Till middag idag blev det parmesanomelett och en sallad inspirerad av Anna Billings ”lök au bleu”. Namnet kommer av att ”blåkoka” fisk betyder att koka den i vatten med vinäger eller ättika.

Skiva ett par lökar, gul och/eller röd, till ringar. Koka upp 2 dl vatten, 1 msk vinäger och en nypa salt och låt löken koka 1-2 minuter beroende på tjocklek och sort. Löken ska ha tuggmotstånd. Häll i ett durkslag och skölj med kallt vatten. Löken kan ätas som den är men också användas i en sallad. Jag blandade med skalad och urkärnad gurka, grovhackade bladpersilja och smulade ner fetaost.

Löken blir mycket fin med mild, lite söt smak och bra konsistens. Stod mycket bra mot sältan och syran i fetaosten. ”Blålök” blir ett jättefint tillbehör och ingrediens i framtida sallader.

Omeletten vispades ihop av 5 ägg, 1 dl finriven parmesanost, en skvätt mjölk samt salt och peppar. Stektes i rikligt med ankfett (ister fungerar också) på ganska låg temperatur. Det är ankfettet som ger den fina stekytan.

…är inte en korrekt beskrivning, men väl en OK rubrik. Ett italifierat namn skulle dock kunna vara fricadelle alla caprese.

500 g kalvfärs (nöt- eller lammfärs går också såklart) blandades med 2 msk potatismjöl, 1 dl vatten, 3 msk tomatpure, fint hackad färsk basilika, rivet skal av en citron och 2 msk citronsaft, salt och rikligt med svartpeppar. Forma stora köttbullar(det blir cirka 10 stycken) som du fyller med grovt hackad mozarella (en halv räcker). När du format dem runda och fina låter du dem glida ner i salt, sjudande vatten och stanna där 5-6 minuter. Hantera dem varsamt så de inte spricker. Plocka upp dem efter hand (spara vattnet!) och stek dem i rikligt med fett så de får lite färg och låt dem sen gå i 200° medan du fixar pasta och sås. Vispa ur stekpannan med cirka en halvliter av kokspadet och låt det reducera till åtminstone halva mängden. Därefter häller du i en burk passerade tomater, gärna Mutti om du hittar, och låter det puttra ihop. Koka pastan i köttbullespadet som du fyller på med vatten till lagom mängd. Jag severade med ”zucchinipasta” men du kan ta tagliatelle eller annan favoritvariant.

Mycket rena, harmoniska, enhetliga smaker tacka vare att kokspadet binder ihop. Såsen är löjligt enkel med sina två ingredienser men blev mycket god.

Till denna rätt drack vi ett vitt italienskt vin; 2007 Tenuta de Cavaliere från Verdicchio dei Castelli di Jesi. För många är verdicchio ett lätt, friskt vin med i bästa fall en liten nötighet och kommer i en amforalik flaska. Detta är något annat. Doften är stor men tydlig karaktär av tropiska frukter, mogen citrus och karaktär av hasselnötter och rostat kaffe. Vinet är smakrikt, ganska fylligt, och eldigt med nästan en liten fetma parad med en mycket frisk citruslik syra. Vinet har en tydlig rostad fatkaraktär som dröjer kvar i den långa eftersmaken men som balanseras av den pigga syran. Vinet var faktiskt för kraftigt för maten, förmodligen på grund av syran i maten som förstärkte fruktigheten och fatkaraktären i vinet. Ett bra, stadigt och smakrikt vin till lite kraftigare rätter med lite feta, smakrika tillbehör.

…låter som två tjejer som åker runt, spelar gitarr och tamburin till amerikanska folksånger. Men idag var mejram och cayenne kryddorna som satte fart på middagen.

Som ett uppföljande test av ”proportionstesen” blev det äggstanning-2-1 idag igen. Jag skar ner små buketter av ett litet blomkålshuvud och ett broccolistånd och kokade dem i saltat vatten i fem minuter. Slängde ner strimlad purjolök sekunderna innan jag hällde över allt i ett durkslag. Lät dem ånga av ordentligt, ville inte ha onödig vätska. Knäckte tre ägg och mätte upp dem till 1,5 dl och tillsatte därför 3 dl gräddmjölk – proportionerna 2-1. Vispade samman med salt, 2 tsk mejram, ganska mycket malen cayennepeppar och 2 dl fint riven parmesan. La grönsakerna i en smord form, hällde över äggstanningen och gratinerade i 30 minuter på 200°.

Resultatet blev mycket bra. Fin balans mellan grönsakernas milda smaker, äggstanningens konsistens och hettan från cayennepeppar. Serverad med sallad och smakrika korvar.

