På Ven ligger världens minsta kommersiella destilleri. Men det är bara i prpoportionerna det är litet. Det handlar om stora smakupplevelser, höga kvalitetsambitioner och ett brett sortiment.

I sin litenhet är Sprit of Hven på den undersköna ön i Öresund en imponerande anläggning. Här kan framställas i princip allt; öl, whisky, ”calvados”, cider och vin. Bara fantasin sätter gränser, men idéer saknas inte. Produkterna är ekologiska, de nya ekfaten av den allra högsta kvalitet som finns tillgänglig och laboratoriet anlitat av whiskyproducenter i hela världen. Hit kommer skottarna för att studera hur ett bränneri ska anläggas och här regerar Henric Molin som anlitas som konsult av de främsta whisky- och spritproducenterna.

En provning med Henric är en mycket speciell och lärorik upplevelse. Det liknar ingen annan provning jag varit på. Bara att spänna fast säkerhetsbältet och åka med. Enbart uppställningen på bordet framför en gjorde att man började fundera. Varför var det framdukat Fanta, Indian Tonic, bärkapris, citron och ost? Det får du svaret på om du åker dit.

Vi provade bland annat produkterna här nedanför. Det är ingen billig sprit men det är mycket hög kvalitet. Dessutom kan man trösta sig med ett gott samvete då allt överskott från spritförsäljningen går till välgörande ändamål i de länder där den säljs.

Organic Vodka är en ekologisk vetevodka som fatlagrats på ny ek och därefter destillerats en gång till.

Vattenklar. Stor, ren doft med lätta inslag av vanilj och mycket diskret ek. Ren, mild och rund men smakrik och karaktärsfull. Kryddig, viss sötma och en liten fatsträvhet. En antydan till tjära i eftersmaken. Passar till salt mat.

Aqua Vitae Organic Oak Matured är en klassisk akvavit som är fatlagra enligt norsk tradition.

Bärnstensfärgad. Stor, ren doft av vanilj, tydlig ekfatskaraktär, eucalyptus, lakrits och distinkt ton av ”Kungen av Danmark”. Smakrik, rund och fyllig. Kryddig, aromatisk, någon sötma, tydligt fatig. Lång eftersmak med tydlig lakrits. Fungerar som en digestif eller till smakrika ostar.

Organic Gin är en ekologisk, distilled gin.

Vattenklar. Stor, ren doft med markerad citrusdoft, ceder och en diskret ton av enbär. Toner av bergamott, kardemumma och peppar. Rund, fyllig, mild och fruktig med den tydliga citrustonen, ceder och kardemumma. Lång nyanserad eftersmak. Tilltalar även mig som är en inbiten ginskeptiker.

Organic Summer Schnapps Oak Matured är ett fatlagrat kryddat brännvin med blommig karaktär.

Ljust bärnstensfärgad. Stor doft med disktinkt ton av Pommac, äpple, vanilj och rabarber. Rund, mjuk, medelfyllig och aromatisk smak av fläder. Ganska lång eftersmak med karaktär av ekfaten och en liten bitterhet. Lite udda smak, som inte tilltalade mig, med den blommiga aromatiska smaken till faten.

Organic Winter Schnapps är den senaste produkten som släppts lagom till jul.

Mörk bärnsten. Sor doft av pepparkaksdeg, hasselnöt, kanel, pomerans, vanilj, citrus och apelsin. Smakrik, kryddig och rund med en aning sötma och en lång eftersmak med liten ekstruktur och någon bitterhet. Bör passa perfekt till risgrynsgröten. Given på julbordet.

Spirit of Hven är ju omtalat för att de ska släppa den första skånska whiskynsom kommer 2012. Det mesta av den kommer att gå på export. Det som blir över till Sverige kommer mestadels gå till restauranger då man vill att så många som möjligt ska kunna smaka den och inte hamna hos samlare. Vi fick dock prova något som om drygt fem år kommer att bli en whisky; MPW 09 15 Months Old. ”Whiskyn” höll 48,2% och var lagrad på 20% ny chinkapin-ek och 80% på fransk allier som man lagrat Maculan Fratta på.

Mycket mörk bärnstensfärgad med en aning röd ton. Stor uttrycksfull, kraftfull, eldig doft av russin, vanilj, ”Kungen av Danmark”, rök, bränt socker, läder och nytt gummi. Smakrik, eldig och intensiv smak med tydlig eksträvhet och aromer som speglade doften. Stickig ättikssyra (etylacetat) som avslöjade ungdomen. Lång intensiv eftersmak.

