Den 1:a mars ska ni hänga på låset* på Systembolaget! Då rear nämligen importören Handpicked Wines ut sitt vin Delinea 300 till ett fullständigt absurt pris.

Delinea 300 är en pinot noir från Willamette Valley i Oregon som jag skrev om när årgång 2009 kom och försvann. Då var vinet ett superfynd till ett nästintill obegripligt lågt pris med tanke på druva och ursprung. Följande årgång var inte fullt lika bra men fortfarande helt ok till priset. Årgång 2011 som nu säljs ut efter att vinet avlistas ur sortimentet är enligt uppgift en bra årgång och producenten är fortfarande en av de bästa i Oregon.

Håll i er nu! Vinet säljs från den 1/3 ut för…*trumvirvel*…49 kronor! Ja ni läste rätt. Fyrtionio kronor skattat och klart. Det är halva priset. Billigare kan det inte bli. Anledningen är att importören står med ett stort överlager som måste säljas av. Även om du inte skulle gilla vinet så bör du köpa en låda till coq au vin eller till sangria i sommar.

Läs mer om vinet här nedanför.

När du ända håller på att fylla upp vinlagret så finns åter Dão Casal Mor från Portugal att få tag på till löjliga priset 51 kronor.

*Nu är ju 1:e mars en söndag så det är lite onödigt att rycka i dörren på Systembolaget. Däremot kan ni lägga en beställning via nätet. Delinea ligger nämligen i beställningssortimentet.

Plötsligt i mitt facebook-flöde dyker denna annons upp.

Brukar ignorera denna typ av vinreklam för det mesta men något fångade mitt intresse. En indian på en flaska rosévin kändes lite udda minst sagt. Ett nytt kaliforniskt vin? Nej minsann. Här handlar det om ett sydafrikanskt vin. Min första reaktion var ”vad tusan har en indian med Sydafrika att göra?”

Jag kunde inte släppa detta. Det var så mycket som kändes fel. En stereotypt framställd indianhövding i krigsmålning år 2015!? Tänker man ett steg till så framstår kopplingen till vinet riktigt smaklöst. Att använda en bildframställning av en indianhövding för marknadsföring av vin är fruktansvärt anings- och historielöst. Kan man vara omedveten om de enorma problem som alkoholen orsakat den amerikanska ursprungsbefolkningen och hur spriten aktivt använts emot dem?

Förmodligen har man inte tänkt särskilt mycket alls. Jag kan föreställa mig hur det gick till på reklambyrån under brainstormingen med devisen ”Share the Native Spirit”.

– Hej grabbar! Varför inte koppla vinet till ursprunget.

– Nä. Giraffer och kängurur är gjort.

– Jag tänkte mer att lyfta fram ursprungsbefolkningen.

– Briljant!

– Vänta lite…är det inte ett sydafrikanskt vin vi snackar om? Är inte ursprungsbefolkningen där…ja…ni vet. Kan inte det vara lite känsligt?

– Fan också.

– Kan vi inte ta en indian? De är ju sköna, naturälskande, stolta och naivt filosofiskt andliga sådär. Snygga också med de där fräcka fjäderskrudarna. Det är väl i alla fall inte rasistiskt? Alla älskar väl indianer?

– Vinet är ju dessutom ”fair trade”. Hur PK som helst!

– Synd att vinet inte är rött. Då hade ju namnet varit givet.

– ”Dreamcatcher Rosé” då?

– Inte dumt men passerar nog inte granskningen.

– Jag vet! ”Little Big Rosé”! Ni vet filmen ”Little Big Man”! Dustin Hoffman var skitbra i den!

– Kör på det!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dagen efter. Tom i huvudet. Trött i alla delar av kroppen. Men nöjd.

Så kan man sammanfatta läget efter mitt gästspel med Carl Butler-tema i köket på Bakfickan i Borrby. Efter veckor av planering, inköpslistor, vinbeställning, hopskramlande av porslin, sökande efter mogen avocado och bokningar var det så premiär för mig i restaurangkök. Två fullsatta kvällar, totalt 64 betalande gäster, aptitretare och sex olika rätter. Har aldrig lagat så mycket mat, så många rätter samtidigt och till betalande gäster. Varför fick jag för mig att göra det här?

I torsdags kväll började jag inrätta mig i det sparsamt utrustade köket och tidigt i fredagsmorse kavlade jag upp ärmarna och motade bort paniken i ett hörn; Var är alla varor? Det här har jag inte beställt!  Här finns ju inte grytor så det räcker! Vad ska jag börja med? Bara åtta timmar till gästerna kommer!!!

Som tur var fick jag handräckning på eftermiddagen men det var ändå ett tidsmässigt och logistiskt kaos och ”lunchen” bestod av två smörade skivor formfranska. Några gånger snuddade jag vid tanken att bara smita ut köksingången. Extra nervöst var det då jag visste att vid ett av borden skulle fyra av Carl Butlers släktingar sitta. Med minsta möjliga marginal blev allt klart tills gästerna började strömma till.

