Detta är så pinsamt och fantasilöst! Skrev nedanstående inlägg och var så nöjd över att ha hittat detta trevliga italienska vin. När jag var klar började jag fundera om jag kanske inte provat det tidigare. Jodå. Jag hade till och med bloggat om det. För två år sedan. Samma årgång. Samma fåniga rubrik. Samma oinspirerade upplägg. Jag tror jag har bloggat för länge och för mycket.

De få som inte hoppar över mina bloggposter om vin (jo jag vet från statistiken att de flesta av er mest kollar recepten) har kanske noterat att italienska viner inte står högst på agendan. Visst ser jag och förstår storheten i barolo, barbaresco, chianti classico, vino nobile de montepulciano och så vidare. Men de talar sällan till mig på det känslomässiga planet: Med andra ord så är det inte så ofta jag ”går igång” på italienare. Därför är det kul när man hittar ett vin som bara hoppar rakt fram och blir en kompis direkt.

2007 Barbera d’Asti Superiore d’Annona  kommer från Piemonte i nordvästra Italien och är som namnet anger gjort av druvan barbera närmare bestämt från Asti. Viner av denna druva brukar bli lite lättare, mjukare och enklare än de mer kända vinerna av nebbiolo. I detta vin kombineras dock livfull fruktighet med bra fyllighet och en härlig struktur. Vinet har redan lite ålder men kan säkert utvecklas på ett trevligt sätt ett par år till. Man blir sugen på en riktigt mustig ragú bolognese och vill dricka ett och kanske två glas till. Bättre betyg kan väl ett vin inte få?

Ganska djup röd färg. Stor, något utvecklad och generös doft av mörka körsbär, tryffel, tjära, kryddighet, tobak, liten ton av vanilj och russin. Medelfyllig, massor av tuggig och nästan köttig, mörkbärig frukt, aptitretande syra, fint strukturerade fat- och frukttanniner, läder, tobak, sötlakrits och lite gröna örtiga inslag i den långa, balanserade eftersmaken. Mumsigt!

*Jag jag vet att rubriken är mer än lovligt fånig, men vad gör man inte för att få en anledning att länka till Beach Boys.

Dags att utforska om man verkligen kan ha labneh till vad som helst. Jag har nämligen en teori att labneh är mejeriprodukternas motsvarighet till bacon. Bacon gör allt godare och kan Gitto göra baconkola så kan väl jag göra gettryfflar. Eller?

Jodå. Det gick. Speciell och pikant smak med den djupa kakaotonen mot syran, sötman, sältan, citrusaromen och den illa getkaraktären. Jag är ingen vän av kakao och rött vin men här fungerade det utmärkt. Det fylliga, chilenska syrahvinet blev mjukare och fruktigare till tryffeln och lockade fram tydliga lakritstoner ur chokladen.

Till varje väl avrunnen och avtorkad labnehboll (cirka 30 g) tar du 1,5 msk mörk kakao av hög kvalitet (typ Valrhona eller liknande) och 1 msk strösocker och mosar samman väl. Det blir en ganska torr pasta och när allt är riktigt ihoprört droppar du i lite vispgrädde så smeten blir lite mer medgörlig. För varje ostboll finriver du ner skalet av 1/4 citron och blandar. Ställ svalt så smeten stelnar något. Forma smeten till små ägg med två kaffeskedar och vänd i kakaopulver (jag använde mix till drickchoklad) och ställ svalt igen innan severing

Veckan på Gustibus har varit präglad av Nya Zeeland med tisdagens chardonnayprovning och idag en diplomkurs om landet.