Imponerande dryck som provades blint bland single malt-whisky och bourbon men som av de flesta valdes som favoriten. Kommer bli nåt stort när den vuxit upp.

Glöm inte att rösta på din favorit till Alternativa Matbloggspriset 2010!

Chapel Hill Sparkling Chardonnay är storsäljaren av billiga mousserande viner på Systembolaget. Ett vin som vunnit priser på Vinordic Wine Challenge som ”Best Value” (jo det är en svensk vinbedömning) och som av svenska vinskribenter regelmässigt bedöms som ”bästa köp”, ”prisvärt” och ”fynd”.

Den vinskribent som smutsar sin krönika med att skriva upp detta ungerska bubbelvin måste ha dunkla syften för detta är ett vin man endast köper om man bryr sig mer om att spara en tia än om hur det smakar. Om man rekommenderar den som vill förgylla sin vardag med bubblande vin att köpa detta elände så är man antingen en ond eller okunnig människa. Bara för att man inte vill lägga för mycket av sina surt förvärvade pengar på vin så ska man inte behandlas med förakt. Detta är nämligen ett vin som ingen vinskribent själv skulle komma på idén att dricka.

Det simpla bubblet har en enkel fruktig doft av bokna, gula äpplen och champis vid första sniffen men när man en stund senare återkommer till glaset slår en lätt parfymerad ton emot en och en förnimmelse av tulpanstjälkar. I munnen irriterar den spretiga moussen och stora bubblorna som tack och lov försvinner snabbt men avslöjar mer av de källarskrumpna äpplena och en syra som är för låg att dölja den påklistrade sötman. Allt skulle kunna förlåtas om det inte vore för den grova och efterhängsna beskan som obönhörligt avslöjar ett uselt, hårdpressat vin.

Okey, visst kan man dricka vinet ur ett plastglas med en jordgubbe i på en gårdsfest eller ha det som bas i en bubblande vinbål eller drink. Men det här är inget man dricker för njutning eller bjuder sin älskade på till de färska skaldjuren.

Lite ärliga köptips och praktiska råd kring mousserande vin och champagne hittar du här.

För ett tag sedan fick jag nys om en tävling för vinbloggare. Man skulle gå in på Secret Wine och registrera sig och när man blivit godkänd så skulle man bara vänta på att få tre anonyma flaskor vin hemskickat. Förutom jag själv och Billigt Vin från Sverige så nappade 83 bloggare från övriga världen på det spännande erbjudandet. Förmodligen lockade nog möjligheten att få testa sina vinprovarkunskaper mer än chansen att vinna en vinresa eller en låda vin.

Syftet med tävlingen är helt klart någon form av marknadsföring. Eftersom reklambyrån är fransk med ett gäng sydfranska vinorganisationer som klienter är det inte svårt att räkna ut ursprunget på vinerna även utan att ha öppnat flaskorna.

Hursomhelst var det väldigt kul att få tre helt anonyma flaskor, samtliga försedda med illgrön syntetkork (från Nomacorc som reklambyrån också representerar), endast identifierade med nummer. Sinsemellan ganska olika, tydligt sydfranska i stilen men oerhört svåra att placera mycket närmare än så. Vinerna var ganska publika i sin stil och därmed svårare att placera. Att denna del av Frankrike inte är min starka sida gjorde inte det hela lättare. Spännande men frustrerande.

Här följer mina tasting notes. Ska bli intressant att få reda på resultatet som kommer om en drygt en vecka. Jag räknar inte med att få alla rätt. Glad om jag prickar någon.

714: Medelhög intensitet, rött med liten blå ton. Ganska liten doft av gräs, hallon- och lakritsbåtar. Efter en stund kommer en frisk, grön örtighet fram. Medelfylligt, mycket mjukt vin som domineras av enkla, röda fruktaromer och en liten vanilj- och kanelkryddighet, någon eldighet och en frisk syra. Lite aromatisk/parfymerad eftersmak med liten beska. Gissningsvis mycket grenache. Den ljusa färgen, inställsamma, mjuka tonen och örtiga inslaget får mig tänka att gissar på en ganska ordinär châteauneuf-du-pape.

