara. Ganska ljust hallonröd. Ung, stor bärig doft av karamell, hallon, jordgubb, hallonbåtar, örter, myck lik en enklare beaujolais. Frisk, halvtorr till halvsöt, kärv röd bärighet. Lite kort, stram och kärv. Kräver sitt sammanhang.

Jag har tidigare skrivit om den nyskapande kaffemuggen Sommelier Cup som tagits fram av Stefan Nilsson, tidigare elev på sommelierutbildningen. Vid något tillfälle kommenterade jag på facebook att ett vin var så härligt att jag skulle vilja dricka det i stora klunkar ur en vinsejdel. Stefan tog idén på allvar och vi bollade några idéer fram och tillbaka. Plötsligt häromdagen så får jag ett meddelande om att nu hade de första fem prototypexemplaren dykt upp! Vinsejdeln finns i sinnevärlden! Tydligen har det varit en komplicerad process att ta fram glaset som ska vara tunt för upplevelsen och samtidigt ha tyngd och ett öra. Stefan har samarbetat med finska Lasimi som till slut verkar ha lyckats. Ännu är det ett tag innan glasen finns i produktion (det viktiga beslutet om vilken form örat ska ha återstår bland annat) men jag ska definitivt ha en uppsättning Sommelier Cup Wine. Hoppas bara att plimsollmärket från kaffemuggen även kommer att finnas på sejdeln. Håll ögonen på Kaffika för att se när glaset går att beställa.

Edit: Nu finns sejdeln att beställa i Kära Hustruns butik Vinet & Glaset!

Du vet väl att Öhmans Mat & Vin finns på Facebook också? Gå in och ”gilla” så får du blogguppdateringar och annat direkt i ditt facebookflöde. Bra va?

I samband med att matbloggspriset delades ut förra veckan anordnades en jättetrevlig bloggarträff hos Truth. Mingel, föredrag (här är en snutt av mitt bidrag) och mat och vin så klart.

Trots att det serverades sådana läckerheter från grillen som övernaturligt saftiga pata negra-racks så var det den baconlindade halloumin som tog hem priset. Runt kuber av Fontanas gårdshalloumi lindades fint, rökt bacon och det hela stektes sedan runt om. Osten var mycket fin i konsistensen och påminde inte så lite om kycklingbröst. Rackarns salt blev det så några få bitar räcker och måste kompletteras med något kontrasterande. När jag repriserade rätten hemma gjorde jag en sallad baserad på nätmelon och gurka som kärnades ut och skars i kuber. Små, fina och riktigt mogna tomater skars i bitar och söt, röd spetspaprika slantades också ner. Rev ner lite färsk basilika och blandade allt med en dressing gjord på mycket olivolja, en skvätt vinäger, en nypa salt och en matsked flytande honung. Fräscht, milt och lite sött som balanserade det salta. Vitlöksbröd kompletterade bilden.

Du vet väl att Öhmans Mat & Vin finns på Facebook också? Gå in och ”gilla” så får du blogguppdateringar och annat direkt i ditt facebookflöde. Bra va?

”Trotjänare” är något fint. En trotjänare är någon man alltid kan lita på. Sådan är 2008 Tahbilk Marsanne från Victoria i Australien.

Under alla år vinet funnits på Systembolaget har det aldrig gjort mig besviken. Det är inte bara en jämn kvalitet som levereras utan även massor med karaktär och till ett mycket lågt pris. Det som kan förvåna är att vinet inte är fatlagrat trots den rostade och rökiga tonen och strama strukturen. Årgång 2008 påminner inte så lite om en fatlagrad vit bordeaux.

Ganska ljust citrusgul. Stor, ganska komplex doft med rökig och rostad karaktär,, citrus, gula äpplen, nätmelon, honung, kokt ris, smultron och nötter. Torr, ganska fyllig smak med koncentrerad fruktighet av mogen citrus, gula äpplen, nätmelon och honung. Avrundad syra och stram mineralitet i den långa fokuserade eftermaken.

Du vet väl att Öhmans Mat & Vin finns på Facebook också? Gå in och ”gilla” så får du blogguppdateringar och annat direkt i ditt facebookflöde. Bra va?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag har uppdaterat detta tips med en enklare metod. Kolla här.

Bra gjutjärnspannor är dyra. Om du inte hittar  dem för en femma på loppis och fixar till dem så de blir bättre än nya. Det krävs lite pyssel och lite väntan men det är det värt. Kolla resultatet i bildserien!

