De flesta känner dansk öl i dess lätta, ljusa form som den kommer under artistnamn som Tuborg och Carlsberg. Absolut rena, snygga och njutbara när de fyller funktionen av att vara svala törstsläckare och snabba leverantörer av alkohol. Ett antal Royal Pilsner i den skolan från lokala storbryggeriet Ceres har det blivit dessa semesterdagar i Århus. Men det är inget man fördjupar sig i under stilla smuttande.

Men dansk öl är så mycket mer. Massor av nya små bryggerier med kvalitetsambitioner dyker upp och även de stora aktörerna brygger spännande öl som sällan når oss i Sverige. Redan för tjugo år sedan startade bryggeripuben Apollo i anslutning till Tivoli i Köpenhamn och har fått avläggare i andra danska städer, bland annat i Århus där vi just nu firar minisemster.

Sct Clemens Bryggeri ligger centralt precis vid domkyrkan och den gamla teatern. Lokalen, som irymmer de vackra jästankarna, ekade tomt vid vårt lunchbesök. Vi beställde in tre små öl till lunchen av de olika sorter de för tillfället erbjöd. Pisnern var vackert gul och doftade som en sädessilo. Smaken var frisk, fylligt maltig och nästan krämig med sin fina kolsyra. Mycket bra och farligt lättdrucken. Veteölen var ljust gul och dimmig av jästfällning som sig bör. Doften var stor och frisk med tydliga inslag av kamomill, apelsin och koriander som ingår i brygden. Frisk, mjuk och fyllig smak med tydliga aromer av apelsin. Mycket, mycket bra. Minst intressant var den mörka lagern som smakade mest ”danskt” med en liten maltsötma och en märklig pilsnersur ton. Bra fyllighet dock och gick bra ihop till den smakrika och matiga frokostallerken.

Öl från Århus Bryghus, som är det lokala specialölsbryggeriet, var desto svårare att hitta. Har varken butik eller bryggeripub. Snubblade dock oväntat över deras pilsner som serverades ur plastmugg på en antikmarknad (!). Blev ju helt enkelt tvungen att ta mig en 11-öl. Trevlig bekantskap som på det stora hela påminde om pilsnern hos Sct Clemens. Hittade också två andra varianter i stora buteljer i museibutiken på friluftsmuséet Den Gamle By. Sparar på dem tills jag kommer hem.

Det är definitivt dags att glömma den gamla uppfattningen om dansk öl som frukostöl – ”bryggd på majs och smakar cornflakes.”

Detta är en  översättning av en engelsk text om sake som jag skrivit.

Under senare år har många människor upptäckt sakens spännande värld och de har stött på ett helt nytt spektrum av subtila aromer från vita frukter och blommor och spännande toner från havet. Även munkänslan är annorlunda, långt borta från ölens beska, vinets syra och strävhet eller den brännande känslan av sprit. Många restauranger har också noterat att dessa egenskaper lämpar sig väl till en mängd olika rätter förutom den obligatoriska sushin och sashimin.

Ändå kämms sake fortfarande som något konstigt och främmande för de flesta. Den har en annorlunda historia, kulturell bakgrund och även framställningen är lite av ett mysterium. Så frågan ”vad är sake” är fortfarande mycket relevant.

Till att börja med finns det många missuppfattningar om sake. Det vanligaste är att sake är risbrännvin eller risvin. Låt oss göra det klart från början; sake är inte destillerat och därför inte sprit. Sake är inte gjort av druvor eller frukt och därför inte ett vin. Det finns bara ett sätt att beskriva denna dryck; sake är sake. Punkt slut. Den officiella och korrekta definitionen är ”en dryck som tillverkas av ris, koji och vatten genom en jäsnings- och filtreringsprocess.”

Ordet ”sake” på japanska betyder ”alkoholhaltig dryck” och omfattar faktiskt alla typer av alkoholhaltiga drycker. Det vi kallar ”sake” beskriver japanerna själva som ”nihonshu”. För enkelhetens skull kommer jag att använda ”sake” i den här texten.

