Dags att titta tillbaka vad som varit de senaste två veckorna. Lite bra inlägg och recept har det blivit. Om jag får säga det själv. Och för att tuta i egen lur börjar jag med mina favoritrecept:

• Matvete Riojanas – en lättlagad variant på en spansk klassiker
• Gryta utan kryddor – otroligt smakrik och lyckad rätt
• Italienska kroppkakor – mozarellafyllda köttbullar
• Enkla moussakan – du har väl inte missat Lotta Lundgrens superenkla recept som jag petat i?

De i särklass mest lästa inläggen har varit:

• Starbucks’ priser – varför kostar mediokert kaffe skjortan?
• Teskeden i halsen – en myt avlivas
• Gryta utan kryddor – mitt kanske bästa bloggrecept hittills

Ett inlägg som nästan ingen läst men som hör till de bättre recepten är:

• Mintigt ärtmos – är det något fel på rubriken?

Om man googlar på ”cheesecake recept” får man 124 000 träffar. Ganska onödigt att öka på trängseln med ett recept till kan tyckas. Men det gör jag ändå, för den här frusna ”ostkakan” blev så attans god.

Börja med bottnen. Krossa 12 digestivekex, grovhacka en näve valnötter (kan uteslutas), blanda med 75 g smält smör och platta ut i en pajform (enligt ”proportonsteorin” 2 delar kex – 1 del smör). Vispa ihop 200 g philadelphiaost (eller liknande) med rivet skal från 1 citron, 0,5 dl citronsaft och 1 dl demerarasocker/råsocker/muscovadosocker/farinsocker samt 1 tsk vaniljpulver eller mald vaniljstång. Blanda sedan samman med 2 dl vispad vispgrädde. Smeta ut över digestivebottnen tryck ner bär (hallon, blåbär, röda vinbär efter smak) och skjutsa in i frysen ett par timmar. Ta fram 10-15 minuter innan servering.

Jag gillar cheseecake på grund av den måttliga sötman och brytningen som den lilla sältan från smöret och kexen ger kombinerat med syrligheten från citronen. Varianten med röda vinbär blev också väldigt lyckad då syran i smeten dämpade upplevelsen av den ganska hårda syran i vinbären.

Varje gång jag gör chili con carne blir det en ny variant. Men varje gång känns det som den perfekta chilin. Nån gång lite fylligare, nästa gång lite hetare och en tredje gång med spännande nyanser. Jag lägger till, drar ifrån och justerar men jag har alltid några grundregler; alltid en stor sats, alltid nötfärs, alltid kakaopulver, aldrig majs, alltid många sorters bönor och slutligen reducera, reducera, reducera.

Denna gång (som resulterade i en perfekt chili) beslöt jag mig för att skriva ner hur jag gjorde: Började med att fräsa 1 kg nötfärs tills all vätska kokat in/bort. Tillsätt i omgångar en flaska (eller 3 burkar) passerade tomater och 4 msk tomatpuré, gärna från Mutti. Häll inte i för mycket åt gången utan låt reducera och koka in efter hand. Därefter smaksatte jag med 3 msk mörkt kakaopulver, 2 msk spiskummin, 2 msk harissa (chilipasta), 4 msk chipotlepasta, 2 msk demerarasocker (eller råsocker), 5 msk thailändsk fisksås och en halv deciliter grovhackade inlagda jalapeños. Låt puttra på svag värme under lock i 20-30 minuter. Tillsätt därefter 5-6 burkar av olika bönor (kidney, svarta, stora vita, black eye, fava etc) och rivet skal av ett par limefrukter. Chilin ska vara ganska ”torr” och stå för sig själv. Värm och smaka av och justera med salt och chilipasta.

Jag serverar med sallad, nachochips och oftast med en guacamolevariant som frisk kontrast och för att balansera eventuell hetta. Mosa avocado med saften av ett par limefrukter, salt och 10%-youghurt samt ett par vitlökar. Kör med stavmixer. Smaka av.

