Detta bildspel kräver JavaScript.

Det har varit två dagar med spännande vinutflykter i Skåne. Igår var det Kullahalvön och svenska viner och idag vinfestival med ”naturviner” på Daniel Berlins Krog på Österlen.

Det blev en jättetrevlig tillställning trots regn och rusk. Ett trettiotal vinproducenter presenterade intressanta viner i ett stort partytält i trädgården, Maja Gullstrand med orkester spelade, god mat levererades ut från grillen och grönskan bäddade in det hela. Skön stämning och en härlig utflykt.

Fler vinmässor borde tänka på atmosfär, stämning, miljö och kanske framför allt maten. Det är märkligt att man på de internationella vinmässorna nästan ser maten som ett nödvändigt ont.

Hoppas att detta blir ett återkommande arrangemang. När får vi se något liknande med de svenska och skånska vinproducenterna?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår lanserades boken ”Tjugo skånska vingårdar” vid ett event på Arilds Vingård. Det var samtidigt ett tillfälle för inbjudna journalister, krögare, vinodlare och andra att prova skånska viner av druvan solaris samt lära känna den fina vinanläggningen.

Arilds Vingård är en av de nyare skånska vingårdarna men samtidigt en av de mer ambitiösa och vågade satsningarna. Vingården ligger vackert i anslutning till en gammal korsvirkesgård strax utanför Arild på Kullahalvön med sitt speciella milda klimat. Annette och Jonas Ivarsson har renoverat gården och planterat vin i de mjukt böljande omgivningarna runt den lilla dammen. Men vad som skiljer vingården från många andra vingårdar i Skåne är att man byggt ett komplett vineri med vinpress, rostfria jästankar, provningsrum, konferensrum och tegelvalv för lagring i ekfat samt för framställning av mousserande vin. Här finns också en sommarrestaurang med stor uteservering och en inglasad matsal av korsvirke och med golv av höganästegel. Här kan man äta och dricka av gårdens vin (och andra) och se ut över dammen och vingården. Det finns också lägenheter att hyra veckovis på gården. Ett riktigt semestermål med pittoreska Arild på promenadavstånd. Missa inte denna lilla pärla!

Så var det då provningen av solaris-viner som ett antal vinodlare tagit med och presenterade. Solaris är en grön druva som korsats fram i Tyskland och som visat sig trivas särskilt väl i det skånska klimatet. Den mognar tidigt och med höga sockernivåer samtidigt som den är resistent mot röta som kan vara ett problem på våra breddgrader. Att den dessutom verkar anpassa sig väl till olika jordmåner, ge varierande karaktär och lämpar sig för fatjäsning är ytterligare plus i kanten.

Hur var då vinerna som presenterades? De visade absolut att utvecklingen fortsätter med stora steg mot bättre, fruktigare och mer balanserade viner. Samtliga var välgjorda, korrekta och några var riktigt bra. 2011 Villa Mathilda Solaris med 13,5% naturlig alkoholhalt visade upp en stor doft av tutti-frutti och tropisk frukt och kombinerade fylllighet och rik, mogen frukt med en mycket frisk, äpplig syra och lång eftersmak. Den nya ägaren till Kullahalvöns Vingård presenterade 2010 Solaris. Jätteroligt att denna fina vingård får leva vidare för vinet presterade i god stil stor fruktighet med mogen melon, honung och en medelfyllig smak med en frisk syra som balanserades av av en liten sötma. Rent, snyggt, balanserat och njutbart. 2010 Interkardinal Solaris Kaxig från Vingården i Klagshamn var verkligen ett kaxigt vin. Av botrytiserade druvor har man gjort ett spännande vin med en speciell rökig ton, honung, eldighet och mogen honungsmelon samt en intensiv smak med en riktigt tuff syra och tillbakahållen fruktighet. Ett vin med lagringspotential.

Lite udda i sammanhanget var ett rosévin från Flädie Vingård av den blå druvan cabernet cortis. 2010 Astrid Cabernet Cortis var blekt lökskalsfärgad med en stor och distinkt doft av vit sparris och svarta vinbär. Stram, medelfyllig och mycket frisk smak med bra längd. Mycket annorlunda och riktigt bra. Lovar gott!

Idag har jag varit på en fantastisk liten utflykt till Kullahalvön och Arilds Vingård för en provning av skånska viner av druvan solaris. Mer om det i nästa bloggpost. I de vackra omgivningarna på vingården presenterades nämligen lämpligt nog den första boken om skånska vinårdar.

