Under gårdagens provning hos Perez Barquero fick jag prova tre viner från 1905, året då bodegan grundades. Jag har provat dem tidigare men då bara från små provflaskor. De framstod som mycket spänstigare denna gång. Imponerande viner!

1905 Oloroso
Ganska ljust bärnstensfärgad. Stor, eldig doft där först toner av salami och hästtagel står fram och därefter rostade hasselnötter, mandelmassa och fikon. Torr, fyllig och eldigt intensiv smak med tydlig sälta, fikon, läder och svarta oliver. Mycket lång, elegant eftersmak med en distinkt metallisk skärpa. Obegripligt spänstig för sin ålder.!

1905 Amontillado
Djup, klar bärnsten. Stor, komplex doft av jod, honung, salmiak, tobak, viol, läder, bränt bacon färska champinjoner och valnötter. Mycket gemensamma drag med maltwhisky. Fyllig, torr, mycket intensiv och nästan sträv med smak av salmiak, lakrits nötter och rökighet. Mycket lång, komplex och intensiv eftersmak med en tydlig sälta.

1905 PX
Klar, mycket mörkt brun. Stor doft av russin, katrinplommon, soya, hav, jod och rök. Fyllig, simmig med otroligt väl integrerad sötma (485 g/l !!!) lite syrlig smak och någon liten beska.  Toner av lakrits, espresso, bitter mörk choklad, katrinplommon, liten bränd ton i den mycket långa eftersmaken.

Kvällen blev inte som förväntat. Inget tapas-eldorado och inget folkliv. Det kan konstateras att Montilla inte är Andalusiens hot-spot. Inte utan att jag längtar till Cordoba även om jag förväntar mig kaos à la lundakarnevalen.

Däremot har jag stiftat bekantskap med en ny snigelupplevelse. Utanför var och varannan bar satt en handskriven lapp ”Hay caracoles”, vilket översätts ”här finns sniglar” (tror jag). Jag vore väl inte matbloggare om jag inte dödsföraktande beställde in sniglar på lokalt vis med ett glas fino.

In kommer ett glas fino och ett glas sniglar i varm buljong. Och en sked. Jag stoppar servitören och försöker på spangelska fråga hur det är tänkt att jag ska äta de små liven. Han ser väldigt frågande ut men lommar iväg och hämtar tandpetare. Jag slevar upp några snäckor och petar ut innanmätet. Trots sitt stendöda tillstånd ser de spänstiga och pigga ut med de små antennerna piggt spretande uppåt. Fångade mitt i livet som avgjutningarna i Pompeji. Sniglarna är tuggiga utan att vara sega och smakar av den milt smaksatta buljongen där inga särskilda aromer kan urskiljas. Lite salt, aningen grusigt och understundom några rejäla stick av beska. Servitören är upptagen med någon såpa på teve men slänger ändå ett nyfiket öga på mig emellanåt. Jag inser att tandpetare inte är grejen. Självklart ska molluskerna sugas ut ur sin snäcka. Genast blir det lite roligare. Mer kokspad och mindre ängsligt spill. Lite som att sörpla kräftor.

Ny erfarenhet. Gott? Inte särskilt. Men 2,40€ med vinet var det värt. Ska jag beställa igen? Bara om jag hamnar i ett sällskap där jag kan spela världsvan och utbrista ”du har inte varit i Andalusien om du inte testat varma caracoles i sitt spad”.

Det börjar bra!

Trots uppstigning kl 03.30, krånglande Öresundståg (lågoddsare), andefattig ”breakfastbox” på lågprisflyg, oskäliga priser hos Hertz, kaotisk motorvägsplanering, sladdrig Ford Fiesta, obefintlig AC, sen ankomst, hotell utan språkkunnig personal (om vi inte räknar spanska) och fri-wifi-på-alla-rum-utom-det-längst-ner-i-korridoren-du-får-gärna-sitta-i-foajén så blev starten bra.

Hos Perez Barquero fick jag en en grundlig rundvisning och en första inblick i det fascinerande området Montilla-Moriles. Sniffade på olika svamptäcken som täckte de unga vinerna. Ett doftade gazpacho, ett påminde om bageri och ett annat osade av lösningsmedel och nötter. Rundturen följdes av en omfattande provning som kröntes av tre viner från 1905 och min favoritbrandy Monte Cristo Seleccion.

Efter att nu ha landat en stund på hotellrummet (Cruzcampo 1.20€ i minibaren!), grundat med lite tortilla i baren och samlat energi så är det dags för utgång och upptäckt av staden Montilla. Har blivit rekommenderad en traditionell tapas- och vinbar som heter ”Los Arcos” (vad annars?).

Starten lovar gott!

