På onsdag den 1/6 släpps 2011 Tegernseerhof Loibenberg Riesling Smaragd  på Systembolaget till ett ordentligt sänkt pris: 99 kronor mot tidigare 149. Man måste beställa ett kolli om sex flaskor och det finns drygt 1000 flaskor i lager. Det gäller att knappa in sin order direkt klockan 10 då buteljerna kan försvinna snabbt.

2011 Tegernseerhof Loibenberg Riesling Smaragd kommer från Wachau i Österrike och är klassad som ”smaragd”, den högsta kvaliteten i distriktets egna klassificering. Stor, typisk rieslingdoft med solmogen citrus, vita blommor och den där karaktäristiska dieseltonen som här är snyggt nyanserad mot den rika frukten. Torr men koncentrerat fruktig och smakrik med friska syror , bra fyllighet och en stram och påtaglig mineralitet med ett litet aptitretande bittert bett i den långa avslutningen.

Perfekt sommarvin till grillade fisken, skaldjuren, matiga salladen och stunder i kvällssolen.

När jag för dryga tre år sedan besökte Argentina och Chile så avslutades hela resan med ett besök hos för mig okända Maquis i Colchagua. Jag imponerades av deras viner och blev besviken över att ingen svensk importör uppmärksammat dem. Nu har Intermondi tagit hem hela deras sortiment för beställning och även lyckats få in den utmärkta 2015 Maquis Rosé av 100% malbec i Systembolagets tillfälliga sortiment. Köprekommendation för den som vill ha en rosé med vuxen smak. Rekommenderas till lättare rätter med med frisk syra, exempelvis fiskrätter med vitvinssås, fisksoppa eller en matig sallad med vinägrett.

Läckert blekrosa färg och en stor pepprigt, örtig doft av röda svala bär, lime, aromatisk citrus och salmiak.  Knappt medelfyllig och mycket frisk, smakrik, citrus, blodapelsin lime, röda friska bär, salmiak, mineralitet och en lång, mycket frisk och lite stram eftersmak med röda bär och citrus. Elegant, personlig i sydfransk stil och lååångt från hallongodis och saft.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ensam i London för en kväll hade jag beställt bord på Sushisamba högst upp i Heron Tower. Senast jag var i London var det omöjligt att få bord även med två veckors varsel.

Sushisamba är, som namnet inte så diskret antyder, en restaurang som kombinerar det japanska med det peruanska köket och med influenser från Brasilien. Det låter som en krystad skrivbordskonstruktion men är ett existerande crossover-kök. En stor japansk arbetskraftsinvandring till Peru i slutet på 1800-talet resulterade i ett japansk-peruanskt kök som går under namnet Nikkei.

De flesta recensioner på nätet nämner hissfärden till restaurangen. Det är inte konstigt då den 30 sekunder snabba färden upp går utanpå byggnaden i en glashytt och erbjuder en fantastisk upplevelse och utsikt (se nedan). Att man går igenom en säkerhetskontroll förstärker bara känslan av en flygtur. Väl uppe på den 39:e våningen kommer man till en spektakulär bar där gästerna kan titta ner (!) på The Gherkin. En trappa ner ligger restaurangen men man hänvisas först till en av barerna, en inne och en på uteterassen (som var stängd) med öppna eldar. Barerna är av typen ”beställ-en-old-fashion-och-dö-av-törst-och-frustration-medan-du-önskar-att-du-beställt-en-öl”. Barhantverk av den enerverande petimätriga typen med andra ord. När jag precis fått min beställning och skulle ut i den ljumma vårluften på altanen blev jag hämtad till mitt bord.

Restaurangen är stor och ljus med enorma glaspartier och inramad av en arkad av bambu. Som ensamätare är man van att bli placerad lite avigt men jag fick ett bord precis vid glasväggen med London rakt nedanför mina fötter. Med en sådan utsikt gör det inget att man äter utan sällskap.

Menyn kändes både främmande och förvirrande så jag bad min servitör att göra ett representativt urval. Dryckesmenyn var desto mer intressant att fördjupa sig i. Det fanns ett litet men intressant urval av viner men det är drinkarna och framförallt saken man fokuserar på. Att kunna välja blande ett storta antal sorter och beställa kvalitetssake på glas hör inte till vanligheterna. Bland annat fanns ett urval av opastöriserade sake, nama sake, och det gick ju inte att avstå.

