Det är inte bara sherry som passar till julmaten. Prova Trimbach Riesling som är en verklig klassiker för sin stil men även i Systembolagets sortiment. Balans, friskhet och koncentration som gör att den går till mycket av julmaten. Prova också spännande 2023 Brännland Iscider som kombinerar härlig sötma med äpplets syra och friskhet. Perfekt till julens ostar men även till en Janssons frestelse med mycket ansjovis.

DISCLAIMER: Jag gör provningsuppdrag för importören men jag har ingen annan vinning eller ersättning för detta.

Missa inte att kika in i min nya uppdaterade nätbutik med vintillbehör och kökstillbehör som jag gärna använder själv. Många fina julklappstips! Med kod VÄLKOMMEN får du 10% rabatt på hela ordern.

I dessa märkliga tider är det mesta osäkert, ovant och oroligt. Vad händer nästa vecka? Hur blir sommaren? När får man gå på krogen? När kan man kramas igen? Hasse och Tages fantastiska ”Ett glas öl” känns otäckt aktuell så här mer än ett halvsekel senare. Men vad som än händer behöver vi nog inte vara oroliga att det inte kommer att finnas öl.

Däremot kan vi vara bekymrade över vilka öl som finns kvar på andra sidan Corona (pun not intended). De stora bryggerijättarna kommer med största säkerhet att stå kvar när allt är över. Värre är det för alla hundratals lokala småbryggerier som växt fram de senaste åren. Vi riskerar att tappa mångfalden, entusiasmen, engagemanget, innovationerna, den lokala anknytningen och framför allt alla de sköna brygderna.

De flesta nya småbryggerierna har sin största inkomst från restauranger och krogar i närområdet och när dessa tappar merparten av sin omsättning så slår det lika hårt mot bryggeriet. Om du vill fortsätta att kunna dricka din närproducerade IPA eller kunna välja något annat än Mariestad (inget ont om den) när barhäng åter blir en del av vardagen – ja då hänger det på dig.

Nästa gång du handlar öl på Systembolaget så välj lokalt och/eller småskaligt. Det finns mycket att välja på. Sprid dina gracer och välj många olika sorter istället för att slentrianmässigt lyfta med dig ett flak. Du får prova spännande öl och bidrar samtidigt till att vi även i fortsättningen kan ha en levande svensk ölkultur.

Själv beställde jag i veckan en låda av Skånsk Lager från Hyllie Bryggeri till mitt lokala utlämningsställe (ingen ursäkt att du inte har nära till en systembolagsbutik med andra ord). Snygg gyllengul färg och tät fin skumkrona. Stor maltig doft med liten ton av kola och fina blommiga humlearomer. Torr frisk med rik maltighet och stor kropp, snyggt balanserad beska och lång ren eftersmak. En riktigt snygg och välgjord lager. Att göra en bra lager är ett mästarprov!

Lördagen tillbringade jag på Great Swedish Beer Festival. Ett fantastiskt och unikt arrangemang där 5000 besökare fick smaka svensk hantverksöl från 100 deltagande mikrobryggerier. Om du inte var där så missa för allt i världen inte nästa tillfälle (för jag förutsätter att festivalen kommer tillbaka nästa år).

Själv smakade jag inte en enda droppe öl. Det är helt sant. Jag jobbade på festivalen och skulle köra hem på kvällen och spottkoppar är ett okänt begrepp på ölmässor. Jag var där tillsammans med kollegan Malin för att informera om Gustibus kurser och då framförallt den nya ölsommelierutbildningen,

Jag reparerade skadan idag med några lättöl i bastun. Strupen läskades med Charlis LÄTT från Charlis Brygghus utanför Kristianstad, ett av de deltagande bryggerierna på festivalen för övrigt. Det här är så långt man komma ifrån de svagt malthaltiga ursäkterna för öl man kan serveras på lunchrestauranger. här pratar vi rik maltighet, stor kropp, bra stuns i den välbalanserade humlebeskan och fin blommig arom. Man saknar verkligen inte alkoholen. Den kostar lite mer men ska det smaka så får man inte snåla med de dyra råvarorna. Vill du smaka så får du söka dig söderut. Helt säkert hittar du den på mitt och Kära Hustruns kafé i Blå Huset.