Mycket fokus på pinot noir och olika kloner har det varit. Variationen på vinerna är mycket stor stilmässigt men genomgående mycket bra kvalitet. Bland vinerna fanns 2009 Shubert Block B Pinot Noir från Wairarapa (klonen är pommard nr 5 dijon om den vinnördige undrar. Edit: Kai Schubert själv korrigerade mig angående klonen). Årgång 2008 av detta vin utsågs till världens bästa pinot noir förra året och på producentens hemsida kan man läsa om massor av andra utmärkelser. Vinet som provades idag kanske jag inte skulle sätta blande de allra bästa vinerna av pinot noir jag provat, men det definitivt mycket karaktärsfullt, välgjort och väl värt pengarna om man jämför med vad man får om man letar bland bourgogner..

Mycket ljust röd färgsättning med en lite orange ton. Ganska stor, generös och lätt aromatisk doft präglad av krondill/dillfrön, röda söta bär som hallon, jordgubb men även torkade tranbär och örtiga inslag minnande om färskt hö. Knappt medelfyllig men med bra munkänsla, mycket elegant och rödfruktig med avrundade, läskande syror, mjuka, silkiga tanniner och diskret kryddig fatton. Mycket lång, nyanserad eftersmak. Klassisk burgundisk stil fast lite fruktigare än sina franska förebilder.

Igår fick eleverna på Gustibus uppleva en helt speciell vinprovning. Enligt uppgift skulle Paul Brajkovich från Kumeu River presentera flera årgångar av firmans omtalade viner av chardonnay och prata om flaskmognad. Istället blev det en match i tre ronder mellan nya zeeländsk chardonnay och vit bourgogne.

Kumeu River startade för 45 år sedan i Auckland och ägs och drivs av familjen Brajkovich. I det svala, maritima klimatet fokuserar man på chardonnay. Man får så hög, frisk syra i sin chardonnay att alla genomgår fullständig malolaktisk jäsning. Vinerna har genom sin balans, elegans och komplexitet fått exempelvis Stephen Brook att jämföra dem med de bästa vita bourgognerna. Man har också varit lite av pionjärer när det gäller skruvkork och buteljerar samtliga sina viner med denna förslutning sedan 2001.

”Matchen” gick mellan sex stycken av Kumeus viner i tre olika kvaliteter och nio stycken bourgogner i motsvarande eller högre prisklasser. Samtliga viner från Jacobsson & Söderström. Det var mycket intressant att prova dessa viner sida vid sida och det stod ganska omgående klart att Kumeu inte behövde skämmas för sig. Faktiskt var det så att bourgognerna i flera fall hade svårt att möta komplexiteten, längden och balansen i vinerna från Nya Zeeland. Kvällens absolut bästa vin var 2005 Kumeu River Estate Chardonnay som osökt förde tankarna till en Corton-Charlemagne fast till långt under halva priset. Helt klart imponerande och en poängseger för Kumeu River.

Nedan samtliga, kortfattade provningsanteckningar. Vinerna kan beställas som privatimport via Jacobson & Söderströms hemsida.

Flight 1

2008 Kumeu Village Chardonnay / Kumeu River Winery (166 kr)  Ljus till medel gul färg. Stor doft av gula mogna frukter, lite ananas, någon eldighet och något rökigt/rostat inslag. Fyllig, torrt, mycket fruktig med fin mogen syra, mineralitet och liten eldighet. ”Like a fat Chablis”

2009 Mâcon Blanc / Domaine Touzot (144 kr) Medelgul färg. Stor, fruktig doft medlite aromatiskt inslag av citrusfukter och apelsinblomma. Medelfyllig, torrt, slank gul frukt, avrundade syror, något kort .

2008 Montagny 1er Cru Classique / Château de la Saule (225 kr) Ganska liten doft av gul frukt, gula äpplen och citrus. Lätt till medelfyllig, torrt, mycket frisk smak, liten eldighet, stram och mineralstinn och ett lite stumt och kort avslut.

2009 Chablis / Domaine Garnier & Fils (174 kr) Liten till medel doft av gula och gröna äpplen, citrus och någon mineralitet. Lätt, torrt, mycket frisk med något återhållen fruktighet liten stramhet.