På nästan alla loppisar kan du hitta stekjärn och gjutjärnsgrytor undanstoppade i ett mörkt hörn där ingen rotar. Ingrodda, rostiga och ofta i vidrigt ofräscht tillstånd. Men under alla inbrända fettavlagringar och smuts döljer sig ofta fantastiska fynd. Ställ pannan på ett platt underlag och kolla så att bottnen är plan. Är den det så är det bara att att betala struntsumman (5-10-20 kronor brukar vara det gängse priset) till den förvånade säljaren. Jag betalade en femma för mitt semiantika stekjärn från Skeppshult och säljaren tittade på mig som om jag inte var klok när jag bar iväg den.

Gamla gjutjärnspannor skiljer sig från nytillverkade. Godset är tunnare vilket gör att värmen fördelar sig snabbare vilket gör att de är jättebra att använda på induktionshäll där de reagerar snabbt. De gamla modellerna är också maskinpolerade vilket ger dem en fantastisk fin yta. Nya gjutjärnspannor är just bara gjutna och därför ofta lite gropiga i ytan.

Det är en enkel procedur som innebär lite väntan och tålamod. Det tog lite längre tid med mitt stekjärn eftersom det ingrodda och fastbrända fettet i princip var fossilerat. Är det bara allmänt fettigt och snuskigt så går det enklare. När du ändå håller på så stoppa ner flera stekpannor och grytor i plastsäcken och vips är julklapps- och presentbekymren lösta.

Du behöver

• Ugnsrengöringsmedel på sprayflaska
• Plast-/gummihandskar
• Stor plastpåse/sopsäck
• Stålullskudde (den där sorten för grytrengöring)
• Ättikssprit
• fin stålull/svinto
• Ister eller neutral matolja

Gör så här: Ta på plasthandskarna (använd dem varje gång du hanterar ugnsrengöringen) och ha gärna långärmat. Spreja rikligt med ugnsrengöringen runt om hela grytan/stekjärnet, stoppa ner i plastpåse och förslut så att medlet inte torkar. Efter 2-3 dagar tar du ut grytan, torkar av med papper, sprejar igen och ner i plastpåsen. När det gått totalt en vecka tar du upp järnet diskar det i varmt vatten och diskmedel och bearbetar det med stålullskudden så de tuffa partierna lossnar. Sänk ner hela järnet i varmt vatten och rejält med 12% ättikssprit. Ättikan neutraliserar det basiska rengöringsmedlet och löser upp rost och andra avlagringar. Låt ligga i blöt 45-60 minuter och putsa sedan med den fina stålullen. Diska av ordentligt, och torka noggrant med hushållspapper och direkt in i ugn på 150° i 30 minuter. Höj temperaturen till 250° och låt stå ytterligare 30 minuter. Stäng av ugnen, ta ut det mycket heta järnet och gnid in med ister eller olja. Lägg in i ugnen upp och ner så att det inte bildas ansamlingar av fett. Ta då och då ut järnet ur den svalnande ugnen och torka av överflödigt fett och polera.

Kolla gärna in min nätbutik med utvalda vin- och kökstillbehör.

Du vet väl att Öhmans Mat & Vin finns på Facebook också? Gå in och ”gilla” så får du blogguppdateringar och annat direkt i ditt facebookflöde. Bra va?

En gång om året bedömer vi på Gustibus Wine & Spirit Academy viner på uppdrag av Svenska Vinodlarföreningen. Förra söndagen provades vinerna och igår presenterade jag resultatet på föreningens årsmöte och delade ut diplom.

Vinerna anmäls, skickas in och provas blint av en jury bestående av fem erfarna personer från olika delar av vinbranschen. Vinerna bedöms enligt en 20-poängsskala där 8 poäng är Godkänt, 11 poäng ger Brons, 13 poäng Silver och Guld när man uppnår 15 poäng. Tidigare år har antalet inskickade viner legat mellan 30 och 40, men på grund av att både 2010 och 2011 var svaga och svåra år så var det bara 22 stycken som kom upp till granskning.

Trots det var snittnivån högre i år än någonsin tidigare, vilket i och för sig kan bero på att man varit mer selektiv i urvalet av viner som skickats in. För första gången någonsin hamnade snittpoängen totalt över nivån för godkänt (8,32), vilket innebär att om man spredut poängen jämnt så skulle samtliga viner bli godkända och få diplom.

Nu är ju inte världen beskaffad på det viset utan några viner lyfte sig på egna meriter. Fyra stycken bronsdiplom delades ut i år vilket är ett bättre resultat än förra året då två bron och ett silver spreds över 30% fler viner. Här är medaljvin(n)arna med ett kort sammandrag av juryns noteringar.

2011 Wannborga Solaris / Wannborga Bränneri & Vingård. (12 poäng) Honung, gula äpplen, mandelblom, ananas, fatkryddighet. Hög syra, balanserat med bra kropp, medelfylligt och bra fattoner.

