Är man en bordeauxnörd som jag får man med tiden personliga favoriter man ständigt återvänder till. Pålitliga som gamla vänner finns de där när man blivit besviken på nya bekantskaper. Det är sällan de riktiga toppslotten (kanske för att man sällan har råd att dricka dem), utan de i mellanklass som stretar på lite skymundan.

Château Chasse-Spleen är just en sådan trogen vän, lite kusinen från landet då slottet ligger i mindre ansedda och lite avsides belägna kommunen Moulis en Médoc. Egendomen levererar viner som kan njutas ganska unga, som denna, men alla äldre årgångar jag provat har utvecklats fantastiskt väl. Lite besviken är jag dock på att de bytt ut det gamla typsnittet mot en vederstygglig star trek-liknade font. Men en ansiktslyftning får inte stå emellan gamla bekanta.

Djupt blåröd och tät färg. Ganska stor, ung och fruktig doft med tydlig karaktär av svarta vinbär och inslag av jordgubbar och grön paprika. Dova toner av bränd, lite sur ved, tjära och svartpeppar. Medelfyllig, mycket frisk med tät fruktighet där svarta vinbär dominerar igen, mycket balanserade tanniner och tydlig rostad fatkaraktär. I eftersmaken kommer den lite brända, sotiga karaktären tillbaka kombinerad med en tydlig, stram mineralton.

Pålitlig bordeaux till överkomlig pris att både dricka och spara i många år trots att den kommer från ett av de lite svagare åren på 2000-talet. Finns fortfarande att hitta på Systembolaget.

På flera ställen i media har ”nya rön” från forskare i Reims i Champagne återgivits.

Enligt vad de efter lång tid kommit fram till är att man…*trumvirvel*… behåller upp till dubbelt så många bubblor i glaset om man lutar det och låter vinet rinna utmed sidan. Det var en föga sensationell upptäckt. De hade kunnat fråga vilken ölhävare som helst och fått samma svar.

Vad som däremot är väldigt förvånande är att man ska hälla på detta sätt för att bubblorna ”förmedlar smak och arom”. Kolsyra i sig upplevs som syrlig och döljer därför sötma men även fruktighet. Kolsyran binder även aromämnen även om de i måttliga mängder även ”lyfter” doftämnen till doftreceptorerna. Faktum är att för mycket kolsyra i champagnen förtar upplevelsen av vinets smak och arom. Prova att stoppa ner näsan och dofta direkt i champagneglaset precis när vinet är upphällt. Du lär få en kolsyrechock rakt upp i näsan. Därför ska man snarare försöka bli av med en del av kolsyran genom att hälla vinet rakt ner i glaset.

Ännu konstigare blir det när den ultimata serveringstemperaturen anges till 3.8°! Ju kallare något är desto mindre doftar och smakar det. Om du verkligen inte vill ha ut någon upplevelse  av din dyrköpta champagne ska du följa forskarnas råd. Annars kan du välja att servera vinet vid ungefär 10° och dricka ur ett vanligt vinglas med stor kupa där kolsyran förflyktigas och aromer stannar kvar. Du kommer att få en betydligt större upplevelse.

Här kan du läsa mina serveringsråd för champagne.

(För övrigt är det crémant de bourgogne i glaset på bilden om nu någon skulle notera det)

Idag har regnet stått som en kompakt vägg utanför fönstren här i Malmö. Det var helt klart läge att trösta sig med en Bellini.

Sedan jag såg Jamie Oliver blanda ihop den klassiska drinken i Jamie Oliver upptäcker Vendig har jag varit sugen på att göra den själv. Egentligen ska det vara prosecco i den, men det fick duga med en halvtaskig crémant jag hade hemma. Smaskigt! Som en smoothie för den som inte vill vara nykter men ändå känna sig lite sund.

