Efter natur- och vinupplevelserna hos Parés Balta var det dags att besöka den näst största och kanske mest kända cavaproducenten: Codornìu. Firman har ett gott historiskt anseende i Spanien och gör stor affär av att det var hos dem som Manuel Raventós skapade den första cavan år 1872.

Vid ankomsten möttes vi av en lång kö med traktor med flaken fullastade med druvor och rakt över vägen låg Raventós i Blanc som vi besökte dagen innan. Hos Codorníu var mottagandet ett helt annat. Vi startade i det stora besökscentret inrymt i den gamla ”vinkatedralen” ritad i slutet av 1800-talet av jugendarktitekten Josep Puig i Cadafalch. Den mycket professionella guiden visade oss den imponerande anläggningen med parker och vinanläggningar i samma vackra, katalanska jugendstil. Vi fick den sedvanliga tågturen i de 30 kilometer (!) långa lagringskällarna. Tanken att dessa gångar som täcker 25 hektar grävdes ut bara något decennium efter att man starta sin produktion är häpnadsväckande. Att göra något så storslaget och långsiktigt (det tog ett halvt sekel innan man var i närheten av gränsen för kapaciteten) verkar snudd på galenskap. Betänker man dessutom att detta är, och alltid varit, ett familjeföretag som styrs gemensamt blir det än mer obegripligt. I varje sunt företag finns det alltid en drivande visionär och någon realist som bromsar. Jag undrar i mitt stilla sinne vad den ursprungliga planen var innan Manuel fick ge efter och nöja sig med ”bara” tre mil källare.

Provningen var dock inte lika imponerande som rundturen. Det var absolut inget fel på vinerna. De flesta var korrekta, felfria men ganska charmlösa och ofta behäftade med de attribut jag förknippar med ointressant cava; bitterhet, liten fadd eftersmak och ”rökig gummistövel”. Helt okej var Anna de Codorníu som är flaggskeppet med en försäljning på 5 miljoner (!) buteljer om året. Riktigt bra var Reina Maria Cristina som märkligt nog är en av de få som den svenska importören inte tagit in:

Mycket ljust, gul färg och fina bubblor. Medelstor frisk och fruktig doft av vit frukt, gula äpplen, citrusolja, vattenmelon och hallon. Medelfyllig, torr och fruktig med en frisk, elegant och stram syra. Ren, ganska lång, välstrukturerad och mineralpräglad eftersmak.

Det mest intressanta med besökt var dock besöket vid druvmottagningen som vi fick tjata oss till. Vi hade nämligen noterat att traktorerna med de druvtyngda flaken stod och väntade med sin oskyddade last länge i den gassande, heta solen och ville veta mer om kvaliteten. Vi blev tämligen chockade av att se druvornas kondition. Här blandades hela russinlika och mögliga klassar med mosiga, oxiderade druvor och annat bös. När flaken backades till öppnade de en ventil där tusen och åter tusen liter av självrunnen och kraftigt oxiderad druvmust forsade ner i mottagaren innan de sunkiga druvorna tippades ner. Här förekom inten selektering överhuvud taget. Våra bekymrade frågor bortförklarades med en massa WBS*.

Efter att ha sett råvarans tillstånd är jag faktiskt ganska imponerad över att vinerna ändå är så pass bra som de är. Men förtroendet för Codorníu fick sig definitivt en törn. En rejäl sådan. Jag återkommer med en starkt kontrasterande bild i en senare bloggpost.

Besöket hos Recaredo direkt efteråt gav en helt annan bild av cava.

*Wine Bullshit.

Onsdagen fördelades på tre olika besök som alla var intressanta på olika sätt. Jag ska kortfattat avhandla det första.