Sake är ett resultat av en bryggningsprocess där man använder ris och vatten och kan vid första anblicken tyckas vara en enkel produkt tills vi tittar närmare. Vattnet är ett bra exempel för att visa hur en enkel ingrediens kan ha stort inflytande på slutresultatet. De flesta av oss kan upptäcka skillnader i kranvatten när vi reser mellan olika länder och städer. Sake i sin slutliga form består av över 80% vatten, men detta är fortfarande bara en bråkdel av allt vatten som passerar genom processen. Riset tvättas, blötläggs, ångas och vatten tillsätts även under jäsningen och som utspädning i slutet. Innan den färdiga produkten är i flaskan har vatten motsvarande 30 gånger vikten av riset använts. Liksom de flesta kända bryggerier i Europa har därför de viktigaste sakebryggerierna anlagts vid källor och vattendrag med bra vatten.

Riset som används till sake  kallas sakamai och det finns cirka 75 sorter, alla med sina olika egenskaper precis som druvor. Sakamai skiljer sig från matris genom att ha större och mjukare korn samt ha stärkelsen koncentrerad till mitten av kornet. Det senare är viktigt eftersom det gör det möjligt att polera riset och ta bort alla proteiner, vitaminer, aminosyror och fett. Dessa ämnen förekommer naturligt i ris liksom i druvor och korn, men under produktionen av vin och öl de är närvarande under hela processen. Dessa ämnen ger bismaker och bildar nya föreningar såsom finkeloljor under jäsningen. Eftersom de helt kan avlägsnas från riset är sake den renaste alkoholhaltiga dryck du kan hitta.

En komplex och viktig process som påverkar den slutliga kvaliteten är poleringen av riset. Hur mycket av riset som poleras bort har stor inverkan på smaken. Ju högre grad av polering desto finare och renare slutprodukt. Att polera riset ner till 50% med moderna maskiner tar cirka 9 timmar, när det förr gjordes för hand, kunde det ta upp till en vecka. Poleringsgraden (seimaibuai) skrivs alltid ut i procent och anger hur mycket av kornet som återstår. Ris till sake har i allmänhet en seimaibuai på 50-70% medan polerat matris endast 90%.

Efter poleringen tvättas, blötläggs och ångas riset. Dessa tre processer kan ytligt sett verka väldigt enkla, men som alla steg i skapandet av sake kräver de den högsta nivå av omsorg, kunskap och expertis.

Vilken typ av jäst som används i tillverkningen av sake är också mycket viktig eftersom det inte bara påverkar smaken utan även munkänslan och kanske framför allt arombilden. Eftersom vår upplevelse av smak i stor utsträckning påverkas av luktsinnet är jästen särskilt viktig eftersom den bidrar till alla de subtila nyanserna. Liksom för vin och öl används även för sake ibland den naturligt förekommande jästen, men idag används mest odlad och officiellt listade  jäststammar. I vissa bryggerier och regioner hittar man inhemska jästkulturer som tillsamman med det lokala vatten och rissorterna ger intressanta karaktärer, med andra ord ddet som  fransmännen kallar ”terroir”.

De flesta av oss vet att jästen omvandlar sockret till alkohol. När man gör vin finns sockret enkelt tillgängligt i druvan. När vi ska brygga öl måste vi först låta kornet gro för att bilda de enzymer som kan bryta ner stärkelsen till jäsbart socker. När vi gör sake har vi också stärkelse, men i form av ett polerat gryn och detta inte kan gro. Enzymet måste komma från annat håll. Detta är här som koji kommer in i bilden.

Koji framställs genom att mögelsporer sprids över det ångade riset som sedan placeras i ett varmt rum med hög luftfuktighet. Under de närmaste dagarna växer möglet till och riset vänds och blandas då och då. När mögelsvampen äter sig in i riskornen bildas det enzym som bryter ner stärkelsen. Den färdiga produkten ser ut som frostiga korn och luktar lite som kastanj. Koji tillsätts minst fyra gånger under bryggningen och används alltid helt färsk.