Igår var det dags att rensa ut ur kylskåpet. Det har blivit en del burkar och förpackningar som samlats där den senaste tiden. Rester och småslattar som tar en massa utrymme i min alldeles för snålt tilltagna kyl. Eftersom jag hade en knippa slokande mangold och precis köpt på mig fina bodbönor tänkte jag mig en variant på toskansk skördegryta, ett recept som låg långt bak i minnet. Det blev något mycket bättre.

Först fräste jag 7 skivor bacon (för den nytillkomne läsaren av denna blogg handlar det om riktigt bacon) som jag strimlat i det sista ankfettet och slängde därefter på 500 g nötfärs. En decimeter av torr chorizo som jag använde till ”matvete riojanas” hackades ner. Sen följde de sista kaprisarna i en burk, cirka 25 piementooliver som flöt glest i sin lag(även en slatt av lagen följde med), saften av en apelsin som överlevt de senaste utrensingarna i grönsakslådan, ett par matskedar ketchup som tog upp en massa utrymme i en nästan tom flaska, några matskedar tomatpuré och till slut 5 inlagda paprikor som strimlades. Sedan fick det hela puttra en kvart. Ingen vätska. Inget salt. Inga kryddor. Mot slutet slängde jag i bondbönorna. Dessa kan ersättas med kikärtor eller andra bönor eller helt uteslutas. Jag serverade röran med förvälld mangold vid sidan samt en sallad.

Smaken blev mycket rik och fyllig med en tydlig sälta. De viktigaste smakgivarna var enligt min uppfattning baconet, chorizon, oliverna och lagen samt apelsinsaften. En titt på ingredienserna gör att man skulle kunna kalla denna rätt för ”Spansk Reströra”. Detta blir en rätt som kommer att repriseras många gånger.

Provade ett antal spanska viner till middagen. Redovisar dessa i nästa post.

Om du gillade denna bloggpost så uppskattar du säkert detta recept.

Idag fanns det ingen återvändo. Basilikan behövde tuktas och hållas tillbaka. Det var dags att göra pesto.

Det är ju världens enklaste sak om man hoppar över prettomomentet att mortla sin pesto. Visst, det blir bättre. Men värmen lockade inte till kroppsutövning och en pesto körd i mixer blir också god. De klassiska ingredienserna är massor av färsk basilika, olivolja, olja, parmesan och/eller pecorino, pinjenötter, vitlök, salt och peppar i fallande ordning. Mängderna varierar efter vilket recept man läser och är väl en fråga om smak. Jag drar gärna på ordentligt med ost. Kör allt i misxer till en sås. Klart! Så himla enkelt.

Jag hade i tre olika sorters basilika (klot-, thai- och en obestämbar växtusbasilika)och både parmesan och pecorino. Jag hade dessutom både olivolja och kallpressad rapsolja eftersom jag ville ha lite mer nötighet i peston. Vanligtvis brukar jag använda solrosfrön eftersom jag trodde att jag inte gillade pinjenötter. Efter  att jag torgfört detta på bloggen fick jag veta att det minsann berodde på att jag använde mig av ”fulpinje”, det vill säga de korta och tjocka varianterna från Kina och inte de slanka och spetsiga som är äkta vara. Idag blev det därför pinjenötter som jag på rekommendation rostade samt valnötter för extra fyllighet. Det blev mycket bra!

Peston fyllde jag på eleganta Abba-sillburkar och en överbliven senapsburk. Med ett lager olja på toppen klara sig peston länge i kylen.

Idag blev det ett ovanligt lyckat experiment till middag. Jag gillar rustik mat och en av mina favoriter har varit patatas riojanas, det vill säga potatisgryta från Rioja. Eftersom jag försöker undvika snabba kalorier som i potatis (jag har gått ner en jeansstorlek!!!) fick jag anpassa receptet. Mycket lättlagat.

Grovhacka 2 gula lökar, 3 vitlöksklyftor och en grön spansk peppar (mild sort). Den viktigaste ingrediensen här är chorizo. Det ska vara den ”torra” sorten som du hittar bland ölkorvar och andra torra korvar som hänger i rumstemperatur. Den jag använde var av de vanliga märke ”Casademont” och med beteckningen ”sabor riojanos forte” och vägde in på 250 g. Dra av skinnet och dela i lagom stora grytbitar. Fräs allt på medelhög värme i olivolja tills löken är mjuk och det hela börjar vätska sig. Slå över 3 dl matvete och fräs med någon minut och fyll upp med 2,5 dl torrt vitt vin och 2,5 dl vatten. Låt det hela puttra på låg värme under lock i 20-25 minuter eller till vätskan kokat in. Smaksätt med 1,5 tsk salt och strimla ned 2 inlagda, grillade paprikor (kan uteslutas) och låt de bli varma. Servera med en sallad. Smaken blir mustig och rik med alldeles lagom hetta och bra struktur och tuggmotstånd. I min mening bättre än originalversionen. Snudd på stående ovationer.

