”Vad skulle vi göra utan Usaima?” brukar vi säga här hemma. I över ett år har hon jobbat i Blå Huset. Allt gör hon. Städar, bakar, packar paket, står i kassan, skyltar upp, organiserar och framförallt håller hon ordning på undertecknad och Kära Hustrun. Dessutom har hon humor. En riktig pärla!

Flera gånger har hon tagit med mat och bjudit på. Enkla små syriska rätter. Fräscha och rena i smaken och ofta med en dos citron. En särskild rätt har fastnat. Det var en kycklingrätt med potatis. Väldigt enkel och god. Väldigt butlersk. Calle skulle säkert uppskattat den och lagt den till sina recept. Jag bad att Usaima skulle visa hur man lagade rätten. Först idag blev det av. Hon gav mig den korta inköpslistan som jag tittade misstänksamt på. ”Resten har du hemma”. Handfast visade hon den enkla tillagningen. Doften i köket var underbar. Vad heter rätten frågade jag. ”Pata ma djaj plfrn”. Vad betyder det? ”Potatis med kyckling i ugn”.

Dela en hel kyckling i stora bitar. Lägg den i en stor gryta. Slå på kokande vatten så att det precis täcker. Släng i tio stycken kardemummakapslar, en kanelstång och två stycken limu omani. Inget salt. Jag frågade.  Koka upp och låt sjuda med locket på glänt i en halvtimme. Under tiden skivar du potatis i tjocka skivor och täcker botten på en ugnsfast form. Skär en gul lök, en till två tomater och en paprika likaledes grovt och lägg ovanpå potatisen. Smula över en hönsbuljongtärning, dra rejäla tag med svartpepparkvarnen och strö över lite sichuanpeppar. Salta. Ta upp kycklingen och lägg ovanpå grönsakerna. Salta. Häll över kokspadet (gott att koka ris eller pasta i säger Usaima) så att det knappt täcker potatisen. Skjuts in i ugnen på 250° i 30 minuter. Klart.

Jag har alltid sagt att italienarna inte kan göra rosé. Det är förstås en grov generalisering, men den ligger inte långt från sanningen. På senare år har dock en uppryckning gjorts och framförallt i Bardolino händer det spännande grejer.

Med det sagt måste jag säga att 2015 Fontanafredda Langhe Rosato är ett attans läckert vin. För en spottstyver får du ett knastertorrt, friskt och rödbärssprittande rosé med mineralitet, citruszest och någon nyans av seriositet. Utan att rodna (?) trippar vinet obekymrat omkring i gränslandet mellan mingelrosé och anständigt matvin. Skulle utan problem klara mig med detta som sommarens enda rosé. Nämnde jag att jag älskar den klassiska etiketten?

Blev för ett tag sedan inbjuden till Stockholm att prova den nya vinserien Crudo. Eftersom jag bor nästgårds med Nordic Sea Winery i Simrishamn där vinerna tappas så verkade det vara en onödig resa. Idag hade jag lite tid över och slank in på vineriets showroom och restaurang och provade av två av dem.

Serien Crudo, som även innefattar en prosecco, är viner i enkel budgetstil från Italien utan anspråk på komplexitet eller djup. Viner till vardagsbruk, större fester eller till sommarens snabbt ihopslängda middagar med rökt fisk, nypotatis, kallskuret och matiga sallader.

2015 Crudo Cataratto Zibibbio är ett blekvitt vin i tydligt aromatisk stil (zibibbio är det lokala sicilianska namnet för muscat) med fräsch doft av lime, citrus, fläder, gröna äpplen och en släng av vita blommor. Smaken är ren, frisk och knappt torr (väger in på 15g socker per liter!) med kryddighet, citrus och liten aptitretande skalbitterhet. Något tvärt och tunnt avslut. Enkelt och charmigt. Hade dock hellre valt Vida Organica som går i samma stil, är helt torr och faktiskt billigare. Crudo kan dock stoltsera med en snyggare etikett.