Som tidigare nämnts står en resa till Spanien på schemat. Mycket tidigt imorgon bitti (Öresundståg 04.22) ger jag mig av på ett andalusiskt äventyr helt på egen hand. Tre dagar ska spenderas i det, idag, ganska obskyra området Montilla-Moriles med besök på bodegor, kulinariska upptäcktsfärder och kanske tjurfäktning i Cordoba. Därefter blir det Jerez och en vinmässa för stark- och sötviner förlagd till ett gammalt moriskt fort. Massor med provningar och specialseminarier. Vilken lekstuga!

Hittar jag bara tillförlitliga nätverk kan jag utlova fylliga rapporter under veckan. Stay tuned eller ¡Estén pendientes! som spanjorerna säger (tror jag)!

För många år sedan, i början av min vinkarriär, så hade jag en föreläsare som orerade om spanska viners överdrivna vaniljton. Han raljerade över detta och nämnde sådär i förbifarten att Spanien var en av världens största importörer av vanilj. Den inte helt diskreta antydningen var att spanjorerna skulle smaksätta sina viner. Ett resonemang fel på så många sätt och plan.

Vaniljtonen i viner kommer från bindemedlet lignin i ek som bryts ned till vanillin. Skulle man vilja smaksätta vinet vore det otroligt mycket billigare och effektivare att använda vanillin som dessutom är identiskt med eken. Eller helt enkelt göra såsom många gör idag; använda ekchips.

Men det finns faktiskt en koppling mellan vinindustrin och den stora vaniljimporten. Traditionellt klarnas rött vin med uppvispade äggvitor. Det går åt massor med vitor. Kvar har vi mängder av gulor. Vad gör vi med dem? Crema catalana förstås, som vi smaksätter med vaniljstång!

Crema catalana är den spanska versionen av créme brûlee. Mycket, mycket enklare att lyckas med, lite krämigare och dessutom smaksatt med citron och kanel. Receptet nedan räcker till 3-4 personer.

Sjud 3,5 dl mjölk i 5 minuter med en liten kanelstång, en bit citronskal stor som en tumme och en halv vaniljstång + det urskrapade innanmätet. Under tiden vispar du samman 3 äggulor med 3/4 dl socker och 1 msk maizena. Sila mjölken och vispa sedan ned äggblandningen. Koka upp under omrörning och häll därefter upp i portionsformar som du kyler ned.

Servering: Crema catalana serveras ofta uppklickat tillsammans med någon frukt, men lika ofta som en crème brûlee med ett knäcktäcke. Då strör du ett jämnt lager socker över krämen och bränner den med en gasolbrännare eller precis under de heta grillelementen i ugnen. Jag provade att servera i små skålar med ett par matskedar px-sherry. Det blev faktiskt godare än med knäcktäcket.

Om mitt bloggande varit lite mindre frekvent de senaste dagarna beror det på att jag och kollegan sjösatt och genomfört en tvådagarskurs i ämnet ”Mat & dryck i kombination”.

Under två intensiva heldagar har vi tillsammans med sjutton deltagare testat oss igenom hundratals kombinationer och smaker. Inga raka svar eller enkla regler har lärts ut, snarare har det handlat om en workshop med olika temaprovningar och ”pedagogiska luncher”.

Några gemensamma erfarenheter från gruppens övningar

• Veteöl passar bäst till moderna, söta sillinläggningar
• Kött och rött vin är inte så himla kul ihop
• Rödvinsås var syrligare förr
• Lagrad tequila och mörk choklad är en hit
• Ryggbiff, bearnaisesås och mogen rioja borde finnas på alla menyer
• Finosherry är det ultimata till fisk- & skaldjursplatå (även om inte alla gillar det)
• PX ringlad över pannacotta och moscato d’asti i fruktsalladen är vinnare
• Sake är inte alltid bäst till sushi
• Förutfattade meningar kommer ofta på skam
• Edit: En lågoddsare var att amarone inte funkade med någon av tolv olika kött/sås-kombinationer

Allmänheten varnas! Nedan följer en lååång post om världens mest intressanta dryck.

Sherry är vinvärldens mest underskattade vin. Sherry ger fantastisk valuta för pengarna. Sherry är en av världens mest karaktärsfulla viner. Få viner går så bra till knepiga matkombinationer som sherry. Fråga vilken sommelier eller vinskribent som helst och de skriver under på ovanstående. Ändå dricks det nästan ingen sherry, inte ens av sommelierer eller vinskribenter. Man kan undra varför.

Sherry är ett vin som, liksom champagne, präglas av vinifikation och lagring snarare än växtplats eller druva. Även om klimatförhållanden och jordmån är väldigt speciell i Jerez i södra Spanien så baseras sherry på ett vitt vin som i sin karaktär är enkelt, neutralt, torrt, med låg syra och av den bleka druvan palomino. Ett trist vin med andra ord. Den stora förvandlingen sker när vinet utvecklas vid lagringen.

