Det är en gåta hur en stad som Malmö kan sakna en riktig saluhall. Frågan har ältats, olika byggnader har varit på tapeten och en facebookgrupp har skapats i frågan.

Men i väntan på saluhallen har Malmö nu fått Centralhallen. Mitt i Malmö Centralstation under de gamla valvbågarna av trä har det skapats en matgata med saluhallskänsla. Här finns bland annat bageri, Malmö Chokladfabrik, dumplings, Rönneholms Glass, sushi, smørrebrød och ”street food”. I ena änden finns en filial till pålitliga malmöklassikern Johan P. Här är det vita dukar och bordsservering som gäller (om man inte sitter vid baren eller tar med hem) och idag på lunchen satt gäster och åt skaldjursplatåer. Riktig kontinental känsla.

Hela Malmö Central har genomgått en total förvandling och ger en härlig känsla av storstad och puls. Förutom den nya Centralhallen så ligger parallellt en glasad, modern transithall med snabbmat, Pressbyrå, coffeshop med mera. Här finns pulsen, informationstavlorna och utropen på engelska och nedgångarna till den nya Citytunneln. Malmö Central har faktiskt blivit en upplevelse i sig.

Vi åt lunchen i Centralhallen och valde Johan P. Priserna är ganska höga men miljön och det faktum att det var strömming och potatismos på menyn avgjorde saken. Det smakade som det skulle om denna klassiker. Men! Det finns en sak som gör mig VANSINNIG! Jag fattar inte varför man öser lingonen över maten!? Lingon är ett tillbehör och inget dekorelement och jag vill bestämma själv om jag vill ha det på fisken och/eller moset. Sen begriper jag inte varför maten måste läggas på hög. Moset i botten, fisken ovanpå och toppat med lingonen. För att man ska kunna äta så måste uppläggningen demonteras och då ser tallriken för jävlig ut. Moset snyggt upplagt, strömmingen lite vid sidan och lingonen separat. Hur svårt kan det vara!? Nu hamnade Johan P  i skottlinjen, men det här ett vida spritt ofog jag ofta råkar utför på olika ställen.

Sådär. Nu har gubben gnällt av sig. Centralhallen var hur som helst en mycket positiv överraskning. Besök rekommenderas!

Jag arbetade som produktchef inom vinimportbranschen för flera år sedan. Det var verkligen inte ett jobb för mig. Jag vantrivdes så fullständigt att det lätt kan räknas till de värsta åren i mitt liv. Stundtals var det så illa att jag vaknade vid fyratiden på morgonen och inte kunde somna om och jag tappade all aptit.

Äta måste man ju och som tur var fanns ”Hemma hos Greken” alldeles intill mitt kontor i Lund. Otaliga var de gånger jag flydde iväg från oron och stressen till denna lilla vänliga oas en halvtrappa ned i en källare. Även när magen knöt sig som värst kunde jag ändå alltid få ned deras magiskt goda och snälla faki, en grekisk linssoppa som många försökt återskapa utan att lyckas. Utan denna soppa, som ständigt står på menyn, så vete tusan hur jag tagit mig igenom denna period. Den räddade praktiskt taget livet på mig.

Under en tid hade ”Greken” en filial på den numera insomnade Saluhallen men efter en längre frånvaro har de nu öppnat igen på Gråbrödersgatan i Malmö. Bara ett par hundra meter raka spåret från mitt nuvarande arbete. Samma varma, familjära stämning. Samma meny med rustika, billiga och smakrika lunchrätter från kantin. Ingen kortbetalning och den eviga skylten med texten ”Recept lämnas i morgon”.

Skulle det knipa så har jag återigen en livräddare inom gångavstånd. Jag känner mig trygg.

Stippes är en institution i Malmö och har snudd på funnits i alla tider. Den som inte mulat in en ungersk korv med ajvar i ansiktet här på väg hem från en pubrunda sent på natten kan inte kalla sig en malmöbo. Hade jag en krona för varje gång jag ätit en ”vegetarisk burgare” (stekt ägg, champinjoner, lök och massor med ost i burgarbröd. Godare än det låter.) här så skulle jag kunna köpa en…vegetarisk burgare. Det sköna är att till Stippes är alla välkomna. Hit kommer affärsmän och festglada och trängs med hemlösa som får en kopp kaffe eller en bit mat om det kniper.

