Har rest till Stockholm för att ägna två dagar åt portugisiska viner. Har irrat runt några timmar på Portugisiska Vindagen där importörer och producenter ställer ut. Massor av viner att prova men inte många som hittills fått mig att höja på ögonbrynen.

Däremot fick jag erkänna min stora okunnighet när jag upptäckte en för mig okänd vintyp från Douro. Ett vitt starkvin av druvan muscat men som inte är ett portvin – Moscatel do Douro. Hade ingen aaaning om att det fanns.  Kollade runt lite bland kunniga kollegor och tydligen är jag inte ensam om denna kunskapslucka, vinerna är också ganska ovanliga. De två exemplen jag provade kom från producenten Secret Spot och var av den långlagrade typen med 10 respektive 40 års genomsnittlig fatlagring.

Bägge vinerna förvånande med sin stora fräschör trots den långa lagringen samt att de upplevdes som mycket torrare än portvin trots ungefär samma sockerhalt. Endast de äldre vinet finns tillgängligt på beställningssortimentet, men priset avskräcker tyvärr.

Secret Spot Moscatel do Douro 10 Anos. Medeldjupt gyllene briljant färg. Stor, lätt eldig doft med tydliga apelsin- och pomeranstoner, aprikosmarmelad, kryddighet, vanilj, anstrykning av läder och lite kola. Medelfyllig, edldig och mycket frisk smak som nästan döljer sötman. Apelsin, citrus, kryddor, vanilj och frisk fruktighet. Väldigt fräsch eftersmak med pepprighet men något blek.

Secret Spot ”Casco VII” Moscatel do Douro 40 Anos. Medeldjup briljant bärnstensfärg. Stor, komplex, utvecklad doft av rostade hasselnötter, mandelmassa, kanderade apelsinskal, engelsk apelsinmarmelad, kryddpeppar, knäck. Fyllig, mycket frisk och stram med ekstruktur, nästan halvtorr känsla trots 120 g socker, engelsk apelsinmarmelad, kaffe, kola, vanilj, mörk choklad och en förvånansvärt fräsch fruktighet av mogna persikor och grillad citron. Lång eftersmak.

Blev inspirerad av en soppa vi fick på sparrismiddagen häromdagen.  Lättlagad och vansinnigt god!

I min egen lilla sparrisodling har de första sparrisarna som kikat upp blivit lite knotiga och träiga på grund av den kalla våren. Perfekta att göra soppa på med andra ord. Om du inte befinner dig mitt i sparrissäsong eller inte hittar svensk sparris så undvik den importerade färska sparrisen som är dyr, torr, träig och smaklös. Den frysta sparrisen är helt överlägsen.

Bryt knopparna av ett stort knippe grön sparris och skär stjälkarna grovt. Koka upp 6 dl vatten med 1 pod/tärning/fond kyckling- eller grönsaksbuljong  och 1 dl vitt vin. Lägg ner knopparna och koka 2-3 minuter. Ta upp sparrisknopparna med en hålslev och lägg åt sidan. I med stjälkarna och koka i 7-8 minuter. Under tiden mixar du en mogen avocado med 0,5 dl grädde (vill du ha soppan helt vegansk så skippar du grädden och tar mer avokado) och grön tabasco efter smak (har du inte grön ta röd tabasco eller motsvarande). Mixa därefter soppan slät och mixa i avocadoröran. kKoka upp igen. Mixa soppan skummig, häll upp i varma tallrikar och toppa med knopparna.

Jag bodde trettio år i Malmö och älskar staden. Trots det har jag inte saknat Malmö sedan vi flyttade ut på Österlen (jag pendlar i och för sig in varje vecka). Fast nu har Skånes huvudstad äntligen fått sin första riktiga vinbar och det är inte utan att jag börjar längta tillbaka.

Besökte mysiga l’Enoteca häromdagen och imponerades av det stora utbudet av vin men kanske framförallt av de goda smårätterna. En ny bekantskap var pasta e fagioli, en soppa eller gryta baserad på bruna bönor och pasta. Förvånansvärt smakrikt och läckert och en rustik fattigansrätt i min smak. Jag var givetvis tvungen att försöka laga den själv. L’Enotecas smakade lite djupare men min variant är väl värd att prova.

Lägg 500 g bruna bönor i blöt över natten eller minst 12 timmar. Skär en morot, en gul lök och tre vitlöksklyftor fint. Finhacka 2-3 stjälkar selleri och kärna ur och finhacka en röd chilifrukt. Fräs grönsakerna i rikligt med olivolja i en gryta. Klicka i 3-4 msk tomatpuré och fräs någon minut. Häll på 1 dl vitt vin och 2 liter vatten. Lägg ner 4 hönsbuljongtärningar  (eller grönsaksbuljong om du vill laga vegetariskt) och koka upp. Skölj bönorna väl och häll ner dem i grytan. Skala en stor mjölig potatis och skär i bitar och lägg ned i grytan. Finhacka stjälkarna av ett knippe persilja och blanda ner. Sjud under lock tills soppan/grytan tjocknar, åtminstone 2 timmar.

