Varje gång jag är på resa utomlands letar jag efter matsouvenirer. Inte så konstigt om man är en matnörd. Vin blir det ju alltid, men ingen resa är komplett utan en korv eller två, en vacumpackad ost eller en fin vinäger. Jag brukar studsa upp ur sängen och ge mig iväg innan frukost för att söka upp den lokala marknaden eller saluhallen.

Få upplevelser slår att ta ett enkelt glas vin klockan åtta på morgonen bland skaldjuren i Bordeaux’ skräniga och skräpiga saluhall, förfäras över fågelmarknaden i Peso da Régua eller se blodkorv kokas på gatan i Chablis.

Hittar jag ingen saluhall eller marknad så fungerar en supermarket nästan lika bra. De är ofta mycket välsorterade och fulla av gastronomiska fynd att plocka med hem.

Senaste resan till Ribera del Duero var dock ett undantag. En kort resa med mycket späckat schema och boende i små samhällen. Det blev att plocka på sig vad man råkade ramla över. Det blev konserver.

Första konserven blev en ost från bodegan Páramo de Guzmán. Provades på det närliggande hotellet Raiz. En hårdost liknande manchego men lite mjukare i konsistensen, smakrikare och en lite ”grusig”, nästan sträv karaktär. Gjord på opastöriserad fårmjölk och inlagd i olivolja. Provade inte denna inlagda variant så det ska bli spännande. Många fina medaljer har den också fått!

De två andra konserverna hittade jag under ett panikbesök i vinbutiken runt hörnet från hotellet i Peñafiel. Först tjock, vit, spansk sparris i plåtburk. Låter kanske inte så upphetsande men konserverad sparris från Spanien är en okänd delikatess. Det är denna som serveras på lokala restauranger och tapasbarer. Oanständigt tjocka, milda och otroligt möra. Att njuta med bara lite olivolja och salt eller majonäs. Fanstastiska. De jag hittade var från Zamora – de bästa enligt folket i Ribera del Duero. Reser man i Rioja gäller sparrisen från Navarra. Var noga med att kolla ursprungsland om du hittar konserverna i butik i Spanien. De allra flesta är en lite träigare och billigare variant från Kina men säljs i förvillande förpackningar. Läs det finstilta!

Något som serveras ofta i Spanien är tonfisk. Fin, ljus, flakig fisk i stora välsmakande bitar. Konserverad. Spanjorerna kan sina konserver. Under mitt panikhandlande slet jag åt mig den burk jag tyckte såg fräckast ut. Ibland har man tur. Det jag hittade var nämligen en burk från Conservas Ortiz, en gammal konserveringsfirma med mycket gott rykte. Innehållet var bonito del norte eller vit tonfisk, den bästa sorten tydligen. Ortiz’ tonfisk fiskas under säsong i Biscayabukten med spön och levande bete. Ett hållbart fiske med andra ord. För en burk på 250g betalade jag 4.50€. Var hittar man Ortiz i Sverige?

Det talas väldigt mycket om närproducerade livsmedel. Gott och väl det. Lokalt producerade varor är ofta att föredra, särskilt om de slipper ta vägen om ett centrallager 50 mil bort.
Men jag tycker vi borde fundera ännu mer på var- och hurproducerade livsmedel. ”Hur tänker han då?” undrar du. Jo så här ungefär:

Varproducerat handlar om att ursprunget eller växtplatsen är viktig. Inom vinvärlden talas det om ”terroir”, slarvigt uttryckt jordens och klimatets påverkan eller en smak av ursprung. En solmogen konserverad sanmarzanotomat från Italien har mer karaktär och smak än en växthusodlad tomat från Trelleborg i november. En mandelpotatis från de sandiga odlingarna i Västerbotten smakar mer och är gulare än den som vuxit i den skånska myllan i Abbekås.

