Plötsligt är han tillbaka efter nästan ett halvår! Comeback med en alkoholfri dryck?

Av anledningar har jag för tillfället en vit period. Saknaden efter något med vuxen smak att smutta på gör sig påmind och efter ett tag vill man kanske ha något annat än indian tonic.

Lazy Estate Sparkling Tea Lemongrass & Mint från Spendrups verkade spännande när jag botaniserade på Systembolaget. Detta är ingen dealkoholiserad dryck utan baserad på vatten, citron- och vindruvsjuice koncentrat av te och äppple, naturliga aromer samt socker förstås.

Detta var riktigt bra! Fin fruktig, frisk och lite blommig – snudd på lätt parfymerad – doft. Frisk smak med lätt ciderkaraktär men med en bra struktur med lite strävhet och någon bitterhet som balanserar fruktigheten och den knappt märkbara sötman (trots 40 g/l). Friska citrustoner, en hint av rosor och en fräsch touch av mynta. Detta är en dryck som inte försöker vara något annat men samtidigt känns det som ett fullgott alkoholfritt alternativ till exempelvis en cava. Perfekt att smutta på men funkar säkert med många olika maträtter. Kan tänka mig att prova till sushi eller sommarsallader exempelvis.

Det här kommer jag köpa hem mer av!

Alkoholfria drycker är inte så frekvent förekommande här på bloggen. Ibland dyker de upp och jag är särskilt svag för alkoholfri öl. Öl brukar klara avsaknaden av alkohol bättre än vin. Förmodligen för att vin allmänhet har en högre alkoholhalt utgör vinets kropp och smakbärare saknas. På samma sätt klarar smakrika öl processen bättre då alkoholen i dessa utgör en mindre andel av karaktären än i exempelvis en ljus lager.

Danska Mikkeller är inte bara duktiga på udda och annorlunda öl i många stilar, de är också ena rackare på alkoholfri öl. På mitt lokala Systembolag hade de inte mindre än tre olika sorter som pockade på att bli provade.

Hallo Ich Bin Berliner Weisse är en veteöl med fin, tät skumkrona och mycket ljust gul färg och inte helt klar. Doften är stor med massor av citronzest, aprikos, en frisk ton av äppelcidervinäger och en diskret humlekrydda. Smaken är fantastiskt uppfriskande syrlig och lätt. Som en fusion mellan lemonad och veteöl. Lite tunn och kort smak men med en aptitretande beska som kommer smygande efter en liten stund. Mycket bra! Perfekt sommaröl eller till skaldjur. Kära Hustrun beordrade genast inköp av ett gäng flaskor att ha på lut i kylen.

Drink’in The Sun är också en veteöl men i amerikansk stil. Fin ljus och tät skumkrona och ljust bärnstensfärgad med lätt dimmig fällning. Doften är fruktig med inslag av tropisk frukt som dock övermannas av en alltför generös tilldelning av diverse humlesorter. Medelfyllig, fruktig smak med viss friskhet men en humlebeska som får det hela lite ur balans. Inte alls tokig dock. Namnet föreslår att ölen ska njutas i värme och solsken men jag skulle nog sätta mig i skuggan och njuta den till en fish’n chips.

Sist ut Mikkeller Ambler Red Ale med lite havremalt som är en nyhet i sortimentet. Fint och stadigt ljustbeige skum. Utseendet på ölen är dock långt från aptitlig. Liknar diskvattnet när man sköljt ur kaffekannan – smutsbrunt. Doften känns också oren och jordig och diskvattnet med kaffesump kommer tillbaka i bakgrunden. Lite torkad frukt och mörkt bröd går att förnimma. Trist, platt och oren smak med obalanserad beska. Rakt ned i diket.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mycket fester inför jul och nyår är snart här. Viktigt att ha bra alkoholfria alternativ till gäster som inte kan eller vill dricka alkohol. Det finns ett stort utbud idag men frågan är om något är bra.

Jag valde ut tre olika sorters mousserande baserade på vin men med som högst 0,5% alkohol.