Parés Balta är en familjefirma som odlar ekologiskt och som drivs entusiastiskt av familjemedlemmarna som har sina passioner inom olika delar av produktionen. Vi togs på en vindlande färd i en Landrover och besökte vingårdarna som sträckte sig från normala 200 meter över havet till de små plättarna som låg insprängda på över 700 meter. Under två timmar fick vi uppleva en stor naturupplevelse där vi bland annat besökte biodlingar, plockade björnbär och blev bjudna på nyskördade fikon. Vi fick också reda på att det största problemet för odling i bergen var vildsvinen som nafsade på de söta druvklasarna. På de höga höjderna fick vi se övergivna terrasser för vinodling och befästningar från 1200-talet då spanjorerna höll stånd i bergen mot morerna. Med utsikten från nära 800 meter såg vi ut över hela Penedés och förstod slutligen hur detta lilla område kan rymma tre distinkta klimattyper.

De flesta av vinerna hade en tydlig aromatisk ton och tydlig syra som man ofta hittar i ”bergsviner”. De hade en tydlig personlig stil och elegans och efter att jag provat fyra olika cava. så noterade jag att jag inte skrivit något om bubblorna. De var helt enkelt inte viktiga utan vinet bakom var det primära och intressanta. Flera av vinerna var mycket bra, bland annat en vit och pepprig cava av den blå garnacha som vi fick premiärprova. Min favorit var dock Parés Balta Selectio Brut som kombinerade elegansen och den aromatiska profilen:

Medeldjup citrongul med fina bubblor. Medelstor och mycket fruktig och aromatisk doft av vingummi, mogna päron, smultron, liten jästton och en lätt örtighet. Ganska fyllig, torr och mycket frisk och tydlig fruktighet av gröna äpplen, omogen honungsmelon och ananas. Elegant med en lång nyanserad eftersmak.

Återkommer med utförlig rapport av de övriga besöken samt ett bildreportage. Har tagit MASSOR med bilder och en del riktigt bra.

Andra dagen i Penedés på min cava-resa har varit mycket intensiv. Hade en timmes paus på eftermiddagen som jag spenderade på bästa möjliga sätt.

Har hunnit med tre besök på olika bodegor varav de två första, Mont Marçal och Sumarroca, bleknade i jämförelse med dagens sista. Dock blev jag på första stället introducerad till magnoliafrukten! Stor men vacker klump som förmodligen är både bitter och giftig. Men det kanske finns någon bloggläsare som känner bättre till den. Jag visste inte att den existerade.

Dagens höjdpunkt (faktiskt bättre än ölen) blev ett sent besök hos Raventós i Blanc, en bodega som startade 1986 genom en vänskaplig delning från jättelika Codorníu som ligger rakt över gatan. Vi blev mottagna i den modernt eleganta anläggningen (lite likt ett modernt krematorium och minneslund i rött tegel) av karismatiske och entusiatiske Francesc Escala som genast bjöd oss att sjunka ner i en inbjudande soffgrupp och bjöd på ett glas blekt rosé medan han presenterade firman. Förutom att vinet var ovanligt snyggt i glaset så var det framställt på ett helt speciellt sätt. Här hade man blandat vitt vin med en liten del vin av den blå druvan monastrell. Vän av ordning regerar nu och påpekar att de är strängeligen förbjudet (tom i Champagne) att blanda rött och vitt vin för att göra rosé. Helt rätt, men här hade man hittat ett kryphål då man gjort ett rosé som blandades med vitt! 2008 Rosé ”De Nit” var förförande läckert och kan bara beskrivas som ”sexigt”:

Mycket blekt rosa färg. Medelstor, frisk doft av röda bär, citrus, mandelskorpa och en lätt ton av nyrostat kaffe. Medelfyllig, torr, mycket frisk smak av röda vinbär, lime, vattenmelon och lite brödiga inslag. Tydlig mineralton, någon liten fetma men mycket elegant med fina bubblor och lång balanserad eftersmak.