Hurproducerat är metoden och omsorgen. Saker som att kaffet är rättvisemärkt, djuren har ett drägligt liv och att grönsakerna odlas ekologiskt är självklara. Men ”hur” är också om brödet är långjäst och handknådat, köttet är välhängt, osten opastöriserad och grönsakerna odlade biodynamiskt (omstridd men definitivt hurorienterad metod).

Närproducerat är ju synonymt med lokalt producerat. Jag skulle vilja att närproducerat handlar om tid. När på året är det producerat? Är det säsong för denna grönsak? Är brödet bakat idag? Det handlar om att kött, frukt, fisk blir bättre särskilda tider på året på olika platser på klotet.

Totalt sett borde vi ta in ett när-, var-, hurperspektiv på maten vi stoppar i oss. Den ska smaka optimalt och den ska vara skonsam mot oss och naturen.

Flummigt tänkt över en kopp UTZ-certifierat kenyanskt kaffe med en slatt mjölk från Skånemejerierna, långjäst bröd på stenmalt mjöl från Poilâne med syrligt smör från Bretagne.

Idag baserades middagen på vad jag hade hemma. Riktigt inspirerande med röd och gul mangold, riktigt bacon, fina champinjoner och massor med körvel på altanen. Allt kröntes med ett förlorat ägg.
Resultatet blev halvlyckat. Inget fel på smakerna var för sig, men ingen riktig matchning och ingen variation i texturen. Helt OK men inte mer.

Däremot ÄGGET! Helt perfekt i konsistensen! Gulan krämig rakt igenom.
Jag tillagade genom att först koka upp någon centimeter saltat vatten. Jag smorde insidan på runda rosfria formar (vad tusan kallas de där tubformarna som används i kök för uppläggning och annat?), knäckte äggen i varsin kopp. Ner med formarna i vattnet och sedan lät jag äggen glida ner. Täckte med lock och stängde av värmen. Lät stå i cirka 5 minuter(tror jag), lyfte upp formarna och tog upp äggen med sked.

Av en ren slump hade jag nu lyckats få ägg med perfekt krämig konsistens på gulan.
Tyvärr var de goda äggen jag köpt på gården utanför Osby nu slut och jag hade köpt Kronäggs dyra ekologiska. De har faktiskt inte mycket smak. Trist. Var hittar man bra ägg i malmötrakten?

Till avdelningen ”riktigt nördiga råvaror” kan jag nu räkna in vinskott.

Under besöket på Condado de Haza introducerade Alejandro Fernandez denna späda läckerhet. Vinskottet är de ljusgröna rankor som vinplantan ständigt skjuter iväg och som vinodlaren för en ojämn kamp att avlägsna då de stjäl energi från druvan.
Skottet skalas av och ätes som de är som små späda sparrisar. De är mycket syrliga men saknar helt beska och påminner om rabarber och krusbär.
Bör vara helt underbara som ett friskt inslag i en sallad.

Om du har en vildvuxen vigård runt hörnet kan du ju testa.

Äntligen hemma från Spanien och bjuds på nybakat.

Långjäst (dock ej surdeg) och bakad på låg temperatur (37,5°) i 36 veckor. Lite smådegig men det har man överseende med för inget doftar som nybakat.

Bullen heter Liam och är två dagar gammal och är mitt första barnbarn.

Som någon kanske förstått är jag på en kortare vinresa till Ribera del Duero i Spanien. Tänkte komma med en lite längre reseberättelse när jag ”landat” och smält intrycken.