Då och då går jag fortfarande hit och äter en hamburgartallrik. För 59 kronor serveras man en 150-gramsburgare och massor med tunna strips täckta med grillkrydda (om man inte säger ifrån) på porslinstallrik och med riktiga bestick. Ingår gör en läsk och här finns Trocadero. Bara en så’n sak! Smakar som en riktig hederlig gatuköksburgare ska. När jag idag njutningsfullt mumsade i mig onyttigheterna och tittade ut över den nästan tomma lokalen undrade jag i mitt stilla sinne varför folk trängdes på Donken och BK bara 100 meter bort. Ett mysterium.

Under dagarna i Danmark har jag kunnat notera en del om danska alkoholregler eller snarare frånvaron av dem.

Här ligger de små ölhaken tätt där inget annat än öl, sprit och passiv rökning serveras. Caféer med enbart kakor på menyn har fullständiga rättigheter liksom flottiga kebabsyltor. Vi har varit på pubar utan matservering som gärna ser att man dricker hos dem men rekommenderar att man hämtar maten på pizzerian bredvid. Jag har köpt vin på en loppis där jag också serverades öl från fat kl 10.30 på förmiddagen. Rena rama vilda västern alltså.

Därför blev jag mycket förvånad när jag igår besökte den lilla restaurangen OliNico. Här serverar man vällagad mat och hela menyer och säljer dessutom egenimporterade viner samt öl att ta med hem. Men de får inte servera dessa drycker på restaurangen! Du kan alltså komma rakt in från gatan och köpa med dig lådvis med vin och ta hem och kolka i dig ensam på kammaren. Men du får inte beställa ett glas att njuta till din 200 g ribeye steak. Var är logiken i det!?

Nåväl. Livet blir så mycket intressantare med mysterier och besöket på OliNico var minnesvärt ur andra aspekter också. Här serverar man mat gjord från grunden till fullständigt absurt låga priser. Ovan nämnda köttbit kostar 105 DKK, moules frites 60 och en trerätters 115! Jag bestämde mig direkt för en fisch n’ chips för 50 kronor när jag såg andra gäster som fick in rätten. Vid beställning vid disken tillfrågas man om namn och tilltalas därefter konsekvent med förnamn. Mycket trevligt. Jag fick alltså nöja mig med en mineralvatten men glömde snabbt pilsnersuget när maten kom in. Jättelika, handskurna pommesfrites, en bit sej i kraftig panering och en liten skarp tartarsås i ett glas. Den friterade potatisen var en dröm! Perfekt friterad och med ett litet tuggmotstånd i mitten. Till och med bättre än mitt eget friteringsprojekt. Att fiskbiten var lite liten gjorde ingenting, här var det pommes fritsen som spelade huvudrollen!

Besöker du Århus ska du definitivt besöka OliNico! Dessutom hittar du fler spännande restauranger på Mejlgade och Klostergade som ligger ner mot hamnen bakom domkyrkan.

Efter gårdagens lyckträff med italiensk mat passerade vi en liten fransk krog som såg mysig ut. ”Dit går vi i morgon” sa vi nästan unisont.

Krogen hette Brasserie Belli efter cirkusfamiljen som driver den. Den sköna inredningen lånar lika delar från fransk kvartersbistro och cirkusmiljö. I den lätt kvalmiga värmen valde vi dock att sitta på den lilla uteserveringen trots utsikten som måste vara Danmarks tristaste. De unga tjejerna i servisen var hela tiden påpassliga, familjära och alldeles förtjusande. Vi beställde boeuf bourguignon och coq au riesling samt en flaska 2009 Morgon från Joseph Pellerin. Vinet var vibrerande vackert, bärigt och försvinnande gott. Båda rätterna var mycket väl anrättade, välsmakande och snyggt presenterade. En bit in i måltiden kom en av flickorna och frågade om vi behövde mer sås, potatismos eller något annat. Mitt hjärta smälte och min mun bad om mer av det ljuvliga rotfruktsmoset.

Mycket mätta, lätt beaujolaisyra och mycket nöjda lämnade vi krogen och rekommenderar ett besök till alla som besöker Århus.

Första dagen på minisemestern i Danmark har varit härlig. Strålande sol, varmt och högsommarvackert. Till en början.

Första stoppet var i lilla Köge söder om Köpenhamn där vi shoppade lite och länsade en antikaffär som sålde ut allt för halva priset. Enkel lunch intogs på den fantastiska lilla ölkällaren Hugos som hade en uteservering på en vacker innergård. Ölen var en frisk och sommarlätt veteöl från det lokala bryggeriet och destilleriet Braunstein (undertecknad drack en kurvand). Mat serverades inte men vi fick mer än gärna inhandla och äta smörgåsar från caféet intill. Charmigt!