Definitivt roligare blir det med 2015 Crudo Rosato Negroamaro! Snyggt blekrosa färg och en doft som även den är lite nedtonad men avslöjar röda äpplen, hallon, lakrits och någon kryddighet. Desto mer ”knuff” är det i smaken. Torr, mycket frisk och smakrik där röda bär som hallon samsas med lakrits, svarta vinbär, hallon och tydlig kryddighet. Bra längd med viss kraft. Riktigt trevligt vin som lätt klarar av massor med smaker på tallriken. Till skillnad från det vita som finns i samtliga butiker så måste rosén beställas.

Fyndade kantareller på min loppisrunda i lördags. Jodå. Man kan hitta ätliga saker på loppis. De fick göra sällskap med en påse gnocchi jag köpte på Lidl. Du gör förstås din egen gnocchi, men är man bekväm som jag så är Lidls variant riktig vardagslyx. Fin, fluffig konsistens med tuggighet och en smak som jag hittar någonstans mellan pitepalt och småländska kroppkakor.

Låt en halv finhackad lök mjukna i stekpannan i massor av smör och 1,5 tsk rosmarin. Släng ner 5 dl kantareller som du rivit till lagom stora bitar. Fräs till de tappat vätska och börjar ta lite färg. Slå på 0,5 dl apelsinjuice (har du en apelsin så river du ner lite av skalet också)  från enoch 2 dl vispgrädde. Låt puttra tills grädden tjockar  till sig. Dra rejäla tag med svartpepparkvarnen, riv ner parmesanost, smaka av med salt och pytsa i mer grädde om det behövs.

Koka upp rejält med vatten och snåla inte med saltet. I med gnocchin. Efter ett par minuter flyter de små godingarna upp till ytan och då är det klart. Häll av vattnet men spara litet av det stärkelserika och salta kokvattnet (ställ alltid en kopp i durkslaget så glömmer du inte). Vänd ner gnocchin i såsen, späd eventuellt med lite av vattnet och rör ned lite persilja för ögonlyst.

Efter mitt senast inlägg fick jag massor av glada tillrop och uppmuntran i kommentarer, mejl, IRL och på Facebook, Twitter och Instagram. Jag kan lugna de som varit oroliga att bloggandet ska upphöra med att jag kommer att fortsätta tills vidare i mitt sporadiska postande.

Men nu är det sommar och det som gäller är arbete i kaféet i Blå Huset. Kanske ses vi där?

Tackar för all uppmuntran och önskar alla en härlig sommar med den sommarkrans av små sandwichar som jag knåpade ihop i morse till våra kafégäster.

SONY DSC

Det är midsommardag och Facebook påminner som vanligt om vad som hände denna dag flera år tillbaka. Idag är det tydligen sju år sedan jag postade mitt första inlägg (datumet stämmer inte då det ursprungligen postades på en annan bloggportal) och jordgubbsreceptet är fortfarande en favorit.

Livet har på olika sätt och vis kommit i vägen och uppdateringarna blivit färre och färre. Matlagningen går på rutin med gamla favoriter och som konsekvens lyser recepten med sin frånvaro och det har mest blivit lite inlägg om vin. Jag har ständigt ett par bloggposter i pipeline men hinner liksom aldrig få ur mig dem innan de hunnit bli inaktuella.

Jag vet att det jag skriver fortfarande läses av många (de 7000 flaskorna av vinet jag tipsade om i senaste bloggposten såldes slut på en vecka till exempel) och det är jätteroligt. Ska försöka skriva en gång i veckan under sommaren och på tur står en text om robust finosherry, tips om sake, ytterligare ett fyndvin och kanske japansk mat på Österlen.

Lyckas jag inte med den frekvensen är risken stor att det inte blir ett åttonde ljus i tårtan.

Vinfynden duggar tätt när man vet var man ska leta. Förutom för  2011 Tegernseerhof Loibenberg Riesling Smaragd så sänktes priset på ytterligare ett vin på idag. 2013 Tony Mangan Shiraz slumpas ut för 59 kronor mot tidigare 99. Man måste beställa ett kolli om sex flaskor och det finns många flaskor i lager.

