Jag är ingen vän av traditionell julöl. Oftast för söt, mörk och kraftig till den rika julmaten. När det handlar om de stora svenska bryggerierna säsongsutgåvor är de dessutom riktigt trista och obalanserade produkter.

Själv föredrar jag mumma till julmaten eller en mörk, tjeckisk lager. Nu finns det dessutom ett alternativ som dessutom är en säsongsöl: Samuel Adams Winter Lager. Jag brukar gilla ölen från detta amerikanska bryggeri med sin bas i Boston. De är alltid välgjorda och balanserade och denna variant är inget undantag. Rekommenderas varmt!

Medelmörk bärnstensfärgad med ganska tät ljust gulbrun skumkrona. Stor, fruktig och maltig doft med tydlig kryddighet med inslag av apelsin och lite ingefära. Ganska fyllig, frisk och torr smak men med stor maltfruktighet som ger en känsla av sötma, brödig och med torkad frukt som aprikos och lite fikon och bränt socker. Snyggt balanserad beska, lång och balanserad eftersmak med viss stramhet och avslutande kryddig ton.

När man slaskar ner så mycket vin i maten som jag gör är det lätt att glömma hur gott det är att laga mat med öl. Den här portergrytan blev osedvanligt god.

Skär upp 1000 g högrev i små grytbitar. Skala och skiva ner 200 g morötter, 200 g palsternacka, en stor gul lök samt klyfta 400 g champinjoner. Fräs svampen i en torr gjutjärnsgryta tills de tappat det mesta av vätskan och fått lite färg. Klicka ner smör och släng ner löken och fräs tills löken börjat mjukna. Ta upp och lägg åt sidan. Fräs morötter och palsternacka tills de tar lite färg. Ta upp och lägg åt sidan. Stek köttet i omgångar på ganska hög värme så att det får fin färg runt om. Lägg därefter tillbaka allt kött, pudra över 2 msk vetemjöl och rör om väl. Vänd ner svamp, morötter och palsternacka och slå på 3 dl porteröl, 2 msk worcestershiresås, 2 msk äppelcidervinäger, 2 msk tomatpuré och 2 oxbuljongtärningar/poddar. Låt få ett uppkok, lägg på locket och skjuts in i ugnen på 150° och glöm bort den där i minst 3 timmar. Ta ut och smaka av och dra många kraftiga tag med svartpepparkvarnen. Servera med potatismos.

Kolla gärna in min nätbutik med utvalda vin- och kökstillbehör.

Den mycket mörka, fylliga och lite söta portern är en öltyp som sägs ha skapats i London. Namnet kommer av att den energirika och alkoholvärmande drycken blev populär bland de hårt arbetande bärarna (porters) i stadens hamnar. Det är också från dessa kretsar som bruket att äta ostron till portern kommer. Ostron var nämligen rikligt förekommande i ostronbankarna vid Themsens utlopp och var en av de billigaste proteinkällorna för Londons fattiga.

När nu ostronodlingarna blir vanliga vid vår västkust är det naturligt att Grebbestads Bryggeri lanserar en ostronporter. En riktigt trevlig sådan också som passar att njuta som den är, till smakrika ostar eller för att sjösätta råa mollusker.

Mycket djup och tät brunsvart färg med tät, ljust gulbrun skumkrona. Stor doft av kaffe, mörkt rågbröd, lakrits, svarta oliver, dadlar och fikon. Fyllig smak med liten balanserad sötma, brända toner, kaffe, torkad frukt, mörk choklad, lång och rik eftersmak med bra balans och en fin kvardröjande beska.

Mikkeller är ett hyllat och älskat ölprojekt som drivs av den ”hemlöse” bryggaren Mikkel Borg Bjergsø. Han brygger en uppsjö av öl i olika stilar på bryggerier runt om i världen.

Ett av hans projekt är k:rlek som är ett säsongsöl som bryggs för den svenska marknaden och på varierande sätt beroende på årstid. Det är ett riktigt ”hipsteröl” och den fina etiketten, av Sara Nilsson,  har de senaste veckorna frekvent dykt upp i mitt facebookflöde och hyllats nästan förbehållslöst i sociala medier. När nu k:rlek Höst/Vinter släpptes på Systembolaget var jag ju tvungen att prova.

Först som sist ska sägas att jag inte är någon älskare av överhumlad öl. För mig ska humlen komplettera maltigheten och bidra med komplexitet och olika grader av beska. Den ska inte dominera som den så ofta gör i öl från små och nya bryggerier. För mig är denna fascination i humleparfym samma sak som när vinerna från ”nya världen” smakade planka på grund överentusiastisk ekhantering eller när nymornade maltwhiskyfantaster bara letar rökighet och höga ppm-siffror.