”Tjugo skånska vingårdar” presenterar människorna, historierna och idéerna bakom några av de mer etablerade vingårdarna i vår del av Sverige. Särskilt roligt tycker jag det är då jag känner de flesta av personerna i boken, vilket möjligtvis färgar min uppfattning.

Boken är en fotografisk resa med underbart vackra bilder som lyckas kombinera det skånska med en känsla av Toscana. Det är också tjugo reportage med information om produktion, kontaktuppgifter och besök och provningar. Kombinerat med kartan på pärmens insida är det här en ovärderlig guide när man ska ge sig ut på den Skånska Vinvägen.

”Tjugo skånska vingårdar” är en unik och vacker bok som alla seriöst vinintresserade bör ha för att förstå var den spirande skånska vinproduktionen står idag. Det är också en bok om människor med drömmar som gör till synes omöjliga saker.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår samlades jag och nio andra vinvänner för en källarrensning av den mer njutbara sorten. Vår värd hade grävt i sina samlingar och plockat ihop en riktigt spännande provning med bredd. ”En regnbågsprovning” var det någon som döpte den till. Nästan hela 1990-talet täcktes in med spridning över både gamla och nya världen.

En uppsluppen och lättsam blindprovning där jag ”presterade” rekordmånga dikeskörningar när det skulle gissas på ursprung och druvor. Men vad gör det när vinerna är njutbara och det bjuds på god mat från grillen och sällskapet är utsökt.

Eftersom jag känner mig lite sliten idag och mina anteckningar är sporadiska och svårtydda så det blir det inga tasting notes men en lång vinlista.

Kvällens bästa viner i min bok var ursprungstypiska 1990 Hermitage Guigal, burgundiskt (!) eleganta 1991 Vasse Felix Cabernet Sauvignon, klassiska 1995 Château Pontet-Canet, värstingen 1998 Côte-Rôtie ”La Turque” Guigal samt tjärpastillen 2006 Terra di Lavoro IGT Roccamonfina. Till det grillade funkade den marmelad-, kokos- och vaniljosande 1993 Ridge California Geyserville medan 1998 Turley Contra Costa County Zinfandel Duarte totalt kapsejsat och kammade hem kvällens bottennotering.

1992 Clos Windsbuhl Riesling Domaine Zind Humbrecht

1989 Clos Haüserer Riesling Vendange Tardive Domaine Zind Humbrecht

1991 Côte-Rôtie Guigal

1990 Hermitage Guigal

1991 Cornas Domaine Auguste Clape

1991 Vasse Felix Cabernet Sauvignon Margaret River

1990 Montus Cuvée Prestige Madiran

1997 Felsina Fontalloro Toscana IGT

1995 Château Bouscassé Vieilles Vignes Madiran

1993 Ridge California Geyserville 

2001 Vergelegen Stellenbosch

1995 Château Pontet-Canet Pauillac

1997 Vasse Felix Heytesbury Red

1998 Côte-Rôtie ”La Turque” Guigal

1998 Turley Contra Costa County Zinfandel Duarte

1995 Domaine de Trévallon VdP des Bouches du Rhône

1997 Domaine Tempier Bandol

1994 Clos Saint Urbain Pinot Gris Domaine Zind Humbrecht

2006 Terra di Lavoro IGT Roccamonfina

Viner under 70 kronor brukar inte vara något att orda om. De är i bästa fall enkla och korrekta men oftast obalanserade och kraftigt ”sminkade” för att dölja de värsta bristerna. Men det finns undantag.

2011 Tassilo Grüner Veltliner Steinmauer  från Wachau och producenten Weingut Muller i Österrike kostar bara 69 kronor. Riktigt trevlig fruktig doft med massor av mogna päron, vita persikor, citrus, apelsin och en liten örtighet. Smaken är torr, mycket frisk och ganska stram men med riktigt bra frukt och bra längd. Farligt charmigt, välgjort och lättdrucket. Inget stort vin men snyggt, balanserat och välgjort och förvånansvärt bra i budgetklassen.

Jag får ta tillbaka det där om att jag inte får varuprover. Igår fick jag en flaskjäst cider med posten och idag kom ett bud ett paket hela vägen från Gonzalez Byass i Jerez.