Så var det dags att prova en av de sekelgamla flaskorna med Carnegie Porter.

Den lilla korken var som förväntat mycket spröd av åldern. Metallgrimman som hållit den på plats var sedan länge bortrostad. Den alldeles för stora korkskruven fullständigt trasade sönder korken och i samma ögonblick som korkens försegling bröts så slog en stor doft av porter upp från öppningen. Ingen tvekan om att det var Carnegie Porter i flaskan redan innan den hällts upp i glaset. Fram med en finmaskig dekanteringssil för att avlägsna korksmulorna.

Utseendet på ölen var förvånansvärt klar, djupt mörkbrun med en toning åt orange mot kanten. Ingen kolsyra kvar som förväntat. Doften var mycket stor och intensiv med toner av soja, svarta oliver, tjära, maltvinäger, rök, julmust, hårdgräddad och nästan bränd kavring och tydlig påverkan av åldern. Precis som på många gamla viner så var närvaron av muggig kork tydlig på näsan samt ett drag av hyacint. Inte en helt oangenäm doft men väldigt påträngande i sin intensitet.

Smaken då? Med viss tvekan tog jag en smutt. Den åkte ganska snabbt ut igen. Syrlig, besk, platt, metallisk och bränd samt med en påtaglig ton av gamla muggiga kläder och filtar. Man skulle kunna säga att eftersmaken var död och förfall. Munnen sköljdes med vatten och en näve mintkarameller gör just nu sitt bästa för att rensa gommen.

Jag tänker inte ta reda på om innehållet i de andra flaskorna smakar likadant.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag har provat en hel del gamla viner. Älskar komplexiteten som kommer med mognad. Ett gäng från slutet av 1800-talet har slunkit ned. Öl med ett par decennier på nacken har det också blivit. Bland annat Carnegie Porter som är dokumenterat väl ägnad för flasklagring. När jag var sommelier på Grand Hotel i Lund så fanns det ett antal gamla årgångar på listan. Härligt portvinslika i stilen.

När jag av en slump fick syn på en back med några flaskor Carnegie på en auktion kunde jag därför inte stå emot. Jag la ett bud och igår fick jag hem fyndet. Sju små flaskor på uppskattningsvis 25 cl i en liten träback med bryggeriets varumärke inbränt och ett bärhandtag i fint tyg med namnet broderat.  Flaskorna har naturkorkar som en gång varit säkrade med ståltråd som med tiden rostat bort. Etiketterna har likaledes vittrat bort och ersatts med lappar där en darrhänt människa med sirlig stil skrivit ”Carnegie Porter. Gammal”. Den mörka vätskan (som jag hoppas är öl) står högt uppe på flaskans axlar. Ingen stor avdunstning med andra ord.

Eftersom jag bara sett flaskor och back på bild tidigare så trodde jag att de kanske var från 1930-talet eller liknande. Men efter googling på flaskorna som är märkta ”Årnäs” så visade det sig att modellen inte tillverkades efter år 1900! Vi pratar om svensk, mörk öl med med runt 120 års flasklagring! Flytande historia.

Tycker ni att jag ska korka upp en flaska? Vill ni ha en rapport om innehållet är drickbart och vad det smakar?

Alkoholfria drycker är inte så frekvent förekommande här på bloggen. Ibland dyker de upp och jag är särskilt svag för alkoholfri öl. Öl brukar klara avsaknaden av alkohol bättre än vin. Förmodligen för att vin allmänhet har en högre alkoholhalt utgör vinets kropp och smakbärare saknas. På samma sätt klarar smakrika öl processen bättre då alkoholen i dessa utgör en mindre andel av karaktären än i exempelvis en ljus lager.

Danska Mikkeller är inte bara duktiga på udda och annorlunda öl i många stilar, de är också ena rackare på alkoholfri öl. På mitt lokala Systembolag hade de inte mindre än tre olika sorter som pockade på att bli provade.