Flight 2

2008 Kumeu River Estate Chardonnay / Kumeu River Winery (259 kr) Medeldjup gul färg. Mycket stor utrycksfull doft med tydliga rostade toner, kaffe, mogen gul frukt och lite vanilj. Medelfyllig, torrt, mycket frisk, ganska intensiv smak med fin, diskret fatstruktur och fokuserad gul frukt och liten mineralitet i eftersmaken.

2010 Pouilly Fuisse / Domaine du Roure de Paulin (229 kr) Ganska ljust gul färg. Medelstor doft av gula äpplen, ostronskal och liten mineralrökighet. Medelfyllig, torrt, liten fet fruktighet, frisk men något spretig syra, någon beska i smaken som är ganska kort.

2008 Chablis 1er Cru M de Milieu / Domaine Garnier & Fils (251 kr) Medeldjup gul färg. Medelstor doft av mogna gula frukter, gråpäron, lite stjälkigt gröna inslag och en liten rostad fatton. Medelfyllig, torrt, koncentrerad, mogen citrusfruktighet, fin frisk syra lång smak och antydan till fatstrukteur och bra mineralitet i avslutet.

2007 Rully Blanc / Domaine Briday (241 kr) Ganska ljust gul färg. Gula äpplen i den ganska blyga doften som har en liten eldighet och någon fatkrydda. Ganska fyllig, torrt, mycket fruktig med friska syror som stoder upp en lite fet men fokuserad ful fruktighet. Lång eftersmak, tydliga fat och snygg balans.

2005 Kumeu River Estate Chardonnay / Kumeu River Winery (259 kr) Djupt gul färg med gröna stick. Stor, mycket fruktig, komplex lite aromatisk doft av passionsfrukt, ananas och rostade kaffetoner, apelsinblomma och diskreta vaniljinslag. Fyllig, torrt, fokuserad rik mogen gul frukt, mycket fina läskande och friska syror och snyggt ihopsnickrad ekstruktur. Mycket lång och nyanserad eftersmak med fin balans. Corton-Charlemagne i stilen

Flight 3

2008 Kumeu Maté’s Chardonnay / Kumeu River Winery (295 kr) Medel guldgul färg med grönt stick. Stor komplex doft av mogna tropiska frukter och mörk, bitter choklad och röda bär. Medelfyllig, torrt, fruktig koncentrerad, mycket frisk smak med fin fatstruktur, lätta rostade toner nötighet och choklad. Lång, elegant eftersmak med liten mineralitet.

2008 Santenay Blanc / Domaine Bachelet (309 kr) korkad.

2006 Meursault 1er Cru Santenots / Domaine Bitouzet-Prieur (535 kr) Ljust gul färg. Nyanserad citruspräglad (citruskarameller eller limoncello) doft med rökig mineralton. Medelfyllig, torrt, frisk, fet gul fruktighet, någon eldighet, diskreta fat, något kort eftersmak med åtstramande mineralitet

2004 Kumeu Maté’s Chardonnay / Kumeu River Winery (305 kr) Medel guldgul färg med grönt stick. Medelstor, något utvecklad doft av gul tropisk frukt, ananas, mogen honungsmelon, liten rostad ton. Medelfyllig, torrt, mycket frisk och mineralstrm smak med ganska tydliga fat och slank fokuserad frukt. Lång, nyanserad eftermak med salmiak och anis

2000 Kumeu Maté’s Chardonnay / Kumeu River Winery (315 kr) Medel guldgul färg med grönt stick. Stor doft med lite osttoner, gula mogna äpplen, honung och lite mynta. Medelfyllig, torrt, avrundad len syra, fint fokuserad gul fruktighet, anis, honung, viol och ganska lång, nyanserad eftersmak.