390: Klar, djup, tät blåröd färg. Stor, fruktig, ganska eldig doft med lite dova animaliska inslag av charkuterier och rått kött jordgubbar och dominerande karaktär av mörk, mogen frukt. Fyllig, eldig, mjuk och aromatisk smak med ekton, tobak och lakrits. Ungt, balanserat, fruktigt, varmvuxet vin som klingar både av syrah och merlot. Den mörkare färgen, mer intensiva, animaliska och kryddiga karaktären får mig att dra längre söderut och till en carignandominerad corbières. Lite tveksam dock till de mjuka tanninerna.

079: Ganska mörk, djup blåröd färg som inte är helt klar. Medelstor, fruktig doft av syltiga blå och röda solmogna bär, örtiga, gröna toner, någon vaniljton och en liten eldighet. När jag återvänder till glaset finns där en tydlig doft av skumbanan som brukar avslöja kolsyrejäsning. Medelfyllig, fruktig och mjukt (ganska låga och mjuka frukttanniner) med en frisk syra, någon liten fatstruktur, dominans av blå bär, lite gröna omogna toner och lite jästaromer i eftersmaken. Ungt, ganska enkelt och publikt i sydfransk stil. Det här känns som ett côtes-du-rhône-villages, möjligtvis en namngiven by men jag är inte människa att skilja dem åt.

Det är inte ofta jag puffar för min egen verksamhet på bloggen, men ibland händer det. Som nu.

Den 16-17 oktober arrangerar vi en masterclass om Vinets Kemi. 2-dagarsseminariet leds av den omtalat kunnige och inspirerande pedagogen David Bird MW. David är förutom Master of Wine också författare till boken ”Understanding Wine Technology” och ofta anlitad som kvalitetskonsult av många av världens främsta vinproducenter. Två dagar ägnas helt åt druvan, vinet, dess sammansättning, defekter och åldrande. Inspirerande föreläsningar varvas med provningar.

Det finns några platser kvar. Mer information och anmälan här.

Det ser mörkt ut för den svenska vinskörden i år. Åtminstone i Vingården i Klagshamn som jag besökte idag. Det lär inte bli de sedvanliga vinerna denna gång från den kalk- och flintrika leran söder om Malmö.

Rondodruvorna hänger trinda och svarta på stockarna men det är bara på ytan som det ser bra ut. Efter den sena våren har den potentiella alkoholhalten knappt klarat av att kravla sig över 10% när man normala år kommer upp närmare femton. Rekordregnet under hösten har förvärrat det hela genom att göra druvorna vattenstinna och gett rötangrepp.

Murre som sköter sin vingård pedantiskt försöker ändå se det positiva i det hela. Eftersom man förmodligen inte lyckas göra ett anständigt rött vin i år satsar man på att istället framställa en bra rosé av de blå druvorna. Dessutom passar man på att experimentera lite när det ändå ser ut som det gör. På klassiskt vis tänker man koncentrera druvmusten genom att torka en del av druvorna och göra en svensk amaronevariant. De gröna druvor som angripits av svampen Botrytis cinerea kommer man att skörda och försöka göra ett ädelsött vin utav. Inte utan att man ser fram att prova resultatet.

Även om Murre försöker se det från den ljusa sidan så är det tufft; ”Förra året som var en bra årgång då kunde vi nästan slappa lite. Men i år får vi arbeta många gånger hårdare och ändå inte få ett bra resultat. Det känns lite hopplöst”.

Att vara vinodlare är ett hårt och tålamodsprövande arbete oavsett var i världen man verkar. Fast i Sverige har ju odlarna ett alkoholpolitiskt klimat att kämpa mot också.

Sista lördagen i september varje år infaller ”Malmö Gallerinatt”. Kära hustruns butik ”precis en sån” ligger i ett galleritätt område där alla butiker och hantverkare passar på att ha kvällsöppet. Butiken invaderas under några timmar av oräkneliga konstintresserade som gått vilse. På sedvanligt galleristvis bjuder vi på billigt i vin i små plastglas. 500 glas gick åt och långt ifrån alla drack något, så ni kan föreställa er trängseln.

Nu är det inte Gallerinatten eller trängseln jag vill varna för. Däremot vinerna jag inhandlade på Systembolaget. Jag gjorde en snabb raid och valde vin efter några enkla kriterier. Inga bag-in-box (hyser en uttalad aversion mot dem och senast blev det två liter över i en), billigt och inget rött vin (ville undvika fläckar). Kollade in praktiska pappförpackningarna tetra prisma och där fanns ett argentinskt vitt och ett chilenskt rosé båda till 59 kronor litern. Sydamerika brukar prestera helt okej i det lägsta prissegmentet så valet var enkelt.

