Igår var det dags för återbesök på 19 Glas och som utlovat förra veckan så kommer en liten rapport.

19 Glas är lika mycket en vinbar som en restaurang. Eller tvärtom. Vinlistan är vida större än à la carten och snudd på alla roliga och personliga viner kan fås på glas med en lätt ångestframkallande valfrihet som följd. Menyn är däremot utanför all diskussion. Fyra rätter. Take it or leave it.

Menyn för dagen var åt det franska hållet. Inleddes med en liten amuse i form av forellrom som förstärktes med några droppar maltvodka från Nils-Oscar. Till det drack vi en God Lager och fick dessutom ett smakprov på den omtalade mousserande (!) vodkan Camitz. Fiskäggen smakade exakt som fint gravad lax i pärlform. Trevligt. Bubbelvodkan var…intressant.

Vi bestämde oss för att ta in två viner till varje rätt, ett glas av varje. Genast fick vi vars två glas så vi slapp att slabba. Snyggt. Vi tog in en smultrondoftande rosé från Sancerre och en vitt, torrt, friskt och elegant vin från Roussillon till jordärtskockssoppan. Vinerna gjorde varken till eller från men soppan var mustig, rik och det salta fläskcrispet var en perfekt brytning till.

Huvudrätten var annonserad som confit de canard. Jag kunde inte motstå Bad Boy från Bordeaux och ett portugisiskt vin av druvan baga från Luis Pato (”pato” är anka på portugisiska) var given. Bordeauxen var fyllig, fruktig och kraftfull med toner av salmiak, sötlakrits och mörka bär medan bagan var lättare, friskare och stramare med dominerande karaktär av röda bär. Ankan smakade bra och särskilt tillbehöret haricots verts med rostad vitlök och oxmärg lyfte rätten. Vinerna fungerade bägge två till maten och särskilt portugisen steg oväntat fram som den kraftfullaste av de två.

Till osten, en reblochon med kråkbär samt en sirap av kråkbär och pinot noir, valde vi ett vin från samma del av Frankrike; Château d’Arlay Rouge. Den gode krögare hällde dessutom upp Macvin Rouge från samma producent. Det förstnämnda ett smakrikt men elegant vin av pinot noir, det andra av samma druva men framställt av ojäst druvmust med tillsatts av destillerat vin. Resultatet ett märkligt, grumlig, sött vin med en tydlig grappakaraktär. Båda vinerna passade mycket bra särskilt det sistnämnda som med osten fick en kul hubbabubba-karaktär.

Desserten var en luftig äppekaka med dämpad sötma och en gräddig vaniljsås. Mitt sällskap var så fascinerad av jura-vinerna till osten att hon fortsatte med ett vitt vin i samma stil; Macvin du Jura. Själv valde jag 2005 Pintas Porto Vintage från favoritproducenten Wine & Soul. Hade inte en tanke på att den skulle passa till äppelkakan men blev en fullträff!

Maten var genomgående vällagad och god utan vare sig toppar eller dalar. Kompetent och tillfredsställande. Vad som gjorde besöket minnesvärt var den sköna stämningen, miljön och den intresserade, generöse och übersympatiske krögaren.

Man säger att gäster på krogen prioriterar maten ganska lågt. Stämning, miljö och service är viktigare. Besöket på 19 Glas bekräftade denna tes. Den goda maten spelade andrafiolen vid en skön krogupplevelse.

Det finns två säsonger för rosévin; sommaren och melodifestival-cupen.

Det är ett säkert vårtecken när rosévinerna börjar ramla in. Idag hade jag chansen att prova ett par ”riktiga” roséviner som tilltalar vinsnobbar som jag; ljusa, lökskalsfärgade med torr karaktär, fin munkänsla, frisk syra och bra stuktur. Bland annat Cuvée Therese Rosé från Château l’Arnaud som finns på beställningssortimentet. Bra viner utan kommersiell utsikt.

Mindre kul (men säkert med bättre utsikter att hamna på säljtoppen) var Lord ZinClair White Zinfandel. Även om den var något bättre än de typiska kaliforniska tuggummivinerna så kunde inte sötman dölja beskan och den snåla frukten. Iskall en riktigt varm sommardag med mycket distraktion runt grillen så slinker den nog ner.

Vet inte om vinet eller etiketten var värst. Däremot förlät den sköna pressreleasen nästan allt. Kan inte undanhålla er den och återger den i sin helhet.