2001 Puligny Montrachet / Louis Carillon cirka (700 kr) Djupt gyllengul färg. Stor, utvecklad, smörig rostad och lite rökig ton med mycket gul mogen frukt. Fyllig, torrt, mycket fruktig och frisk med fetma, mogen ananas, snygg fatstruktur, tobak,. Mycket lång och intensiv eftersmak med citrus, anis, honungsmelon.

Bierzo i nordvästra Spanien är ett område som på senare år fått en uppsving och de röda vinerna av druvan mencia har nått snudd på kultstatus. De vita är däremot mindre kända.

Kan inte påminna mig att jag provat vare sig något vitt från Bierzo eller ens den vita druvan godello. Därför var det mycket intressant att idag få testa 2007 Godello FB från Dominio de Tares. Enligt Lars Torstenson som presenterade vinet under en provning för eleverna på sommelierutbildningen så är godello en druva som är ganska anonym men som trivs ihop med ek som då bidrar med komplexitet. Här har vinet jästs och lagrats på nya franska ekfat och lagrats på jästfällningen.

Djupt gyllengul färg. Mycket stor doft med påtaglig rostad fatkaraktär som tydligt drar mot nymalt kaffe och anis men också massor med solmogen gul frukt. Smaken är medelfyllig med tydlig fatstruktur, slank frukt med karaktär av mogen citrus, gula äpplen, lakrits/anis och mycket friska men polerade syror. Lång, elegant och välbalanserad eftersmak med komplexitet och förvånansvärt välintegrerade fat trots dess tydliga närvaro. SOm ett mellanting mellan en fokuserad chablis och en fatstinn pessac-léognan (vit bordeaux).

Mycket bra vin producerat i endast 5000 buteljer och kostar bara 149 kronor. Väl värt att prova för den som gillar både ek och syra.

Igår släppte Robert Parker sina poäng på topp-bordeauxerna av årgång 2009. En stor händelse i delar av vinvärlden då hans omdömen i mycket styr priserna på världsmarknaden. Särskilt intressant då årgång 2009 redan anses vara historiskt en av de bästa och Parker späder nu på detta med att kalla årgången ”mythical”. Sensationellt är att han kröner inte mindre än arton (18) 100-poängare och elva stycken 99:or. Att ett vin får 100 poäng är detsamma som ett ”perfekt vin”.

Det får mig att fundera över vad perfektion är hos ett vin. Om ett vin får 100 poäng av Parker kan det då inte bli bättre? Kan det bara bli annorlunda? Är det inte sorgligt att tänka sig att det inte finns utrymme för förbättring? Eller kan man tänka sig att det kan bli bättre och få ”100+” eller ”100 A”? Kan ett vin bli ”perfektare”? Är det kanske så att ”perfekt” är detsamma som ”tråkigt” och att det då bara kan bli mer intressant genom att bli mindre perfekt, det vill säga sämre?

Sådana frågor kan man ställa sig när man smuttar på en Château Clinet från Pomerol. 2009:an av detta vin fick full poäng och som av en händelse stod årgång 2007 på schemat på skolan idag. En inte fullt så bra årgång och gissningsvis inte alls så höga poäng. Vinet är i alla fall långt ifrån tråkigt. Men det är fullt njutbart och vad annat är det än perfekt?

Djupt röd och tät färg. Stor, fruktig och generös doft av mörka, mogna bär, solvarma jordgubar, mynta och citronmeliss, piptobak och muscovadosocker. Fyllig, mycket fruktig smak av mörka, mogna bär, körsbär, rostad ek, frisk syra och massor av fina och tätt knutna tannier. Lång, komplex och balanserad eftersmak med bra intensitet och tydlig fatstruktur.

Château Musar från Bekaadalen i Libanon är en gammal favorit. I dessa dagar av udda ”naturviner” framställda med minimal mänsklig inblandning borde denna klassiker få en renässans. Vildvuxna vingårdar levererar druvor som börjar jäsa redan på vägen till vineriet och en vinmakare som hämtar sin inspiration från biblisk tid. Det är sannerligen viner som man antingen älskar eller hatar.

