Bedrövligt förkyld och under isen var jag idag hänvisad till vad som fanns i skafferi och kylskåp för att få ihop till min lunch. Det blev några varma mackor med tonfisk och mozzarellaost, eller ”tuna & mozzarella melt” som man skulle sagt i USA. Fantastiskt gott även för mig med begränsad aptit. Katten Svante tyckte också att det doftade ljuvligt och gjorde aggressiva attacker som jag fick avvärja med ena handen medan jag försökte få i mig mackan med den andra. Han fick lite rester och såg sedan ut som han svalt en fet råtta.

Rosta 4 skivor dagsgammalt bröd eller surdegsbröd i torr panna eller brödrost. Bland ihop 1 burk tonfisk i vatten (låt rinna av väl), 0,5 dl majonäs, 4 inlagda soltorkad tomater som du strimlar, en halv liten finhackad lök, 1 tsk dijonsenap, massor med svartpeppar och lite färsk basilika om du har. Bred ut röran på brödskivorna täck med en boll mozzarella (helst buffel) och gratinera i ugn på 200° i cirka 20 minuter. Stäng ute katten och njut.

Finosherry ska avnjutas ung och fräsch och med alla subtila aromer bevarade. Det rekommenderas alltid av producenterna att man ska dricka upp flaskan inom ett år. Därför har det varit fullständigt obegripligt varför det inte funnits datummärkning på dessa ”färskviner”. Det har förvisso diskuterats länge men man har aldrig kommit till skott.

Nu har Gonzalez Byass, som är den absolut största sherrproducenten, gått i bräschen och kommer att datummärka sin Tio Pepe från och med denna månad. Ett starkt initiativ som förhoppningsvis kan få övriga bodegor att börja agera och göra detsamma. Snart slipper vi att råka ut för oxiderad fino och kan äntligen vara säkra på att få en fräsch, blek och mandeldoftande sherry till våra tapas.

Läs mer om sherry här.

Häromdagen fick jag en helt nyutkommen bok med den alkoholpolitiskt inkorrekta titeln ”Drick!”. Det är duktige ”DJ-sommelieren” Alf Tumble som kommit ut med sin första bok kring alkoholhaltiga drycker.

Det är en annorlunda bok som inte fokuserar på produktion, lagar, ursprung och direkta fakta kring öl, vin och sprit. Här handlar det istället om att njuta, dricka och uppleva dryckerna på bästa sätt. Inga förnumstiga pekpinnar utan istället goda råd, tips och framförallt inspiration. Hur hittar man fynden i vinlistan och hur kan jag shoppa vin? Hur besöker jag producenter på semestern och får med mig vinerna hem? Hur får jag ut mest av middagen och vinerna och hur kan jag förvara dem? Drinkar, destillat, ölpubar och cigarrer avhandlas liksom musikens betydelse. Bland annat.

Det är en fantastiskt användbar bok för den som tycker det är viktigare att uppleva vinet än att veta vilka druvor som ingår men lika viktig för den som fastnat prestigefyllda blindprovningar och behöver släppa loss och bara DRICKA. Avspänt kunnigt och som vanligt välskrivet. Boken har bara ett fel – den får mig att känna mig lite gammal.

Hoppas att Alf och jag snart kan återuppta våra twitterprovningar som vi drog igång för nästan exakt tre år sedan. Då för vi in lite drick!-tänk i det hela,

När jag flyttade hemifrån i slutet på 70-talet så blev jag, liksom de flesta på den tiden, medlem i Bra Böcker. Med bokpaketen följde under tid med receptkort av legendariska matskribenten Pernilla Tunberger som samlades i en pärm med titeln ”Pernillas Bästa”. Där hittade jag en massa bra tips till matlagningen i ungkarlsköket. Vid något tillfälle rensades pärmen bort men en liten bunt favoritrecept sparades samt några som inte provats men som verkade intressanta.  Ett av dessa kom till användning idag efter över 30 år.