Först ut är ekologiska God Dryck No 1 som produceras av stiftelsen Good Cause Ideas och där överskott går till välgörenhet. Miljövänligt, för en god sak, framställt av ”druvor från Frankrike” och endast 0,2% alkohol. Låter fint. Förpackningen lämnar en del övrigt att önska. Det miljövänliga tänket får sig en törn av den kraftiga papperspåsen flaskan är invirad i och som lätt motsvara tio normala etiketter. Inte särskilt festligt heller med en flaska i påse. När man plockar upp flaskan är den helt utan etikett och ser trist och billig ut i den ofärgade flaskan. Den rödvita plastproppen gör inte saken bättre. I glaset är det en liten doft av gula äpplen, liten blommighet och billig cider. Moussen är låg med vassa, glesa bubblor, smaken är kort, halvtorr (30 g socker/l) med en illa balanserad vass syra och karaktär av blek, vattnig snabbköpscider. Smaken är förlösande kort.

Nummer två på banan är australiensiska Rawson’s Retreat Sparkling med 0,5% alkohol. Här har man de för mousserande viner klassiska druvorna chardonnay och pinot noir som fått sällskap av muscat, den sistnämnda förmodligen för att tillföra lite välbehövlig druvighet. Flaskan skiljer sig inte i designen från det övriga sortimentet av viner med alkohol från Rawson’s Retreat, vilket kan vara ett plus om man inte vill skilja sig från mängden på festen. Flaskan är dessutom försluten med en riktig kork så man slipper den där pommac-på-magnumbutelj-känslan. Doften är medelstor och doftar vin med inslag av gula äpplen, honungsmelon, citrus och en liten parfymerad ton. Smaken är helt torr (endast 8 g socker/l) med frisk syra, ganska tät fin mousse, mycket citrus , lime och gröna äpplen. Fyller upp bra i munnen, har bra längd men känns lite tunn i mitten. Vinöst, fräscht och trevligt.

Sist ut det kanske mest lovande och dyraste av vinerna – Richard Juhlin Blanc de Blanc! Här har vi den internationellt erkände champagneexperten Richard Juhlin som satt sitt namn på ett alkoholfritt mousserande. Det är framställ av 100% chardonnay och är helt utan alkohol. Richard har uttryckt sig så här om produkten:

”Vi har med en unik teknik och med fokus på aromer och smaker lyckats producera en Blanc de Blancs där vi bevarar all kvalitet och all karaktär som vinet hade innan vi tog bort alkoholen. Jag anser att det här är det första alkoholfria mousserande alternativet utan kompromisser.”

”Champagne-Richards” namn på flaska och ”utan kompromisser. Det förpliktigar. Jag vet inte om det är en kompromiss men druvorna kommer från södra Frankrike och inte från Champagne. Sedan är förpackningen riktigt trist. Påminner om de där mousserande alkoholfria alternativen man hittade på ICA förr, lite Pomotess-varning. Jag vet inte om världen drabbats av naturkorksbrist men en plastpropp (låt vara guldfärgad) känns inte kompromisslöst för mig.

Det viktigaste är ju smaken och där skulle ”all kvalitet och all karaktär som vinet hade innan” alkoholen togs bort vara kvar. Doften är liten med inslag av citrus, gula frukter och lite mimosa. Moussen är liten, spretig och kort, smaken är ganska söt (53 g socker!) och kämpar mot ganska spretiga, vassa syror. Blek, gul fruktighet, tunn cideraktig karaktär, kort smak men med samarinlika syror som hänger kvar.

Säljer man med namnet ”Richard Juhlin” och ”blanc de blanc” så finns det vissa förväntningar. Ett så pass sött och karaktärslöst vin är inte en av dem. Det här är lite som om Zlatan skulle börja marknadsföra en ny typ av fotboll men utan spänning och mål. Gult Kort!

Idag är det första december. Julkalendern startar. Det första ljuset tändes redan i söndags. Julfesterna nalkas och snart är det jul på riktigt. Traditionerna , nya som gamla, hänger som midvintermörkret över oss.