Typiskt australiensisk är denna shiraz med mogen, mörk frukt, kryddighet, sötlakrits, mjuka tanniner och tydlig pepprighet. Till skillnad från många andra röda viner under 100-lapppen är denna helt torr med under 3 gram socker per liter. En matorienterad aussie shiraz vars fruktighet gör vinet passande till grillat, heta och lite söta bbq-såser och smakrika tillbehör. Har själv inte testat men stilen sägs passa till indisk mat. Servera gärna lätt kylt. Detta är sommarens okomplicerade grillvin i budgetklassen utan tvekan! Den stora frågan är ”hur många lådor”.

Vinet är framtaget av Skepparps Vingård tillsammans med Tony Mangan för att komplettera gårdens vita viner. Tyvärr omkom Tony i en tragisk flygolycka i höstas och projektet får därför ingen fortsättning och kvarvarande viner säljs ut.

På onsdag den 1/6 släpps 2011 Tegernseerhof Loibenberg Riesling Smaragd  på Systembolaget till ett ordentligt sänkt pris: 99 kronor mot tidigare 149. Man måste beställa ett kolli om sex flaskor och det finns drygt 1000 flaskor i lager. Det gäller att knappa in sin order direkt klockan 10 då buteljerna kan försvinna snabbt.

2011 Tegernseerhof Loibenberg Riesling Smaragd kommer från Wachau i Österrike och är klassad som ”smaragd”, den högsta kvaliteten i distriktets egna klassificering. Stor, typisk rieslingdoft med solmogen citrus, vita blommor och den där karaktäristiska dieseltonen som här är snyggt nyanserad mot den rika frukten. Torr men koncentrerat fruktig och smakrik med friska syror , bra fyllighet och en stram och påtaglig mineralitet med ett litet aptitretande bittert bett i den långa avslutningen.

Perfekt sommarvin till grillade fisken, skaldjuren, matiga salladen och stunder i kvällssolen.

När jag för dryga tre år sedan besökte Argentina och Chile så avslutades hela resan med ett besök hos för mig okända Maquis i Colchagua. Jag imponerades av deras viner och blev besviken över att ingen svensk importör uppmärksammat dem. Nu har Intermondi tagit hem hela deras sortiment för beställning och även lyckats få in den utmärkta 2015 Maquis Rosé av 100% malbec i Systembolagets tillfälliga sortiment. Köprekommendation för den som vill ha en rosé med vuxen smak. Rekommenderas till lättare rätter med med frisk syra, exempelvis fiskrätter med vitvinssås, fisksoppa eller en matig sallad med vinägrett.

Läckert blekrosa färg och en stor pepprigt, örtig doft av röda svala bär, lime, aromatisk citrus och salmiak.  Knappt medelfyllig och mycket frisk, smakrik, citrus, blodapelsin lime, röda friska bär, salmiak, mineralitet och en lång, mycket frisk och lite stram eftersmak med röda bär och citrus. Elegant, personlig i sydfransk stil och lååångt från hallongodis och saft.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ensam i London för en kväll hade jag beställt bord på Sushisamba högst upp i Heron Tower. Senast jag var i London var det omöjligt att få bord även med två veckors varsel.

Sushisamba är, som namnet inte så diskret antyder, en restaurang som kombinerar det japanska med det peruanska köket och med influenser från Brasilien. Det låter som en krystad skrivbordskonstruktion men är ett existerande crossover-kök. En stor japansk arbetskraftsinvandring till Peru i slutet på 1800-talet resulterade i ett japansk-peruanskt kök som går under namnet Nikkei.