”Grön pasta med broccoli och mandel” är ett sådant där recept som verkar för enkelt för att vara bra. Originalet är säkert hur bra som helst men jag kände att det behövdes lite parmesan och lufttorkad skinka för att pimpa detta 70-talsrecept. Det blev en riktigt bra rätt som kompletterades perfekt med en caprese.

cirka 5 personer: Koka 500 g grön spenattagliatelle i rikligt med saltat vatten halva tiden mot angivet. Gör likadant med 5oo g frysta eller färska broccolibuketter. I en smörad form varvar du pasta och broccoli med 100 g skivad prosciutto crudo (eller annan lufttorkad skinka) som du rivit i mindre bitar och rikligt med nymald svartpeppar. Avsluta med broccolibuketter. Ringla över 2 dl vispgrädde, strö över rikligt med riven parmesan och hyvlad mandel och klicka slutligen över lite smör. Gratinera i ugn  på 225° i ungefär 20 minuter. Se till så att mandeln inte bränns.

Det här är egentligen två gamla recept jag hittade bland alla lösa receptlappar. En chokladmousse på vit choklad (bianco) och en på mörk choklad och kaffe (nero). Fast jag tyckte det var mycket roligare att slå ihop dem. Sagt och gjort.

8 portioner: Vispa 6 dl vispgrädde tjockt men inte hårt. Smält 100 g mörk choklad i 0,5 dl kaffe och 100 g vit choklad i 0,5 dl vatten på svag värme. Riv skalet av en apelsin i den mörka chokladsmeten och 2 msk koksflingor i den vita. När allt svalnat rör du i en äggula (totalt två) i vardera smeten och blandar sedan varsamt hälften av grädden med den mörka chokladen och hälften med den vita. Bottna portionsskålar med den vita blandningen och toppa med den mörka. Låt stelna i kylskåp minst två timmar.

Old Tom the Original är en mörk, stark (8,5%), engelsk ale med anor från 1899 då den bryggdes första gången. Enligt uppgift har den vunnit drösvis med priser genom åren och utropar sig själv till ”The World’s Best Ale” på etiketten. Hur det är med den saken ska jag låta vara osagt, men det är i alla fall en rackarns god öl med skön balans mellan kropp, frukt, sötma, alkohol, beska och med elegans. Ett öl att smutta på eller njuta till lagrade hårdostar som en engelsk cheddar.

Djup, tät,mörkt kaffebrun med tätt fint skum. Stor komplex doft med brända och rostade toner av kaffe, lakrits, dadlar, lakrits, pumpernickel och farinsocker. Medelfyllig och förvånansvärt uppfriskande smak med de brända tonerna från doften, svarta oliver, kryddighet, rökt korv, fikon, russin, mörkt bröd, liten sötma och snyggt balanserad beska som håller sig i bakgrunden. Smakrikt, balanserat och med lång rik eftersmak.

När jag och Kära Hustrun för många år sedan bilade i Frankrike var vi bland annat i Alsace. På en liten restaurang åt vi en rejäl sallad till lunch. Mitt i grönsalladen tronade ett berg av potatis gratinerad med kraftfull munsterost. Fantastiskt gott och ett matminne som har levt kvar.

Jag har sedan dess trott att detta var en typisk lantsallad, salade de campagne, från Alsace, men när jag började googla så insåg jag att så var det inte alls. Jag fick helt enkelt rekonstruera rätten ur minnet. Det blev nästan lika bra. Samspelet mellan den ampra osten, friska och söta äpplet, den mjälla potatisen och kumminkryddan blev perfekt.

Koka fyra stora potatisar med skalet på. Under tiden ugnssteker du tjocka skivor av rimmat sidfläsk i ugnen. Sprid ut skivorna på smörpapper och stek på 200°. Vänd fläsket då och då tills knaprigt. Blanda en sallad på bladspenat, machésallat, mangoldskott och finst skivad morot och rädisa. Blanda med en vinägrett och fördela salladen på 2 tallrikar. När potatisarna är färdigkokta sköljer du dem, skalar och skär i tjocka skivor. Skala och tärna ett svenskt äpple. Varva potatis, äpple, lite hyvlat smör, flingsalt och kummin i en form. Toppa med rejäla skivor munsterost. Gratinera på 175° till osten smält.  Lägg upp på tallrikarna med salladen och fläsket. Njut med en fransk öl eller ett vin från Alsace, gärna en gewurztraminer eller pinot gris.