Bland det allra svenskaste kring julen kan man nog räkna julmusten. I omkring ett sekel har denna alkoholfria dryck varit en viktig del av julfirandet. Trots massor av olika märken och fabrikat så är smaksättningen alltid densamma då det extraktet med det hemliga receptet leveras till alla tillverkare från AB Roberts. Sötma, smakrikedom och lagring kan variera men grunden är densamma. Det smakar jul!

Nu när intresset för ekologiska produkter ökar så har det saknats ett miljövänligt mustalternativ. Tills nu. Trodde jag.

Danska Naturfrisk som är specialiserade på ekologisk juice och läsk har lanserat en julmust. Små trevliga glasflaskor med nostalgidoftande etiketter. Där slutar också det roliga.

Eftersom AB Roberts inte har ett ekologiskt smakextrakt så har Naturfrisk fått hitta på en egen kryddblandning. Dessutom har man baserat ”musten” på bärjuicer. Resultatet är minst sagt en dikeskörning. Redan färgen är fel – ljus och brunröd. Doften är snudd på frånstötande med karaktär av diskmedel och surt vin och avslagen öl. Smaken var…hur ska jag uttrycka mig diplomatiskt…fullständigt vidrig! Sällan har en dödskallevarning varit mer påkallad än här.

Att kalla detta för julmust är inget annat än bedrägeri. När ska EU göra någon verklig nytta och reglera vad som få kallas julmust?

Systembolaget har satsat ganska mycket på alkoholfria alternativ de senaste åren* och tydligen har efterfrågan och försäljningen ökat, särskilt denna sommar. Jag vet inte om det beror på att fler än jag får på antibiotika eller om det är en trend som är här för att stanna. Valde ut några drycker som inte är de-alkoholiserade viner. Tips på alkoholfri öl får du här.

P.Lex Pure är den alkoholfria varianten av artisten Petters Prosecco. Framställd av must från druvan glera ligger den smakmässigt närmare en moscato d’asti med sin söta, aromatiska stil. Nästan vattenklar, bra mousse, sött men ändå fräscht frisk och druvig är den riktigt ren, snygg och trevlig i sin okomplicerade framtoning. Plus också för en riktif ”champagnekork” istället för de trista plastproppar som alkoholfritt bubbel brukar missprydas med. Funkar bra som pratbubbel och till frukt- och bärdesserter.

Ett av de vanligare alkoholfria alternativen på både krogar och i butiker är Amé. Dessa består av bland annat av druv- och bärjuicer som aromatiserats med örter och blommor. Den rosévariant av Amé som nu finns på Systembolaget smakar hallonsoda rakt upp och ner fast med en lite blommig parfymerad ton i bakgrunden. Smaken är halvtorr med ganska frisk bärig smak av hallon. Lätt sprits och lite vattnig munkänsla. Ganska fräsch men liknelsen med hallonsoda nedvattnad av smältande is är inte långt borta. Den här gör du själv med hemkokt saft och mineralvatten. Onödig.

Rabarber borde vara intressant att få fram en bra alkoholfri dryck av. Massor med syror att jobba med och den där lite kärva karaktären som skulle kunna ge ryggrad åt en måltidsdryck. Men Alkoholfri Rabarbernektar  doftar nästan ingenting, möjligtvis lite fruktschampoo och hårbotten (!) och smakar halvsöt, ointressant rabarbersaft. Punkt. Dyrast av alla dryckerna med ett pris motsvarande över 80 kronor för en helbutelj gör att man minst sagt känner sig lurad.

I mitten av 90-talet fanns ett vin av svarta vinbär från Överkalix som hette Svartvin. Fantastiskt smakrikt, bra och intressant. Tyvärr gick projektet i stöpet, men kanske kommer producenten bakom Nigrum att göra även en jäst produkt som tar tillvara potentialen i dessa fantastiska bär. Snygg, djup färg som ser ut som ett mörkt rött vin med mognad. Mycket stor uttalad doft av svarta vinbär (surprise!), svamp, höstlöv. Tänkte instinktivt på mina första möten med Torres spanska viner av cabernet sauvignon. Medelfylligt, mycket friskt, bärigt och med en trevlig liten strävhet och viss längd. Sötman (40 g socker/l) är väl dold. Den här kan jag tänka mig att köpa bara för att den är så himla god och läskande. Nyttighetsfaktorn bör vara god då c-vitamin- och antioxidanthalten måste vara tokhög.

