Detta bildspel kräver JavaScript.

Om du inte känner till Ästad Vingård så är du inte ensam. Denna pärla ligger gömd inne i de djupa halländska skogarna. Om du tänker dig en punkt vid kusten precis mellan Varberg och Falkenberg och en linje rakt in i landet till Ullared så ligger Ästad precis halvvägs. Du kommer att tro att kört fel på de små vägarna men när du till slut kommer fram så är det som en liten by som består av massor av små stugor med mossbeväxta tak, en stor gård med lador, ett hypermodernt vineri inrymt i en kulle/fästning, ett toppmodernt hotell och ett utomhus-spa som ser ut som hobbitbyn. I bakgrunden ser man den stora vingården på en kulle. Ästad är en familjeägd gård som har växt organiskt utifrån att det var en av Sveriges första ekologiska lantbruk med många studiebesök till att nu vara ett fullfjädrat konferens- och upplvelsecenter med vinproduktion.

Själv har jag besökt Ästad många gånger eftersom jag utbildat personalen i vinkunskap i omgångar. För varje besök har det funnits något nytt och jag slutar aldrig att häpna över energin och visionerna hos familjen. Det senaste är det nya hotellet och restaurangen Äng som jag och kära hustrun blev inbjudna för att testa. Sådant tackar man inte nej till.

Det nya hotellet präglas av den mycket personliga stil som genomsyrar hela Ästad och som de själva kallar ”lantligt elegans”, fast här har det tagits till en helt ny nivå. Allt i rummen styrs med interaktiva tablets och varje rum har egen bastu, vår svit hade dessutom ett badkar utkarvat ur ett stenblock. Till vintern kommer det i hotellet också att finnas yterligare ett spa med vintema.

Men det var framför allt för restaurangen Äng (när ska den här trenden med enstaviga krognamn – Sav, Hav, Sot, Dill etc – ta slut?) som vi var på besök. Den är tillfälligt inrymd i den stora vinbaren och loungen vägg i vägg med vineriet i väntan på nybygge och smögs igång sent i höstas. Man har inte velat slå på stora trumman innan man är säker på att allt sitter. Konceptet är välbekant; säsongsbaserad meny på lokala råvaror. Här är det lokala begränsat till Halland och samtliga råvaror kommer från landskapet. Ganska imponerande av kökschefen Filip Gemzell att sätta samman en 11-rättersmeny så här i början på mars med den begränsningen. Men så har han några års vana från Svalbard där han inte hade mycket mer att tillgå än säl och permafrost.

Väl i restaurangen sitter man vid stora perspektivfönster och ser ut över äng (!), skog och den lilla sjön. Vi blev väl omhändertagna av den väldigt lyhörda och omtänksamma servitrisen. Vi valde dryckespaketet och ett riktigt bra engelskt bubbel att starta med. Genomgående var kombinationerna med vinerna mycket lyckade, om än något trygga. Undantaget till det invanda var kvass, mer intressant än bra, samt en riktigt välgjord barley wine från ett samarbete mellan Ästads vinmakare och ett lokalt bryggeri.

De tre timmarna som måltiden tog var en ren njutning, riktigt roliga och överraskande. De små rätterna presenterades på mossa, sten, glödande granris, blåstång, i små kåsor och så vidare. Det var väl bara den första serveringen med en liten klutt tartar av lamm som serverades på ett horn från ett gutefår och halm som kantrade över i onödigt effektsökeri. Den lilla svampsoppan och havskräftan med karamelliserad grädde var sensationellt bra och märgbenet med picklade solarisdruvor och gransorbet var rent av genialisk. Av de elva rätterna (tolv om man räknar ostvagnen) var det bara två som inte höll vägen ut. Sammantagetn helgjuten upplevelse som flera gånger fick mig att tänka på upplevelsen jag hade hos Daniel Berlin för ett år sedan. Äng är ytterligare en anledning att ta sig till Ästad.

Om någon undrar varför det inte serverades några av gårdens egna viner till maten så har det en enkel förklaring. Man har helt enkelt inte tillräckligt mycket att tillgå. Gården fokuserar på mousserande viner gjorda av druvan solaris och tillverkade på den traditionella metoden med lång tid på jästfällningen. Förutom lång produktionstid så har man först de senaste åren fått några större skördar. De viner som är klara presenterar man endast vid provningar på gården. Jag provade dock igenom vinerna, både mousserande och stilla, och kvaliteten är riktigt bra. Årgång 2018 lovar mycket gott och där har man riktigt stor volym också.

Disclaimer: Vi var som sagt bjudna på på både övernattning och middag och betalade därmed ingenting för upplevelsen.

Det är lika roligt varje gång man kan rekommendera en pinot noir som levererar omedelbar njutning men som inte kräver att man gör en inteckning på huset.