2011 Interkardinal Solaris / Vingården i Åhus – Vingården i Klagshamn (11,2 poäng) Frisk doft med gröna äpplen och päron och liten nötighet. Balanserat, bra och ren smak, bra eftersmak med tydlig ek.

2011 Wannborga Cecilia / Wannborga Bränneri & Vingård. (11 poäng)  Parfymerat, läskande, karamelligt och ton av vita blommor. Friskt, syrliga persikor, skaltoner. Charmigt och korrekt, balanserat och behagigt.”

2011 Per Ols Råsa / Österlenvin – Ekesåkra vingård (11 poäng) Fint laxrosa. Honungsmelon, gula äpplen, örter. Pigg, frisk och lite stram, gula äpplen, örter. Härlig rosé.”

Övriga godkända: 2010 Åhus Solaris (vitt), 2010 Interkardinal Solaris (vitt), 2011 Soix (vitt), 2011 Åhus Rosé, 2011 Interkardinal Rosé, 2011 Carl (sött vitt), 2009 Wannborga Cuvé (rött fatlagrat)

Wannborga Bränneri & Vingård blev därmed ”Best in Show” och tilldelades ett stipendium på 4000 kr att användas på en utbildning hos Gustibus Wine & Spirit Academy.

Du vet väl att Öhmans Mat & Vin finns på Facebook också? Gå in och ”gilla” så får du blogguppdateringar och annat direkt i ditt facebookflöde. Bra va?

Eftersom jag nu tydligen räknas som en framstående vin och dryckesbloggare (pöser av stolthet) så kände jag att jag måste balansera recepten med lite vintexter. Denna bloggpost om kvalitet i vin är jag själv väldigt nöjd med och tycker att den är värd en repris.

Vad är kvalitet? Många gånger hör man ”kvalitet är bara en fråga om tycke och smak”. Inget kunde vara mer felaktigt.

”Tycke och smak” handlar om personliga preferenser. Man kan älska Sean Banan men få utslag på själen av Wagner. Du kan stortrivas i dina foppatofflor men skratta dig fördärvad åt skor från Prada. Eller tvärtom. Det säger mycket om dig och din smak men ingenting om skornas eller musikens inneboende kvaliteter. Vi tycker olika och tur är det.

Men om det inte handlar om åsikter vad är då kvalitet? Jag vill påstå att alla kan skilja på god och mindre bra kvalitet. Om vi hänger en billig kostym från H&M bredvid en från Armani så kan de flesta av oss bara genom att ta i dem känna skillnad i tyget. Det av högre kvalitet är mer följsamt och har ett fall medan det enklare nästan kan krasa mellan fingrarna. Tittar vi närmre så kan vi se att stygnen är finare och hela utförandet är noggrannare i den italienska kostymen. Vi kan enas om att det är en högre kvalitet . Tar vi däremot ett par steg bakåt så kan det vara så att vi har olika åsikter om huruvida kostymen är snygg eller ej. Snittet på den billiga kanske tilltalar dig mer än mig. På samma sätt kan vi enkelt konstatera med våra sinnen skillnaderna i kvalitet mellan ett ikeabord och antikt hantverk, Hyundai Atos och Bentley eller mellan den italienska färska glassen och den som slevas upp ur bigpack. Det handlar om råvaran, omsorgen, tid och utförande. Bland annat. Du kan aldrig göra en armanikostym av billigt tyg.

Men kan man verkligen bedöma om ett vin är bättre än ett annat? Det är ju ändå bara jäst druvmust. Handlar det inte mest om etiketter, fina namn, höga priser och status? Visst spelar sådant stor roll och påverkar omdömet. Men när man provar vin utan att veta vad som finns i glaset så kan man ändå bedöma dess kvalitet. Druvans tillstånd, omsorgen vid skörd och skickligheten vid vinifiering, lagring och blandning avslöjar sig alltid.

Hur bedömer man då ett vins kvalitet? Jag ska försöka bena ut det här nedan.

Felfritt: Först och främst måste vinet vara utan defekter. Det kan exempelvis vara att vinet är oxiderat eller luktar svettig häst. Problemet här är att detta också kan vara karaktärer. Det är ungefär som en reva eller blekt parti på armanikostymen är ett fel medan det på ett par jeans kan vara helt rätt. Defekt eller karaktär handlar om avsikten. Det kan förstås bli för mycket av ”det goda” också och så finns det defekter som aldrig kan räknas som karaktär.