Till en butelj: Bryt sönder 2 mogna persikor och ta bort kärnan. Pressa ut fruktköttet genom en trådsil med en slev. Blanda ut fruktpurén med lite vin så den blir lättflytande. Portionera ut ett par matskedar i varje glas och fyll upp med iskallt mousserande vin (det skummar kraftigt!). Drick genast!

Marknadsföretaget Cision har listat Englands tio bästa vinbloggar. Vilka är Sveriges bästa? Några förslag?

1. SPITTOON

2. Drinking Outside The Box

3. Jamie Goode’s Wine Blog

4. THE WINESLEUTH

5. Wine Conversation

6. winedr

7. Confessions of a Wino

8. Worcester Sauce

9. The Pinotage Club

10. bordeaux undiscovered blog

Det andra ”magsårsvinet” är 2008 Montgras Reserva Merlot från Chile.

Chilenska viner i allmänhet, och merlot i synnerhet, blir ofta mycket fruktiga, runda och mjuka i karkaktären. Chiles vinodlingsklimat och förutsättningar är nästan för ultimata. Det är så lätt att få mogna, fruktiga och friska druvor att det nästan blivit en black om foten. Vinerna har fått ett rykte om sig att bara vara publika, lättdruckna men sakna personlighet och struktur. Vem kan klandra vinmakarna att göra dessa viner när de säljer så bra och inte skäms för sig. Men ur den jämna, saftiga druvjuicefloden stiger fler och fler exempel på viner som i uttryck och karaktär kan tävla med de allra bästa. Detta vin har långt dit men har ändå lämnat det mest slätstrukna bakom sig.

Mycket djup, tät blåröd färg. Medelstor, ung, mycket fruktig doft av mörka körsbär, hallon, jordgubbar, blåbär och en ton av lakritsbåtar men även en litet ”grön”, kartigt inslag. Liten rostad karaktär och en diskret vaniljton som avslöjar en lätt ekbehandling med en del nya fat. Smaken är ung, ganska fyllig, rund och mycket fruktig och saftig med dominerande karaktär av svarta vinbär och mogna jordgubbar. Den nästan syltiga frukten hålls upp av en bra syra och en tydlig fatstruktur. I eftersmaken dröjer sig dock en liten jästaktig, nästan jolmig känsla kvar som avslöjar modern vinmakning, enzymer och effektiva jäststammar. Välgjort och publikt och kan säkert sparas något år med positiv utveckling.

För den rimliga pengen ett mycket välgjort, snyggt vin med viss struktur som säkert uppskattas av de allra flesta.

Först ut bland mina ”magsårsviner” är en sauvignon blanc från Nya Zeeland; 2008 Kim Crawford Sauvignon Blanc.

Framförallt vinerna av denna druva från regionen Marlborough som rönt stora framgångar internationellt. Den yppiga, aromatiska och fruktiga doften och den ibland lite inställsamma, men friska, smaken har gjort dessa viner omtyckta och väldigt lätta att känna igen. Vissa producenter har gått så långt i sina strävanden att framhäva aromen med specialjäst och vinmakning att den stundtals blivit överdriven och tröttande. Nu börjar man dessbättre söka ett mer balanserat ideal som närmar sig de klassiska, franska förebilderna i Sancerre och Pouilly-Fumé.

Medelstor, aromatisk doft av fläderblom, kiwi, krusbär och en ton av mogen nätmelon. Typisk modern sauvignon blanc-doft utan att gå åt det överdrivna hållet med konserverad sparris och fruktcocktail. Smaken är torr och medelfyllig med frisk syra som balanseras av en nästan lite fet fruktighet. I smaken finns mer av gula tropiska frukter men med ett litet örtigt aromatiskt inslag, liten diskret bitterhet och en fin mineralton i eftersmaken. Modernt, druvtypiskt och fruktigt men samtidigt elegant och med en viss stramhet.

Stark köprekommendation till alla som inte tillhör den ängsliga skara vinnördar som anser att sauvignon blanc är ute.