I paketet låg sherryn Tio Pepe Fino En Rama som är en specialtappning av storsäljaren Tio Pepe. Precis som gårdagens cider så är denna sherry något helt speciellt. För tredje året i rad så har man tappat av finosherry från mitten av de bästa faten i de fyra antika soleras där Tio Pepe lagras (läs mer om sherryframställning här). Man gör detta i mars när det skyddande jästlagret flor är som tjockast och har mest påverkan på karaktären. Vinerna blandas sedan samman och får vila i en syrefri miljö i upp till 10 dagar för att stabiliseras innan det buteljeras helt utan klarning eller filtrering. Resultatet är en fino en rama, det vill säga en sherry så som den dracks förr när man tappade den från faten för direkt konsumtion, en ”färsksherry” med andra ord. Vinet är därför ömtåligt och ska förvaras svalt och drickas inom 3 månader. Endast 300 lådor görs av denna specialitet årligen och varje tappning förses med en kopia av en historisk etikett, denna gång från 1857.

Ljust gyllengul färg med lite sjöjor. Stor och intensiv doft av gula äpplen, gröna oliver och distinkt ton av jäsande vetedeg, mald mandel och en nyans av vita blommor. Knastertorr och ovanligt frisk smak för en fino, citrus, gröna äpplen, stram, ”kritig”, lätt eldighet och lång, rik intensiv eftersmak med lite skarpt och rent avslut. Elegantare, rikare och mer intensiv än den vanliga versionen.

Tyvärr är inte detta vin tillgängligt på svenska marknaden, men köp massor av vanlig fino och ligg på importören Nigab så kanske vi kan få en liten tilldelning till nästa tappning.

Edit: Importören har fått en liten tilldelning av 60 flaskor som kommer att lanseras i beställningssortimentet 2 juli. Priset blir 149 kronor och artikelnumret 76237-01.

Igår provade jag den spännande 2000 Tirage från Frankrike/Österlen och som av en händelse (jo faktiskt) dök det idag upp ännu en spännande produkt från Kivik. Med posten kom nämligen ett paket med en flaskjäst, svensk cider.

Kiviks Musteri säljer stora mängder av den ganska neutrala och ibland ganska söta cidern som marknaden är van vid och efterfrågar. Men arbetar man med den fina frukten från Österlen så är det naturligt att man vill göra något med mer karaktär. Man har länge provat sig fram och experimenterat men inget har kommit ut på marknaden. Förrän nu.

Man har haft en större volym svensk cider av de gamla sorterna belle de boskoop 50%, ribston 25% och cox orange 25% som sedan tappats på champagneflaskor med jäst och fått jäsa ytterligare en gång på flaskan. Det speciella är att cidern sedan, precis som gårdagens vin, fått ligga på jästfällningen mycket länge. Cidern är nämligen av årgång 2004 och jästen avlägsnades den 30:e mars i år. Nästan åtta (8) år på jästen och ingen dosage (sockertillsats). Mycket speciellt med andra ord.

Doft mässigt skiljer sig cidern från sina franska motsvarigheter vilket beror på att vi använder helt andra äppelsorter i Sverige som ger en renare och fruktigare ton. Genom den långa lagringen finner jag dock en ganska tydlig, ung calvadoskaraktär men också citrus, gula äpplen och vita russin. Smaken är medelfyllig, knastertorr och mycket frisk med ganska tuffa äppelsyror som balanseras av bra fruktighet av gula och lite bokna äpplen samt en anstrykning apelsin och omogen persika. Mycket stram och torr eftersmak med bra längd som avslutas med en liten rökighet. En strålande matcider som också skulle vara perfekt som drink med några centiliter krossade och passerade bär för att balansera syran.

I morgon släpps 500 buteljer av 2004 Astrakan Flaskjäst Cider för 99 kronor. Häng på dörren och se till att de går åt fort så vi får se fler spännande cidersorter av den här typen! Edit: Noterade just att cidern ligger i beställningssortimentet. Tar ett par dagar att få hem men är värt väntan. Edit 2: Cidern är noterad som slut hos leverantör hos Systembolaget. Det beror på att etiketterna är försenade och inte på att det är slutsålt. Edit 3: Nu ska cidern finnas tillgänglig för beställning.

Idag höll  jag i en jättetrevlig champagneprovning där de flesta av vinerna kom från Pol Roger och det hela avslutades med 1999 Cuvée Sir Winston Churchill. Den sistnämnda prestigechampagnen var otroligt elegant och kraftfull med mycket fin längd men det var ett annat vin som i sammanhanget imponerade mer. 2000 Tirage var inte bäst i klassen men med tanke på ursprung, historia och pris så är det det mycket intressant.