När jag läste på etiketten till denna öl gladdes jag över att se inte mindre än fyra olika maltsorter och bara en humlesort. Det bådade gott liksom att ölen angavs som en pale ale och inte den kraftigare humlade india pale ale. Nu har kanske vurmen för IPA höjt toleranströskeln för humlighet för det här var i min bok en india pale ale både vad gäller den aromatiska profilen som överskuggade maltigheten och den höga alkoholhalten på 6,4%.

För den som gillar den nya stillen blommig, parfymerad och besk IPA så går den här säkert hem. Jag tyckte den var något obalanserad. Men alla kan ju inte :lska alla h:r i v:rlden.

Öhmans Mat & Vin finns på Facebook också. Gå in och ”gilla” så får du blogguppdateringar och annat direkt i ditt facebookflöde. 

Häromkvällen höll jag i en informell provning med skånska dryckesproducenter som en förberedelse inför mässan Älska Mat & Vin nästa helg. Vi provade många spännande drycker som must, öl, cider, vodka, gin med mera.

Mest spännande var Björköl Vånga 77.1  som bryggts av det pyttelilla bryggeriet Charlis av björksav från Vånga 77.1. Björksavsöl var nytt för mig men tydligen serverar bland annat Noma en egen ljus variant. Detta är dock en mer karaktärsfull, mörk underjäst öl där 55% av vattnet bytts ut mot björksav vid bryggningen. Fråga mig inte vad saven bidrar med till brygden men resultatet var fantastiskt bra! Välbalanserat och smakrikt och inte helt olikt något belgiskt klosteröl. Den hårdare rostade varianten var betydligt mer…låt oss säga…intressant. Ölen finns i dagsläget endast på några restauranger men kan provas på mässan.

Mörkt bärnstensfärgad med ljust, gulbrunt skum. Stor, lite bränd doft av torkad frukt, honung, vörtlimpa, lite sotigt inslag och en lite ovanlig ton av mineralitet. Fyllig, smakrik, frisk och mycket fruktig med knäckig och lite bränd smak med ingefärakaramell, rund och munfyllande, diskret beska, liten balanserande sötma och lång smak med intressant och stram mineralitet och lite metalliskt avslut.

Du vet väl att Öhmans Mat & Vin finns på Facebook också? Gå in och ”gilla” så får du blogguppdateringar och annat direkt i ditt facebookflöde. Bra va?

Bästa lättölen kommer helt klart från det pyttelilla bryggeriet på Skånehill Gård i Kvidinge. Jag har tidigare skrivit om deras pilsner och ale samt julölen eller portern så det var med spänning jag såg fram emot veteölen.

Ölen var ljust bärnstensfärgad och jästdimmig som sig bör och med en snövit, fast skumkrona. Doften frisk och humlearomatisk med mycket citrus inslag och en förnimmelse av rök. Smaken var förvånansvärt fyllig och fruktig men den förväntade mjuka och lite söta karaktären i en veteöl lyste med sin frånvaro på grund av en lite för tung humling som gav en distinkt och dominerande beska och aromatik som tog över fruktaromerna. Mer som en IPA i karaktären.

Absolut en mycket bra öl även om den skulle jämföras med starköl, men den är inte en typisk veteöl enligt mig. Jag njöt den ändå i fulla drag i septembersolen på altanen. Kan köpas i gårdsbutiken samt på Bondens Marknad i Malmö. 20 kronor flaska är ett kap för denna hantverksöl om man betänker att man betalar samma pris för en flaska buteljerat vatten utan att blinka.

Jag har hållit mig utanför den uppskrivna vågen av kändisviner och faktiskt inte provat något av dem. Per Moberg, Tomas Ledin, Kent, Motörhead och även Kiss är några av dem som lanserat viner. Att Kiss även satt sitt namn på ett öl hade jag faktiskt missat. Var tvungen att prova.

Kiss Destroyer lanseras som ”The hottest beer in the World” och bryggs av Krönleins även om det inte framgår av etiketten. Lever det upp till sitt tuffa namn, fräcka etikett och kaxiga devis? Nej är det enkla svaret. Det är en snäll, harmlös lager med väldresserad beska och lättglömd eftersmak. Smakmässigt hade det passat lika bra med Wizex på etiketten. Visst funkar den som en kall törstsläckare direkt ur flaskan men det är också allt. Jag fick verkligen kämpa för att inte skriva en putslustig rubrik. Men jag gissar att ni lätt kan föreställa er hur mina tankar gick.

Jag tycker det hade varit mycket mer passande om Kiss satt sitt namn på en riktigt billig gin som dricks kall ur flaska gömd i en brun papperspåse.