Nyhet i Systembolagets sortiment är 2017 Punt Road Pinot Noir från Yarra Valley. Tydligen träffade jag vinmakaren Tim Shand vid en lätt kaotisk sammankomst i Yarra för lite drygt ett år sedan. Jag ska inte låtsas som jag kommer ihåg mötet – för mycket vin, människor och intryck. Desto roligare då att ett av hans viner nu dyker upp på hemmaplan.

2017 Punt Road Pinot Noir är en synnerligen läcker och lättälskad pinot noir. Det innebär inte att den är utan personlighet. Tvärtom. Doften bjuder generöst på röda bär, örter och kryddighet och en liten ”funky” ton som påminner om sot eller rök. Smaken är härligt sval, luftig och frisk men rik på jordgubbar, smultron, hallon och en liten diskret fatkrydda. Lång och läskande eftersmak. Vinets hela uppenbarelse skvallrar om svalt klimat och ett mycket lätt handlag vid vinmakningen. Ett veritabelt fynd för 149 kr (kostar 50 kronor mer på plats i Yarra Valley) och vinet hade inte skämts för sig med prislapp på det dubbla.

Det är fantastiskt att det börjar dyka upp australiensiska viner i den nya svala stilen. Har tidigare tipsat om chardonnayer från Tasmanien och Frankland River i Western Australia. Missa inte dem!

Här finns en riktitigt bra vinkarta över Australien. Både Punt Road och de båda vita vinerna smakar fantastiskt i mitt nya favoritglas.

Suget efter ramen blev för stort. Var helt enkelt tvungen att försöka göra en anständig ersättning för den fantastiska frukostramen jag åt under järnvägsstationen i Tokyo. Där är ramen en stor konst. Min variant är ingen konst alls och mättar 4-5 personer.

Lägg ner 4-5 ägg i kokande vatten och koka 8 minuter. Koka 5 portioner ramen/äggnudlar enligt instruktioner på paketet, skölj i kallt vatten och ställ åt sidan. Klyfta 250 g champinjoner (eller 50/50 champinjoner och shiitake som jag gjorde) och fräs i olja i en stor gryta tills de börjar få lite färg. Riv/pressa över 2 vitlöksklyftor och låt fräsa i några sekunder. Lägg svampen åt sidan. I samma gryta fräser du sedan 500 g skivat stekfläsk (ej rimmat) som du skurit i mindre bitar. När det fått lite färg strör du över 1 msk szechuanpeppar (kan uteslutas) och låter fräsa någon minut. Slå på 1,5 liter vatten, 3 hönsbuljongtärningar, 5 dl frysta edamamebönor och 4 msk japansk soya. Låt koka några minuter.  Riv en stor bit ingefära och pressa ner saften i buljongen. Lägg nudlarna i botten på stora portionsskålar. Med hålslev fördelar du fläsk, bönor och svamp ovanpå nudlarna samt en näve böngroddar, två ägghalvor och ett blad nori/sjögräs. Häll över den heta buljongen och strössla över rostade sesamfrön och strimlad vårlök.

Ät med pinnar, sörpla och njut!

När jag i lördags landade efter tio dagar i Tokyo så hade jag ett drygt dygn på mig att hämta andan. Därefter var det dags för ett 3-dagars internat på Kronovalls Slott och föreläsningar för mina sommelierstudenter. Det var bara att mota undan jetlaggen och bita ihop.

Under internatet som är en inledande del av Gustibus sommelierutbildning så ingår också middagar med olika utvalda drycker som en del av kursen. Det är ett rent nöje att välja dryckerna till den fantastiska maten som serveras på slottet. En stående dryck de senaste åren har varit umeshu – en typ av japansk likör på macererade gröna plommon (ume) som egentligen är aprikoser. Fantastiskt fruktig och halvsöt till söt med en intensiv syra och toner av bittermandel passar den till förvånansvärt  många desserter. Denna gång serverades den till en ljummen mandelkaka med gräddfilsglass, havtorn och rostad vit choklad. Det var en sån där kombination som fick änglarna att sjunga.

Under internatet görs också studiebesök, bland annat hos goda vännerna på Skepparps Vingård. Som av en händelse bjöds vi där på en drink bestående av umeshu och deras fantastiska flaskjästa cider (skrivit om den förut – ni måste prova). En riktigt läcker och frisk drink där den tydliga äppelkaraktären gifte sig med mandeltonen. En variant på Kir Royale där man bottnar glaset med 4 centiliter umeshu och toppar upp med riktig cider. Umeshun som användes var en riktigt bra variant, Hakatsuru Umeshu Genshu, där plommonen/aprikoserna macererat i 10 månader i genshu (outspädd sake) och sedan sötats upp. Alkoholhalten är 19% och förutom till drinkar och desserter försvinnande god on the rocks. Jag har aldrig mött någon med puls som inte älskat umeshu.