Råvaran till vinet är druvor (chardonnay och pinot noir) från Limoux i södra Frankrike som pressades och i juiceform transporterades till Kiviks Musteri. Där jästes musten till ett torrt vitt vin som fylldes på flaskor tillsammans med lite jäst och socker och förslöts med en kapsyl och buteljerna lades på sidan att vila i iskällaren på Kronovalls Slott. Jästen omvandlade sockret till mer alkohol och kolsyra som löstes ut i vinet. När sockret var slut dog jästen och sjönk ner och bildade ett sediment som sakta började brytas ned. Denna process kallas autolys och ger komplexitet, fyllighet och bidrar med aromer till vinet. Ju längre vinet ligger på denna fällning desto större blir effekten. En årgångschampagne måste exempelvis ligga i minst tre år. Denna hybrid mellan Österlen och Sydfrankrike har legat över tio år!

Trots sitt oklara ursprung (är vinet franskt eller svenskt?) så har processen skapat ett vin med massor av karaktär. En stor doft av rostade nötter, rökighet, gula frukter och tydlig citruston. Smaken är torr, frisk, fyllig och nästan fet med mycket gula äpplen, brödighet, mycket fina bubblor och lång, ren eftersmak. Riktigt bra vin som för 169 kronor dessutom bjuder en bra historia.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår bloggade jag om billiga viner med lite låg profil till säsongens buffér. Kontrasten till kvällens provning kunde inte varit större. Vinerna som provades var plockade ur respektive deltagares vinskåp och källare just för att deras speciella karaktär eller historia. Alltid intressant och spännande att få prova helt blint och tillsammans försöka lista ut vinets identitet à la 20 frågor. Det blev en lååång kväll med fantastiska viner, god mat, galna historier och gapflabb. Det är kul med vin om någon missat det.

Vi började med en 2000 Egérie de Pannier Champagne som jag inte har några anteckningar om. Men den var mycket fruktig med bra syror och mycket fin mousse och satt som fläskläpp i den varma försommarkvällen.

Första vinet ut i provningenvar 1964 Berberana Gran Reserva. Här diskuterades huruvida man kan placera ett så moget vin geografiskt. Jag kläckte ur mig att det lika gärna kunde vara en bordeaux, en bourgogne som en rioja…vilket det ju visade sig vara. När ursprunget var klart så spikade jag årgången, vilket inte var så svårt då ett så moget vin rimligtvis bör komma från en klassisk och legendarisk årgång som 1964.

Ganska ljus och nästan helt brun färg med mycket slöjor och fällning. Stor, mogen doft av jordgubbsmarmelad, läder, torkad frukt och liten kryddighet. En lite sumpig doft av dåligt franskt kaffe och akvarium som försvann efter en stund och ersattes av rena toner av farinsocker och röda bär. Medelfylligt vin med pigg syra, marmeladfruktighet, läder, russin, fikon och en liten förnimmelse av sötma. Ganska kort smak men vinet höll förvånansvärt länge i glaset.

Nästa vin hade ett nästan identiskt utseende och hade en markerat åldrad näsa. Efter lite ledtrådar letade sig de mer gerontologiskt bevandrade till att det var 1955 Cos d’Estournel från Saint-Estèphe i Bordeaux. Det har verkligen varit en bra bordeauxvecka!

Ganska ljus och nästan helt brun färg med grusig fällning. Markerat flyktig doft (etylacetat) av Karlssons Klister som försvann efter en stund i glaset och avslöjade mogna jordgubbstoner, läder och kaffe. Lätt kropp och mycket friska, läckra och läskande syror, massor av röda, torkade bär som tranbär och goji, avklingande tanniner. Lång, läcker och fortfarande balanserad smak. Höll sig vitalt i glaset nästan hela kvällen.

Nästa vin placerade vi nästan omgående i Italien. Sedan blev det svårare när det visade sig inte vara från Toscana. När vi lirkat fram att det var Umbrien spikade jag faktiskt både årgång och producent på 1997 Campoleone Lamborghini. Lite hjälpt var jag av att jag köpte in detta vin till Grand Hotell för ett desennium sedan. Vilket minne man har.