*Varken i Statens avtal med Systembolaget eller i ägardirektiven nämns något om försäljning utöver öl, vin och sprit. Det är därför ingen rättvis konkurrenssituation att monpolet utnyttjar sin ställning gentemot andra aktörer på marknaden. De lägger ju ansenliga summor i marknadsföring på något som de egentligen inte ska sälja.

Jag passar på att prova lite alkoholfritt under min påtvingade vita period. Först ut ett gäng ölklassiker berövade sin själ.

Till skillnad från vin brukar öl klara de-alkoholiseringsprocessen bättre än vin. Förmodligen för att vinet har en högre alkoholhalt och mer av vinets kropp och smakbärare avlägsnas. På samma sätt klarar smakrika öl processen bättre då alkoholen i dessa utgör en mindre andel av karaktären än i exempelvis en ljus lager.

Detta faktum märks tydligt i den alkolfria varianten av tjeckiska Staropramen. Nu är kanske inte Staropramen den mest karaktärsfulla representanten för landets klassiska pils och det avslöjas obarmahärtigt när alkoholen lyser med sin frånvaro. Smaken är tunn, lite metallisk och ganska kort och bär inte humlebeskan. Småtråkigt och obalanserat och föga bättre än en vanlig lättöl.

Desto mer karaktär har veteöl och särskilt de med jästfällning. Weihenstephaner Hefeweissbier Alkoholfrei är just ett sådant öl som har kvar den typiska fruktigheten, en liten sötma, friskhet och karaktär av skumbanan, kryddnejlika och aprikos. Skumkronan är otypiskt vek och eftersmaken är, efter en lovande inledning, mer än lovligt obalanserad och upplevs lite kvalmig.

Då har den filtrerade veteölen Erdinger Alkoholfrei klarat förvandlingen bättre.  Inte så mycket veteölskaraktär men desto mer fyllighet, frukt och en lång balanserad eftersmak. Det är snudd på att man inte saknar alkoholen alls. Riktigt bra. Finns inte på Systembolaget men kan hittas i välsorterade livsmedelsbutiker.

Här hittar du fler lågalkoholöl jag skrivit om:

https://ohmansmatovin.com/2012/09/04/skanehill-gard-veteol/

https://ohmansmatovin.com/2011/08/14/alkoholfria-ol/

https://ohmansmatovin.com/2011/06/28/brewdog-alkoholfri/

https://ohmansmatovin.com/2011/05/29/nu-snackar-vi-mikrobryggeri/

Bästa lättölen kommer helt klart från det pyttelilla bryggeriet på Skånehill Gård i Kvidinge. Jag har tidigare skrivit om deras pilsner och ale samt julölen eller portern så det var med spänning jag såg fram emot veteölen.

Ölen var ljust bärnstensfärgad och jästdimmig som sig bör och med en snövit, fast skumkrona. Doften frisk och humlearomatisk med mycket citrus inslag och en förnimmelse av rök. Smaken var förvånansvärt fyllig och fruktig men den förväntade mjuka och lite söta karaktären i en veteöl lyste med sin frånvaro på grund av en lite för tung humling som gav en distinkt och dominerande beska och aromatik som tog över fruktaromerna. Mer som en IPA i karaktären.

Absolut en mycket bra öl även om den skulle jämföras med starköl, men den är inte en typisk veteöl enligt mig. Jag njöt den ändå i fulla drag i septembersolen på altanen. Kan köpas i gårdsbutiken samt på Bondens Marknad i Malmö. 20 kronor flaska är ett kap för denna hantverksöl om man betänker att man betalar samma pris för en flaska buteljerat vatten utan att blinka.