Vinerna hälldes upp och serverades ur karaffer och jag testade det första vinet; 2009 Rosie Rosé. Chilenska viner brukar, även när de är som sämst, bjuda på anständig och ren frukt. Här pyrde det dock av bagerijäst och artificiella hallonaromer ur glaset. Smaken var tunn och med fler konstgjorda bärtoner. Den spretiga syran hade man försökt kompensera med en liten klistrig sötma och eftersmaken var efterhängsen. Förpackningen påminde om en 13-årings läppcerat och smaken låg inte långt efter.

Hoppet stod nu till 2009 Fair & Square White. Har provat en del riktigt anständiga, billiga vita viner från Argentina där den aromatiska druvan torróntes levererat enkla, friska, druviga och lätt aromatiska viner. Här hade vi dessutom ett rättvisemärkt vin. Redan doften viftade frenetiskt med varningsflagg. Lätt parfymerad, kartigt omogen, spretig och konstlad piggelindoft. Smaken var tunn, kartig och med en ogin syra som spretade åt alla håll och var i total konflikt med de konstlat aromatiska tonerna och en enveten beska i eftersmaken. Hoppas verkligen att några ören kommer arbetarna i kooperativet till godo för detta var i sanning ett vin där ändamålet helgar medlen.

Hur dessa viner kunnat passera Systembolagets inköpskanal är en gåta. Talande är kanske att monopolet i smakbeskrivningen på det argentinska vinet, och dess röda partner, skriver ”Rättvisemärkt/Fairtrade”. Undrar om det var någon organoleptisk finess eller den sjätte grundsmaken jag missade där.

Jag ber härmed Malmös kulturintresserade om ursäkt för de bedrövliga vinerna som serverades i vår butik. Jag lovar bättring till nästa år.

Provade igår en riktigt gammal whisky och en purfärsk porter från ett nyfött bryggeri.

1958 Glen Grant är en single malt-whisky som buteljerades 2008 efter ett halvsekel på ett gammalt sherryfat av amerikansk ek. Vanligtvis brukar whisky tappa större delen av sin fruktighet och bli gistna och trista efter bara ett par decennier. Men det finns undantag. Enbart 361 buteljer tappades ur detta unika fat och ungefär en tredjedel av dem såldes på Systembolaget för ungefär två år sedan för 2 500 kronor. En god vän hällde upp ett par centiliter åt mig att smaka av den mörkt bärnstensfärgade drycken.

Doften var intensiv och hade mest karaktär av nytt läder, lite rökighet och karamell. Efter att ha vattnat ner den 46-procentiga spriten kom lite mer vagt fruktiga aromer och en svak karaktär av honung. Smaken var fyllig och mycket intensiv, snudd på smärtsamt. Fruktighet fanns där men smaken dominerades nästan helt av salmiak och tjärpastiller. Den lilla skvätten i glaset var mycket dryg.

Förvånansvärt vital och fruktig och full av kraft men saknar helt nyanser och komplexitet.

Malmö Brygghus är sprillans nytt och stans första mikrobryggeri och ölpub. Inrymt i gamla Fazer-fabriken och i nära samarbete med Malmö Chokladfabrik så är det naturligt att man gör en cacaoporter som dessutom finns tillgänglig på Systembolaget.  Man har helt enkelt bryggt ölen med lite kakaobönor. Inte så konstigt som det låter eftersom porter ofta har kakaotoner som spelar tillsamman med kaffe, lakrits, melass och andra mulliga dofter. Inte förvånande doftar och smakar brygden distinkt av kakao. Tyvärr blir det inte roligare än så för det är en förvånansvärt tunn och klen porter med obalanserad bitterhet.

Det är kul att det äntligen startar ett lokalt bryggeri i Sveriges tredje stad. Men man kanske skulle väntat med att lansera denna öl på Systembolaget. Gör om. Gör rätt.

Jag måste inleda denna långa text med att på förhand be om ursäkt för mina överord, onödigt många utropstecken och ovanligt positiva ordalag.