Vinerna på bilden riskerar att ge mig magsår. Inte så att de är sura och dåliga. Absolut inte.

Ni får ursäkta men jag kommer att vara lite hemlighetsfull. Vinerna utgör kanske början på ett ganska långtgående projekt som jag inte vet var det slutar. De står på min köksbänk och påminner mig om saker som måste göras. Suck. Nu är semestern slut och verkligheten knackar på dörren.

Snart kommer jag att berätta vad det handlar. Men innan dess kommer jag i alla fall att posta provningsanteckningar och synpunkter på alla fyra vinerna.

Ramlade över en ny, kul svenskproducerad dryck igår; Gotlands Bittar (ska uttalas med kenodialekt).

Detta är en gotländsk variant på den italienska digestifen amaro, framställd av destillerad öl från Gotlands Bryggeri och av ett trettiotal örter plockade på ön. Att komma på idén att producera en variant på denna, i Sverige, extremt nischade dryck kan bara vara resultatet av för mycket drikku, gotländsk tjurskallighet eller en klockren varpaträff i huvudet.

Hur som helst så är resultatet riktigt bra! Balanserad, rik kryddighet med toner av glögg och en bitterhet som inte slår över tack vare en diskret sötma. Ren och snabbt avklingande eftersmak som gör att man nästan genast vill ta en liten klunk till av detta örtextrakt. Jag är inte speciellt förtjust i Gammeldansk eller Jägermeister, men denna kan jag tänka mig att ha hemma som magmedicin.

Tror faktiskt jag ska ta hem en flaska på från beställningssortimentet.

Nu är det kräftor som gäller! Själv sparar jag mig tills jag får ett par kilo svenska kräftor levererade om någon vecka. Men för dig som är sugen på de små liven redan nu så kommer här tipsen du behöver för en lyckad kräftskiva:

• Så här kokar du kräftorna
• Västerbottenpaj med kantareller är tradition…
• …om du inte nöjer dig med en vanlig, men otroligt god, ostpaj
• Brännvinskultur är ett måste…
• …liksom en mörk lager, svensk eller tjeckisk, men…
• …för den som föredrar vin kan ett torrt aromatiskt eller ett friskt halvtorrt passa
• Sveriges största kräfttest av både frysta och färska kräftor

Vin santo är ett sött, italienskt vin som framställs av delvis torkade gröna druvor ( i detta fall malvasia och trebbiano) som jäses och lagras på ekfat. Lagringen är ganska lång, tre år eller mer, och förstärker den oxiderade ton som uppkommer vid torkningen. Vinerna kan ibland vara helt torra men oftast är den söta varianten man stöter på.

Namnet betyder ”heligt vin” och historier berättas om att man traditionellt skördade och tappade vinet endast på vissa helgons dagar. En annan historia är att man i Venedig handlade med ett mycket populär vin från grekiska Santorini. När man av olika skäl (politiska eller ekonomiska) tvingades sluta med importen startade en inhemsk produktion av ”vino di Santorini”. Med åren förenklades namnet och gavs en mer passande och religiös förklaring.

På Systembolaget finns 2005 Serelle Vin Santo från Toscana och producenten Ruffino. Ett alldeles utmärkt exempel på vinstilen och i en bra prisklass.

Klar, medeldjup, nästan orange färg. Stor doft av torkad frukt som aprikos och vita russin, nötig, tydligt oxiderad och med trevliga toner av apelsinblomma. Liten flyktig ton av lim. Smaken är medelfyllig, söt men med en frisk, pigg, balanserande syra. Lite simmig och med drag av torkade frukter, russin, hasselnötter och mjölkchoklad noteras liksom en liten eldighet, bränd ton och en lätt åtstramande fatstruktur. Lång och frisk eftersmak.

Prova till en créme caramel, fruktkaka eller till lagrade hårdostar. Eller testa det traditionella sättet att doppa cantuccini (mandelskorpor) i vinet. Söligt men gott.