Helt nyligen släpptes 1982 Don PX Gran Reserva på Systembolaget. En intensivt sött och komplex liten rackare med snart tre decennier på nacken och till ett fyndpris.

Jag skrev om vinet redan i slutet av april och har haft en öppnad tredjedels halvflaska stående i skafferiet sedan dess. Jag brukar hävda att dessa oxiderade viner håller i månader efter öppnandet. Nu infann sig ett gyllene tillfälle att prova påståendet. Hade den lilla skvätten klarat ett halvår i rumstemperatur? Jodå. Förutom ett litet inslag av lite flyktiga syror så var vinet mer eller mindre intakt och levererade nästan lika bra som vinet i den nyöppnade buteljen.

Det finns en hel del flaskor kvar spridda över landet. Se till att du får tag i en flaska. Smakbeskrivningen är från i våras men är giltig även idag…och förmodligen många år framöver.

Doften är intensiv men nyanserad och levererar lakrits, mörk choklad, espressokaffe, bröstkarameller, soja, svarta oliver, piptobak, melass, torkade fikon och dadlar. Och så vidare. Smaken upplevs som mindre söt men har en mer intensiv syra och mörka toner av salmiak, bitter choklad, katrinplommon, tobak, läder och en lång, intensiv eftersmak som påminner om riktigt bra, långlagrad spansk brandy. Fantastiskt bra vin som ska njutas som det är, till en bit mörk choklad eller en cigarr om man gillar sånt. Ett alternativ till en konjak helt enkelt.

Fick ett infall att göra oxrullader och en öppnad flaska sherry fick bestämma smaksättningen. Mört kött och mycket smakrik och smarrig sås blev resultatet.

Bred ut 8-10 lövbiffar (cirka 800g) och bred ut ungefär 1 msk svart olivpasta på varje skiva. Lägg en skiva bacon på varje lövbiff och riv ohemula mängder parmesan grovt över varje skiva. Vik in långsidorna och rulla ihop till täta fina ”dolmar” som du binder ihop eller fäster samman rulladerna med tandpetare. Stek i smör på ganska hög värme så de får en kraftig stekyta, de behöver inte bli genomstekta. Slå på 2,5 dl vatten, 2,5 dl amontilladosherry och oxfond (1 msk/pod/tärning). Lägg på lock och låt sjuda sakta i ungefär en timme. Ta upp rulladerna och håll varma. Koka ihop något, tillsätt 0,5 dl vispgrädde och red av med lite maizena, koka ihop och smaka av med salt och peppar. Servera med potatismos och marinerade, gröna oliver.

Testa också mitt andra recept på oxrullader.

Kort rapport från mässan Älska Mat: årets smakkombination är funnen!

Prova en intensivt söt och simmig PX-sherry med sina typiska toner av torkad frukt tillsammans med salt lakrits av hög kvalitet (exempelvis från Lakritsfabriken). Sötman i vinet dämpas och det uppstår närmast en smakexplosion när aromerna möts. Riktigt, riktigt bra!

Soppa är underskattat, kanske speciellt här i Skåne där den inte räknas som ”riktig mat”. Men prova denna soppa på jordärtskocka som är både, mustig, matig, krämig och mättande med en nötig smak som snudd på påminner om mandelmassa. Och snabbt går det! Strunta dessutom i det där gamla rådet om att lägga skockan i vatten med citron. Den hinner inte mörkna.

Hacka en liten gul lök och fräs i smör på låg värme så den mjuknar. Under tiden skalar du 2 medelstora potatisar och 500 g jordärtskockor (välj stora så är det lättare att skala och blir mindre spill). Skär i mindre bitar och släng ner med löken. Slå på 8 dl vatten och lägg med 2 poddar eller tärningar hönsbuljong. Koka i 15 minuter tills mjukt. Slå i 0,5 dl amontilladosherry och 1 dl grädde och sjud några minuter. Mixa slätt och smaka av med några stänk tabasco.

…så även denne bloggare. Jag är verkligen inte översköljd med varuprover och viner som jag förstått att andra i bloggosfären verkar vara. Därför var det extra kul att överraskas av ett litet paket som kom med bud idag med en halvflaska Tio Pepe i sällskap med sardeller från Cantabricum och en sån där servettförpackning man hittar på spanska tapasbarer.

Syftet med detta utskick är att uppmärksamma att Tio Pepe äntligen, äntligen kommer på halvbutelj. Finosherry är nämligen lagringskänsligt och i öppnad flaska tappar den fräschören på någon dag. Därför är halvflaskor den ultimata förpackningen. Perfekt också för den som vill testa fino (inte en karaktär för alla) eller bara behöver lite till matlagningen. Själv kan jag utan problem dra i mig en sån här liten flaska medan jag lagar mat om ingen är där och stoppar mig. En halv deciliter i grytan och resten i kocken. Det kommer att bli ett par buteljer ständigt på lut hemma i kylen framöver.