Till maten drack vi ett enkelt vitt vin jag plockade upp på Systembolaget idag; 2008 Mesta Macabeo Moscatel. Flaskan fick följa med då den kom från ett område som var helt nytt för mig, nämligen DO Uclès. Området har bara varit godkänt ett fåtal år och ligger i centrala Spanien i närheten av Madrid. Inga höga förväntningar då vinet bara kostade 63 kronor och druvorna var macabeo och moscatel, inga högpresterare precis. När vinet hälldes upp slogs jag av det extremt ljusa, nästan vattenklara utseendet.  Doften var ganska stor och hade tydliga drag av tuttifrutti och aromatiska citrusfrukter, enkel men samtidigt väldigt tilltalande. Smaken var torr med bra frukt som dominerades av de aromatiska citrusfrukterna och hade en liten trevlig syra. Enkelt, men välgjort och trevligt. Absolut värt pengarna och lite till. Fungerade mycket bra med sin aromatiska ton och fina frukt till den kryddiga maten.

Pusha gärna denna bloggpost.

Här är en riktigt enkel variant på moussaka som i princip bara kräver ett rivjärn, en blandskål och en ugnsform. Receptet är lånat från Lotta Lundgren och hennes utmärkta blogg ”Om jag var din hemmafru”. Givetvis har jag pillat lite med det så följ orginalreceptet som säkert är överlägset mitt. Lottas bild är i alla fall mycket snyggare.

Så här gjorde jag: Jag rev 2 gula lökar grovt och några vitlöksklyftor fint och blandade med 500 g lammfärs, 1 tsk kanel, en burk röd pesto (första gången den varianten var i mitt kök), en liten tetra med gröna linser och salt och peppar. Jag rev dessutom ner citronskal lite busigt. I den andra bunken rev jag grovt 4 potatisar och 3 mycket små auberginer(Lotta angav en aubergine som jag antar var ståtlig och svullen) som blandades med saften från citronen och lite salt. De två rörorna varvades i en ugnsform. Originalreceptet föreslår att fetaost serveras som tillbehör men jag kräver ost när jag gratinerar så jag drössade ett täcke med feta- och grevéost över. Sist kröntes formen med en kvist körsbärstomater och sen in i ugnen på 210°.

Resultatet blev mycket gott och fräscht. För min del krävdes fetaosten som kontrast och tomaterna var pricken över i. Moussakan är verkligen stilig i sin form men när man lägger upp den ser den ut som ett mellanting av kålpudding och janssons frestelse. Inte snyggt. Verkligen mat man ”goffar” i sig. Perfekt att göra i långpannor när mycket folk ska utfodras. Ett koncept som också är lätt att variera med olika färs och smaksättning. Glöm bara inte bort körsbärstomaterna.

Om du gillar busenkla med goda recept så gillar du säkert denna favorit.

Äntligen kom solen och värmen tillbaka. Hängde upp skylten ”Gone fishin'” på kontoret, traskade hem, tog ett dopp och slängde ihop en lättlunch.

En favorit när jag kör GI-racet är ”zucchinitagliatelle”, ett riktigt bra alternativ till den kolhydratstinna pastan. Strimla zucchini (squash) i långa strimlor med en potatisskalare. Lägg i ett durkslag och salta för att dra ut vätska. Låt vila i cirka 20 minuter. Under tiden kan du fixa såsen.

Jag brukar göra någon köttfärs- eller tomatsås, men idag blev det pesto då basilikan håller på att ta över altanen. Färsk basilika, vitlök, solrosfrön, salt, pecorino och/eller parmesan och olivolja slängs ner i en mixer och körs till du har en slät sås. Proportionerna är inte så pissenödiga. Gillar du vitlök tar du mycket av det, är du ostälskare och vill ha en krämig pesto tar du mer parmesan. Vill du ha en nötig smak ökar du på solrosfröna. Jag tar hellre solrosfrön än pinjenötter då de är mycket billigare och jag inte är så förtjust i pinjesmaken. En ”äkta” pesto gör man ju inte så här, den ska ju till exempel mortlas. Men för en snabblunch är detta en ljuvligt god sås.

Kokade upp vatten, slängde ner zucchinin i 30 sekunder och serverade sedan med peston, mixad sallad med malvablommor och tomater från altanen. Ett glas svalt vatten till det. Perfekt!