För att få igång jäsningen behöver vi en ”förmäsk” som kallas moto eller shubo. Denna får man genom att blanda koji, ångat ris, vatten och jäst. Efter två veckor har en förmäsk med hög jästkoncentration skapas. Denna blandas sedan i en öppen tank med mer ris, koji och vatten. Detta görs i tre steg under loppet av fyra dagar. Varje gång dubblas den tillsatta mängden ingredienser. Efter dessa steg har vi nått fram till den slutliga mäsken – moromi. Denna mäsk jäser sedan under två till fyra veckor under rigorös kontroll.

Efter avslutad jäsning måste vätskan avskiljas från fasta ämnen och bottensats, detta sker traditionellt i säckar av kraftig bomull som kan pressas eller bara lämnas för att låta saken separeras av tyngdkraften.Den mesta saken är pastöriserad, men det finns opastöriserad sake (namazake) men denna måste ständigt hållas kyld. Sake lagras oftast i minst 6 månader för att runda av smakerna varefter den brukar spädas ner till en alkoholhalt på cirka 16% från den naturliga 20%.

Så hur kan vi avnjuta sake när vi har en flaska framför oss? Sake av hög kvalitet kan drickas både varm och kall. Enklare sake serveras vanligtvis varm, men de mer komplexa och nyanserade smakerna i högre kvaliteter kommer bäst till sin rätt när den serveras runt 10-12 grader. Traditionellt dricks sake i små porslinsskålar men jag föredrar vitvinsglas som bättre lyfter fram de komplexa dofterna.

Sake passar många olika typer av rätter. Naturligtvis är det japanska köket ett självklart val, men sake har många andra användningsområden. Till färska skaldjur, råa ostron och gravad lax smakar det fantastiskt, ofta bättre än den traditionella torra vita vinet där syran ibland kan vara ett problem. Prova också som aperitif med salta tilltugg och tapas.

Mer om sake i några andra av mina poster:

• Provning av specialsake
• Provning av olika grader av polering (seimaibuai)
• En film gjord för Sydsvenskan om sake

Om det ska drickas vin till sommarens bär, frukter och glass så finns det nästan bara ett val – söta italienska bubblor.

Från Piemonte i norra Italien kommer två typer av sött bubbel; moscato d’asti DOCG och asti DOCG. Även om vinerna har klara likheter finns det tydliga skillnader mellan de två. Moscato d’asti ofta är sötare, något lägre i alkohol och är pärlande snarare än mousserande och försluts med vanlig kork. Den vanligare asti med sin kraftigare mousse kommer förpackad som ett traditionellt mousserande vin och framställs i industriell skala medan moscaton ofta kommer från mindre producenter.

En annan skillnad är att det i vinkretsar är ”finare” med moscato d’asti. Den vanliga astin betraktas som något som möjligtvis duger på studentfester. Jag håller inte med. Även om jag tycker att den sötare moscaton passar i många sammanhang så uppskattar jag mer den kraftigare moussen och något lägre syran i den billigare och enklare astin. Den är helt enkelt mer uppfriskande.

Vi njöt trotjänaren Asti Cinzano till den sanslöst goda hallonpajen häromdagen. Den druviga, lätt aromatiska karaktären med drag av piggelin, lime och fläder tillsammans med den lätta sötman och mjuka kolsyran fungerade perfekt till de friska hallonen, gräddsmeten och den friska lemon curden. Fantastiskt god också att hälla över en skopa glass och färska bär.

Kom ihåg att båda vintyperna är färskvaror. De tillverkas året runt efter behov för att kunna njutas fräscha och aromatiska. Får du en flaska över så stoppa inte undan den i källaren till nästa år. Risken är att den luktar pelargonia när du öppnar den. Inte kul.