Första rätten var ett litet grillspett (antichucho) med kolgrillad torsk med peruansk vit majs. Fisken var penslad med misomarinad vilket gav en sötaktig rik smak. Perfekt tillagad, flakig och saftig och med härligt söt och tuggig majs.

Därefter en stor skål med perfekt tempurafriterade och smakrika jätteräkor (jag är vanligtvis inte särskilt förtjust i dessa räkor) nedvända i en majonäs som kombinerade den feta, syrliga krämiga smaken med chilihetta. Den fräscha ärtsalladen kompletterade perfekt och ärtskotten var helt befriade från den där muggiga jordigheten de brukar vara behäftade med. Den svarta tryffeln som annonserades på menyn vet jag inte var de hade gömt.

Rätt nummer tre var sashimi på tuna belly (toro) med en lag av yuzusoja och wasabi, yuzukaviar och svart tryffel. Magisk tonfisk! Sönderfallande mör och fantastiskt smakintensiv. Tillbehören var helt överflödiga, speciellt den svarta tryffeln som varken gjorde till eller från. (Yuzu är en asiatisk citrusfrukt)

Restaurangens signaturrätt är ”samba rolls”, deras egen variant på california rolls. Som rätt fyra kom förstås variationen med namnet ”London Samba”. Färgglad presentation och lite kitchig. Tyvärr inte lika smakglad då det saknades kontraster och de små bitarna av fisk inte orkade leverera. Överarbetad rätt.

Vill man helt ruinera sig och belåna sitt hus kan man betälla in grillad kobebiff som huvudrätt. Jag nöjde mig med en nigiri med kobebiff. De svindyra tunna köttskivorna var varken särskilt möra eller smakrika och gjorde sig inte alls på riskudden. Men de var dyra. Nämnde jag att de var dyra?

Sammanfattning: Smakmässigt var leveransen ganska ojämn men intressant. Miljön imponerande (utsikten gjorde en hel del) men var lite kitschig och knappast konsekvent genomförd. I matsalen rullade en enerverande mullrande ljudmatta av sambarytmer över gästernas konversation. Servicen var korrekt, lågmäld och ganska opersonlig. Personalen var svårt övertalig, jag hade kontakt med åtminstone elva olika personer varav flertalets funktion var oklar.

För en ganska styv peng var det en kul upplevelse för en ensamätare på londonbesök men skulle nog vara roligare för barhäng och en bit mat med goda vänner.

Hissfärden ner var ganska häftig också.

Oj så långt mellan inläggen och recepten har verkligen varit sällsynta. Men nu blir det ändring!

När sommaren plötsligt kom som en prematur ejak…hm…explosion efter den kalla och blöta ”våren” så for sparrisarna i trädgården upp som bångstyriga puberte…ja låt oss säga att de dök upp snabbt. Hög tid att ta hand om primörerna. Det blev en ljuvligt försommargrön fiskrätt som var så god att, som en kollega brukade säga, det ”kn*llade i munnen”.

Ansa bort det allra träigaste på ett knippe grön sparris (om du inte får tag på färsk svensk så ta mycket hellre fryst än den influgna från Peru och andra fjärran platser). Skär av de späda knopparna och de mjällare delarna av stjälken och lägg åt sidan. Skär de övriga delarna av stjälkarna i små bitar. Lägg 300-400 g torskfilé (gärna torskrygg) i en vid panna och slå på 2 dl torrt vitt vin, 3 dl vatten och smula över en fiskbuljongtårning. Låt sjuda under lock tills fisken knappt är genomkokt. Ta upp fisken, lägg i en form och täck med folie. Koka ihop kokspadet tills det smakar distinkt salt. Lägg i sparrisknoppar och de späda stjälkarna , koka i några minuter och ta sedan upp dem med en hålslev. Släng nu i den övriga sparrisen och koka tills mjuka. Häll i 2 dl frysta gröna ärtor och koka ytterligare ett par minuter. Mixa slätt tillsammans med 2 dl créme fraîche och värm snabbt upp igen. Smaka av med några stänk tabasco (eller annan chilisås), svartpeppar och salt. Slå såsen över fisken, dekorera med sparrisknopparna. Servera med smörigt luftigt potatismos eller med nypotatis.