”Det smakar restaurang” sa vi när jag var liten när något var så där extra gott. När det var stekt, panerat och friterat och smakade lite pikant och mycket. När det smakade lite annorlunda än den vanliga vardagsmaten. Uttrycket passade idag när det blev en riktig gammal restaurangklassiker – wienerschnitzel. Den smakade så där som jag minns att det gjorde när jag var liten och fick följa med till Stadshotellet. Då var det oftast halv, stekt kyckling med stekt potatis, gräddsås och gele. Men det smakade ”restaurang”.

En äkta wienerschnitzel är gjord på tunna centimetertjocka skivor av kalvinnanlår som bankas tunt. Min gode slaktare skar fina skivor och jag bankade ut dem mellan två tunna skärbrädor av plast. Schnitzeln ska vara dubbelpanerad så jag vände dem först i vetemjöl därefter i vispade ägg och sist i fint ströbröd. Därefter lade jag dem åt sidan.

Traditionellt äter vi i Sverige wienerschnitzel med stekt potatis och en skiva citron samt kapris och ansjovis (egentligen ska det vara sardell) vilande på köttet. Jag ville göra en liten variant på detta. Jag råstekte potatis i ankfett (ister eller smör går bra) och när de var färdiga vände jag ner grovt hackad ansjovis, citronzest och kapris. Potatisröran fick stå i ugnen på 125°.

Schnitzlarna stektes även de i ankfett på hög värme och bara någon minut på varje sida. Då de blir ganska stora brukar man bara kunna steka en åt gången. De fick därför göra potatisen sällskap efter hand som de blev färdiga. Lägg dem på gallret så kan överflödigt fett rinna av så paneringen blir torr och fin. I Österrike säger man att en perfekt schnitzel ska man kunna sätta sig på utan att får fettfläckar i baken. Servera med gröna ärtor. Ljuvligt. Köttet blir mycket fint, saftigt och mört med denna behandling.

Givetvis drack vi vita österrikiska viner till detta. Vi provade tre viner av druvan grüner veltliner. Återkommer om dem i nästa post.

Till middag idag blev det parmesanomelett och en sallad inspirerad av Anna Billings ”lök au bleu”. Namnet kommer av att ”blåkoka” fisk betyder att koka den i vatten med vinäger eller ättika.

Skiva ett par lökar, gul och/eller röd, till ringar. Koka upp 2 dl vatten, 1 msk vinäger och en nypa salt och låt löken koka 1-2 minuter beroende på tjocklek och sort. Löken ska ha tuggmotstånd. Häll i ett durkslag och skölj med kallt vatten. Löken kan ätas som den är men också användas i en sallad. Jag blandade med skalad och urkärnad gurka, grovhackade bladpersilja och smulade ner fetaost.

Löken blir mycket fin med mild, lite söt smak och bra konsistens. Stod mycket bra mot sältan och syran i fetaosten. ”Blålök” blir ett jättefint tillbehör och ingrediens i framtida sallader.

Omeletten vispades ihop av 5 ägg, 1 dl finriven parmesanost, en skvätt mjölk samt salt och peppar. Stektes i rikligt med ankfett (ister fungerar också) på ganska låg temperatur. Det är ankfettet som ger den fina stekytan.

…är inte en korrekt beskrivning, men väl en OK rubrik. Ett italifierat namn skulle dock kunna vara fricadelle alla caprese.

500 g kalvfärs (nöt- eller lammfärs går också såklart) blandades med 2 msk potatismjöl, 1 dl vatten, 3 msk tomatpure, fint hackad färsk basilika, rivet skal av en citron och 2 msk citronsaft, salt och rikligt med svartpeppar. Forma stora köttbullar(det blir cirka 10 stycken) som du fyller med grovt hackad mozarella (en halv räcker). När du format dem runda och fina låter du dem glida ner i salt, sjudande vatten och stanna där 5-6 minuter. Hantera dem varsamt så de inte spricker. Plocka upp dem efter hand (spara vattnet!) och stek dem i rikligt med fett så de får lite färg och låt dem sen gå i 200° medan du fixar pasta och sås. Vispa ur stekpannan med cirka en halvliter av kokspadet och låt det reducera till åtminstone halva mängden. Därefter häller du i en burk passerade tomater, gärna Mutti om du hittar, och låter det puttra ihop. Koka pastan i köttbullespadet som du fyller på med vatten till lagom mängd. Jag severade med ”zucchinipasta” men du kan ta tagliatelle eller annan favoritvariant.