Ett kort stopp blev det också i Vejle som förmodligen har världens mest ringlande shoppinggata. Koffeinnivån var oroväckande låg så vi sprang in på Café Egestrand som såg väldigt anspråkslöst ut. Vi beställde te, café latte, muffins och kakor och förväntade oss standardservering. Under lite kaotiska men charmiga ceremonier fick vi in våra varma drycker samt en varm blåbärsmuffins med en skål vispad grädde samt en likaledes varm, gigantisk och fullmatad äppelkaka som serverades med fet yoghurt och en liten symfoni av färsk frukt och bär. Nästan som en liten måltid och helt otippat.

Under sista etappen in till Åhus kom första känningen av regn men staden tog emot oss med uppehåll och kontinental värme. Efter en snabb incheckning på hotellet begav  vi oss hungriga iväg för att hitta någonstans att äta middag. Vi kom ganska omgående till Åboulevarden där restauranger ligger som ett pärlband utmed kanalen och lockar till sig turister. Utan närmare reflektion slog vi oss ned på första bästa ställe med ett ledigt bord mot vattnet. Det blev italienska Grappa Piccolo. En riktig lyckträff skulle det visa sig. Genuint italienskt med hög kvalitet och lång väntetid. Vi beställde en lasagne och en pizza Quattro Stagioni. Lasagnen var helt perfekt mustig och luftig på samma gång och pizzan stökigt toppad med grillad kronärtskocka, färsk portabella, rikligt med äkta prosciutto cotto, små fina liguriska oliver och mozarella. En dröm! Riktigt bra och oväntat. Maten, dofterna, miljön, det grumliga gröna vattnet i kanalen, den varma kvällen och de excentriska människorna som passerade förbi skänkte en omisskännlig känsla av Italien i hjärtat av Jylland.

Vi undkom precis regnet och sitter nu på hotellrummet med vidöppna fönster och lyssnar på hur det vräker ned utanför. Proppmätta och trötta smuttar vi på en sval, fruktig och kryddig rosé från Lirac i tandborstglas på sant turistmanér. Vinet som i hast inhandlades på Kvickly till ”2 för 100” kommer från Rhône och är det bleka systervinet till en röd favorit jag rekommenderat tidigare. Perfekt avslut!

Igår var det äntligen dags att besöka Patépaté i Köpenhamn, något jag sett fram emot länge. Denna omtalade restaurang ligger lämpligt i danska huvudstadens meatpacking district Kødbyen och delar filosofi med favoriten Bastard.

Dock blev det ett improviserat stopp på vägen. Uteserveringen på tapasbaren/vinbaren/delikatessbutiken/vinbutiken Lundgren V.I.P. gick helt enkelt inte att motstå. Det sagolika högsommarvädret krävde också en vätskekontroll. Ett stort antal viner fanns att få glasvis och från delikatessdisken komponerades en charktallrik. Vi tog två utmärkta glas vin vardera, bland annat en strålande cava, samt delade på en tallrik med korvar, skinka, paté med mera. Helt perfekt och vinpriser som befrämjar upplevelser och berusning! Besök rekommenderas men tänk på att be att få dela på delikatesstallriken!

Knappt fem minuters promenad bort hittade vi det spännande slakteriområdet som ligger bakom Hovedbangården och  ökända (men nu nästan transformerade) Istedgade. Stora neonskyltar för tändstift (!?) signalerar att man hittat rätt. Eftersom sommaren visade sig från sin allra bästa sida satt vi på uteserveringen och kunde insupa den mättade, kosmopolitiska atmosfären som påminde mig om Pike Place Market i Seattle (inga jämförelser i övrigt). Utan att gå in på detaljer så levererade Patépaté fantastiskt vällagad och raffinerat enkel mat, en ovanligt spännande vinlista med många sorter på glas och en otvungen atmosfär. Nämnas bland det vi åt var ”crispy tongues”, panerade tungor av kalv och lamm, samt en magisk kalv med piemontesiska paprikor och sardell. Smilbandstänjande beaujolais, kryddig pinot noir från The Hitching Post och maffigt vitt från Montsant var några av vinerna som avnjöts.

Kvällen avslutades inne i restaurangen där en jazzduo spelade och i baren insöp vi både atmosfären och en avslutande spansk lager. Ett utropstecken återstod dock då köksmästaren Olle Tagesson kom ut och bjöd på en fläderblomskräm med inkokta krusbär och biscotti. Med den friska, gräddiga smaken lämnade vi mätta, nöjda och vinrusigt snälla restaurangen bakom oss.