Jag är ingen älskare av sallad egentligen. Jag bojkottar exempelvis salladsbufféerna på lunchrestaurangerna. Vem har hittat på på dem? Man går till en restaurang med bordsservering och knappt har man landat på stolen förrän man ombeds gå att köa för att sleva upp majskorn, blöt isbergssallad, bleka tomatklyftor, tjocka gurkskivor och – halleluja! – jordsmakande groddar och menlös dressing på en alldeles för liten tallrik. Har man ”tur” finns det hembakat bröd som man måste skära upp själv med en slö, sågtandad kniv. När man kommer tillbaka till bordet står varmrätten redan där och börjat kallna. Ställen med lite tänk låter servisen komma med små individuella skålar med sallad redan när hon/han tar beställningen. Då kan man som gäst sitta ner i lugn och ro och njuta av både sin lunchpaus och salladen.

Fransmännen(detta stolta, vackra och kloka folk) vet att en sallad är en måltid i sig. ”En sallad” är inte något litet fettsnålt och ”fräscht” man pliktskyldigast petar i sig innan spinningpasset. ”En sallad” är inget man köande tvingas montera själv på ett tefat. ”En sallad” är inte strimlad vitkål på pizzerian.

I Frankrike upplever man en sallad bäst genom ”salade de campagne”, det vill säga lantsallad eller en sallad på traktens produkter. En fransk sallad utgår alltid från en bas av riktig sallad som täcker hela tallriken av fullstorlek. Salladen är också ordenligt klädd och inmasserad i sin dressing. Dressing ringlar man inte ängsligt över, den ska arbetas in med nävarna. Sedan lägger man ofta till löskokta eller förlorade ägg som mättar. Sedan kommer ingredienserna som är smakrika, ger struktur och speglar ursprunget. I Provence blir det tonfisk eller sardeller. Besöker man sydvästra Frankrike blir det ”à la Perigord” det vill säga med alla möjliga och omöjliga delar av den goda ankan. På bistron i Lyon får man fläsk(lardons) och krutonger och i Alsace munstergratinerad potatis. En sallad mättar och innehåller livets goda tillbehör. Till en sallad dricker man med behållning en halv flaska vin. Per person.

Dagens lunchsallad baserades på fyra olika salladssorter och mynta med en klassisk vinägrett. På toppen fullmogna körsbärstomater, salladslök, knaperstekt riktigt bacon och kokta ägg.

Idag blev det isterband till middag. Inte småländska men ekologiska och från mitt besök på Ängavallen. Lite lösare, något rökigare och inte så syrliga som jag förväntat mig. Inga typiska isterband, men goda.

Som tillbehör blev det en blomkåls- och broccoligratäng med munsterost. Munster är en rödkittsost från Alsace gjord på komjölk. Buketterna av broccoli och blomkål kokades i fem minuter i saltat vatten och placerades i en smord form och över dem hällde jag en tjock bechamelssås. Såsen gjordes på en stor klick smör som smältes och vetemjöl vispades ner och frästes utan att ta färg. Detta fick koka ihop med 2 dl grädde, smaksattes med salt och peppar och avslutningsvis pressad citron för att få en frisk smakbrytning mot det feta. Munsterosten(stor som en snusdosa) skivades över alltihop. Gratängen åkte in i ugnen på 175° i cirka 20 minuter. Bra kombination med den krämiga och smakrika gratängen mot det rökiga, gryniga och lite syrliga isterbandet.

Till denna rätt drack vi ett utsökt tråkigt vin – 2005 Periquita Reserva. Detta är ett vin som finns i samtliga systembolagsbutiker, kostar 79 kronor och blir konstant uppskrivet av en nästan enig kritikerkår(Kronstam är ett exempel). Jag hade förväntat mig mycket mer. När jag började med vin för cirka 18 år sedan fanns endast den ”vanliga” Periquitan som då var ett mycket karaktärsfullt vin som lämpade sig för lång lagring. Med en ”reserva” till ett högre pris förväntade jag mig en hel del. Till exempel lite struktur, koncentration, längd och smakrikedom. Vad jag fick var en enkel syltig doft och ett ganska lätt, mjukt vin med en lite otämjd syra, inga frukttanniner men lite enkla fattanniner. Den endimensionella lite godisaktiga frukten kom tillbaka i smaken som var befriande kort. ”Lättdrucket” är kanske en säljande journalistbeskrivning, ”trist” en mer passande. ”Det känns lite konstgjort” sa kära hustrun som varken är någon vinprovare eller kännare men väl en kräsen konsument.

Edit: Fler omdömen från Göteborgs Posten, Sydsvenskan och Dagens Industri.