Själv är jag såld på dessa viner med sin oförutsägbara utveckling som sträcker sig över många decennier. Kan bara inte bestämma för om jag gillar det djupgula vita eller tegelfärgade röda bäst.

Eftersom man alltid lagrat sina bästa viner ganska länge innan man släpper dem har man gjort eftergifter till den moderna marknaden och ekonomiska realiteter och släppt yngre viner. De senaste är 2009 Musar Jeune Red och 2010 Musar Jeune White.

Det vita vinet är gjort av den udda druvblandningen viognier, vermentino och chardonnay. Doften är ganska liten och verkar inte kunna bestämma om den stjälkigt gröna tonen eller aromerna av gul mogen frukt ska bestämma. Lika spretig är smaken som på en gång är mycket frisk och nästan syrlig och oljigt fadd och med samma kamp mellan det kartigt gröna och mogna gula. Man kan verkligen känna att de olika druvorna inte riktigt är på samma våglängd ännu. Det är på alla sätt ett intressant vin som utvecklar sig i glaset och som troligtvis kommer att bli mycket bra med ett par år i flaskan.

Det röda vinet är en blandning av cinsault, syrah och cabernet sauvignon. I doften sticker genast ut en tydlig ton av svettig häst, en effekt av en jästsvamp som går under namnet brettanomyces. Av många anses detta var en defekt medan andra (däribland jag) anser att den i mindre mängder ger komplexitet. Bakom den försiktigt fräna tonen ligger röda och blå bär, farinsocker, kryddörter och en lätt jordighet. På det hela taget en doft som för tankarna till rhônedalen och södra Frankrike. Smaken är dock stadigare med friska fruktsyror och strama tanniner från cabernetdruvan som styr upp den moget, bäriga kroppen. Bra längd med tydlig kryddighet och peppartoner. Även här finns potential.

Provade ett gäng portugiser idag varav några stycken kan rekommenderas.

Först ut är vita, ekologiska 2009 Quinta do Ameal av druvan louriero. Vinet kommer från Vinho Verde i norra Portugal men har inga likheter med de pärlande billiga viner som många tänker på när området kommer på tal. Här har vi ett vin av hög kvalitet och med uttalad karaktär. I glaset kombineras gula och gröna äpplen med mogen citrus, liten örtighet och en lätt rökig mineralitet. Men det är i munnen som man märker den extremt fint fokuserade, mogna frukten och den mycket fina, höga och slanka syrorna. Lång, välbalanserad eftersmak med tydligt mineralgrepp. Mycket läckert, som en riktigt bra chablis!

Jag trodde det var omöjligt att hitta ett bra och personligt vin under sjuttio kronor. Tji fick jag för här kommer 2009 Dão Casal Mor Reserva för bara 56 kronor! Det är en röd portugis i den lite äldre stilen med en kryddig, lätt utvecklad, rödfruktig och lite intressant doft. Smaken är långt ifrån den publikt fruktiga, moderna och saftiga stilen. Här är det istället lite torkad frukt, friska syror och lite avrundade tanniner. Enkelt, lite egensinnigt men med bondsk charm. Ett vin som gjort för stora fester där man ställer fram en mustig gryta, bröd att bryta och dricker vin i stora klunkar ur duralexglas.

Provade åter Periquita Reserva som jag testade och sågade för några år sedan. Då var det årgång 2005 men ett hopp till 2008 gjorde inte saken bättre. Spretig, gles, syltig frukt och en påklistrad vanilin-ek.Trist att en sådan storsäljare inte kan hålla en högre nivå. Men från samma område, samma årgång och till samma pris får man istället 2008 Meia Pipa. Mer stuns i frukten, lite kryddighet, bra friskhet och strävhet. På det hela taget mer fokus och ett mycket bättre köp!