Mer om sherry kan du läsa här.

Jag har i ett tidigare inlägg försökt utreda olika sherrytypers hållbarhet på både öppnade och obrutna buteljer. Därefter har jag stött på och skrivit om påståendet att fino, mot bättre vetande och erfarenhet, skulle kunna utvecklas på butelj. Nu har jag dessutom fått möjlighet att prova om oloroso, som är de mest oxiderade typen, möjligtvis kan vinna på att gona sig på flaska.

Vid ett besök Helsingør Vin-Kompani (som inrymmer ett litet vinmuseum) hittade jag bland deras äldre flaskor en sherry som enligt uppgift skulle varit importerad under tidigt 1960-tal. Som av en händelse kom vinet från firman Valdespino som även ligger bakom finon i inlägget ovan. Nu handlade det om Don Gonzalo Old Dry Oloroso. Denna sherry framställs fortfarande av bodegan och är idag betecknad som V.O.R.S, det vill säga med en genomsnittlig ålder på minst 30 år vid buteljering. Detta innebär att vinet i min butelj efter minst tre decennier i en solera också fått närmare ett halvsekels lagring på flaska. Hur smakade den då?

Utseendemässigt hade den en ganska typisk djup bärnstensfärgad nyans men var inte helt klar. Doften lovade mycket med alla de typiska oxiderade tonerna och karaktär av torkad frukt, salmiak, melass, läder och muscovadosocker. Inga dofter stack ut direkt utan det var som om de smält ihop. Eldigheten var ganska påtaglig och hade jag fått vinet helt blint hade jag nog faktiskt kunnat luras att tro att det var en spansk brandy. Smaken var torr och gav först en tydlig upplevelse av torkad frukt och syrlighet och sedan…inte så mycket mer. Smaken var ganska kort och något platt och återspeglade inte alls doften. Absolut inget fel på vinet men det hade liksom förlorat sin ”nerv”.

Slutsatsen av denna enda flaska är att oloroso inte utvecklas på flaska men är väl konserverad av all oxidation och därför håller länge. Resultat som förväntat alltså.

Vill du veta mer om sherry finns massor av information här.

Vid resan i Danmark plockade jag upp en flaska sherry som såg intressant ut.

Manzanilla Pale Dry kommer enligt etiketten från den kända kvalitetsproducenten Bodegas Emilio Lustau. Det märkliga är att presentationen inte liknar någonting jag sett från firman tidigare. Inkluderat varumärket La Ina så har man åtminstone fem olika manzanillas men denna kan inte hittas på hemsidan. Däremot finns den på den danske importörens hemsida där den också kan beställas.

Nästa frågetecken är att alkoholhalten är utsatt till 17%. Det är åtminstone 1,5% mer än normalt. Vid denna höga alkohol riskerar jästtäcket flor att dö och utan det så blir det ingen manzanilla. Mycket märkligt.

Smaken var det däremot inga konstigheter med. Mycket finstämd, lätt jästig och något blommig doft med en lite udda ton av gummi. Smaken var torr, lätt och mycket elegant med en nästan silkig känsla och lång ren eftersmak. Mycket njutbar och farligt lättdrucken utan spår av den påstått höga alkoholhalten. Leta upp denna trevliga sherry om du befinner dig på andra sidan sundet.

Vill du veta mer om manzanilla och sherry finns massor av information här.

Var tvungen att dämpa en svår sherryabstinens med en halvflaska fino. Då Systembolagets utbud är minst sagt magert behövde jag inte stå och dväljas länge framför hyllan. Jag fick med mig en flaska Inocente Fino från Grupo Estevez. Väl här hemma slog det mig att jag nog hade skrivit om denna fino tidigare. Det stämde.

När jag provade vinet senast var det uppenbarligen oxiderat då det gått för lång tid från buteljering tills jag plockade upp flaskan. Då slog det mig att jag alldeles nyligen läst en blogg där det förespråkades att fino och manzanilla vinner på att buteljlagras. Just Inocente Fino nämns som exempel. Nu är ju smaken en gång för alla olika men jag har svårt att se charmen i att dricka fino som tappat sin fräschör. Min erfarenhet av fino som passerat bäst före är att de blir kärva och lite fadda.