Föreställ dig en Bond-film där skurken planerar ta över världen genom en ondskefull plan som involverar vin. Föreställ dig sedan hans eleganta reception, underjordiska produktionsanläggning och högteknologiska laboratorium med vitklädda tekniker. Så är det att besöka Freixenet. Fast utan den slemme boven förstås.

Bara att stiga ner de branta trapporna och skåda den vidsträckta fatkällaren där dosagevinerna (de få centliter som tillsätts efter att jästen avlägsnats ur flaskan) lagras fick oss att tappa hakorna och inse hur enorm produktionen är och hur noggrann man är med kvalitet och karaktär. För de högsta kvaliteterna hade man andra dosageviner som lagrades i ett solerasystem och hade en medelålder på 20 år!

Fyra våningar ned i de gamla källarna lagras Freixenet Real Reserva under naturkork precis som hos Recaredo. Denna källare anknöt därefter till den modernare källaren i åtta (!) våningar där ett litet tåg turligt nog transporterade oss vidare. Absolut hissnande att uppleva denna enorma lagringsyta där ofattbara mängder vin lagrades fyrtio flaskor högt staplade av helautomatisk robotar.

Hakorna tappades ytterligare en gång när det berättades att man tagit fram en metod att flytta jästen i flaskan till korken (reumage). På traditionellt sätt för hand tar denna process ungefär en månad och i modernare gyropaletter 5-6 dagar. Men genom att ha utvecklat en butelj med särskilt glatt insida, jäst med mindre vidhäftning och en förenklad metod (vagga) så hade man fått ner tiden till 60 minuter!!!

I slutet av rundturen hamnade vi i ”jästfarmen”. Detta är en avdelning som endast sysslar med forskning och odling av jäst. Avdelningen ser ut som och är lika stort som ett medelstort modernt vineri. När man sätter en jäst utgår man från en samling celler i ett provrör och på 30 dagar har man 100 000 liter! Dagligen kontrollerar man jästens genetiska kod så inga spontana mutationer uppstår. Absolut häpnadsväckande. Forskningen kring jästen är omfattande och man förfogar över ett välbemannat laboratorium som inte saknar något i utrustningsväg.

Mest imponerande är ändå kvalitetsambitionen som visar sig i att man är de enda i området som plockar druvorna för hand i 25-kilosbackar av plast med avrinning i botten så att all eventuell oxiderad must rinner bort. De 1200 kontrakterade odlarna förses med dessa backar som tvättas varje kväll. Alla druvor skördas manuellt på detta sätt för samtliga kvalitetsnivåer! Jämför med hur närmaste konkurrenten Codorníu slarvar bort sin kvalitet.

Oavsett hur stort och imponerande allt var och hur mycket man än trycker på att man satsar på kvalitet och forskning så är det slutligen i vinerna som vinproducenterna obönhörligen avslöjar sig. Jag hade redan tidigare provat de flesta vinerna i deras sortiment och provningen på plats befäste bara vad jag redan visste. Förvånad blev jag dock över hur fantastiskt väl vinerna stod sig i konkurrensen mot övriga viner som provats under veckan, räknar man dessutom in prislappen så är Freixenet en verklig vinnare. Storlek kan ha betydelse.

Fruktiga, friska och strama Elyssia Gran Cuvée Brut, mogna och fylliga 2007 Brut Vintage Reserva med sina toner av vita frukter och rosa Elyssia Pinot Noir Brut med sina rökiga, bäriga och örtiga toner kan alla utan tvekan beställas från Systembolagets beställningssortiment. Fyndstämpel på samtliga.

Imponerande i sin kraftfullhet och komplexitet var Reserva Real Brut med toner av rostat bröd, kaffe, rökighet och eucalyptus. Lite trist med den Dom Perignon-inspirerade presentationen men det obegripligt låga priset förlåter det mesta. Kostar 40-50 kronor mer i Spanien. Vill man testa något annorlunda så är mogna, aromatiska och halvsöta 2001 Malvasia som lagrats på sin jästfällning 66-76 månader en cava i traditionell söt stil och unik eftersom den är gjord på druvan malvasia! Testa till en fruktpaj med nötter eller en lagrad ost med fikonmarmelad.