Medan soppan sjuder breder du ut ett paket baconskivor (eller ännu hellre fin pancetta) på ett bakplåtspapper på en plåt och steker dem i ugn på 175° tills de är knapriga (hoppa över detta om du lagar vegetariskt). Bryt ned baconet i grytan och smaka av med salt, peppar och eventuellt med vinäger. Tillsätt vatten om soppan är tjock. Häll i 200 g pasta av en liten sort som små makaroner eller liknande.
Låt sjuda tills pastan är klar. Servera soppan med ett gott bröd, strö över persiljekruset och ringla olivolja på toppen.

Idag hade skolan besök av Paul Drogemuller från Paracombe Wines i Adelaide Hills i Australien.

Paul planterade de första druvorna högt på en platå i denna svalare del av Australien 1983. Egendomen drivs av familjen och fokuserar på premiumviner. Det mesta arbetet i vingården görs för hand och tack vare det svalare och fuktigare klimatet slipper man att konstbevattna vilket annars är mer regel än undantag i Australien. Det mesta vinifieringen görs i öppna kar och vinerna filtreras inte.

Efter en inledning med två viner som var besvikelser tog det fart med de fyra sista röda vinerna. De uppvisade personlighet, elegans och viktigast av allt hade de ”drinkability”.

2014 Paracombe Sauvignon Blanc. Ljust gul med grönt inslag. Medelstor doft med tydligt gröna gräsiga toner med karaktär av grön paprika, vitpeppar, nässlor mot en botten av mogen gul stenfrukt som persika och gula plommon. Torr, medelfyllig smak av fet gul frukt och förvånansvärt låg syra gör en sauvignon blanc. Lite kort och något obalanserad eftersmak. Sauvignon blanc är inte Australiens starkaste gren.

2013 Paracombe Pinot Noir. Ljust röd färg med liten blå ton. Stor, rik bärig doft av solvarma jordgubbar, nypon och torkade örter. Lätt till medelfyllig, mycket frisk, bärig men lite klen frukt med karaktär av röda äpplen, lingon, tranbär och en distinkt ton av torra örtkryddor. Lite kort och torr eftersmak med någon bitterhet.

2010 Paracombe Cabernet Franc. Ganska djup blåröd färg. Stor, rik doft av mörka söta bär, svarta vinbär, eukalyptus, körsbär, piptobak. Medelfyllig, frisk med slank fruktighet, eleganta tanniner, kryddighet och massor av friska röda bär som tittar fram mot slutet. Läskande, elegant och med bra längd. Läckert.

2009 Paracombe The Reuben (bordeauxblend med en liten andel shiraz). Stor komplex och mörkfruktig doft av ceder, läder, svarta vinbär, eukalyptus, sot, salmiak. Medelfyllig, stram och mörkfruktig med friska syror, kryddig, pepprig, svarta vinbär, björnbär och mörka körsbär. Mot slutet kommer röda friska bär, sot och lakrits i en lång elegant eftersmak.

2009 Paracombe Cabernet Sauvignon. Djup röd färg som börjar drar mot brunt i kanten. Ännu knuten, lite eldig doft med mörka bär, piptobak och vanilj. Medelfyllig, slankt mörkfruktig smak av svarta vinbär, björnbär och ett grönt inslag av tomatblad. Lång eftersmak med fina tanniner som bildar en fin struktur med de välintegrerade faten.

2009 Paracombe Shiraz. Mycket djupt röd färg med en nyans av blått i kanten. Stor något komplex doft med nyanserad kryddighet, diskret eukalyptus, läder, lakrits och lite fatvanilj. Fyllig, mycket fruktig smak av mörka mogna bär balanserad av mjuka tanniner och friska syror. Lång eftersmak med antydan till fruktsötma.

Häromåret fick jag ett totalt psykbryt när jag skulle griljera skinkan. Den slemmiga röran av ägg och senap halkade bara av skinkans fettkappa och ner i långpannan. Det lilla som stannade högst upp såg ut som en liten toupé av ströbröd. De gånger jag lyckades få geggan att fästa på sidorna fick jag kasta ströbrödet från sidan. Hopplöst.

Sammanbrottet ledde till att jag helt enkelt blandade ner ströbrödet i geggan och kunde sedan breda ut allt som pastej över skinkan. Resultatet blev en snygg, tjock, saftig och smakrik griljering.

Min variant består av 2 äggulor, en matsked vardera av dijonsenap, grov fransk senap och skånsk senap (eller 3 msk av din favoritsenap) samt två matskedar ströbröd. Blanda och låt svälla en liten stund innan du breder ut över skinkan. Griljera på 250° i ugn under ständig övervakning. En skinkgriljering blir vidbränd snabbare än man hinner säga ”skinkpinne”. Dekorera om du vill med kryddnejlikor.

Missa inte att kika in i min nya uppdaterade nätbutik med vintillbehör och kökstillbehör som jag gärna använder själv. Med kod VÄLKOMMEN får du 10% rabatt på hela ordern.