Vi blev därefter uppslängda på en väderbiten jeep som tog oss runt i vingårdarna som helt omsluter egendomen. En skumpig, hisnande och informativ rundtur vars första stopp blev i deras äldsta och finaste vingård som de ville kalla sin ”clos”. Här finns ett särskilt mikroklimat och terroir (ja jag vet att jag utlovat en text på detta ämne) som med sitt nordliga exponering och skyddade läge ger druvor av särskild kvalitet lämpade för lång lagring. Här fanns också ett bord uppdukat mitt i vingården med pata negra-skinka, gravad lax och en 2002 Manuel Raventós. Världsklass att i kvällssolen få uppleva detta välbalanserade och komplea vin på platsen där det fötts och njuta det med världens bästa skinka. Inga vettiga anteckningar på detta vin då det avnjöts i vingården.

Turen avslutades i vinanläggningen där vi fick prova dagsfärsk must från druva xarel-lo. Söt, frisk och med smak av svenska sommaräpplen och gula päron. Den jäsande musten av pinot noir osade av skumbanan och jordgubbs-bugg och det ofärdiga chardonnayvinet var intensivt skarp i sin syra. Intressant och referensbreddande.

Rundturen avslutades med en ingående provning som gjordes helt blint och bland annat innehöll två olika varianter av L’Hereu Reserva Brut Nature som finns tillgängligt på Systembolaget. Båda är lagrade minst 15 månadere och därmed reservas, vilket inte framgår av monopolets slarviga information. Den vanliga brut, som inte finns i Sverige, var lite inställsam men med bra focus. Versionen vi kan hitta hemma är en brut nature, vilket innebär att den är helt knastertorr utan tillsatt socker:

Ljust gullengul färg. Frisk doft av citrus, apelsinblom och ett litet inslag av gummi, rök och rostade toner. Smaken är torr, medelfyllig med en distinkt, frisk syra, stram mineralton, citrus och bra fruktighet och en lång, ren och torr eftersmak. Bra exempel på modern cava.

Vinerna som provades var genomgående mycket bra och imponerande och sammantaget de bästa hittills.

Efter att ha bjudits på ytterligare en flaska av den löjligt läckra och skönt bleka rosén så traskade vi iväg till matsalen/biblioteket där huskorset och familjeklenoden Dolores stod för rättfram servering och hemlagad lokal mat utan krusiduller. Först ut var något som kallades ”zigenararm”. Det visade sig vara en organiserad form av ensaladilla rusa. I botten hittade jag bland annat röd och grön paprika, aubergine, tomat och tonfisk. Ovan på detta hade smetats ett tjock lager fast potatismos som i sin tur täckts av ett tjockt lager majonäs och till sist krönts av skivade, hårdkokta ägg. Allt format till en avlång limpa vars form och paprikainnehåll gissningsvis var kopplingen till en romsk lem. Godare än det låter.

Huvudrätten var en kalvstek i skivor som var ofattbar mör och simmade i en tomat och mandelsås och serverad med en svampblandning. Fruktsallad och hembakta mandelkakor till efterrätt. Enkelt, rustikt, vällagat och mycket gott. Till maten fick vi återigen den läckra 2002 Manuel Raventós samt till kalven även årgång 1999 av samma vin som en gång för alla visade att det finns lagringspotential i cava:

Ljust gyllengul färg. Stor doft med lätt oxiderade toner av nötter, torkad frukt, saffran, rostade toner, torkad aprikos och krutrök. Fyllig, torr, mycket frisk, utvecklad och smakrik med drag av apelsinmarmelad, citrus och läder. Mycket fruktig, lång och komplex eftersmak.

På det hela taget ett fantastiskt besök som omedelbart kvalar in på listan över bästa besök hos vinproducent. Synd bara att jag var så maniskt trött.

…på cava-resan var en iskall Estrella Damm i ensamhet på en uteservering. Nja…kanske inte bäst men i alla fall mest njutbar. Den kalla, läskande ölen och en svalkande dusch var allt jag hann med på de 60 minuterna av fri tid som vi fick oss tilldelat. Jo det så klart, jag hann ju med att posta detta också.

