Jag är ingen älskare av sallad egentligen. Jag bojkottar exempelvis salladsbufféerna på lunchrestaurangerna. Vem har hittat på på dem? Man går till en restaurang med bordsservering och knappt har man landat på stolen förrän man ombeds gå att köa för att sleva upp majskorn, blöt isbergssallad, bleka tomatklyftor, tjocka gurkskivor och – halleluja! – jordsmakande groddar och menlös dressing på en alldeles för liten tallrik. Har man ”tur” finns det hembakat bröd som man måste skära upp själv med en slö, sågtandad kniv. När man kommer tillbaka till bordet står varmrätten redan där och börjat kallna. Ställen med lite tänk låter servisen komma med små individuella skålar med sallad redan när hon/han tar beställningen. Då kan man som gäst sitta ner i lugn och ro och njuta av både sin lunchpaus och salladen.
Fransmännen(detta stolta, vackra och kloka folk) vet att en sallad är en måltid i sig. ”En sallad” är inte något litet fettsnålt och ”fräscht” man pliktskyldigast petar i sig innan spinningpasset. ”En sallad” är inget man köande tvingas montera själv på ett tefat. ”En sallad” är inte strimlad vitkål på pizzerian.
I Frankrike upplever man en sallad bäst genom ”salade de campagne”, det vill säga lantsallad eller en sallad på traktens produkter. En fransk sallad utgår alltid från en bas av riktig sallad som täcker hela tallriken av fullstorlek. Salladen är också ordenligt klädd och inmasserad i sin dressing. Dressing ringlar man inte ängsligt över, den ska arbetas in med nävarna. Sedan lägger man ofta till löskokta eller förlorade ägg som mättar. Sedan kommer ingredienserna som är smakrika, ger struktur och speglar ursprunget. I Provence blir det tonfisk eller sardeller. Besöker man sydvästra Frankrike blir det ”à la Perigord” det vill säga med alla möjliga och omöjliga delar av den goda ankan. På bistron i Lyon får man fläsk(lardons) och krutonger och i Alsace munstergratinerad potatis. En sallad mättar och innehåller livets goda tillbehör. Till en sallad dricker man med behållning en halv flaska vin. Per person.
Dagens lunchsallad baserades på fyra olika salladssorter och mynta med en klassisk vinägrett. På toppen fullmogna körsbärstomater, salladslök, knaperstekt riktigt bacon och kokta ägg.
Öhmans Mat & Vin 
Huvudet på spiken. Sallad är misshandlad och missförstådd mat. Fin sallat, grönsaker av bra kvalitet och fet och protein i någon trevlig form är tyvärr sällsynta komponenter i många sallader och på många salladsbord.
Du och jag får starta en folkrörelse.
Håller med. FInns det något oaptitligare än salladsbufféer där man öppnat en burk champinjoner som ”läcker” salladsingrediens? 😉
Och så klart! Fransmännen kan och vet hur man ska hantera sina lokala produkter! //Anna
”Salad bars are germ farms. Bars are for booze!”
Sen har vi ju den asfeta salladen från sud-ouest som jag åt på Chez Papa.På något sätt inkorporerades smält cantal över hela joxet. Men även jänkarna har en bra fet salladskultur. Cobb sallad med en riktigt chunky blue cheese-dressing mmmmm.
Exakt. Dessutom är det lättare och godare att äta massa sallad om den sväljs ned med krispig bacon och perfekta ägg.