Den här ölen fick följa med hem bara för den läckra hippie-retro-woodstock-designen. Känns i och för sig mer som en formgivning som skulle passa till någon obskyr marijuanaläsk om sådan finns (snabbgoogling…det finns).

Namnet på bryggeriet känns också sådär mikrobryggericoolt; Brutal Brewing. Nu är det bara en fasad och en etikett för Spendrups under vilken man lanserar säsongsöl och lite mer udda sorter som inte platsar i floden av Norrlands Guld och annan mainstreambrygd. Ett smart sätt att fånga upp konsumentgruppen som känner sig för hippa för att dricka Mariestad och gärna har en dödskalle på burken.

Om man nu bortser från formgivning och marknadsföring så är Beervana Summer Edition precis vad namnet antyder en riktigt bra sommaröl. Torr, lätt, fint sommarhumlig och citrusfrisk och perfekt paketerad i 33-centilitersburk som håller sig fräsch och sval i solen. Sedan är ju 9:90 ett semesteranpassat pris. Ett gäng kalla i picknickkorgen när solen tittar fram och prippsblåreklamkänslan är fixad (fast det är en spendrupsöl).

Ljust gyllengul med fin, tät skumkrona. Ganska stor doft av säd, citrus, grapefrukt, apelsinblomma och nyanserad humleparfym. Torr, frisk, ganska lätt och väl kolsyrad med bra bra maltighet, mycket citruskaraktär, lätt brödighet och balanserad beska och uppfriskande avslut i eftermaken som har bra längd och balans.

Följ bloggen på Facebook!

Det är kul att butikerna börjar hålla ett lite mer fantasifullt folkölssortiment. Hittar man Brew Dog på hyllan måste man ju testa. Visserligen kostar de som starkölsvarianterna på Systembolaget, men smakar de bra kan det absolut vara värt det.

77 Lager är riktigt bra med massor av smak, behärskad humling (för Brew Dog) och kan lura vem som helst att det är en starkare brygd. Ingenting dock för den som vill svepa ”en kall” för att släcka törsten, däremot perfekt att stå och smutta på bredvid grillen (om man har sådana böjelser).

Ljust gyllengul och ”dimmig” av lätt jästfällning. Stor fruktig med ton av apelsin och aprikos med tydliga humlearomatiska toner. Torr, medelfyllig med bra maltfruktighet, karaktär av ljust surdegsbröd och med en balanserad beska. Lång eftersmak med lite syrligt och parfymerat avslut. Ingen klassisk lager då den lutar år en ale smakmässigt, men mycket smak och karaktär för en folköl.

Trashy Blonde (vem vill ha sådana dumma j*vla namn på sina öl?) passar smakmässigt däremot in på bryggeriets egen beskrivning; A titillating, neurotic, peroxide, punk of a pale ale. Combining attitude, style substance and a little bit of low self esteem for good measure. Obalanserad, störig och jobbig smak kan det översättas till.

Mycket ljust bärnstensfärgad. Ganska liten, dammig och lätt parfymerad doft av barnpuder. Ganska lätt, syrlig smak med viss maltfruktighet men tunn kropp och en utanpå liggande beska. Saknar fokus, balans och längd och har en lite metallisk eftersmak. Glöm och gå vidare.

Följ bloggen på Facebook!

När jag förra veckan var på Torvehallerne i Köpenhamn köpte jag med mig Estrella Inedit, ölen som skapats i samarbete mellan bryggeriet och Ferran Adrià på El Bulli. Helt onödigt att släpa på dem skulle det visa sig då ölet finns på Systembolaget och flera tior billigare dessutom.

Syftet att skapa en speciell öl för El Bulli skulle vara att ta fram en öl för mat. Mycket märklig tanke och idé. Vad är det för fel med de öl som finns? Menar man att öl i allmänhet inte passar till mat? Hade man bestämt sig för att ta fram ett vin som skulle passa till restaurangens rätter så hade det verkat löjeväckande. Jag får definitivt känslan att den här idén och produkten är initierad av bryggeriet. Hur som helst så har man tydligen lagt ned två år och mycket möda på att ta fram ölen och restaurangens sommelierer har mycket att säga.

Resultatet är en öl som ligger någonstans i gränslandet mellan en maltig lager och en veteöl. Den sägs vara smaksatt med koriander, apelsinskal och lakrits, men det enda jag kunde hitta var en ton av apelsin. Det är definitivt en bra öl men inte något sensationellt eller ens särskilt annorlunda.

Ljust gyllengul med fin jästfällning. Medelstor, fruktig doft av apelsin, aprikos och drag av jäsande vetedeg och nyslaget hö. Fyllig, fruktig smak med obetydlig beska med aprikos- och apelsintoner, liten sötma och någon syrlighet samt en lite stram eftersmak med smak av citronzest. 

Följ bloggen på Facebook!