Tillsvidare vill jag bara förmedla intrycket av dagens spanska ”andra frukost” eller ”förlunch” som intogs i den lilla byhålan Roa.
I en livlig bar beställdes några små öl – ”cañas” – och ett urval tapas. Förutom ljuvliga varianter av tortillas fick vi smaka friterade grisöron.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen; grisen är guds bästa uppfinning. Allt går att äta och allt smakar gott.
Grisöron kanske inte är för alla. Lite för broskigt i vissa bitar, kanske lite sladdrigt fett i någon. Men om man glömmer vad man äter så är det smakrikt, frasigt på ytan och spännande i varje tugga. Lite som ett gastronomiskt kinderägg

Åt en trevlig middag på hotell och restaurang Raiz i Roa igår.
Här hade de lyckats kombinera två livets goda ting; jamon iberico och anklevermousse! Det är inte ofta som sådana kombinationer fungerar men det blev en riktig hit. Serverad i små rullar av ugnstorkad skinka fyllda med moussen, enkelt upplagt på sallad. Fina smak. och konsistenskontraster.

Mest speciellt på restaurangen var att vid vinserveringen presenterades korken. Inget konstigt med det, förutom att den var ”trancherad”, det vill säga uppskuren i tre delar för att verkligen visa korkens tillstånd. Mycket annorlunda. Men kul.

Efter en dag med flygplansmat, nödstopp vid en spansk Burger King (ursäkta en matsnobb men hamburgare på såna ställen är inte värdig människoföda. Jag kände mig smutsig och utnyttjade efteråt) och provning av 32 röda viner så är en halvliters tysk öl med krämigt skum det bästa man kan få.

Hoppet är det sista som överger människan sägs det. Det är väl därför vi svenskar fåfängt väntar in vackert sommarväder.
I hopp om sol, regnuppehåll och stiltje bokade vi picknickkorg av Pim för lördagkvällen. Korgleveransen kunde vi lita på, vädergudarna däremot serverade kyliga vindar. Det blev uppdukning i lä på altanen istället. Mig gjorde det inget då jag har lättare att uppskatta mat när jag sitter bekvämt och slipper balansera papptallrikar.

Ur folieformarna packade vi upp

• len, mild gravadlax och en fin hovmästarsås
• matig sallad med fina räkor
• potatissallad med gröna äpplen och rödlök
• rostbiff, hemlagad remoulad och rostad lök
• tuppbröst med färskost
• oliver & soltorkade tomater
• brie med kanelkokta päron
• chokladkladdkaka med vispgrädde
• ciabatta & smör

Inga konstigheter, men mycket välsmakande. Otippad storhet var rostbiffen. Brukar välja bort denna som seg och torr. Rostbiffen ramlade nästan sönder så mör den var. Brien och päronet var en annan höjdare och kladdkakan en dröm.
Om jag saknade något så var det kanske något med lite hetta i alla de finstämda, lena smakerna. Men det är en petitess.

Ska du ha picknick i malmötrakten eller rent av i Västra Hamnen så kan jag rekommendera Pims picknickkorg.

Jag är svårt loppisberoende. Inte en helg går utan att jag står upp i ottan för loppisrundor. Inte en handtextad skylt utmed landsvägarna får köras förbi. Loppisar är bäst!

För den som är matintresserad är loppmarknader riktiga guldgruvor. För den som söker fritöser eller riskokare, bak- eller glassmaskiner, elektrisk korkskruv eller romargryta så kan här sparas pengar. Nämnda prylar är typiska presentprylar som raskt hamnar på loppisborden efter att blivit använda en eller ett par gånger. Ofta hittar jag dem ouppackade till och med. Priserna? En spottstyver.

Själv har jag hittat flera gjutjärnsgrytor från Le Creuset i toppskick och betalat mellan 40 och 100 kronor istället för över tusenlappen! Typiska bröllopsgåvor som mottagaren inte förstått sig på.

Morgonens fynd blev en pepparkvarn från Peugeot för en tia (kostar runt 400 kr ny och har livstidsgaranti på kvarndelen), ett sprillans nytt knivblock till mina kringskramlande knivar och träslev samt ouppackade ”snapasgafflar” för 45 kr. Dessutom en ny tekula för en femma som ska användas för kryddor.
Oväntat på loppisen var en korg med nyplockade kantareller, ett halvkilo för en femtilapp. Summasummarum 110 kronor utan att pruta.