Mitt första möte med Fentimans var när jag satt och smuttade nära en timme på en utsökt Cherry Tree Cola på Flippin’ Burgers i våras. Blev jätteglad att upptäcka flera av deras drycker på hyllan på Green Matmarknad härom dagen.

Läsk på riktiga råvaror och omsorgsfullt tillverkade verkar blivit en liten trend. Nu senast testade jag en fantastisk ingefäraläsk från Östra Hoby. Just ingefära verkar vara den magiska ingrediensen i flera av Fentimans bryggda drycker med massor av örter som ger ger exempelvis både Mandarin and Seville Orange Jigger och Victorian Lemonade en extra dimension och djup. Den förstnämnda är en apelsinläsk de luxe av mandarin och pomerans kompletterad med bland annat enbär. Jag gillar vanligtvis Fanta Apelsin men ställd bredvid Fentimans smakade den bara platt och endimensionellt. Citronläsken var ännu bättre och med en intensiv och rik citronsmak som lyftes av örterna som spelade i bakgrunden. Riktigt bra grejer!

Bäst och  mera vuxet var Tonic Water bryggd med kinin, enbär och kaffir limeblad. I små flaskor lagom stora för en gin & tonic kom denna elegant parfymerade drinkmixer. Alldeles underbart upplyftande på egenhand men en dröm med några isbitar och en skvätt Tanqueray Gin. Så perfekt att den annars obligatoriska citronskivan skämde det hela. Stor risk att det blir en ginindränkt höst.

Edit: En del av Fentimans drycker finns även på Systembolaget.

Det är spännande att göra kulinariska upptäcktsfärder när man semestrar på Österlen.

En liten pärla är Lulas Espressobar i Östra Hoby. Öppet under sommarsäsongen serveras här specialrostat kaffe, glass och smårätter i skånskportugisisk (!) stil i en avspänd hipstermiljö med retrostuk.

Riktigt spännande är dock deras projekt där de under namnet Glaesbolaget producerar ”kaxiga drycker”. Att kalla dem läskedrycker vore fel. Vid mitt besök fanns bara en sort kvar av deras första provproduktion. Men är resten i samma stil är det här en liten producent att hålla ögonen på.

Gloria’s Goddamn Gorgeous Ginger är framställd av äpplejuice, kolsyrat vatten och naturliga aromer av ginger ale, ginger beer och ingefära. Det låter enkelt men det är en snudd på komplex dryck som dofta lite som pommac men smakar nästan vinöst med en fin syra, diskret kolsyra, liten sötma och stor citruskaraktär och en diskret äppelkaraktär. Ingefäran kommer starkt efter en stund och är sensationell! Rik, häftig och med den är värmande, pirrande, peppriga men ändå milda hettan. En inlindad åsnespark! Fantastisk att bara sitta och smutta på men jag funderade genast på vad man skulle ätta till. Av någon anledning fick jag fläsk med löksås i huvudet och kunde inte släppa idén sedan. Den milda, salta, krämiga maten där drycken bidrar med hetta. Måste testas.

Ibland måste man bara prova. Ofta är det en förpackning som lockar som i fallet Club-Mate som jag köpte på Välfärden i Malmö.

Har aldrig tidigare hört talas om denna dryck som är ett slags kolsyrat iste smaksatt med den sydamerikanska örten yerba maté. Den har funnits i Tyskland sedan 1924 och har ett koffeininnehåll som är nästan dubbelt så högt som i Coa-Cola. Drycken har nått ny popularitet genom datorspelskulturen och nu senast inom Berlins klubbliv. Ett hälsosammare alternativ till Red Bull kanske.

Ser ut som en lättöl med svagt skum när man häller upp den och doftar tydligt av dragon, örtte, tobak och lite farinsocker eller rom. Lustigt nog utvecklas den mycket i glaset. Smaken är att beteckna som halvtorr, med lite strävhet och med mycket örtiga toner där dragonen kommer tillbaka. Smakar som en blandning av blaskig, ljus öl, pommac och iste. Faktiskt ganska trevlig med bra längd och lite komplexitet.