Den unika lagringsmetoden benämns solera och är ett system av gamla fat, fyllda till 5/6-delar, där unga viner successivt blandas med äldre. Systemet kan liknas vid en trappa med många steg där det äldsta vinet befinner sig längst ned och årets skörd fylls på högst upp. Från faten med det äldsta vinet tappas maximalt en tredjedel av vinet som buteljeras. Därefter fylls faten på med yngre vin från nivån ovanför och dessa i sin tur från faten ytterligare ett steg upp. Och så vidare. Syftet är att olika årgångar blandas för att ge en produkt av jämn kvalitet. Det unga vinet antar snabbt karaktären av det äldre. Detta innebär att sherry är en årgångslös* produkt med en genomsnittsålder på minst tre år men oftast mycket äldre. Solerasystemen och faten är ofta mycket gamla, ofta sekelgamla, och innehåller i teorin en fraktion av alla årgångar som någonsin passerat igenom dem.

Det finns tre huvudtyper av sherry; fino, oloroso och de naturligt söta. De ”onaturligt söta” är blandad och uppsötad sherry för exportmarknaden (läs ”England”), det vill säga den typiska ”tantsherryn”.

Fino (eller manzanilla om vinet är lagrat i hamnstaden  Sanlúcar de Barrameda) är en sherry som skapats genom biologisk mognad.

Till det färdiga, torra vinet tillsätts neutral druvsprit till cirka 15% alkohol. Vid denna nivå hålls vinet stabilt samtidigt som ett jästtäcke (flor) kan bildas. Flortäcket består av olika jässtammar som alla kräver syre för sin överlevnad, därför flyter de på ytan som ett cappuccinoskum. Floret skyddar vinet från oxidation genom att ligga som ett lock över vinet och dessutom konsumera det syre som är utlöst i vinet. Jästen tar också andra näringsämnen ur vinet och reducerar syra, alkohol, flyktiga syror, glycerin och eventuellt restsocker.

Detta innebär bland annat att fino är knastertorrt, har låg syra och en vattenliknande munkänsla. Under täcket, och genom avdunstning, koncentreras andra ämnen såsom aldehyder (flyktiga aromämnen) och fenoler (bundna aromämnen). Det sistnämnda ett ämne som vanligtvis förekommer endast i små koncentrationer i vita viner. Tillsammans innebär detta ett vin som är förrädiskt lätt i kroppen men med stor doft och smakkoncentration. För den ovane kan detta vara en upplevelse som kan vara lite svår att hantera.

En fino är mycket blekt gul i färgen. Doften visar exempelvis upp karaktär av jäst, gröna äpplen, gröna oliver, örter och kamomill. Den torra, mycket lätta munkänslan känns frisk även om syran är låg. Toner av jäst brukar vara tydliga och vinet brukar ha en distinkt, nästan skarpt ren avslutning.

Oloroso framställs av ett något kraftfullare basvin som genomgår oxidativ mognad. Genom att höja alkoholhalten till minst 18% förhindras bildandet av den känsliga jästkulturen och vinet utsätts därför under hela sin mognad för syrets inverkan. Genom oxidationen koncentreras alkohol, flyktiga syror, glycerin och eventuellt restsocker. Koncentrationen genom avdunstning blir här ännu större. Den rakt motsatta utvecklingen mot fino med andra ord.

Till utseendet är en oloroso mörkt bärstensfärgad till mahogny. I doften hittar man självklart oxidativa toner som nötter, kryddighet, russin, torkad frukt, julkaka och salmiak. Smaken är fyllig, torr, eldig och frisk med en stor smakrikedom som speglar doften.

Amontillado är en annan vanlig sherrytyp. Det är i princip en oxiderad fino. När en fino gått igenom sin utveckling i soleran får den fortsatt utveckling som en oloroso, det vill säga utan skyddande jästtäcke. Resultatet blir ett vin med karaktären av en fino i munkänslan men med tydliga oxidationstoner i doften. Till skillnad från en oloroso hittar vi jästtoner och tydlig karaktär av hasselnötter.

De naturligt söta vinerna pedro ximénez och moscatel är båda uppkallade efter respektive druva de framställs av. För att uppnå den extremt koncentrerade sötman (upp till 400 g per liter) i dessa viner soltorkas druvorna. Därefter pressas de och musten genomgår en kortare jäsning innan denna avbryts genom tillsatts av vinsprit. dessutom genomgår även dessa viner en oxidativ mognad som en oloroso.