Den stora överraskningen var dock Cordon Negro som med sin välkända mattsvarta butelj och sirliga guldtext nästan betraktas som ett skämt bland oss vintomtar. Jag skäms att jag inte provat den på många år och vill minnas att senaste gången var den halvtorr. Den variant vi fick prova och som säljs på Systembolaget är brut, det vill säga torr, och har lagrats 18-24 månader (!) på sin jästfällning, vilket med bred marginal överskrider vad som räknas som reserva och är längre än vad många enkla champagner lever upp till:

Ljust gul färg och fina bubblor. Liten till medelstor, ren, fruktig doft dominerad av citrus, mogna päron och med en liten rökighet. Medelfyllig, torr, frisk och fruktig smak dominerad av citrus och gul frukt. Ren eftersmak med viss längd, liten fetma och någon liten bitterhet.

För 74 inflationspengar kan man räkna detta som snudd på fynd i det billigare segmentet. Det finns en anledning till att detta är världens bäst säljande mousserande vin.

Efter detta omtumlande besök bar det iväg till det allra sista stoppet på vår resa; Segura Viudas. Denna respekterade kvalitetsproducent ägs av Freixenet och hanterar all druvmottagning för bägge bodegorna. Under rigorös kontroll, analys och selektion tar man under skördetid emot hissnande 1000 ton (en miljon kilo) druvor om dagen! Man har med andra ord lite druvmaterial att välja på när man ska göra sina viner.

Vid denna den allra sista provningen var jag ganska utmattad och uppskattade kanske inte de prisbelönta och omskrivna vinerna fullt ut. Men jag var inte mer illa däran än att jag kunde uppskatta Segura Viudas Brut Rosado som finns i princip alla systembolagsbutiker:

Ljust hallonfärgad. Stor, generös och uttrycksfull doft av skogshallon, jordgubbar, vattenmelon och gul banan. Smaken var torr, frisk, ganska fyllig, smakrik och mycket fruktig med smak av både solmogna hallon och hallonsoda. Rättframt, aptitretande, charmigt och fruktigt.

Efter denna rosa bärchock bar det av i full karriär till flygplatsen och den spännande resan i cava-land var över.

Sista dagens stressiga program kändes inte särskilt lockande. Att besöka moderna Vilarnau  och jätten gluff-gluff Freixenet rörde inte upp särskilt mycket entusiasm efter att ha sett hantverket och engagemanget hos Recaredo. Tur att jag så ofta har fel.

Besöket hos Vilarnau kunde ha börjat bättre. En skördemaskin förde oväsen i vingården och en representant för ägaren Gonzalez-Byass tog emot oss utanför den opersonligt supermoderna bodegan. Hans presentation av företaget var så irriterande tråkig att jag fick lust att slåss. Som tur var släppte han ganska snart fram önologen Eva Plazas Torné som genast drog ut oss i vingården. Hon förklarade skördemaskinens närvaro med att skörden avslutats dagen innan men att de sparat några rader för att vi skulle få se lite aktivitet och kunna smaka druvorna. Sådant tackar man för!

Eva visade oss skillnader mellan de olika druvsorterna i storlek, klasens uppbyggnad och hur de lokala druvsorterna blad hade skyddande ”päls” på undersidan mot hettan, något som nykomlingen chardonnay saknade. Hon förklarade också ingående hur de arbetade i vingården och skapade förutsättningar för druvornas mognad. Med jämna mellanrum fick vi fly undan den ganska skrämmande skördemaskinen som effektivt skakade loss druvorna från klasarna. Vi räddade dock med oss några klasar som skulle med till druvanalysen.

Här hos Vilarnau skulle vi nu få vara med om en helt ny upplevelse. Utrustade med varsin kopia av J. Rousseaus och D. Delteils ”Sensorical Analysis of the Grape” skulle vi få lära oss att via 20 olika punkter bedöma de olika druvsorternas mognad. Vi fick klämma på druvorna för att känna elasticiteten, dra i stjälkarna, bedöma färg, smaka och avgöra hur fruktköttet häftade vid skinnet. Druvköttets syra och sötma, skalets strävhet och hållbarhet och kärnans mognad var ytterligare några av parametrarna. Det var en kladdig men mycket intressant och lärorik övning.

En mycket givande fältövning som gjorde det ointressanta med självupptagna vingårdsbesöket hos biodynamiska Recaredo än mer pinsamt.