Paptépaté är en ny favorit som med storstadsmått är nästan billigt och turligt nog ligger nästgårds. När jag kommer tillbaka nästa gång, vilket blir snart, ska omgivningarna utforskas närmare.

Efter tio timmars resa var vi så äntligen framme i Bordeaux. Först flyg till Paris, väntan i några timar och sedan en behaglig tågresa rakt in i stan. Vi begav oss direkt till vår spartanska men rena och hyfsat centrala hotell. Man ska inte vara kinkig när man betalar 300 kronor per natt i en stad som för tillfället är så överbokad att folk dagligen pendlar 10 mil och mer till mässan. Galet!

Förutseende nog hade jag bokat ett bord på La Tupina, vilket var tur då vi var ganska initiativlösa efter den långa resan. Denna restaurang har jag lyckats missa trots alla rekommendationer och alla mina resor till staden. Nu var det dags. Jag kan kort säga att förväntningarna infriades med råge. Detta är en restaurang med lokalkänsla och stark ambience och med mat som lyckas kombinera det rustika med elegans. En otroligt positiv upplevelse från stunden vi steg in och möttes av den öppna spisen där en del av maten tillagades och de fantastiska råvarorna som låg framlagda som på en marknad. Snabb, påpasslig, personlig och lagom fransk servis och fantastiskt vällagad mat.

Vi beställde deras klassiska meny och en helt adekvat flaska röd bordeaux (ett par några bord från oss festade loss på en butelj 1995 Château Mouton-Rothschild för blygsamma 1400€!!!). Tyvärr var både jag och mitt sällskap för trötta och hungriga för att tillfullo kunna uppskatta maten, men det var en skön känsla att bli välkomnad till Bordeaux i denna undrbart varma miljö. Vi bokade genast för lunch till på onsdag. Då ska det bli côte de bouef, deras syndigt goda pommes frites och rejält med vin för att grunda inför resan hem.

Friden hittar man verkligen på Österlen. De senaste dagarna har präglats av lugn, sol, fågelkvitter, humlesurr och sköna naturupplevelser. Men Friden finns också här. Friden är en gårdskrog som ligger i en gammal äppeodling i Mellby och som har specialicerat sig på stenugnsbakade pizzor med personlig touch.

Många hade rekommenderat mig ett besök och det det blev också ett hastigt sådant för avhämtning av pizzor till vårt lånehus som ligger alldeles i närheten. Friden visade sig vara något alldeles speciellt. Lite som Christiania möter Körsbärsdalen. Den gamla skånegården med sin personliga inredning och ombyggnad ligger mitt i bland äppelträden i slutet av en mycket smal grusväg. Hela familjen är engagerad i restaurangverksamheten, barnen leker runt den vedeldade pizzaugnen och hela rörelsen verkar präglas av ett lugnt och vänligt kaos.

Pizzorna bär efternamn och har ingredienser som får både det ena och andra ögonbrynet att lyftas. Jag får känslan av att de är som smakrika tallrikar av bröd mer än traditionella pizzor. Det är personligt, lokalt, ekologiskt och hög kvalitet. Pizzorna (Hultén och Weibull) som bars hem smakade fantastiskt bra med en helt ljuvlig, välgräddad och luftig botten. Nästa gång ska vi definitivt äta maten på plats, njuta av stämningen, miljön, de specialimporterade vinerna och den egentillverkade musten och äppelspriten. Men vi ska följa rådet att boka bord. Här blir snabbt fullsatt.

Kom mig äntligen för att besöka den nya skotska puben Drumbar vid Lilla Torg i Malmö. Namnet var tills nyligen Czechpoint och inriktningen tjeckisk. Kvar sedan dess är det redan legendariska fläsklägget som har en överjordiskt knaprig svål.

Nytt på menyn är den skotska nationalrätten haggis. Den serveras som förrätt för 80 kronor men jag beställde som huvudrätt vilket inte var något problem. De flesta ryggar nästan tillbaka när man nämner haggis, men det är synd för det är en fantastiskt god rätt, åtminstone som den serveras på Drumbar. Haggis är i sig innanmätet på en korv och består bland annat av inälvor av lamm. Konsistensen ligger någonstans mellan torr pölsa, isterband och väldigt fint hackad pyttipanna. Traditionellt serveras den med rotmos och potatismos och, som här, med en whiskysås. Härligt mustigt, smakrikt och med en fin kryddhetta som dröjde sig kvar länge.

Ett besök på Drumbar rekommenderas. Uteservering mot det livliga torget eller den underbara innergården.