Idag är det en riktig praktsöndag som började med ostfyllda croissanter och följaktligen ett pliktskyldigt och svettigt pass på crosstrainern. Ansenlig tid ägnades också åt kaffesörplande och söndagstidningen. Utmärkta Sydsvenskan bjöd på en artikel om den ängsliga medelklassen som satte igenkännandets rodnad på kinderna. Riktigt bra var Anna Hellstens krönika om pekpinnar och fiskpinnar som både roade och fick mig att skruva obekvämt på mig då jag själv inte alltid undgår att ramla i den matmästrande fällan.

Annars ska den ljumma septembersöndagen ägnas åt att stryka och packa. Imorgon reser jag nämligen till Penédes i Spanien för att lära mig allt om cava under fyra dagar. Även om det förväntas bli ett intensivt program, mycket bubbel, oräkneliga tapas och 28° så kan ni räkna med att det kommer uppdateringar på bloggen.

Om du blev sugen på fiskpinnar så ska du pröva Carl Butlers ryska fiskrätt.

…betyder att hösten är här. Det betyder också att man kan summera augusti.

Det är hur kul som helst att konstatera att min blogg har haft besöksrekord den gångna månaden! Hela 16 670 träffar är noterade! Sanslöst! Illustrerar min glädje med ett klatschigt diagram.

Flest träffar har det varit på följande poster:

• Allt för kräftskivan kommer med naturnödvändighet högst upp på en augustilista
  
• Julia Childs Boeuf Bourguignon ligger alltid i topp och leder också ”all time high” överlägset
  
• Jamies sexiga svenska blåbärsbullar bevisar återigen tesen att kändisar drar publik
  

Trots att jag högtidligen om och om igen sagt att ”det är inget för mig” och ”det är ett alldeles för stort projekt” så har jag nu slutligen gjort det; Jag har ansökt till studieprogrammet hos The Institute of Masters of Wine.

Det här är anledningen till att jag brottats med magsårsviner den senaste tiden.  För att ansöka måste man nämligen skriva en uppsats om upp till 1000 ord på ett givet ämne (på engelska såklart) samt lämna in analyser på fyra olika viner av givna typer. Vinerna ska inte beskrivas utan analyseras enligt devisen ”taste like a detective, argue like a bannister”. Det innebär att man baserat på vad man kan se, dofta och smaka ska sluta sig till vad man provar. Lite tricky att göra den argumentationen när man redan vet vad som är i glaset.

Förutom uppgifterna måste man ha flera år i vinbranschen, en adekvat och grundläggande vinutbildning (läs WSET Diploma) och rekommenderas av någon som redan är Master of Wine. Att bli en av de 280 högt ansedda Masters of Wines är själva målet med utbildningen.

Om jag nu skulle bli antagen (vilket bland annat kan falla på att jag inte har någon högre akademisk utbildning) så är det bara till ett introduktionsår. Efter det så utvärderas resultatet och man kan sedan ansöka om att fortsätta de två ytterligare åren. Under de totalt tre åren handlar det om intensiva självstudier, utbildningssymposier och resor. Allt summeras i en examination som sträcker sig över flera dagar. Klarar man den så är man INTE klar. Då ska man nämligen skriva en omfattande avhandling som ska godkännas.

Vad innebär det då att vara Master of Wine? Man tillhör en liten krets av mycket kunniga personer i vinbranschen som anlitas som talare, provningsledare, konsulter, utbildare och skribenter. Man får delta i provningar och evenemang som de flesta bara drömmer om. Man får sätta de skrytiga bokstäverna ”MW” efter sitt namn och man har en plikt att stödja och hjälpa dem som studerar för att själva nå fram till målet. Bland annat.