Det bergiga området Jura som ligger vid gränsen mot Schweiz har visat sig vara en verklig skattkista med personliga och karaktärsfulla viner. Här framställs bland annat viner som påminner om sherry och jag har tidigare tipsat om ett mycket bra mousserande härifrån. De röda och vita kan påminna om vinerna från närliggande Bourgogne. Så är exempelvis fallet med denna chardonnay från Domaine Rolet.

2007 Arbois Chardonnay är något så ovanligt som ett vin för strax över hundralappen som levererar komplexitet, karaktär och ren och skär njutning som man oftast måste betala det mångdubbla för. Missa inte detta vin!

Stor komplex doft av hasselnötter, brioche, brynt smör, mandelmassa, diskret vanilj, gul mogen frukt, rostade toner och lätt rökig mineral. Torrt, medelfylligt och smakrikt vin med slank frukt, gula äpplen, citrus, clementin, lätt rostad och väl integrerad ek, nötter och läskande syra. Lång, elegant, balanserad eftersmak med stramt mineralrikt avslut.

Jag har hittat en ny favoritöl; Grebbestad Lunator! Det är en mörk lager i alkoholstark (7,9%) dubbelbockkostym från lilla Grebbestad Bryggeri i Bohuslän. Namnet lunator kommer av att det bryggs vid årets första fullmåne (luna) och att dubbelbocköl av tradition ges namn som slutar på -ator.

Vacker medeldjup och kopparröd färg. Stor doft som slår emot en redan när ölen skänks i glaset. Här finns kola, choklad, fikon, apelsinmarmelad, tydliga toner av rostad malt och finstämda humlearomer. Smaken är fyllig, fruktig rik och rund med liten sötma och en perfekt balanserad beska. Lång, balanserad eftersmak där aromerna från doften kommer tillbaka tillsammans med en tydligt rostad karaktär.

Det här är ingen öl att släcka sommartörsten med. Den här njuter man ur en kupa i den ljumma skymningen eller tillsammans med en bit grillad ryggbiff med smakrika tillbehör. En fantastisk ”njutöl”.

Att inventera mitt vinförråd går snabbt. Allt för snabbt. Jag är verkligen ingen vinsamlare och just nu är nivån i min enda vinkyl oroväckande låg. Ändå lyckas det gömma sig buteljer där som jag nästan glömt. Längst in låg nämligen hela två flaskor av 1994 Château Smith Haut Lafitte.

Egendomen ligger i Pessac-Léognan strax söder om staden Bordeaux och jag älskar de eleganta, cabernetdominerande och kaffedoftande vinerna härifrån. Château Smith Haut Lafitte är dessutom en av favoritslotten. Jag tycker de röda vinerna gör sig bäst ganska unga medan de vita gärna får ha lite ålder. Just det här vinet har presterat ganska bra under de år som gått sedan jag fyndade en låda på en vinauktion i Köpenhamn.

Medeldjup, briljant röd färg med tydlig tegelnyans i den ganska ljusa kanten. Ganska stor och utvecklad, kryddig doft där kaffetonerna fortfarande kan anas. Mognadstonerna av torkad frukt, nypon, knäck, tobak och stallbacke blandas med en lite udda parfymerad ton av vissnande syrén och lite lavendel. Smaken är ganska fyllig med pigga syror, fint avrundade frukt- och fattannier och en lite syrlig kaffeton, russin, blod och järn och en lång nyanserad eftersmak med ett lite uttorkat avslut.

Fortfarande ett vitalt och njutbart vin, men hade jag fått det helt blint så hade nog de parfymerade tonerna fått mig att promenera bort mot Rhône.

Sangria kan man göra på minst tusen olika sätt. Det finns säkert ett ”genuint”, ”ursprungligt” och ”rätt” sätt att blanda denna spanska vinbål. Men är man en recepttaliban så har man hur som helst inte den rätta attityden för att dricka sangria. Det ska bara vara lättsamt, törstsläckande, fruktigt och berusande i värmen. Det är också ett fantastiskt sätt att bli av med en riktigt trist beaujolais.