De flesta recensioner på nätet nämner hissfärden till restaurangen. Det är inte konstigt då den 30 sekunder snabba färden upp går utanpå byggnaden i en glashytt och erbjuder en fantastisk upplevelse och utsikt (se nedan). Att man går igenom en säkerhetskontroll förstärker bara känslan av en flygtur. Väl uppe på den 39:e våningen kommer man till en spektakulär bar där gästerna kan titta ner (!) på The Gherkin. En trappa ner ligger restaurangen men man hänvisas först till en av barerna, en inne och en på uteterassen (som var stängd) med öppna eldar. Barerna är av typen ”beställ-en-old-fashion-och-dö-av-törst-och-frustration-medan-du-önskar-att-du-beställt-en-öl”. Barhantverk av den enerverande petimätriga typen med andra ord. När jag precis fått min beställning och skulle ut i den ljumma vårluften på altanen blev jag hämtad till mitt bord.

Restaurangen är stor och ljus med enorma glaspartier och inramad av en arkad av bambu. Som ensamätare är man van att bli placerad lite avigt men jag fick ett bord precis vid glasväggen med London rakt nedanför mina fötter. Med en sådan utsikt gör det inget att man äter utan sällskap.

Menyn kändes både främmande och förvirrande så jag bad min servitör att göra ett representativt urval. Dryckesmenyn var desto mer intressant att fördjupa sig i. Det fanns ett litet men intressant urval av viner men det är drinkarna och framförallt saken man fokuserar på. Att kunna välja blande ett storta antal sorter och beställa kvalitetssake på glas hör inte till vanligheterna. Bland annat fanns ett urval av opastöriserade sake, nama sake, och det gick ju inte att avstå.

Första rätten var ett litet grillspett (antichucho) med kolgrillad torsk med peruansk vit majs. Fisken var penslad med misomarinad vilket gav en sötaktig rik smak. Perfekt tillagad, flakig och saftig och med härligt söt och tuggig majs.

Därefter en stor skål med perfekt tempurafriterade och smakrika jätteräkor (jag är vanligtvis inte särskilt förtjust i dessa räkor) nedvända i en majonäs som kombinerade den feta, syrliga krämiga smaken med chilihetta. Den fräscha ärtsalladen kompletterade perfekt och ärtskotten var helt befriade från den där muggiga jordigheten de brukar vara behäftade med. Den svarta tryffeln som annonserades på menyn vet jag inte var de hade gömt.

Rätt nummer tre var sashimi på tuna belly (toro) med en lag av yuzusoja och wasabi, yuzukaviar och svart tryffel. Magisk tonfisk! Sönderfallande mör och fantastiskt smakintensiv. Tillbehören var helt överflödiga, speciellt den svarta tryffeln som varken gjorde till eller från. (Yuzu är en asiatisk citrusfrukt)

Restaurangens signaturrätt är ”samba rolls”, deras egen variant på california rolls. Som rätt fyra kom förstås variationen med namnet ”London Samba”. Färgglad presentation och lite kitchig. Tyvärr inte lika smakglad då det saknades kontraster och de små bitarna av fisk inte orkade leverera. Överarbetad rätt.

Vill man helt ruinera sig och belåna sitt hus kan man betälla in grillad kobebiff som huvudrätt. Jag nöjde mig med en nigiri med kobebiff. De svindyra tunna köttskivorna var varken särskilt möra eller smakrika och gjorde sig inte alls på riskudden. Men de var dyra. Nämnde jag att de var dyra?

Sammanfattning: Smakmässigt var leveransen ganska ojämn men intressant. Miljön imponerande (utsikten gjorde en hel del) men var lite kitschig och knappast konsekvent genomförd. I matsalen rullade en enerverande mullrande ljudmatta av sambarytmer över gästernas konversation. Servicen var korrekt, lågmäld och ganska opersonlig. Personalen var svårt övertalig, jag hade kontakt med åtminstone elva olika personer varav flertalets funktion var oklar.

För en ganska styv peng var det en kul upplevelse för en ensamätare på londonbesök men skulle nog vara roligare för barhäng och en bit mat med goda vänner.

Hissfärden ner var ganska häftig också.