The Zin rises in West

”The little Lord went west and found a town full of Zin, and it all became clair.” Så talade den sluge Konceptus, där han stod och blickade ut över Bay Area med sitt Alcatraz, Golden Gate, Bay Bridge, One Market, Pacific Hills, Swan´s, Rasputin och, ja, ett och annat ställe därtill. Och han fann sig väl till mods.

Alltmedan Eos i Öst spred sina rosenfärgade fingrar över skyn ändrade Konceptus anlete uttryck. Från ett Eureka-läge till en förnöjsam Nu-blir-jag-banne-mig-rik-komposition. Och han fann det vara gott.

Med ett tilltagande dovt slammer vaknade staden sakta till liv där nedanför honom och när trafiken stod stilla på Bay Bridge satt Konceptus och skrev sitt Golden Concept med en sådan fart att den gamla knätoppen från IBM, som han så gärna koketterade med, protesterade och gick i baklås. ”Men för Den Blinde Argus!” vrålade han för tomma öron och ögon och staden som oblygt fläkte ut sig därnere, redo att ännu en gång uppslukas av havets dimmor. Och han fann sig vara förbenad.

Konceptus slet upp sin iPhone, ringde kontoret, där de flesta redan gått hem för dagen, glada över ännu en problemfri dag på jobbet tack vare att den gnidne, elake och självgode Konceptus inte var där. Baran hade oturen att svara och få det otrevliga uppdraget att förverkliga Konceptus senaste idé om hur man enklast tar sig från A till Snabba cash. Och hon fann det både nedslående och pinsamt.

”Men fattar du?! Konceptus vill att vi ska göra ett retrovin! Ett blush wine! Va? Slutade inte folk dricka sådant när kreti och pleti tog steget ur 70-talet? White Zin! Det låter som en rasistisk förolämpning. Man kan rodna för mindre!” sammanfattade Baran situationen för sin pojkvän Morgan, när de senare på kvällen satt och jämförde sin dag över en snabbt hopslängd svamprisotto och med de stämningsskapande stearinapplikationerna i ljusan låga. Baran vann kampen om Dagens sämsta upplevelse. Och hon fann även det både nedslående och pinsamt.

Men här är han nu: Lord ZinClair. En patetisk flört med det sämsta av 70-talet. Vinets v-jeans. Vinets hockeyfrilla. Vinets plyschdräkt. Vinets vinter-OS 1976. Vinets oljekris. Vinets Karl-Evertz. Utgiven av Marianne Records i Skara. Med en förment hurtlustig etikett långt från Kalla kriget, ett larvigt budskap långt från det politiska 70-talets livliga debatter och en figur som aldrig någonsin kommer att bli folkkär och som luktar mer instängd 20-talsromantik än 2010.

Enligt Konceptus är detta inte bara ett bra koncept utan också ett m-y-c-k-e-t trevligt pratvin, som passar p-e-r-f-e-k-t i såväl berså som på stranden. Den väl avmätta sötman balanseras mot en i grunden frisk syra och en härlig fruktighet där bäriga ord som smultron faller en både i näsan och på läppen. Inte ens med den bästa välvilja i världen kan man inte påstå att Lord Zinclair är det perfekta matvinet å andra sidan är det svårslaget i bersån.

Lord ZinClair White Zinfandel, (varunummer 6291, 55 kr) avnjutes lämpligen i svalt tillstånd.

Kollegan kom häromdagen hem från en studieresa till Mexico där han fördjupat sig i tequila. Med sig hade han en förfärlig porslinsflaska till mig. Själv hade jag vid bara anblicken avfärdat den som taskig turisttequila. Det var det inte.

Det visade sig vara en mycket högklassig, fatlagrad tequila av 100% agave azul. Omsorgsfullt handgjord i varje steg hela vägen från bakningen av agaven i stenugnar till de kitchiga flaskorna som framställs av ett hantverkskooperativ.

Det här var verkligen inget man shotar med citron och salt. Fantastiskt elegant och nyanserad.

Tequila Clase Azul Reposado: Ren, aromatisk doft av friska örter, tydlig ton av smörkola och vanilj, lite läder kanel, lime och bergamott. Smaken är fantastiskt len, fyllig och mjuk med vaniljen och smörkolan ganska dominerande men med en frisk ton av eucalyptus. Lång, ren och aromatisk sak med en kvardröjande smak av sötlakrits och återigen den friska eucalyptusen.

Mitt ogilande av viner paketerade i plastpåse är väl känt. Redan för flera år sedan försökte jag sprida mitt ”manifest” som jag sedan publicerade lätt modifierat här på bloggen.