Nu bär det av till nästa aktivitet!

Så var första dagen i Penedés för cava-studier till ända.

Efter en lång dag med ganska mycket väntan på försenad flyg anlände jag till Villafranca vid 7-tiden. Han springa ut ett varv i den ljumma kvällen och insupa lite atmosfär. Det är mitt i skördetid och genom staden dundrar traktorer med släp fullastade med gröna druvor. Ramlade över en fantastisk butik specialiserad på lufttorkade skinkor. I långa rader på ställningar bakom glas låg de svartfotade skinkorna försedda med skyltar som angav pris, lagringstid, ursprung och uppfödare.  Minst trettio olika sorter kunde jag räkna till och alla kunde fås som pålägg på en macka eller i ett paket med sig hem. Priset låg ungefär som för svensk, färsk fläskfilé. Hittade även en närbutik och provianterade lite inför veckans övningar. Vis av erfarenheten vet jag att det går mycket flaskvatten och lite snacks under sådana här resor.

Redan klockan åtta var det samling på hotellet (den där sortens förfärliga designerhotell med skum belysning, mörka glaspaneler och duschar som kräver ingenjörsexamen) för gemensam middag. Som spansk tradition föreskriver var det uppställning av officiella representanter för industrin, presentation av siffror samt en lätt motvillig vinmakare som skulle presentera sina viner under middagen. Maten var lättglömd sånär som på en ceviche-liknande rätt av bacalao. Helt makalös i konsistensen, slog till och med den nyfångade öresundstorsken. De fyra vinerna från Marques de Monistrol var korrekta men utsökt tråkiga. De representerade den typ som gett cava sitt trista rykte.

Som avslutning fick vi dock smaka någonting nytt; ett fatlagrat destillat från pressresterna av cava-tillverkningen. Helt enkelt en lagrad cava-grappa. Producenten Mascaró hade lyckats få till en riktigt ren, fin, rund och balanserad digestif med toner av choklad och russin. Mycket njutbar.

Ännu bättre blev det när när överlevarna från middagen gled in i den superdesignade men folktomma baren. Där fanns nämligen den nästan mytomspunna Kripta i sin omöjliga amforabutelj från Agustí Torelló. ”It is VERY expensiv” informerade servitrisen oss och pekade på priset 53€. För den som är van vid svenska krogpriser var det ingen tvekan; in med en kruka Kripta! Färgen var nästan vattenklar och doften fint nyanserad av vita aprikoser, apelsinblom, ostronskal och mandel. Efter en stund utvecklades aromen till att bli mycket lik en fin sake med sina milda citrus- och blomtoner och en distinkt karaktär av risvatten. Även i den eleganta och mycket friska smaken kom sakekaraktären tillbaka i en liten fetma och ekon av de vita och ljust gula tropiska frukterna. Mycket läcker tyckte även vår servitris som vi bjöd på ett litet glas; ”It’s my first Kripta. Thank you”.

Tillbaka på rummet där jag nu sitter kom dock kvällen bästa smakupplevelse; spanska friterade fläsksvålar av jambon iberico ur en plasthink inköpt i snabbköpet. Nu vet vi var danskarna fått sin bästa idé ifrån.

Det måste räknas som en stor händelse i vinlandet Sverige är när det lanseras en fino i ”världens bredaste sortiment”. Om man söker efter fino eller manzanilla i de 410 butikernas utbud så hittar man endast fyra artiklar som kan sägas ha någon spridning. Inte en enda finns i grundsortimentet! Att sedan dessa viner med sin begränsade hållbarhet behandlas med den allra största okunnighet av monopolet gör ju inte saken bättre. Man blir inte direkt sugen på att köpa en flaska när man riskerar att få ett oxiderat vin med sig hem.