Tyvärr överskuggade druvprovningen totalt den efterföljande vinprovningen som tyvärr fick stressas igenom. Vinerna hade dock en generellt god kvalitet, bland annat Vilarnau Brut som faktiskt är ett litet fynd i beställningssortimentet, men det var det sista vinet som verkligen gjorde ett bestående intryck. Grundvinet till Albert de Vilarnau Barrel Fermented Extra Brut var fatjäst och lagrad på nya franska ekfat från Allier under 6 månader med återkommande battonage (jästfällningen vispas upp). Efter den andra jäsningen på flaska lagrades den ytterligare 30 månader vilket i princip gör den till en gran reserva:

Djupgul färg och små fina bubblor. Stor, uttrycksfull doft av ananas, gul tropisk frukt, mango, citrus, rostade toner och vanilj. Fyllig, mycket frisk och koncentrerat fruktig smak med samma aromer som i doften och massor av mogen fruktighet parad med fin ekstruktur, nötighet och en lång, komplex eftersmak. Ännu mycket ungt. Som en mousserande variant av en kalifornisk chardonnay i gammal god stil.

Inför besöket hos Recaredo hade jag lovat mig själv att uppträda väluppfostrat och inte ställa obekväma frågor. De är nämligen den första cavaproducent som odlar enligt den biodynamiska religionen. Nu spelade mitt exemplariska uppförande ingen roll för de övriga deltagarnas oskyldiga frågor fick den buttre och oengagerade vingårdsansvarige att brutalt avslöja sig med sina svamliga svar. Jag har sällan hört så mycket dynga. Vi fick bland annat lära oss att vinstocken ”tänker” och att en ”orörd” vinstock kommer i ”balans och skapar perfekta druvor”. Han måste missat lektion ett i vinodlarkursen; för vinstocken är produktionen av frukt sekundär. Det är genom att tukta tillväxten av blad och rankor som vinstockens kraft kanaliseras till fruktproduktion. Ett synnerligen menlöst vingårdsbesök där det mest intressant var att titta på komposthögarna där pinnar markerade var de homeopatiska mängderna voodoopreparat pregats ner.

Som tur var slapp vi prat om måncykler, kosmisk energi och rotdagar när vi kom till caven. Här andades det istället tradition, kvalitet, passion och fokus på kvalitet.

Hos denna lilla producent (som obegripligt nog saknar svensk importör) görs allt, säger allt, för hand. Vinerna lagras för det första i, för spanska förhållanden, mycket svala källare i mellan 40 och 100 månader. Plus. Lagringen sker inte under under kronkapsyl som brukligt utan på traditionellt sätt med naturkork som hålls fast med en metallklammer (agraff). Därefter skakas och vrids buteljerna för hand (riddlas) dagligen under en månads tid för att flytta jästen till flaskhalsen. Avlägsnandet av jästen (degorgering) sker här helt manuellt. Man fryser inte ens flaskhalsen och därför kan varje flaska och kontrolleras så att den inte blivit korkdefekt. Vi förevisades hela processen och den otroligt skickliga (och inte så lite stolta) yrkesmannen förlorade endast några futtiga centiliter i hanteringen.

Rundturens höjdpunkt blev en provning i deras ”vinbibliotek. av deras prestige-cava Turó d’en Mota som degorgerades just innan den hälldes i glasen. Vinet görs endast av druvan xarel.lo från 70-åriga stockar som växer på en knappa hektaret stor vingård i nordligt läge. Första årgången var 1999 och man har producerat varje år efter det. Vi provade årgång 2000 som är den som släppts för försäljning efter att ha lagrats på jästfällningen i över 100 månader.

Mycket, och oväntat, ljus gul färg med extremt små bubblor. Stor, utvecklad doft med typiska men välintegrerade rökiga gummitoner. Bränt socker, karamell, nötter, mandel/marsipan, jäst och gula, nästan bokna äpplen. Doften utvecklas i glaset hela tiden och får fruktigare toner efter några minuter. Smaken är torr med en avrundad, silkig syra, kraftfull och något oxiderad smak av bokna äpplen, läder och med en ganska tydlig ekstruktur och mycket fin och krämig mousse. Frukten är slank och där finns en mineralitet som nästan upplevs som sälta. Lång och komplex eftersmak där oxidationen blir ganska tydlig.

Imponerande vin i sitt sammanhang och i ganska tydlig Bollinger-stil. Ett unikt vin på många sätt men ingen representant för någon cava-stil och knappast värd begärda 99€.

Övriga viner provades under den enkla men trevliga middagen var alla mycket imponerande. Hantverk, kvalitet och personlighet i varje detalj. När ska vinälskare bli upplysta nog att pröva något annat än champagne när de vill ha bubblor?