Förrätterna började levereras ut och sorlet i matsalen steg. Allt flöt på bra i högt tempo och när varmrätterna var ute var det dags att sätta desserterna. Chokladmoussen visste jag var lite platt och inte alls den molnlika skapelse den var tänkt som, men créme caramellen hade gått på rätt temperatur i exakt 60 minuter som utprovat. Trodde jag. När jag stjälpte upp den första ur sin form säckade den ihop i en grynig, tjock äggplätt. Nybörjarmiss att inte dubbelkolla innan. Inget att göra. Bara att snygga till tallrikarna så gott det gick, köra ut dem till gästerna och förbanna ugnen som inte visade rätt temperatur. Turligt nog var de flesta så mätta efter de skånska portionerna att de tog desserthaveriet med jämnmod. Alla var glada, ingen grät. Butlerfamiljen sken som solar.

Själv var jag trots den trista finalen nöjd och mycket trött med en värkande kropp. Kan ju inte säga att jag är van att stå på fötterna i tolv timmar utan paus. Det var ett tag sedan jag sprang på kroggolvet.

Lördagen var en annan femma. Började förbereda först vid lunch. Vis av skada startade jag med desserterna som blev helt perfekta! Kändes nästan som rutin i köket och jag var klar en timma innan dörrarna skulle öppnas och kunde ägna mig åt finlir och att dubbelkolla att allt var på sin rätta plats. I början gick det så smidigt att vi vissa stunder stod med armarna i kors i köket. Eftersom servicen hade haft lite longörer dagen innan så hade jag bett att de skulle försöka snabba på. Det fick jag äta upp. Plötsligt skulle alla ha sina varmrätter samtidigt och jag stekte på ryggbiffarna så smöret stänkte. Mitt i alltihop bränner jag fingertopparna! DJÄVULSKT ONT! Ringer Kära Hustrun som springer över med smärtstillande kräm och drar på mig en plasthandske medan jag vänder biffar. Kvällens enda missöde om man inte räknar att jag var tvungen att göra en av de fantastiska ryggbiffarna well done.

De lyckade desserterna gick ut till gästerna 45 minuter tidigare än på fredagen. Jag pratade med en gäst om fadäsen kvällen innan. Han berättade då att han besökt Butlers krog många gånger. En av de sista tillfällena innan den stängde satt de och åt just crème caramel som var precis så där gryning och äggig. De uttryckte sitt missnöje ljudligt. Vad de inte visste var att Carl Butler själv satt vid bordet bakom dem och han muttrade ”Man kan inte lyckas varje gång”. Jag tror jag ska ha det som mitt motto.

Jobbigt, roligt, lärorikt och lite stärkande för självförtroendet. Kommer jag att göra något liknande igen? Kanske. Har i alla fall fått en förnyad respekt för kockar (även om jag alltid hyst respekt för dem med stora vassa knivar) och undrar samtidigt hur det är möjlig att gå upp vikt när man jobbar i kök. Idag blir det nog hämtpizza.

Jag värmde upp lite grand i fredags med bourgogneprovning med Borrby Seriösa Vinprovningssällskap. Trevligt och stimmigt. Idag var det nämligen verkligen seriöst då skolan fick besök av Michel Jamais som gjorde en rejäl genomgång av området dit han i princip har klippkort. Vi provade viner som skickats upp från BIVB och därför saknas på svenska marknaden Många riktigt bra.

Eftersom eleverna ”offrade” en hel söndag på att sitta i skolbänken så hade vi kryddat listan med några äldre viner med fin stamtavla från Louis Jadot. Med snart arton år på nacken var vinet från Pommard läckert moget. Betecknat som premier cru men utan vingård angivet då flera olika klassade lägen blandats. Två år yngre var Corton Pouget Grand Cru fortfarande kraftfullt och ännu inte helt utvecklat och visade kraft och struktur bakom den fina pinot noir-frukten. Man kan ha det värre en söndag.

1997 Pommard Premier Cru. Medeldjup, briljant smaragdröd med rödorange kant. Stor, läcker, utvecklad och parfymerad doft med massor av varma röda bär, mosiga jordgubbar, körsbär, svamp, höstlöv, lätt fatkryddig och med animalisk kroppslighet. Fyllig, fruktig, smakrik med massor av rik,silkig rödbärighet, sandelträ, friska syror, stor intensitet, mycket fint polerade men stadiga tanniner med bra struktur. Mycket lång, elegant eftersmak med kraft, vitalitet och kryddigt avslut.

1999 Corton Pouget Grand Cru. Medeldjup smaragdröd. Stor, ganska intensiv doft men ännu inte helt utvecklad doft med nyanserade toner av röda bär, hallon, blodapelsin, kanel och lätt parfymerad kryddighet och en fin mognadston med svampighet och skog. Medelfylligt, mycket friskt med blodapelsinsyra, massor med mycket fina tanniner, liten bitterhet, syrliga röda bär parade med mjuk varm frukt. Eftersmaken är överraskande stram och tuff, lång med en efterklang av söt tobak, svarta vinbär och en nyans av lakrits. Kan sparas ännu många år. Här skrev Michel för två år sedan om samma vin.

 

Nu har jag efter fullständigt slumpvis och godtyckligt urval plockat fram de två som får varsin behändig vinprovarbok.

Grattis Ingela Axelsson och MD Simrishamn! Skicka mig era adresser så kommer vinsten med posten.

Tack för alla svar!

(Provningsböckerna visade sig vara väldigt populära och flyger ut från lagret!)