Om det bara vore för ovanstående skulle jag inte ens överväga att söka. Istället har jag blivit oerhört inspirerad av de Masters of Wines jag mött och den kunskap och insikt de besitter. De har berättat om hur oerhört lärorik processen varit. Även dem jag mött som inte klarat programmet (många är kallade, få äro utvalda) har varit entusiastiska över allt de lärt sig. Jag gör helt enkelt detta för att få möjligheten till en lång och lärorik resa.

Sedan finns det andra skäl också. Man säger ju att man bara ångrar det man inte gjort. Jag vill inte sitta och gräma mig över att jag inte försökte. Sedan måste jag ju fylla mitt liv med innehåll när nu Carl Butler-projektet lider mot sitt slut.

Nu är ansökan skickad. Jag har gjort mitt bästa. Avgörandet ligger hos andra. Blir jag inte antagen så har jag i alla fall testat.

Malmöfestivalen pågår som bäst i regnet och erbjuder massor med aktiviteter och uppträdanden fram till på fredag.

På Gustav Adolfs torg finns Gustavscenen där det handlar mycket om mat och matlagning. Bland annat ska Eder Ödmjuke Bloggare prata om vin i allmänhet på onsdag 13.00-13.30 och om Bordeaux i synnerhet på torsdag 14.00-14.300.

Välkomna och lyssna. Men kom i tid för det förväntas komma stora skaror, hysteriskt skrikande folkmassor. Stå inte längst fram vid kravallstaketet, det kan gå vilt till där. 😉

Jag känner mig lite (men inte mycket) grinig efter att ha farit ut mot biodynamiken i inläggen här och här. Tyckte därför att det är dags för en positiv motbild.

Videon ovan ger en vacker bild av vetenskap och sökande efter kunskap, det som fört mänskligheten framåt och ger oss hopp för framtiden. Den ingår i ett projekt att göra musik av vetenskap och filosofi. Mycket fascinerande.

Vi behöver inte lögner, vidskepelse och mysterier för att göra världen fascinerande, vacker och komplex. Verklighet och sanning är poesi i sig.

Tack för tipset Jimmy!

I Carl Butlers kokbok stöter man gång på gång på kommentarer om kocken Cesar. Flera av recepten bär hans namn och Carl benämner sin vän enbart som ”Cesar”. Inget mer verkar känt om honom än att han var Butlers gode vän och kom från Spanien.

Av en slump ramlade jag på en loppis över boken ”Har Källarmästar’n ett bord ikväll” som handlar om klassiska stockholmskrogar*. Där finns ett helt kapitel om Svensson & Butler. Jätteintressant med en del ny information. Där på en bild tillsammans med Carl finns den nästan mytiske Cesar! I bildtexten benämns han som ”…kökschef och på senare år även kompanjon, Roman Cesar”.

Vem var han? Hette han Cesar i för- eller efternamn? Vart tog han vägen efter konkursen 1996? Flyttade han hem till Spanien? Bor han kvar i Sverige? Frågorna hopar sig.

Om det finns någon som sitter på information om kocken Cesar, ge dig tillkänna!

*Boken gavs ut av Stockholms Energi (?) 1998 och är den tredje i en serie där de övriga titlarna är ”Hovmästar’n får jag beställa” och ”Fröken, får jag be om matsedeln”. Måste lägga vantarna på de övriga två för det här var spännande läsning om krogkultur, mathistoria och svunna restauranger.

När jag senast var i Bourgogne reste jag med en grupp av blandade nationaliteter. Bland annat en mycket trevlig, rolig och vinkunnig man från Singapore.

Efter en av middagarna lutade han sig över bordet mot mig, höll fram en tandpetare och frågade ”Do you know what this is?”. Jag svarade förstås att det var en tandpetare. ”No” replikerade han. ”It’s chinese dessert” sa han, flinade brett, lutade sig tillbaka och började njutningsfullt peta tänderna.

*I det kinesiska köket serveras nästan aldrig någon söt, avslutande rätt så som vi är vana. ”Kinesisk dessert” finns därför egentligen inte. Friterad banan och glass som serveras på kinakrogar är ett hittepå för att västerländska gäster ska bli nöjda.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen; Är du matlagningsintresserad SKA du gå på loppisar!