Låt en kanelstång dra en stund i en skvätt brandy (eller någon annan god sprit). Skiva ner en citron och en apelsin samt blanda ner saften av en apelsin. Efter smak kan du också addera mer frukt och bär. Jag skar ner vattenmelon men äpple, druvor, aprikos, jordgubbar eller vad som det är säsong på funkar. I med massor av is och häll över 5 dl enkelt rött vin och lika mycket Sprite, 7Up eller liknande. Servera genast. Vill man ha en sötare sangria justerar man med sockerlag. Tog det slut fort? Fyll på med mer vin, läsk, is och sprit.

De snygga glasen heter ”Porter” är designade av Signe Persson-Melin för Kosta Boda och finns att köpa i Kära Hustruns butik.

Cider är en sorgligt bortglömd kulturdryck här i Sverige. Det beror framförallt på att de flesta av oss vuxit upp med söta, alkoholfria substitut om inte har mer än namnet gemensamt med det jästa äppelvinet.

Nu ses dock en ljusning vid horisonten. När intresset för sortspecifika muster ökar och förslaget om alkoholförsäljning på gårdsbutiker står för dörren så dröjer det nog inte länge innan vi har hantverksmässigt framställd cider här igen. Gissningsvis kommer den då stilmässigt ligga närmare den engelska med sina toner av äppelkällare än den franska traditionen med stalliga dofter som kräver lite tillvänjning.

Tills dess får vi trösta oss med vad som finns på Systembolaget. Där kan man nu hitta Green Goblin som är en ekologisk cider jäst och lagrad på 100-åriga ekfat. Cidern tillverkas av bryggeriet Wychwood som bland annat ligger bakom alen Hobgoblin. Cidern har en vackert, djup gyllengul färg och en distinkt ton av bokna äpple, oxidation och liten nötighet. Smaken upplevs som närmast torr, frisk och stram trots 32 g socker/liter och har en distinkt ren och fin karaktär av röda vinteräpplen. I den långa eftersmaken hittar man en liten fatstruktur. Fin som både törstsläckare och till mat. Pröva till rustik husmanskost eller till en måttligt het curryrätt.

Malmö Brygghus har snart ett år på nacken och jag skäms som en hund att jag inte varit och besökt deras bryggeripub. Som försvar ska väl sägas att deras släpp av cacao-portern avskräckte mig något. Men skam den som ger sig.

Veteölen som nu finns på Systembolagets beställningssortiment samt på malmöbutikerna Mobilia, Triangeln och Hansacompagniet är definitivt en uppryckning. Den har inte den typiska skumbanandoft som många har svårt för utan är mer humlearomatisk som en klassisk pilsner. Det jag direkt slogs av var den markerade beskan som man sällan stöter på i denna typ av öl, men den balanserades väl av den fin fruktigheten. Det är ingen typisk veteöl, snarare ligger den någonstans mellan en pale ale och en ofiltrerad, fruktig pilsner i stilen.

Sammantaget en välhumlad, frisk och lite kryddig veteöl  för den som inte brukar gilla stilen. Eller för dem som bara vill ha en bra öl med karaktär.

Av någon anledning fortsätter jag att prova mig igenom Systembolagets alkoholfria sortiment. Fråga mig inte varför.

Turen kom idag till BEO Blood Orange Hibiscus som är en ”brewed refreshment” från Carlsberg. Man har utgått ifrån en maltbrygd (öl alltså) och kompletterat med en eklektisk juiceblandning från druva, apelsin (dock ej blodapelsin), äpple, citron, persika, svart (!) morot samt hibiskusextrakt. På den positiva sidan ska sägas att här finns inga övriga tillsatser, färgämnen, konserveringsmedel eller ens kolsyra utöver den naturliga. Det negativa är att det är en högst ointressant produkt som smakar som ett mellanting mellan utspädd Fanta och något märkligt smaksatt vatten. Varken festligt, gott, uppfriskande eller matvänligt. Ganska mycket socker (55 g/l) så det är inte ens ett hälsoalternativ.

Här finns fler alkoholfria alternativ .