Hallo Ich Bin Berliner Weisse är en veteöl med fin, tät skumkrona och mycket ljust gul färg och inte helt klar. Doften är stor med massor av citronzest, aprikos, en frisk ton av äppelcidervinäger och en diskret humlekrydda. Smaken är fantastiskt uppfriskande syrlig och lätt. Som en fusion mellan lemonad och veteöl. Lite tunn och kort smak men med en aptitretande beska som kommer smygande efter en liten stund. Mycket bra! Perfekt sommaröl eller till skaldjur. Kära Hustrun beordrade genast inköp av ett gäng flaskor att ha på lut i kylen.

Drink’in The Sun är också en veteöl men i amerikansk stil. Fin ljus och tät skumkrona och ljust bärnstensfärgad med lätt dimmig fällning. Doften är fruktig med inslag av tropisk frukt som dock övermannas av en alltför generös tilldelning av diverse humlesorter. Medelfyllig, fruktig smak med viss friskhet men en humlebeska som får det hela lite ur balans. Inte alls tokig dock. Namnet föreslår att ölen ska njutas i värme och solsken men jag skulle nog sätta mig i skuggan och njuta den till en fish’n chips.

Sist ut Mikkeller Ambler Red Ale med lite havremalt som är en nyhet i sortimentet. Fint och stadigt ljustbeige skum. Utseendet på ölen är dock långt från aptitlig. Liknar diskvattnet när man sköljt ur kaffekannan – smutsbrunt. Doften känns också oren och jordig och diskvattnet med kaffesump kommer tillbaka i bakgrunden. Lite torkad frukt och mörkt bröd går att förnimma. Trist, platt och oren smak med obalanserad beska. Rakt ned i diket.

Länge var julöl i Sverige en ganska trist historia. De stora bryggerierna levererade mörk och ganska söt mörk lager i en uniform och midvinterdepressiv stil. Idag är bilden en helt annan. Alla de små nya svenska mikrobryggerierna och floden av hantverksbryggerier från hela världen presenterar årligen nya säsongsöl. Via Systembolaget kan vi idag få tag på en bra bit över hundra julöl i de mest varierande stilar. Det enda de har gemensamt är väl egentligen de jul- och vinterinspirerade namnen och etiketterna. Men kul är det.

Ur den lokala butikens sortiment plockade jag två sorter på måfå. Samuel Adams Winter Lager är en ljus öl smaksatt med apelsin, ingefära och kanel (vilket varken framgår av etiketten eller på Systembolagets hemsida). Ganska djupt bärnstensfärgad för en lager, fint och ganska tät skumkrona som stannar kvar länge. Doften är lite märklig med vörtbröd, kola, multna löv och en parfymerad och lite unken ton som kanske kommer från ingefäran. Smaken är medelfyllig, rostad och lite syrlig på gränsen till sur med en liten karamellbeska och en något för blek beska. Lite kort smak och lite kladdigt avslut. Jag brukar gilla Sam Adams men detta var en besvikelse. Varken uppfriskande eller tillräckligt smakrik för julmaten. Lite som den gamla sortens julöl faktiskt.

Sigtuna Winter IPA är ekologisk och kommer från Sigtuna Brygghus. Färgen är lite för mörk för att passa in i IPA-mallen, skummet finst, tätt och ljusbeige. Ganska stor doft av kola, vörtlimpa och tydligt humlearomatisk karaktär med kryddighet och blyertspenna. Fyllig, rostad och brödig smak med liten maltsötma, knäck och en markerad men snyggt balanserad humlebeska som bör funka som hand i lovikavante till den salta julmaten.

De snygga ölglasen från Spiegelau hittar du i Kära Hustruns nätbutik Vinet & Glaset.

I stora delar av Sverige är frågeställningen i rubriken en icke-fråga. I Skåne däremot är den ett hett diskuterat ämne varje höst när det närmar sig gåsagille.