Bäst att glädjas så länge det går åt den tillfälliga (suck) lanseringen av La Ina Fino som dessutom kommer på halvbutelj, den enda vettiga buteljstorleken i ett finofientligt land. La Ina är ett gammalt pålitligt varumärke från Domecq men som sedan ett par år ägs av Lustau. Detta är en bodega med högt kvalitetsrykte och som dessutom är en av de få sherryproducenter som svenska sommelierer (vanligtvis sherryanalfabeter) vet något om. Lustaus yviga och ibland svårbegripliga sortiment tilltalar tydligen vintomtar.

Vad som bjuds i glaset är ett helt annat vin än ”gamla La Ina”. Doften är stor, uttrycksfull och typisk med jäst, gröna oliver, äpplen samt en intressant aromatisk ton som pendlar mellan syrén och stallbacke. Smaken är som sig bör knastertorr, lätt och mycket ren med en silkig elegant struktur med karaktär av gröna äppelskal, musselskal och en distinkt kritig torrhet i avslutet.

En mycket bra, fokuserad och aptitretande fino. Spring och köp innan den försvinner igen. Det är 55 välinvesterade kronor om du aldrig provat en fino tidigare.

Den senaste tiden har jag skrivit en hel del om vanliga, generiska röda bourgogner. Först rekommenderade jag en som jag tyckte var bra, Arvid kontrade med två alternativ som testades och häromdagen varnade jag för ett riktigt trist exempel. Men hela tiden låg den bästa och kurade i vinskåpet här hemma.

Jag drog fram en butelj 2005 Camille Giroud Bourgogne Rouge som jag köpte för några år sedan direkt hos producenten. Vill minnas att vinet kostade runt 10€ flaskan och jag ångrar att jag inte köpte massor!

Medeldjup och jämnt rubinröd. Stor, varm och generös doft av röda bär som hallon, lingon och nypon och någon kryddighet med  inslag av te och färskt hö. Smaken är medelfyllig, mjuk och med en hög, läskande syra, mjuka tanniner, generös men slank röd frukt och en mycket lätt ekstruktur. Eftersmaken är lång, elegant, balanserad och med en aptitretande liten bitterhet. Ett vin som man bara vill dricka i djupa klunkar men samtidigt sippar försiktigt på för att det inte ska ta slut.

Har spenderat delar av den soliga söndagen åt att sitta på altanen och läsa den nyutkomna boken ”Manzanilla” som är helt ägnad åt den lätta, krispiga sherrystilen*. Att man ägnar en hel bok (om än tunn) åt manzanilla beror på att vinet de senaste åren blivit mer inne att dricka bland unga och medvetna konsumenter. I Spanien står manzanilla för hela 70% av sherryförsäljningen. Tyvärr är boken inget att rekommendera (jag slumrade till några gånger) men läsandet underlättades av att jag samtidigt läppjade på en sval La Guita från bodegan Rainera Pérez Marín.

La Guita är lite speciell eftersom det är den enda typ sherry som nämnda bodega producerar. Genom att ha satsat på denna enda etikett har vinet också blivit ett av de största på marknaden. Namnet betyder på andalusiskt slang ”kontanter” men är också genom betydelsen ”sträng/snöre” besläktat med ”gitarr”. Det sistnämnda är anledningen till att varje flaska är försedd med ett snöre mellan kork och etikett.

Mycket ljus, gul färg. Stor, uttrycksfull doft av jäst, färska skaldjur, grönt äpple, metall/järnspik och en lätt förnimmelse av hav. Lätt, torr och nästan kritig, smakrik med bra kropp, bra längd och balans. Trevligt metalliskt avslut i eftersmaken som minner om den sälta som ska vara typisk för manzanilla. Klassiker!

*Här kan du läsa mer om sherry och manzanilla.