Mycket djupt röd färg, nästan opak, med en lite brunröd kant. Ganska knuten doft med en liten antydan till korkanstrykning, kompakt mörk och mogen frukt och björnbär. Fyllig, massor av rik mogen och mörk fruktighet, tätknutna fina tanniner och snyggt innbäddad fatsttruktur, liten kryddighet och tydlig lakritston. Balanserad, lång eftersmak och lite mineralstramt avslut. Fortfarande ungt vin. Snyggt.

Kvällens överraskning stod 2006 Benegas Lynch Cabernet Franc från Mendoza i Argentina för. Gissningarna gick åt alla möjliga och omöjliga håll. Förvåningen var stor när ursprunget avslöjades på detta vin som kanske var kvällens bästa. Provade det faktiskt för ett par år sedan och var imponerad av det redan då.

Mycket djup röd färg med ungdomlig blå ton. Stor, generös men ännu outvecklad doft med massor av blåbär och fruktighet, vispad grädde, liten flyktighet och förnimmelse av nytt läder och piptobak. Fylligt, mycket fruktigt och nästan krämigt vin, massor av fina avrundade tanniner, läckra syror, kryddiga fat, tjära, rökighet och en lång, balanserad eftersmak. Oj så bra!

Väldigt bordeauxlik var Fontodis 2006 Flaccianello del Pieve som kom i magnumbutelj, men ursprunget var Toscana och druvan sangiovese.

Mycket djup blåröd färg. Kompakt, fruktig doft av cassis, solmogna jordgubbar och tobak. Fyllig, mycket frisk, välstrukturerad och stram med stunsiga frukt- och fattanniner och förvånansvärt slank fruktighet dominerad av röda vinbär. Mycket lång, elegant smak med mycket mineralitet.

Ännu mer Toscana blev det 2007 Testamatta. Ett kultvin som jag öppet dissat och därför togs nu chansen att lura mig när vinet serverades blint. Visst var vinet bra men även blint visade det sig vara det vin jag kände mig mest tveksam till under kvällen. Jag kan tydligen lita på mina egna omdömen. Skönt.

Djup, körsbärsröd färg. Stor, varm doft av mogen, mörk frukt, mörka körsbär, liten flyktighet och drag av nytt läder. Fyllig, mjuk smak med mycket mogen frukt, välstrukturerad och balanserad med en tydlig eldighet och en eftersmak som förde tankarna till tomattjuice. Bra längd.

Nästa vin var den sista flaskan av ett vin jag köpte på plats i Douro i Portugal för några år sedan. Det skar lite i hjärtat när jag provade 2005 Pintas från Wine & Soul för bättre än så har var den inte ens när jag prövade det första gången och fick ståpäls.

Djup, intensivt blåröd färg. Stor, generös och fruktig doft med massor av röda och blå bär och en tydlig aromatisk ton av apelsin och pomerans samt en rökig mineralton. Fyllig, rik och mycket fruktig med fint polerade tanniner och friska, slanka syror som lyfter vinet upp till elegans. Massor med frisk, saftig bärighet, tydlig mineralitet och mycket lång smak med fokus och balans. 

På det sista röda vinet var de flesta av oss inne på druvan syrah och en sydfransk stil men troligtvis ”nya världen”. Hur fel kan man inte ha? Det var 2002 Château Le Moulin från Pomerol i Bordeaux. Ett okänt slott för oss alla men en trevlig överraskning trots noll rätt.

Djupt klarröd färg. Stor, mörkbärig och aromatisk doft av lavendel, peppar och garrigue. Fyllig, rik, mycket fruktig och mjuk smak med mjuka fina tanniner, slanka syror, saftig bärighet. Lång och läcker smak med massor av mineralitet. Gott!

Sista vinet var mitt och det som orsakade mest huvudbry. Jag fick i princip peka på kartan för att det skulle framgå att 2009 Malizia var ett icewine från Rioja. Strålande bra var det hur som helst och man kan läsa mer om det här.

På begäran repriserar jag en lätt uppdaterad text om bufféviner med köptips.

Vad menar man egentligen med buffévin? För mig betyder det i alla fall ett vin som fungerar till lika många olika smaker som människor. Det ska vara viner som tilltalar många och som har en karaktär som inte alltför mycket kolliderar med maten. Med andra ord snällt, mjukt, publikt men ändå med ganska mycket smak och ett rimligt pris (läs under 100 kr). Nedan har jag rekommenderat pålitliga viner jag själv gärna skulle bjudit på och som inte kostar mer än att man kan bjuda generöst. Dessutom finns de väl distribuerade över hela landet.