Incente Fino är ganska omtalat och uppskrivet. Dels är det den enda sherryn som kommer från en specifik vingård och den enda (?) som jäses på ekfat innan lagring. Vinet har dessutom en lite längre tid i soleran (läs mer om om sherry här) än genomsnittet. Tyvärr tycker jag inte att detta märks i glaset. Det är absolut en välgjord och njutbar fino men inget som sticker ut.

Ljust halmgul. Medelstor, flyktig doft (acetaldehyd) med toner av jäsande deg, grönt äpple och färska champinjoner och mandel. Mycket torr, lätt och stram karaktär med toner av jäst, grönt äpple och citronskal. Stramt och torrt avslut.

Glaset på bilden är en favorit som jag fick med mig från en tapasbar i Cordoba.

När jag, som idag, saknar inspiration och idéer till matlagning så är det bara att plocka fram någon av Carl Butlers böcker igen. Efter att ha avslutat Carl Butler-projektet tar jag mig större friheter och resultatet blir nästan alltid jättebra.

Skala och fräs 12-15 smålökar eller schalottenlökar i smör på hög värme så de blir fint brynta. Lägg över löken i en ugnsform, vispa ur stekpannan med lite sherry (amontillado eller oloroso) och häll över lökarna. Ställ in i ugn på 225° i en halvtimme. I en tjockbottnad gryta fräser du en finhackad gul lök och 1 hg strimmlat kallrökt fläsk (bacon) tills det får fin färg. Tillsätt 4-5 msk tomatpuré, 2,5 tsk engelskt senapspulver utrört i lite vatten, 1 tsk timjan och pressa ner 2 vitlöksklyftor, Fräs några minuter och tillsätt seda 7,5 dl vatten och 2 poddar/tärningar buljong. Sjud under lock i 30 minuter. Under tiden skär du 7-8 hg fläskytterfile i lillfingerstora strimlor, stek dem i smör på hög värme i omgångar så de bli väl brynta. Lägg åt sidan och peppra. Vispa ur stekpannan med lite sherry. Klyfta 4 hg champinjoner och stek i torr panna tills de tappat mycket vätska. Klicka i rejält med smör och bryn ordentligt. Red eventuellt av såsen med ett par matskedar potatismjöl utrört i vatten. Häll lök, fläsk och lökar i såsen och rör ned 1 dl smetana eller gräddfil. Servera med ris och gärna med salt- eller ättiksgurka.

Igår föreläste jag om sherry på sommelierutbildningen. I ett vildsint tempo provades sexton (16) olika viner från Jerez och Montilla-Moriles. Bland annat två stycken simmigt söta PX från Bodegas Toro Albalà. Ett kul återseende efter besöket jag gjorde där för snart ett år sedan. PX är ett intensivt sött starkvin, ofta över 400 gram (!) socker per liter, och framställt av soltorkade pedro ximenez-druvor. Druvan dominerar nästan helt i Montilla-Moriles och området levererar faktiskt huvuddelen av de druvor som blir PX-vin i Jerez.

Den enda PX som finns i Systembolagets sortiment (”världens bästa”) är 2008 Don PX från Toro Albala. Det är ett riktigt trevligt vin i en fruktig, ung stil. Den jag testade var av årgång 2005  och var vackert bärnstensfärgad och en stor, typisk doft av russin men med markanta inslag av citrus, kryddpeppar, tropisk frukt, torkade aprikoser, apelsinskal och bergamott vilket gav en intressant ton av earl grey-te. Smaken som sig bör intensivt söt, sirapslik och med en fet, nästan smörig, munkänsla. Eldig, intensiv och lång smak med kvardröjande smak av russin och eucalyptus. Perfekt vin att hälla över glassen eller en fruktsallad med exotiska frukter.

Det andra vinet, 1982 Don PX Gran Reserva, kommer att finnas tillgängligt på beställningssortimentet från och med den 2/5. Dock rekommenderar jag att man går samman ett gäng och beställer då det endast finns i kartonger om sex halvbuteljer. Här har vi ett helt annat vin som efter ett kvartssekel på fat ser ut som mörk soja i glaset och uppvisar stor komplexitet. Doften är intensiv men nyanserad och levererar lakrits, mörk choklad, espressokaffe, bröstkarameller, soja, svarta oliver, piptobak, melass, torkade fikon och dadlar. Och så vidare. Smaken upplevs som mindre söt men har en mer intensiv syra och mörka toner av salmiak, bitter choklad, katrinplommon, tobak, läder och en lång, intensiv eftersmak som påminner om riktigt bra, långlagrad spansk brandy. Fantastiskt bra vin som ska njutas som det är, till en bit mörk choklad eller en cigarr om man gillar sånt. Ett alternativ till en konjak helt enkelt.

Två viner som bevisar att PX inte enbart är simmigt söt och russinosande utan finns i många olika stilar.