Gårdagen bjöd på ett nästan onaturligt vackert septemberväder. Öresund visade sig från sin allra mest glittrande och lättkrusade sida i den intensiva och värmande men lätt höstbleka solen. Det var helt enkelt de mest perfekta förutsättningarna för en heldag med en öl i solen med utsikt över havet, fisketur, whiskyprovning och en rökig buffé.

Fyrtio fiske- och whiskysugna bordade M/S Tumlaren som lade ut från Scaniaplatsen och stävade ut på det osedvanligt stilla sundet. Glatt sällskap, goda mackor, solsken, milda vindar, starkt kaffe och vackra vyer. Det enda som saknades var fisk. Vi var förvarnade om att det skulle bli ett rent sillfiske denna dag. Torsken befann sig i kallare vatten. Det blev lite spridda fångster av sill på tacklen, en ensam makrill och fem torskar av mindre format. Magert resultat men vad gjorde det när vi hade det så bra.

Tillbaka på land och utan sjöben styrde vi till Restaurang Aroma där allt var förberett för en provning av whisky från Laphroaig. Detta destilleri är ett av de allra främsta på Islay och också en av de mesta torvrökiga i stilen. Provningen inleddes med den ”vanliga” Laphroaig 10 YO;

Stor, torvrökig doft med tydliga toner av apelsin, citrus, läder, hav, kola och vanilj. Smaken är ganska fyllig, intensiv men balanserad med karaktär av torvrök, jod och citrus i den långa eftersmaken. Balanserad och njutbar trots intensiv rökighet.

Därefter provades Laphroaig Cask Strength 10 YO som i princip är samma whisky som den första fast utan att ha blivit nedvattnad inan buteljering. Alkoholhalten i denna tappning låg på 57,8%.

Medelstor, mycket eldig och intensiv doft av anis, jod, kola och hö. Smaken likaledes eldig, fet och fyllig med karaktär av hö, rök, sälta, tjära och karamell. Eftersmaken är ganska lång med kryddig eucalyptuston (Kungen av Danmark). En ganska oblanserad smak som ligger långt fram i munen.

Tredje whiskyn blev Laphroaig 18 YO som med sin längre lagring blivit mjukare och lite snällare.

Medelstor, nyanserad och något flyktig doft av gamla äpplen (calvados), nytt läder, nötter, mörk choklad, liten jodton, citrusmarmelad och dämpad rökighet. Fyllig, mjuk och avrundad smak med mycket bra fruktighet, nynaserad vanilj- och äppleton. Lång och elegant eftersmak med kola och lite bränd rökighet. Snygg och mycket njutbar.

Nästa whisky var återigen lite yngre. Laphroaig Quarter Cask är en återgång till en tradition där man först lagra whiskyn i stora fat för att sedan föra över dem till mindre, quarter casks, på cirka 125 liter som lämpade sig bättre för transport.

Medelstor lite rå och stickig doft av gummi, jod, asfalt, nytt läder och gammal muggig oljerock. Smaken ganska intensiv, ung, lite rå och endimensionell med tunn kropp. Ganska kort eftersmak med citrus, torvrök. Ung och ofärdig.

Sist ut var Laphroaig Cairdeas (uttalas ”kartjes”) Master Edition 2010. Detta är en en speciell buteljering av 11 till 19 år gammal whisky som årligen görs till The Islay Festival.

Stor, eldig, uttrycksfull men nyanserad doft av jod, hav, vanilj, russin och tobak. Mycket fyllig, rund och något oljig med intensiv smak av torvrök, anis, jod och läder. Mycket fruktig, lång och elegant smak av lime, russin och sälta. Uttrycksfull och elegant.

Sammantaget kan sägas att favoriterna var standardbuteljeringen med sin starka personlighet, den 18-åriga eleganta och nästan konjaksliknande whiskyn samt den sista som verkligen var spännande, uttrycksfull men balanserad.

Kvällen avslutades med en generös buffé där köksmästaren rökt bland annat revbensspjäll, musslor, fläskfilé och lingon (!) med torv hämtad från Islay. Spännande smaker men vinnaren blev den pinfärska sillen som bara bakats av i ugnen med lite salt!