Flera vinpersonligheter har uttalat sig mot förpackningen men fortfarande ägnar sig flertalet vinskribenter åt att marknadsföra och hissa förpackningen. Undergrävande verksamhet vill jag kalla det.

Därför är det skönt att hjälp anländer i form av ”Change lådvin”. Tanken är att byta från påse i box till flaskor i box. Att det bakomliggande syftet är att dra kunder till två företagen Australian Wine Club och Fine Wine Society gör mig ingenting. Ändamålet helgar medlen.

Time for Change? Yes We Can!

När jag häromsistens var i Danmark besökte jag en Netto-butik och provianterade lite matlagningssherry, dansk pilsner och frysta anklår och ankbröst. På en ingivelse plockade jag med mig två buteljer rött vin som jag tänkte kunde funka som matlagningsvin i alla mina carlbutlerrecept.

Viña Morena är ett vino de mesa, det vill säga den allra lägsta vinklassificeringen. Ingen druva, årgång eller distrikt får anges. Eftersom det är den mycket stora, och kompetenta, producenten Felix Solis som ligger bakom vinet får det väl anses som ganska säkert att druvorna kommer från de enorma vinarealerna i Valdepeñas och La Mancha. Vinet kostade knappt 16 danska kronor (cirka 21 svenska kronor), vilket måste vara extremt billigt även i Danmark med tanke på att de faktiskt också har en ganska hög alkoholskatt på vin.

Innan jag hällde vinet i boeuf bourgignonen provade jag självklart av vinet. Färgen ganska ljust blåröd. Doften medelstor och bärig med toner av lingon, karamell, lite blommig och med en lite omogen ton av tulpanstjälk. Även om alkoholhalten endast kämpat sig upp till 11,5% kändes doften lite eldig. Smaken var lätt, snipig, kärv och med en hög syra och ett litet bittert avslut. Den enda frukt jag kunde känna var en liten skral lingonbärighet. Fick nästan omgående känning av halsbränna.

Vinet var absolut inte felaktigt. Däremot visade det tydligt vad som händer när man tar ut för stor skörd för att kunna tillgodose supermarkets med ett ultrabilligt vin. Trots det heta klimatet i centrala Spanien orkar inte plantan ge mognad till druvorna. Sockerhalten blir låg och därmed även alkoholnivån, färgen blir blek och smakämnena utvecklas inte samt att syran blir mycket hög. För att få ut mesta möjliga av druvorna överextraherar man vinet, man försöker alltså få ut så mycket färg och smak det går. I och med detta får man ett mycket kärvt vin med bitterhet.

Till producentens försvar ska sägas att de inte försökt dölja att de står bakom vinet. Det är heller inte förfalskat eller förvanskat och motsvarar nog vad många sydeuropéer har på middagsbordet till vardags. Jag har faktiskt provat sämre viner på Systembolaget. Men det är inget vin jag skulle dricka. Däremot tror jag faktiskt det funkar i maten.

Det är sällan man kan ge ett vintips som både har en läcker yta och smakfullt innehåll. Bara etiketten gör mig vintörstig.

2007 Mercurey ”Vigne du Domaine” från firman Louis Max är ett perfekt vin för den som inte provat på vinerna från Bourgogne eller haft en första misslyckad date med en rödlätt men kärv skönhet från området. Utseendet är bedrägligt lätt färgansatt och doften bjuder lite motvilligt på dofter av röda bär som lingon och hallon kombinerat med apelsinskal och torkade örter. Smaken är först rund, ganska fyllig och mjuk för att sedan knäppa till på näsan med en fantastiskt frisk syra och en mycket fin, diskret fatstruktur som klär in gommen. Aromerna liknar doften men med rikare bärighet och tydligare örtighet. Lång, fin eftersmak.

Riktigt bra bourgogner är dyra, men här är ett vin till 129 kr som faktiskt levererar en bra karaktär från området. Inget stort vin – men välgjort och ursprungstypiskt. Är du van vid machoviner från Argentina eller burdus och alkoholbeskänkt amarone så får du sätta dig i en annan sinnestämning. Här är det inte ”wham-bang-thank-you-mam” utan lite flört, förspel och finess som gäller. Men njutningen blir längre och definitivt mer tillfredsställande.

Valpolicella är ett fantastiskt trevligt vin. Okomplicerat, lättdrucket och matvänligt med snälla tanniner, frisk syra och toner av körsbär, röda bär och örter. Produceras i enorma kvantiteter i Veneto och kan därför vara ganska enkelt och trist, men är det välgjort är det ett mycket tillfredsställande vin. Få saker är så njutbara som enkel måltid i Verona med en kyld valpolicella på karaff. Goffa in maten och svälja vinet i stora klunkar. Härligt.

