Stort GRATTIS till Totte Steneby som under onsdagen tävlat och tagit hem segern i Nordiska Mästerskapen i sommelierie i Reykjavik.

Totte, som arbetar på Gondolens Vinbar i Stockholm, kom tvåa i Sommelier SM tidigare i år och kvalificerade sig tillsammans med 3:an Fredrik Horn till NM där de båda gick till final. Tottes starka personliga insats befäster återigen Sveriges ledande position inom sommelieryrket! Fredrik tog en mycket hedrande andra plats och säkrade därmed en total svensk dominans. Förra året tog Sverige också hem segern genom Arvid Rosengren.

Frågan jag skulle vilja fråga Totte nu är ”hur känns det”.

På förekommen anledning tycker jag att man borde ha omfattande obligatorisk utbildning för alla i den underbara gastronomin.

Genom att lära sig om världens mattraditioner och uppleva mångfalden i kulturdryckerna får man också på köpet insikt i historia, geografi, kultur, klimat, politik och ekonomi. Bland annat. Man lagar mat tillsammans och möter människor i samtal över gemensamma smakupplevelser.  Där positiva möten uppstår och kunskap och insikter frodas trivs inga mörka idéer och vanföreställningar.

Bryt bröd tillsammans och höj ett glas för upplysning och gemenskap!

Min blogg finns nu som applikation för Nokia smartphones. Vet inte vem som skulle behöva den, men den finns. Har ingen aning hur eller om den fungerar eftersom jag själv har iphone. Om någon provar den får ni gärna berätta hur det gick.

Idag är det en riktig praktsöndag som började med ostfyllda croissanter och följaktligen ett pliktskyldigt och svettigt pass på crosstrainern. Ansenlig tid ägnades också åt kaffesörplande och söndagstidningen. Utmärkta Sydsvenskan bjöd på en artikel om den ängsliga medelklassen som satte igenkännandets rodnad på kinderna. Riktigt bra var Anna Hellstens krönika om pekpinnar och fiskpinnar som både roade och fick mig att skruva obekvämt på mig då jag själv inte alltid undgår att ramla i den matmästrande fällan.

Annars ska den ljumma septembersöndagen ägnas åt att stryka och packa. Imorgon reser jag nämligen till Penédes i Spanien för att lära mig allt om cava under fyra dagar. Även om det förväntas bli ett intensivt program, mycket bubbel, oräkneliga tapas och 28° så kan ni räkna med att det kommer uppdateringar på bloggen.

Om du blev sugen på fiskpinnar så ska du pröva Carl Butlers ryska fiskrätt.

…betyder att hösten är här. Det betyder också att man kan summera augusti.

Det är hur kul som helst att konstatera att min blogg har haft besöksrekord den gångna månaden! Hela 16 670 träffar är noterade! Sanslöst! Illustrerar min glädje med ett klatschigt diagram.

Flest träffar har det varit på följande poster:

• Allt för kräftskivan kommer med naturnödvändighet högst upp på en augustilista
  
• Julia Childs Boeuf Bourguignon ligger alltid i topp och leder också ”all time high” överlägset
  
• Jamies sexiga svenska blåbärsbullar bevisar återigen tesen att kändisar drar publik
  

Trots att jag högtidligen om och om igen sagt att ”det är inget för mig” och ”det är ett alldeles för stort projekt” så har jag nu slutligen gjort det; Jag har ansökt till studieprogrammet hos The Institute of Masters of Wine.

Det här är anledningen till att jag brottats med magsårsviner den senaste tiden.  För att ansöka måste man nämligen skriva en uppsats om upp till 1000 ord på ett givet ämne (på engelska såklart) samt lämna in analyser på fyra olika viner av givna typer. Vinerna ska inte beskrivas utan analyseras enligt devisen ”taste like a detective, argue like a bannister”. Det innebär att man baserat på vad man kan se, dofta och smaka ska sluta sig till vad man provar. Lite tricky att göra den argumentationen när man redan vet vad som är i glaset.

Förutom uppgifterna måste man ha flera år i vinbranschen, en adekvat och grundläggande vinutbildning (läs WSET Diploma) och rekommenderas av någon som redan är Master of Wine. Att bli en av de 280 högt ansedda Masters of Wines är själva målet med utbildningen.

Om jag nu skulle bli antagen (vilket bland annat kan falla på att jag inte har någon högre akademisk utbildning) så är det bara till ett introduktionsår. Efter det så utvärderas resultatet och man kan sedan ansöka om att fortsätta de två ytterligare åren. Under de totalt tre åren handlar det om intensiva självstudier, utbildningssymposier och resor. Allt summeras i en examination som sträcker sig över flera dagar. Klarar man den så är man INTE klar. Då ska man nämligen skriva en omfattande avhandling som ska godkännas.

