Vin santo är ett sött, italienskt vin som framställs av delvis torkade gröna druvor ( i detta fall malvasia och trebbiano) som jäses och lagras på ekfat. Lagringen är ganska lång, tre år eller mer, och förstärker den oxiderade ton som uppkommer vid torkningen. Vinerna kan ibland vara helt torra men oftast är den söta varianten man stöter på.

Namnet betyder ”heligt vin” och historier berättas om att man traditionellt skördade och tappade vinet endast på vissa helgons dagar. En annan historia är att man i Venedig handlade med ett mycket populär vin från grekiska Santorini. När man av olika skäl (politiska eller ekonomiska) tvingades sluta med importen startade en inhemsk produktion av ”vino di Santorini”. Med åren förenklades namnet och gavs en mer passande och religiös förklaring.

På Systembolaget finns 2005 Serelle Vin Santo från Toscana och producenten Ruffino. Ett alldeles utmärkt exempel på vinstilen och i en bra prisklass.

Klar, medeldjup, nästan orange färg. Stor doft av torkad frukt som aprikos och vita russin, nötig, tydligt oxiderad och med trevliga toner av apelsinblomma. Liten flyktig ton av lim. Smaken är medelfyllig, söt men med en frisk, pigg, balanserande syra. Lite simmig och med drag av torkade frukter, russin, hasselnötter och mjölkchoklad noteras liksom en liten eldighet, bränd ton och en lätt åtstramande fatstruktur. Lång och frisk eftersmak.

Prova till en créme caramel, fruktkaka eller till lagrade hårdostar. Eller testa det traditionella sättet att doppa cantuccini (mandelskorpor) i vinet. Söligt men gott.

Här är ett riktigt bra alternativ till champagne när du behöver en budgetvariant.

2007 Lachèze Brut komer från det högt belägna Jura som ligger inklämt mellan Bourgogne och Schweiz. Vinet är framställt av 100% chardonnay och är en crémant, det vill säga tillverkat enligt samma metod som en champagne.

Mycket ljust gult med fina små bubblor. Doften är ren, ganska stor och präglad av frisk citrus som grape och citron med en tydlig mineralton som nästan påminner om knallpulver. Smaken är torr, stram och mycket frisk med mycket fin mousse och med aromerna från citrus som kommer tillbaka. Lång och läskande eftersmak med en torr och åtstramande mineralkaraktär.

Trots att vinet inte är helt torrt (10 g tillsatt socker) så upplevs det mycket torrt, friskt och stramt. Mycket likt en blanc de blanc från champagne. Ett verkligt fynd för 99 kronor.

2007 Pinot Noir Terres de Famille från Domaine de la Vougeraie är en riktigt bra röd bourgogne som kostar precis under 200 kronor. Med tanke på att den ligger i beställningssortimentet så skulle förmodligen priset hamna ett par tior billigare om den listats av Systembolaget. Gå man ur huse och beställ så kanske vi ser den på hyllorna snart.

Egendomen är juvelen i kronan hos ägaren den stora bourgognefirman Boisset. Vinet är en cuvée av druvor från de egna ekologiska vingårdarna varav en tredjedel kommer från Côte de Beaune och resten från Côte de Nuits. Tidigare årgångar har varit strålande men även den svåra 2007 som nu levereras är mycket bra. Det är under svaga årgångarna som bra producenter visar sin styrka.

Stor, varm doft av solmogna röda bär, svarta vinbär och mörk fruktighet, stor kryddig ton och en rostad, nästan rökig, fatton. Jag hittar också lite av multnande höstlöv och den dova grönskan i en granskog. Smaken är ung, medelfyllig, mycket frisk och smakrik med en dominans av friska, röda bär, svarta vinbär, kryddig örtighet och en balanserad strävhet och fint integrerad fatkaraktär som minner om tobak. Lång och välbalanserad eftersmak med en liten aptitretande bitterhet.

En riktigt klassisk, välgjord röd bourgogne som kommer att utvecklas väl under flera år. Passar perfekt redan nu till klassiker som coq au vin, boeuf bourgignon eller till en liten osttallrik med lite mildare ostar.

Det snackas och skrivs på korsen och tvärsen om rosévin till sommaren. Men det finns en riktig under-dog i de här sammanhangen som ofta får ta emot sparkar liggande; retsina. Inget annat vin (jo möjligen finosherry) är en sådan vattendelare mellan de som älskar och hatar. I fallet retsina är tyvärr fansen i minoritet om man inte befinner sig i Grekland.

Detta uråldriga, grekiska vin smaksatt med kåda har ett oförtjänt dåligt rykte i Sverige. Förmodligen beror det på vår (o)vana att dricka vin som sällskapsdryck. I det sammanhanget står sig retsina tämligen slätt. Det är väl kylt och med mat som det har sin funktion. Till grillat, välkryddat kött, tsatsiki och rostade rotsaker funkar till och med det sorgliga exemplet som är det enda tillgängliga på det svenska alkoholmonpolet. Det är nästan så man tror att inköpsavdelningen på Systembolaget har något emot grillspett, kvällssol och fetaost.

Papperstidningen Allt om Vin köpte nyligen upp nättidningen WOW News som varit lite av vinbranschens Hänt i Veckan.

Nu har ett smakprov på den gemensamma hemsidan kommit upp och den ser riktigt lovande ut. Redan några matnyttiga artiklar och möjlighet för den intresserade att ladda hem vinrecensioner som PDF. Fortsätter man på den inslagna vägen så kan sidan bli riktigt intressant.