Bubbel och välkomstskål. En stor fest kräver bubblor i glaset som en aperitif och/eller välkomstskål. Tycker jag. Idén med mousserande viner är att de ska bidra med feststämning och en känsla av lyx. Att då snåla och köpa skräp för 59 kronor verkar dumt, oavsett hur bra betyg den champagnesörplande vinskribentkåren gett eländet. Satsa på en välgjord, frisk och lite brödig crémant de bourgogne. Louis Bouillot Brut är så nära du kommer champagne under 100-lappen. Vill du ha den äkta varan så ger Pannier Brut Tradition mycket bang for the buck. En riktigt bra, välgjord standardschampagne som är sorglös och lättdrucken. Vill man så går det utmärkt att fortsätt med bubblet även till maten. Är det varmt ute så finns det knappast något bättre än sangria.

Vitt vin. Till buffén vill jag ha ett vitt vin med fin frukt men ingen ekton. 2011 Vicar’s Choice Sauvignon Blanc från Nya Zeland  är torrt, generöst fruktigt och aromatiskt med massor av tropisk frukt och limefriskhet.. En modern budgetbourgogne är  2011 Mâcon-Villages som med sin medelfylliga, lite feta och fruktiga smak med frisk syra och toner av citrus, ananas och gula päron tilltalar dem som gillar chardonnay. En australiensisk klassiker är 2008 Tahbilk Marsanne med frisk syra och en medellfyllig lite vaxig smak av gul frukt, äpplen, citrus, hjortron och lång eftersmak. 

Rött vin. Här vill jag inte ha för mycket strävhet och heller inte överdriven fruktighet. 2008 Château Prat-Majou-Gay Vieilles Vignes är mjukt ett sydfranskt vin med massor av bär, kryddighet, örter och en rejäl skopa personlighet. Chilenska 2010 Casillero del Diablo Cabernet Sauvignon är mycket pålitligt, publikt, välbalanserat och smakrikt vin med bra struktur, liten ekton och tydlig karaktär av mogen, mörk frukt och svarta vinbär. Ett vin helt utan kanter som inte kan förarga någon. Lättdrucket och bra mycket mer välgjort än andra viner i prisklassen. Lite mer fat har väl- och ökända 2008 El Coto Crianza. Glöm alla förutfattade meningar om detta vin för här finns frukt, fat, kryddighet och balans och massor med Rioja för en liten peng. Läs mer om bodegan här.

Men boxviner då? Nej. Tycker inte det och vill du ändå ha det så ska vinerna serveras ur karaff. Det ser mycket, mycket trevligare ut (måste jag påpeka det?) och dessutom försvinner det extra svavlet som tillsatts i plastpåsen och vinet smakar mer.

Hur mycket går det åt? Mycket svårt att säga. Bor du utanför stan ditt folk tar sig med bil eller mitt i stan dit folk promenerar? Är era bekanta vin- och pratglada som måste fösas ut efter midnatt eller godtemplare med hög magsyreproduktion? Räkna hur som helst med nästan en flaska per person. Köp mer än vad du räknar med går åt, spara kvittot och lämna tillbaka överblivna flaskor till Systembolaget (pratar vi stora volymer är det bäst att avtala med butiken i förväg). Det går alltid mer rött än vitt om inte SMHI flaggar för värmebölja. Stora bringare med isvatten får du inte glömma. Givetvis ska det finnas rikligt med alkoholfria alternativ. Vilket för oss till nästa punkt.

Det där med ungdomar och alkohol. Studentfester är ett gungfly när det gäller gränsdragningar. Jag är av den starka uppfattningen att ungdomar inte ska bjudas på, eller hantera, alkohol innan de fyllt arton år. Varken hemma eller någon annanstans. Punkt. Slutdiskuterat. Innan de fyllt tjugo år och får handla själva ska de heller inte få ansvar för sin egen konsumtion. Min åsikt är att på fester där det är många ungdomar är inbjudna ska inte vin och öl stå framme för servering efter eget gottfinnande. Som värd eller värdinna serverar du drycken. Gå runt och fyll på glasen så blir det ett naturligt sätt för dig att mingla runt och du får också tillfälle att prata med ungdomarna Det dricks mindre och du undviker också det delikata problemet med fastern som gärna blir lite ”trött” på fester.