Det speciella framställningssättet för sherry gör också att de är mycket lätta att kombinera med olika typer av mat. Dominerande karaktärer i andra viner som hög syra, markant tanninstruktur och fatkaraktär ställer ofta till problem i kombination med mat, särskilt om denna är rik på umami. Detta saknar vi i sherry. Istället har vi i fino, manzanilla och amontillado höga nivåer av ämnet diketopiperazin (DKP). Detta ämne har förmågan att förstärka upplevelsen av umami och förklarar kärleksförhållandet mellan fino och läckerheter som sushi, gravad lax och ostron. Amontilladons nötiga karaktär kombinerat med DKP ger en given fullpoängare tillsammans med den umamistinna serranoskinkan.

Oloroso som oxiderats och fatlagrats i decennier har en koncentration, fyllighet, smakrikedom och friskhet som matchar kraftiga vilträtter, ankbröst, mustiga grytor och andra rätter som brukar kopplas till kraftiga röda viner. Trots sin ålder och fatlagring saknar  vinet fatkaraktär som ofta ställer till det i gommen.

Amontilladons och olorosons oxidationsaromer fungerar fantastiskt väl ihop med svamp, smörighet och smak- och doftupplevelserna från maillardreaktioner (stekytor till exempel), något som druviga och fruktiga aromer har svårare för.

Även i maten är sherry en undergörare. Finon och amontilladon fungerar även här som smakförsärkare och lyfter vilken sås eller soppa som helst. De nötiga, torkade smakaromerna i oloroson ger kickar till svamprätter, mustiga grytor och till saffransdoftande skaldjursrätter(!).

Ser man till vad man får för pengarna när man köper en flaska sherry så är det nästan så man rodnar. En fino eller manzanilla av högsta kvalitet med en lagringstid mellan 3,5 till 7 år kostar runt 100 kronor för en helflaska. Motsvarande för en amontillado eller oloroso som åtminstone haft en mognadsprocess på runt 8 år ligger runt 150 kronor. Drygt är det också!

Så åter till frågan; varför dricker vi ingen sherry?

Jag tror, och det här är min teori, att det handlar om gammal hederlig vinsnobbism i kombination med det lite nyare vinnörderiet.

Tittar man på det så ser man att

• sherry är årgångslöst*
• sherry saknar vinmakare
• sherry har inga vingårdsbeteckningar eller byappelationer
• sherry tillverkas av endast ett mindre antal bodegor
• sherry är överkomligt i pris

Här saknas med andra ord alla förutsättningar för snobbism och nörderi i alla dess former.

Däremot är sherry det perfekta vinet för dem som är intresserade av smaker, mat, dryck och stora upplevelser.

* Det finns sherry som är årgångsbetecknad, men dessa är mycket ovanliga och dyra.

Missa inte min lyckade ärtsoppa med finosherry. Postad på filialbloggen på Taffel.

När man tänker på ärtsoppa och dryck så är det väl varm punsch som först kommer upp. I andra hand är det väl en sval, ljus lager som kommer för en. Men vin då?

När jag för många år sedan arbetade bakom disken på Systembolaget hade jag en kund som varje torsdag kom och köpte en butelj Val de Loire till ärtorna. I deras familj hade de för vana att skvätta lite vitt vin i soppan och sedan dricka resten till. Lät inte så dumt, men jag har faktiskt aldrig testat. Syran kan nog göra underverk.

Däremot testade jag idag att röra ned några matskedar finosherry i den färdigköpta ärtsoppan (Jag tycker att ärtsoppa på ”plastkorv” är en av de färdigrätter som ofta är lika bra som hemkokt). Med sherryn lyfte rätten flera snäpp och den skånska senapen kompletterade bra. Ett litet glas fino vid sidan av var en ren njutning.

Det finns egentligen inget som säger att vitt vin inte skulle passa till denna klassiska torsdagsrätt. En rustik cava eller en halvtorr riesling borde vara utmärkta. Kan man dricka varm punsch till bör även en sval sauternes fungera. Läge för nya smakexperiment.

Helt fräckt gör jag lite reklam för våra vinkurser som avklaras på en kväll. Provningarna äger rum i Malmö och information får du om du klickar på respektive datum. Du anmäler dig direkt via hemsidan.

• Bordeaux Initiation. En kväll om alla spännande viner i Bordeaux. Fint studiematerial och ett litet diplom från l’Ecole du Vin du Bordeaux ingår. Både den 21/1 och 26/2.
• Sherry – en värld av smaker. Upptäck den fantastiska drycken och all dess skepnader. Givetvis provar vi kombinationer med lite tapas. Endast den 28/1.
• Mat & Vin i kombination. En kväll med aha-upplevelser när vi provar olika vintyper mot smaker och lär oss grunderna att kombinera vin med mat. Endast den 11/3.