De flesta vintomtar är ganska överens om att det bästa som finns efter en dag av vinprovningar är en kall, svalkande öl. En höjdpunkt efter en varm dag på den groteskt stora vinmässan Vinexpo var förr att sätta sig i skuggan med en Kronenbourg upphällt i ett isimmigt 25-centiliters glas direkt från frysen (ljus och lätt lager ska aldrig skänkas upp i 40 eller 50-centilitersbaljor om man inte tänker svepa ölen i två klunkar). Numera går det knappt att få tag på inhemsk öl i Frankrike då blekblaskiga Heineken dominerar och serveras ur plastmuggar i tidens anda.

Därför var det med lite nostalgisk glädje att hitta franska Jenlain Blonde 5 på Systembolaget. I en nätt flaska på 25 centiliter bjuder ölen på just den där maltigt mjuka och fylliga smaken, friska kolsyran, lätta men närvarande beskan och diskreta parfymerade och kryddiga humletonen jag saknat. En perfekt öl att rensa gommen med när man är på språng.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Läsare av denna blogg känner min bättre hälft som Kära Hustrun. Hon pysslar med helt andra grejer än jag. Sedan många år driver hon en retrobutik i Malmö och på nätet. Denna har sedan knoppat av sig till en leksaksbutik med nätförsäljning.

I flera år har hon i butiken sålt korkskruvar och champagnesablar. Detta lilla sidospår har nu resulterat i ytterligare en webbutik helt ägnad åt vintillbehör. Hos Vinet & Glaset, som öppnade igår, hittar man glas, vinprovningstillbehör, korkskruvar och mycket snygga kartor bland annat. Sortimentet byggs ut successivt och mycket grejer är på väg in.

Självklart är jag inblandad på ett hörn med att hitta och välja ut bra prylar. Men det är Kära Hustrun som har sista ordet och eventuella klagomål hänvisas till henne. 😉

Svenska folkets förkärlek till vin av torkade druvor är väl känd och har lyft Italien till förstaplatsen på försäljningstoppen. Det spelar ingen roll om det står amarone, ripasso eller appassimento på etiketten…allt går att sälja. Det är egentligen inget fel på dessa viner, finns fantastiska amaroneviner, förutom att de är ganska enehanda i längden med sin höga alkohol, russintoner och lilla sötma.

Men då Italiens svagare kort är vita viner så var det bara en tidsfråga innan vi skulle få se vitt vin gjort på samma sätt. Nu är det här i form av 2011 Tommasi Adorato Appassimento Parziale – ett vin vi fått för våra synder. Delvis gjort av torkade druvor har detta vin från producenten Tommasi tydligen hamnat utanför vinlagstiftningen och har inget ursprung annat än ”Italien”. Det smakar gammalt på ett riktigt dåligt sätt och påminner om de gamla vita, oxiderade bordeauxerna med sötma som tack och lov inte längre finns på monopolets hyllor. Det hedrar Systembolaget att de inte köpt in denna bastard utan att den (obegripligt) kvalat in från beställningssortimentet. Svenska folket har de viner de förtjänar.

Ljust gul med en dragning åt halm. Medelstor doft av enkla estrar som päronbugg, gammal äppekällare, lätt oxidationston och något efterhängset, instängt, dammigt och kletigt. Medelfyllig smak som spretar åt precis alla håll, platt och samtidigt vass syra, obalanserad sötma, påtaglig beska, platt och fruktlös kropp och över alltihop hänger en kväljande ton av gamla äpplen. Avslutningsvis en eftersmak som aldrig vill försvinna.