Mina Le Creuset-grytor och Peugot-kvarnar är fynd för några tior. Oanvända fritöser och ouppackade lergrytor är vanliga kap liksom fabriksnya presskannor. Kokböcker, nya och gamla, finns kilovis och är hur kul att bläddra i och inspireras av när man bara betalat några futtiga kronor. Allt går att hitta och du sparar 1000-lappar!

Helgens fynd var dock ganska svårslaget. Jag stod plötsligt framför ett praktverk med titeln ”Food – The world of food” av Christian Teubner. Stor som en gammal atlas och på 350 sidor låg den i en skyddande kassett och med plastomslaget fortfarande obrutet. Jag tänkte först inte fråga om priset då den såg för dyr ut. När jag till slut gjorde det fick jag svaret ”tjugi spänn”. Fort fram med den skrynkliga sedeln och ner med den tunga boken i kassen.

Boken är helt magnifik då den i text och med ett totalt överflöd av bilder går igenom alla typer av råvaror. Fullständigt sagolikt! Har försökt hitta boken på nätet men den verkar vara ganska ovanlig. En tysk version fanns och den rockade loss på 99€!!!

Som sagt; GÅ PÅ LOPPIS!

Plötsligt lämnade jag GB- och Nestlé-land och befann mig vid en kiosk där det erbjöds ett alternativ. Stor sak!

I västra götaland finns en av få uppstickare i det nästan massiva glassmonopolet; Klings Glace. Som sann matnörd vill jag prova och uppmuntra de lokala och udda produkterna. I frysboxen låg en uppsjö av roliga alternativ, alla i förpackningar som genast tog mig tillbaka till barndomen och ön vid kiosken vid badplatsen. Jag valde, efter att valt bort bleka kopior av magnum och liknanade produkter, den klassiskt klingande (no pun intended) smaken kaffe/konjak.

Glassen smakade som jag minns lite vuxna smaker från min barndom och konsistens och karaktär var likaledes helt i linje med hur jag mindes glass från förr. Tyvärr kan jag säga att det var inte enbart positivt.

Allt var faktiskt inte bättre förr och det finns en anledning till att vissa små producenter försvinner.

Inhandlade idag på loppis en bok till det facila priset av fem kronor; Erik Lallerstedt lagar fiskbullar. Boken är utgiven 1990 av Abba och presenterar en uppsjö av olika recept på konserverade fiskbullar signerade Erik Lallerstedt.

Jag har absolut ingenting emot konserverade fiskbullar, det kan vara jättetrevlig vardagsmat som både är billig och lättvarierad. Däremot ramlade jag nästan baklänges över vissa av recepten som försöker kamouflera den lilla bullen till gourmetmat. Värsta exemplet är ”Fattigmans pilgrimsmussla” som är panngrillade fiskbullar med rotfruktspuré och friterad purjolök. Jag kan inte undanhålla er receptingressen:

”Har du ätit pilgrimsmusslor? Förmodligen inte. De flesta av oss vanliga dödliga har aldrig sett skymten av dylika delikatesser, än mindre smakat. För Erik däremot är det ett av livets glädjeämnen, och det var han som upptäckte att den kära musslan faktiskt har vissa likheter med en fiskbulle.”

Undertonen av ”har du köpt denna bok är du förmodligen en loser som inte vet hur god mat smakar” kunde inte vara tydligare. Likheterna med musslan framgår väl för övrigt bara på håll och om man kisar med ögonen.

Erik Lallerstedt är ju verkligen en framgångsrik krögare. Om du undrar vad hans nästa steg i karriären var efter denna bok så var det två reklamkampanjer för McDonalds varav han i den ena yttrade den klassiska repliken ”Jag har tagit en McFeast och gjort den större.”