Mycket rena, harmoniska, enhetliga smaker tacka vare att kokspadet binder ihop. Såsen är löjligt enkel med sina två ingredienser men blev mycket god.

Till denna rätt drack vi ett vitt italienskt vin; 2007 Tenuta de Cavaliere från Verdicchio dei Castelli di Jesi. För många är verdicchio ett lätt, friskt vin med i bästa fall en liten nötighet och kommer i en amforalik flaska. Detta är något annat. Doften är stor men tydlig karaktär av tropiska frukter, mogen citrus och karaktär av hasselnötter och rostat kaffe. Vinet är smakrikt, ganska fylligt, och eldigt med nästan en liten fetma parad med en mycket frisk citruslik syra. Vinet har en tydlig rostad fatkaraktär som dröjer kvar i den långa eftersmaken men som balanseras av den pigga syran. Vinet var faktiskt för kraftigt för maten, förmodligen på grund av syran i maten som förstärkte fruktigheten och fatkaraktären i vinet. Ett bra, stadigt och smakrikt vin till lite kraftigare rätter med lite feta, smakrika tillbehör.

…låter som två tjejer som åker runt, spelar gitarr och tamburin till amerikanska folksånger. Men idag var mejram och cayenne kryddorna som satte fart på middagen.

Som ett uppföljande test av ”proportionstesen” blev det äggstanning-2-1 idag igen. Jag skar ner små buketter av ett litet blomkålshuvud och ett broccolistånd och kokade dem i saltat vatten i fem minuter. Slängde ner strimlad purjolök sekunderna innan jag hällde över allt i ett durkslag. Lät dem ånga av ordentligt, ville inte ha onödig vätska. Knäckte tre ägg och mätte upp dem till 1,5 dl och tillsatte därför 3 dl gräddmjölk – proportionerna 2-1. Vispade samman med salt, 2 tsk mejram, ganska mycket malen cayennepeppar och 2 dl fint riven parmesan. La grönsakerna i en smord form, hällde över äggstanningen och gratinerade i 30 minuter på 200°.

Resultatet blev mycket bra. Fin balans mellan grönsakernas milda smaker, äggstanningens konsistens och hettan från cayennepeppar. Serverad med sallad och smakrika korvar.

Funderade på att rubricera denna post ”Pajen 1-2-3 bakad” för att alludera på en aktuell filmtiel. Herregud, alla dessa re-makes! Man är i den åldern nu att man sett alla filmer innan de ens haft premiär.

Har börjat fördjupa mig en bok av Michael Ruhlman som heter ”Ratio”. Författarens tes bygger på att de viktiga grundrecepten i köket bygger på proportionerliga grunder. Detta är säkert inget nytt för dem som gått kockutbildning, men för mig som försökt följa petimätriga recept har det blivit en logisk uppenbarelse. Utifrån en enkel tabell kan du bygga tusentals recept. Jag kommer att återkomma till detta.

Pajen jag gjorde igår byggde på två av dessa proportionerliga recept. Pajdeg görs på principen ”3-2-1”, 3 delar mjöl, 2 delar fett, 1 del vatten. Äggstanning bygger på den ännu enklare ”2-1”, 2 delar vätska, 1 del ägg. Utifrån dessa två grunder kan man sedan bygga vilken paj som helst, stor eller liten.  Jag ”konstruerade” en kantarellpaj.