Visst vore det underbart att njuta ett sådant vin till fredagspizzan? Spring iväg till Systembolaget och botanisera! Du kommer att hitta ett (1) vin i denna stil. Kollar du Systembolagets hemsida efter Valpolicella så får du närmare 40 träffar. Alla utom tre (3) är nämligen amarone eller ripasso. De två övriga är i en icke traditionell, fatlagrad stil.

Amarone var fram till mitten av 80-talet en ganska udda vinstil som producerades i begränsade volymer av ett fåtal producenter. Särskilt mogna druvor från utvalda vingårdar sparades åt sidan och torkades. Den koncentrerade musten jästes, lagrades på ekfat och gav komplexa, alkoholstarka viner som avnjöts i små mängder vid brasan under den råkalla venetovintern.

Sedan hände något. Vinälskare i Skandinavien, norra Tyskland och Kanada (vi snackar brännvinsbältet) upptäckte vinet och både konsumtion och produktion sköt i höjden. Från att ha varit ett exklusivt vin utvidgades produktionen till att inkräkta på den vanliga valpolicellans domäner. Vi överskjöljdes av koncentrerade, alkoholstinna, obalanserade och russindoftande viner hopplösa att kombinera med mat. Inte nog med det. När amaronen är färdigjäst står vinmakaren med en drav av alkohol- och smakindränkta, blöta russin. Någon kom då på att återuppliva en avsomnad metod kallad ripasso. Man tager sin lätta, charmiga, körsbärsdoftande valpolicella och stöper den över russingeggan och låter allt få en andra jäsning. Sålunda besmittar man det lätta vinet med amaronekaraktär.

Systembolagets popularitestörstande och sifferstyrda inköpsavdelning har verkligen hjälpt att styra över konsumtionen till dessa russinosande viner. Visst. Gillar man symfonirock, James Cameron-epos, Dan Brown-klossar och SUV:ar så faller säkert dessa viner på läppen. Men söker man något med lite mindre bulleråbång och lättsammare profil så är man dessvärre hänvisad till russinträsket.

Aaaaah! Inget piggar upp som lite amarone-bashing.

Jag älskar bordeauxviner (hakor tappas i förvåning) och är såld på mogna viner (ögon spärras upp i överraskning och mistro). Därför var det med stor förväntan jag gick till gårdagens provning av röda bordeauxer av årgång 1988. När man provar olika viner från samma årgång kallas det horisontalprovning och kan vara väldigt lärorikt. Man får en uppfattning om gemensamma nämnare men brukar också upptäck hur olika vinerna kan bli.

Det finns ganska motsägelsefulla åsikter om årgång 1988 i Bordeaux. En del räknar den till en av de riktigt stora årgångarna medan andra ser den som en svår årgång med ojämn mognad som gett viner med mycket syra, röd frukt och lite kartighet. Clive Coates, som visserligen är en auktoritet på Bourgogne, har sagt att 1988 är ”en årgång för engelsmän men inte för amerikaner”. Med det menar han att vinerna blivit strama och återhållsamma och inte fruktiga och eldiga i stilen som tilltalar coca-cola-publiken.

Provningen visade sig bli en besvikelse. Vinerna var överlag strama och helt klart dominerade av den höga syran och av röda bär i karaktären. Med två undantag var de helt ointressanta. Det rörde sig inte heller om flaskvariationer eftersom tre flaskor av varje sort öppnades och jag kontrollerade själv av dem alla.

Räddningen blev vinet till maten. 2004 Château La Mondotte från Saint-Emilion var ett nästan blåsvart vin med otroligt koncentrerad mogen, mörk frukt, fyllig och rund med toner av cassis, piptobak och kaffe. Den generösa kroppen balanserades av en mycket fin men kraftfull tanninstruktur, eldighet och bra syra. Balanserat, kraftfullt men elegant och en njutning i varje klunk!

Alla provningsanteckningar här nedanför, men om den intressanta matodryckdiskussionen kan du läsa på min bloggfiial på Taffel.

1988 Château Ducru Beaucaillou / Deuxième Cru, Saint Julien. Sluten, lätt bärig, något instängd doft med grön ton. Stram, mycket frisk, snipig frukt, lite eldig, röda bär och lite örtig. Viss längd och ganska mjuka tanniner. Snålt och trist och en riktig besvikelse.