Balans: Det ska finnas en balans eller harmoni mellan vinets olika beståndsdelar. Ingen del får ta över och dominera. För hög alkohol eller garvsyror som är för tuffa kan skämma ett vin. Men även om det är för lite av något, som för klen frukt eller för låg syra, gör att vinet kan bli obalanserat. Här måste man ta i beaktande vinets utveckling. Ett ungt vin kan vara obalanserat som en hormonstinn tonåring eller kan på sin ålders höst börja halta.

Längd: När man pratar om vinets längd så tror många att det handlar om hur länge smaken stannar kvar. Detta är inte ett tecken på kvalitet då en trist och oren smak kan sitta kvar mycket länge. Det handlar mer om distans än tid. Smakar vinet mest långt framme i munnen eller sprider den sig bakåt över tungan och ner mot svalget. Enkla viner ligger ofta långt fram i munnen och kan ibland också ”hoppa över” mitten av tungan för att återkomma längst bak. En del viner lägger sig vid sidorna av tungan och ut mot kinderna. Viner av hög kvalitet håller hela ”distansen” från start till mål genom munnen och är fokuserade utan avbrott eller ”gupp”.

Intensitet: Ett vin ska ha intensitet i smak, arom och uttryck. Vi kan jämföra det med volym i musik. Olika typer av musik kräver olika volym. Heavy Metal kräver en viss decibel medan en stråkkvartett klarar sig med betydligt mindre. Men även om stråkensemblen är förhållandevis lågmäld så behövs ändå ett visst tryck mot strängarna så det inte blir för vekt och mesigt. Å andra sidan kan man få tinnitus på rockkonserter.

Komplexitet: Motsatsen till komplext är enkelt. Barnvisor är enkla och wagneroperor är komplexa. Sommarens rosévin ska vara enkelt och bärigt. Men liksom att vi tröttnar på den enkla vaggvisan från speldosan och vill ha mer sammansatta melodier så söker vi oss till hösten mot mer nyanserade dofter i röda viner med fler lager som kryddighet och toner från ekfat.

De ovanstående parametrarna kan sägas vara mätpunkter på kvalitet. Kan vi räkna in höga ”poäng” på samtliga så har vi att göra med ett vin av hög kvalitet. Lägre resultat pekar mot ett enkelt vin. Men ett enkelt vin är inte detsamma som ett dåligt vin. I förhållandet pris och kvalitet kan det ha en helt tillfredsställande balans, en passande intensitet, bra längd och bra sammansatt.

Man kan tycka att ett vin är ”gott”, charmigt, intressant och en hel massa olika saker utan att det för den skull behöver vara av hög kvalitet.

Den bästa majs jag ätit var Silver Queen Sweet Corn i Portland Oregon. Stora kolvar med pärlvita corn, möra och söta som man med njutning åt utan vare sig smör eller salt. Ett smakminne som dröjt sig kvar i många år.

På Bondens Marknad kom jag i samspråk med en majsodlare som sålde något han kallade ”gourmetmajs”. Det var en amerikansk sort som han sa skiljde sig från den illgula vanliga sorten, som han kallade ”fodermajs”, genom att vara melerat vit och gul och mycket mjällare. Han liknade den vid majsen jag ätit i USA. Han tipsade även om bästa sättet att tillaga färsk majs: man mikrar den! Det viktiga är att sära av i båda ändar så den kan rotera i ugnen men blasten ska vara kvar. En majskolv mikras i 3 minuter och två i 5,5 minut. Om du sparat lite extra vid bladfästet kan du bara vika tillbaka blasten och ha den till ett handtag på den varma majsen. Eftersom all smak bevara på detta sätt behöver du knappt något smör eller salt. Fantastiskt gott och enkelt! Spana efter den melerade ”gourmetmajesen”!

Det är helt rätt! Du läser bloggen som tilldelats ”Matbloggspriset Vin & Dryck 2012”. Men här är mat lika viktigt som dryck så idag handlar det om kyckling.

Den som följer min blogg vet att jag har en förkärlek för enkla recept. När jag läser amerikanska matbloggar får jag verkligen mitt lystmäte av den varan. Sällan komplicerade och oftast få ingredienser men med smaskigt resultat. Detta kycklingrecept är inget undantag även om jag modifierade det lite grand. Fett, smakrikt och läckert. Tyvärr delar sig såsen men det förlåter man för den goda smakens skull.

Smöra en ugnsfas form och lägg ner 500 g kycklinglårfilé eller kycklingbröst som du saltar lätt. Riv 40-50 g parmesanost (ca 1,5 dl) och rör ihop med 2,5 dl majonäs, 2 rivna vitlöksklyftor, rivet skal från en citron och rikligt med nymald svartpeppar. Klick ut blandningen över kycklingen så det täcker helt och riv slutligen över mer parmesan. Gratinera i ugn på 175° i 45 minuter. Servera med ris eller quinoa.