Den mörkbruna blodbaserade soppan med sin sötma, fyllighet och rika pepparkakearomatik är en seglivad tradition även om fler och fler väljer andra fegisalternativ. Soppans speciella karaktär och att den kan variera mycket i smak och konsistens gör att dryckesvalet kan vara lite knepigt. Frågan kom upp på sommelierutbildningen och vi bestämde att båda klasserna skulle få prova lite olika alternativ.

Till den lite lättare soppan från Vellinge Gästis (ska det vara klassiskt så ska det) ställdes det fram bentorr, lätt sherry (manzanilla), torr madeira (sercial som trots beteckningen torr innehåller 50 g socker som balanseras av hög syra), porter med liten sötma, kalifornisk cider (ganska torr men med kryddighet och mycket tropisk frukt), halvtorr sherry i oxiderad stil samt en torrare typ av glögg.

Både den torra sherryn och cidern upplevdes som för torra och lätta mot den rika och lite söta soppan, någon tyckte dock att de fungerade som fina kontraster. I portern framhävdes beskan på ett inte smickrande sätt, men en mildare och sötare variant kanske skulle fungera. Den lite mindre söta glöggen med sin kryddighet dominerad av kanel och kardemumma var en riktig överraskning och gick hem hos många av eleverna. Flest poäng kammade dock de trygga, traditionella valen madeira och söt sherry. Säkra val som funkade tack vare si fylligare struktur, sötma och smakrikedom. Madeiran kanske vann med en noslängd tack vare sin uppfriskande syra.

Detta bildspel kräver JavaScript.

En sanning i vinbranschen är att efter en dag av vinprovning så smakar inget bättre än en kall öl. På vinresor och vinmässor brukar man ofta få smyga i väg någonstans i skymundan för att få sin törstsläckande maltdryck. Så icke i Australien!

Utan överdrift var det länge sedan jag drack så mycket öl som under de två veckornas vinresa ”down under”. Vart vi kom pratade vinmakarna hur de lät vinet få vara ifred för att de själva skulle kunna smita iväg och ta en öl och en pizza. Vinmakarna hade inte sällan ölbryggning som en sidosyssla eller hobby. Till middagar och luncher frågades ofta om man önskade öl istället för vin och på utflykterna med vinproducenterna fanns alltid en välfylld ”esky” (portabel kylbox) med vatten och lokalt öl. Öl och vin lever med andra ord i skön symbios utan de vattentäta skott som oförklarligt nog finns i andra delar av vinvärlden.

Smakpreferensen i Australien verkar vara ale och framförallt pale ale, som exempelvis Coopers Original Pale Ale med jästfällning som man hittar överallt. Men det bjöds också på många olika lokala öl från små hantverksbryggerier som exempelvis McLaren Vale Beer Company som också gjorde en lätt, vinör och citrusfrisk cider. I Langhorne Creek fick vi förmånen att prova den första kommersiella tappningen av en pale ale från helt nystartade Meechi Brewing Company. Det är sällan man får prova en så lyckad förstlingbrygd. Smakrik och fyllig samtidigt som den var fräsch och läskande och med en välbalanserad humling.

Julöl brukar inte vara min grej. Ofta är de för alkoholstarka, övermäktiga eller för söta. De brukar varken funka till julmaten eller till att släcka törsten med. Många av de importerade sorterna och de från mikrobryggerier kan ibland också verka lite gimmickartade.

Därför blev jag positivt överraskad när jag fick prova Wisby Julbrygd från Gottlands Bryggeri som ägs av Spendrups. En riktigt mörk lager med fin, tät skumkrona som drar åt det gulbeiga. Doften är rik, lite kryddig med inslag av torkad frukt, sirap men med aningen lite för överdrivna humletoner som drar över åt pennvässarskräp. Smaken är ganska fyllig med behärskad maltsötma, rika brända toner, kaffe, torkad frukt, mörkt bröd, och en humlebeska som är markerad men balanserar på en fin gräns där den fortfarande känns uppfriskande.

Riktigt trevlig öl med fin balans. Dock är den lite för bitter för att passa till julmaten vars sötma kräver lite mildare beska. Däremot tror jag den fungerar fint när man tröttnat på den söta mumman och vill ha något att läska strupen med när man pöser över av all den goda maten.