1988 Château Lanessan / Cru Bourgeois Superieur, Médoc. Ganska stor, välutvecklad doft med toner av stall, läder, vissnande blommor, röda bär och russin. Medelfylligt vin med mycket mognad, frisk syra, röda bär, hallon, litet grönt inslag, lätt parfymerad. Bra längd med inslag av svamp och läder. Ganska charmigt och oväntat bra för sin kvalitetsklass.

1988 Château Gruaud Larose / Deuxième Cru, Saint Julien. Något stum, lite dyig doft, torkad frukt, soggiga jordgubbar, mandelmassa och en liten eldighet. Medelfyllig till fyllig, eldig och mycket frisk med tydliga toner av röda bär och röda äpplen, liten ton av svarta vinbär. Avrundad strävhet och ganska bra längd som avslöjar viss mognad. Ointressant och något obalanserat.

1988 Château Bahans Haut-Brion / Pessac-Léognan. Medelstor, varm doft av solmogna bär, fruktig, fin kryddighet med ton av rostat kaffe. Medelfyllig, elegant och fruktig smak där den mogna frukten och kaffet går igen. Balanserat med bra längd och fina men ungdomliga tanniner. Snyggt, typiskt och balanserat vin som väntat av ett andravin från Haut-Brion.

1988 Château Durfort / Deuxième Cru, Margaux. Stor, utvecklad, komplex och aromatisk och kryddig doft med inslag av russin samt stall, häst och läder. Fyllig men ganska stram och väldigt frisk med påtagliga fat, tuffa tanniner och toner av svarta vinbär, röda bär och mörk frukt. Ung smak men mogen doft. Ett vin med en ursprungstypisk och förförande doft som nästan får en att bortse från att smaken är obalanserad och lite tvär.

1988 Château Le Bon Pasteur / Pomerol. Stor, mycket fruktig men dov doft med tydlig karaktär av läder och nyputsade ridstövlar, skog och mossa. Fylligt, koncentrerat och fortfarande ungdomligt med mörk, varm fruktighet, svarta vinbär, tobak, lakrits och tydlig fatkaraktär. Lång eftersmak. Detta merlotdominerade vin var det bästa av vinerna i provningen. Kommer säkert att utvecklas positivt i ytterligare fem år.

En elev kom till mig och berättade att hon hade ett gammalt vin hemma och frågade om jag kunde ta en titt på det för att ”se om det är någonting att ha”. Sådant kan man ju inte motstå.

Det visade sig vara en Pichon Longueville Comtesse de Lalande från 1955. Ett av de stora bordeauxvinerna men från en något medioker årgång. Inga problem. Rätt lagrade och hanterade kan dessa viner bjuda på fina upplevelser.

Nu är decennier högst upp på ett köksskåp i fullt dagsljus långt ifrån goda lagringsförhållanden. Det är i själva verket rena döden. Etiketten var dock i gott skick tack vare ett skyddande lager av fossilerat stekos. Däremot var vinet långt nere på axlarna. Korken kunde skönjas i flaskhalsen som ett knotigt, svart finger som förmodligen endast hölls kvar tack vare lite intorkat vin under blykapseln. Troligtvis var det endast blyförslutningen som hindrat vinet från att helt avdunsta.

Jag grät nästan en lite skvätt där jag ömt höll flaskan som en liten sarkofag där man vet att det vilar en sorgesamt avliden mumie.

Igår besökte jag California Wine Festival i Helsingborg. Ett jättetrevligt arrangemang där man hade möjligheten att prova runt 400 olika viner från 100 producenter. Ett utmärkt tillfälle att få en ögonblicksbild av var den kaliforniska vinindustrin befinner sig idag.

Jag återkommer med lite detaljerad info om några viner jag gillade. Nu tänkte jag bara servera några intryck från mässan. Svepande, grova generaliseringar med ungefär lika mycket sanningshalt som påståendet att endast fransmän kan göra vin.

• Kaliforniska viner är dyra. Mycket dyra. Särskilt med tanke på vad man får, eller inte får för pengarna.
• Chardonnay från Kalifornien tenderar att dofta grön, konserverad sparris och tuttifrutti.
• Pinot noir från Kalifornien är ofta överekad, osar av blyertspenna, saknar frukt (jo då) och har ett bittert avslut.
• Zinfandel orkade jag prova en handfull av innan jag gav upp.
• Kaliforniska viner är överlag mycket välgjorda…men opersonliga.
• Fortfarande lider många av vinerna av doughnut-syndromet: mycket gott och fluffigt runtom men ett hål mitt i.

Kanske var jag lite handikappad av att jag kvällen innan druckit en alldeles lysande Puligny-Montrachet. Kanske.