Efter all sol, frisk luft, sjögång och intensiva smaker däckade jag totalt när jag kom hem. En härlig dag!

Vårt företag har fått det hedersamma uppdraget av föreningen Svenska Vinodlare att arrangera jurybedömning av svenska viner. Uppdraget är utfört och igår presenterade jag resultatet för medlemmarna vid deras årliga träff.

Finns det svenska vinodlare? Är det inte bara galenpannor som sysslar med vinodling i Sverige? Går vinerna att dricka? Frågorna är många när man nämner svenskt vin. Jag ska försöka bena ut hur det ligger till i dagsläget.

Det som förvånar många är att det överhuvudtaget går att odla vindruvor på friland i vårt klimat. Faktiskt har det under 1600- och 1700-talet funnits ganska omfattande odlingar i Sverige. Det som odlas idag är oftast hybrider eller korsningar som klarar kyla och mognar tidigt. De vanligaste sorterna är den gröna solaris och den blå rondo varav den första är den som, enligt mig, har de bästa förutsättningarna att ge viner av internationell kvalitet. Solaris är ganska neutral i stilen, gifter sig väl med ek och har visat sig kunna ge viner med naturlig alkoholhalt på 15% i vårt klimat! Även om här är svalare än i de vinodlande länderna på kontinenten så kan vi här dra nytta av våra långa ljusa dagar.

Sverige är idag erkänt av EU som ett vinproducerande land och vingårdar planteras i rasande tempo runt om i landet. Många drivs på hobbynivå men ganska många siktar på kommersiell verksamhet. I Skåne, där de flesta vingårdarna ligger, finns idag till och med en route du vin enligt förebild från de klassiska vinländerna. Det produceras också viner i alla stilar från lätta, torra vita viner över de kraftiga röda och fatlagrade till söta viner och bubblande viner à la champenoise. Det produceras också icewine som vinner priser internationellt.

Men hur är kvalitetsnivån på vinerna? Av de 40 viner som bedömdes blev 18 stycken godkända. Detta innebär att vinerna är felfria och har en kvalitet som också skulle kunna passera som godkända även internationellt. Även många av de viner som inte passerade nålsögat hade en grundläggande bra fruktkvalitet och potential. Tyvärr är många av odlarna just odlare och inte vinmakare. Många av vinerna var fördärvade av dålig hantering och/eller överdriven behandling med ek.

Det råder inga tvivel om att det odlas druvor av hög kvalitet i Sverige och att det framställs många bra och njutningsbara viner. Men för att Sverige på allvar ska kunna betraktas som ett vinland och konsumenterna ska acceptera vinerna så krävs mer kunskap hos vinodlarna. De behöver hjälp med tekniken och vinkemin. Men kanske behöver de framförallt lära sig om vin och att förstå vad ett bra vin är.

Svenska viner kommer inte inom överskådlig framtid produceras i stora volymer eller kunna säljas till lägre priser. Det handlar om unika, personliga, hantverksmässigt framställda produkter i små volymer och priser därefter. Därför kämpar vinodlarna med politiker och byråkrati för att få tillstånd gårdsförsäljning av sina viner och inte bara vara hänvisade till närmaste Systembolag. Detta skulle gynna framväxten och förutsättningarna för fler och intressanta svenska viner och också främja en levande landsbygd. Nu kommer nog ett sådant beslut att dröja. Men frågan är om inte det är en bra sak. Den svenska vinnäringen behöver kanske mogna och bli av med de värsta barnsjukdomarna innan vinerna klarar att möta en bredare kundkrets. Annars är risken att den slår krokben för sig själv.

Mer om svensk viner…

• Aktuella nyheter kring årets skörd
• Omdöme om ett solarisvin
• Dålig start för årets skörd
• Test av ett rosé