De vägda ingredienserna 150 g vetemjöl, 100 g smör och 50 g vatten arbetades ihop till en deg, arbetades ut och klädde sedan en pajform. Formen med degen ställdes i frysen i 30 minuter och förgräddades därefter i 15 minuter på 200°. Äggen knäcktes i ett mätglas och kompletterades med dubbla mängden vätska(50/50 mjölk och grädde), vispades samman med ett par nypor salt och lite peppar. Kantarellerna(massor) stektes i torr panna till vätskan kokat in/bort, rejält med smör klickades i och en näve strimlad purjolök frästes med. På slutet skvätte jag i lite brandy. Pajskalet fylldes med svampen, äggstanningen hälldes på och sist ett par nävar ost på toppen. 30 minuter i 200°. Perfekt resultat!

”ABC…easy as…1-2-3”

Igår var det dags att rensa ut ur kylskåpet. Det har blivit en del burkar och förpackningar som samlats där den senaste tiden. Rester och småslattar som tar en massa utrymme i min alldeles för snålt tilltagna kyl. Eftersom jag hade en knippa slokande mangold och precis köpt på mig fina bodbönor tänkte jag mig en variant på toskansk skördegryta, ett recept som låg långt bak i minnet. Det blev något mycket bättre.

Först fräste jag 7 skivor bacon (för den nytillkomne läsaren av denna blogg handlar det om riktigt bacon) som jag strimlat i det sista ankfettet och slängde därefter på 500 g nötfärs. En decimeter av torr chorizo som jag använde till ”matvete riojanas” hackades ner. Sen följde de sista kaprisarna i en burk, cirka 25 piementooliver som flöt glest i sin lag(även en slatt av lagen följde med), saften av en apelsin som överlevt de senaste utrensingarna i grönsakslådan, ett par matskedar ketchup som tog upp en massa utrymme i en nästan tom flaska, några matskedar tomatpuré och till slut 5 inlagda paprikor som strimlades. Sedan fick det hela puttra en kvart. Ingen vätska. Inget salt. Inga kryddor. Mot slutet slängde jag i bondbönorna. Dessa kan ersättas med kikärtor eller andra bönor eller helt uteslutas. Jag serverade röran med förvälld mangold vid sidan samt en sallad.

Smaken blev mycket rik och fyllig med en tydlig sälta. De viktigaste smakgivarna var enligt min uppfattning baconet, chorizon, oliverna och lagen samt apelsinsaften. En titt på ingredienserna gör att man skulle kunna kalla denna rätt för ”Spansk Reströra”. Detta blir en rätt som kommer att repriseras många gånger.

Provade ett antal spanska viner till middagen. Redovisar dessa i nästa post.

Om du gillade denna bloggpost så uppskattar du säkert detta recept.

Idag fanns det ingen återvändo. Basilikan behövde tuktas och hållas tillbaka. Det var dags att göra pesto.

Det är ju världens enklaste sak om man hoppar över prettomomentet att mortla sin pesto. Visst, det blir bättre. Men värmen lockade inte till kroppsutövning och en pesto körd i mixer blir också god. De klassiska ingredienserna är massor av färsk basilika, olivolja, olja, parmesan och/eller pecorino, pinjenötter, vitlök, salt och peppar i fallande ordning. Mängderna varierar efter vilket recept man läser och är väl en fråga om smak. Jag drar gärna på ordentligt med ost. Kör allt i misxer till en sås. Klart! Så himla enkelt.

Jag hade i tre olika sorters basilika (klot-, thai- och en obestämbar växtusbasilika)och både parmesan och pecorino. Jag hade dessutom både olivolja och kallpressad rapsolja eftersom jag ville ha lite mer nötighet i peston. Vanligtvis brukar jag använda solrosfrön eftersom jag trodde att jag inte gillade pinjenötter. Efter  att jag torgfört detta på bloggen fick jag veta att det minsann berodde på att jag använde mig av ”fulpinje”, det vill säga de korta och tjocka varianterna från Kina och inte de slanka och spetsiga som är äkta vara. Idag blev det därför pinjenötter som jag på rekommendation rostade samt valnötter för extra fyllighet. Det blev mycket bra!

Peston fyllde jag på eleganta Abba-sillburkar och en överbliven senapsburk. Med ett lager olja på toppen klara sig peston länge i kylen.