Vad innebär det då att vara Master of Wine? Man tillhör en liten krets av mycket kunniga personer i vinbranschen som anlitas som talare, provningsledare, konsulter, utbildare och skribenter. Man får delta i provningar och evenemang som de flesta bara drömmer om. Man får sätta de skrytiga bokstäverna ”MW” efter sitt namn och man har en plikt att stödja och hjälpa dem som studerar för att själva nå fram till målet. Bland annat.

Om det bara vore för ovanstående skulle jag inte ens överväga att söka. Istället har jag blivit oerhört inspirerad av de Masters of Wines jag mött och den kunskap och insikt de besitter. De har berättat om hur oerhört lärorik processen varit. Även dem jag mött som inte klarat programmet (många är kallade, få äro utvalda) har varit entusiastiska över allt de lärt sig. Jag gör helt enkelt detta för att få möjligheten till en lång och lärorik resa.

Sedan finns det andra skäl också. Man säger ju att man bara ångrar det man inte gjort. Jag vill inte sitta och gräma mig över att jag inte försökte. Sedan måste jag ju fylla mitt liv med innehåll när nu Carl Butler-projektet lider mot sitt slut.

Nu är ansökan skickad. Jag har gjort mitt bästa. Avgörandet ligger hos andra. Blir jag inte antagen så har jag i alla fall testat.

Malmöfestivalen pågår som bäst i regnet och erbjuder massor med aktiviteter och uppträdanden fram till på fredag.

På Gustav Adolfs torg finns Gustavscenen där det handlar mycket om mat och matlagning. Bland annat ska Eder Ödmjuke Bloggare prata om vin i allmänhet på onsdag 13.00-13.30 och om Bordeaux i synnerhet på torsdag 14.00-14.300.

Välkomna och lyssna. Men kom i tid för det förväntas komma stora skaror, hysteriskt skrikande folkmassor. Stå inte längst fram vid kravallstaketet, det kan gå vilt till där. 😉

Jag känner mig lite (men inte mycket) grinig efter att ha farit ut mot biodynamiken i inläggen här och här. Tyckte därför att det är dags för en positiv motbild.

Videon ovan ger en vacker bild av vetenskap och sökande efter kunskap, det som fört mänskligheten framåt och ger oss hopp för framtiden. Den ingår i ett projekt att göra musik av vetenskap och filosofi. Mycket fascinerande.

Vi behöver inte lögner, vidskepelse och mysterier för att göra världen fascinerande, vacker och komplex. Verklighet och sanning är poesi i sig.

Tack för tipset Jimmy!

I Carl Butlers kokbok stöter man gång på gång på kommentarer om kocken Cesar. Flera av recepten bär hans namn och Carl benämner sin vän enbart som ”Cesar”. Inget mer verkar känt om honom än att han var Butlers gode vän och kom från Spanien.

Av en slump ramlade jag på en loppis över boken ”Har Källarmästar’n ett bord ikväll” som handlar om klassiska stockholmskrogar*. Där finns ett helt kapitel om Svensson & Butler. Jätteintressant med en del ny information. Där på en bild tillsammans med Carl finns den nästan mytiske Cesar! I bildtexten benämns han som ”…kökschef och på senare år även kompanjon, Roman Cesar”.

Vem var han? Hette han Cesar i för- eller efternamn? Vart tog han vägen efter konkursen 1996? Flyttade han hem till Spanien? Bor han kvar i Sverige? Frågorna hopar sig.

Om det finns någon som sitter på information om kocken Cesar, ge dig tillkänna!

*Boken gavs ut av Stockholms Energi (?) 1998 och är den tredje i en serie där de övriga titlarna är ”Hovmästar’n får jag beställa” och ”Fröken, får jag be om matsedeln”. Måste lägga vantarna på de övriga två för det här var spännande läsning om krogkultur, mathistoria och svunna restauranger.

När jag senast var i Bourgogne reste jag med en grupp av blandade nationaliteter. Bland annat en mycket trevlig, rolig och vinkunnig man från Singapore.

Efter en av middagarna lutade han sig över bordet mot mig, höll fram en tandpetare och frågade ”Do you know what this is?”. Jag svarade förstås att det var en tandpetare. ”No” replikerade han. ”It’s chinese dessert” sa han, flinade brett, lutade sig tillbaka och började njutningsfullt peta tänderna.

*I det kinesiska köket serveras nästan aldrig någon söt, avslutande rätt så som vi är vana. ”Kinesisk dessert” finns därför egentligen inte. Friterad banan och glass som serveras på kinakrogar är ett hittepå för att västerländska gäster ska bli nöjda.