Visst är det lite märkligt att vi associerar roséviner med sommaren? Om rosa viner endast ska drickas maj till augusti när ska vi då dricka djupgula vita viner eller ljust röda viner? Jag kan visst förstå att ett immigt glas lätt och bärig rosé känns rätt en varm sommardag men det finns faktiskt tillfällen under resten av året då blekt rött ansatta viner kan passa. Så även om vi befinner oss i sommarsäsongens utförslöpa så vill jag puffa för ett vin som kan hålla en bra bit in på hösten om man inte är så petig med kulören.

2009 Clarendelle Rosé är ett lite ”seriösare” vin i sin stil och kommer från från Bordeaux och Clarence Dillon Wines. Firman äger Château Haut-Brion som grundaren Clarence Dillon köpte 1935 och man tvekar inte att göra en affär av detta på vinets etikett för att göra tricket ”quality-by association”. Det hade man inte behövt göra för det här är ett vin som står för sig själv.

Ett vin med två etiketter.

Färgen är läckert hallonröd utan att trilla över i det karamellfärgade. I doften kommer de väntade röda bären som hallon, smultron, lingon och även en antydan av hallonbåtar. Men här finns mer intressanta toner som färsk grön mossa, vita champinjoner, smörkola och en trevlig örtighet. Men det är i smaken som vinet övertygar med en bra fyllighet som nästan upplevs som en fetma, frisk syra och en fin fruktighet av röda bär, honungsmelon, gula plommon och ett drag av svarta vinbär. Framförallt är vinet väl strukturerat med mjuka tanniner, en liten bitterhet, bra mineralton och nästan en känsla av fatstruktur fast vinet inte varit i kontakt med ek. Smaken är mycket lång och nästan ”tuggig”.

Jag blir sugen på lufttorkad skinka, lagrade ostar, saussicon sec, friterade skaldjur och majonäs. Kanske en vitello tonnato eller en ugnsstekt majskyckling med bakade rotfrukter och ratatouille. Jag blir kort sagt hungrig av det här vinet.

Detta är det senaste inom portvin!

Ovanstående är en mening man har möjlighet att använda endast ett par gånger per sekel så det gäller att passa på. Sedan 2008, då portvinshuset Croft introducerade sin framgångsrika Pink Port, har marknaden sett fler och fler rosa portviner. Från början gjordes de som en ljus variant av ruby port men redan förra året introducerades en egen kategori av portvinsinstitutet som såg sin chans att bättra på exportsiffrorna och locka ny konsumenter.

Systembolaget har inför rosésäsongen lanserat Quevedo Rosé Port som kommer från en ganska nystartad och liten producent. Utseendemässigt ser vinet ut som vilken rosé som helst men i doften avslöjas ursprunget obönhörligt. Här finns den typiska. ganska enkla, eldiga näsan av en ruby port med en släng brandy och röda bär. Smaken är också den ganska enkel, söt och eldig och domineras av körsbär och lingon. Söt, eldig, bärig och enkel kan man kort sammanfatta det.

Vad ska man då ha vinet till? Inte mycket att hurra för rakt upp och ner men funkar som en läskande aperitif med krossad is och en citronskiva. Jag provade att ovanpå isen och citronen toppa med Schweppes Russchian. Oj vad gott! Det blev den typen av vindrink man skulle kunna svepa ur stora ölsejdlar. Farligt lättdrucket! Servera på sommarens grillfester om du vill få igång stämningen snabbt.

Jag har en snäll kollega! Han kom just hem från en vinstudieresa i Piemonte (som jag egentligen skulle varit med på) och hade med sig lite godsaker till mig.

En burk med fina, inlagda sardeller har man alltid användning för och salame felino är en alldeles ljuvlig, smakrik och mild korv som är hantverksmässigt framställd av utvalda delar av grisen. Men mest intressant var faktiskt det söta vinet.

Loazzolo är Italiens minsta DOC med endast nio odlare som delar på ynka 4 ha! Reglerna är mycket restriktiva. Bland annat måste vingårdarna ha en lutning på minst 30° i söderläge, vinstockar som är minst åtta år gamla och en avkastning på maximalt 20 hl/ha. Man framställer endast söta viner dominerade av sent skördad muscat som sedan delvis torkas. Vinet jäses långsamt på ekfat och lagras minst två år innan buteljering och lagras ytterligare sex månader innan försäljning. Min butelj kommer från producentetn Forteto della Luja och är märkligt nog årgångslös.

Ser fram emot ett lämpligt tillfälle att prova detta speciella vin från ett område jag aldrig hört talas om. Återkommer med rapport.

Så särskilt andalusiskt är det väl inte med cheesecake, men jag komponerade denna variant med den traditionella kombinationen apelsin/nötter/px-sherry som man gärna har i desserter nere i södra Spanien.

Om du vill ha tag på den extremt söta och sirapslikande px-sherryn i Systembolagets ordinarie sortiment så kammar du noll. Däremot finns en (1) utmärkt variant från Montilla-Moriles listad, men i endast 22 butiker, samt några artiklar i beställningssortimentet. Gå in i närmaste butik och beställ men glöm inte att högljutt protestera mot det anskrämligt dåliga utbudet.

Börja med bottnen. Krossa 12 digestivekex, grovhacka en näve valnötter, blanda med 75 g smält smör och platta ut i en pajform. Vispa ihop 200 g philadelphiaost (eller liknande) med rivet skal från 1 apelsin, 0,5 dl apelsinsaft och 1 dl muscovadosocker (alternativt farinsocker) och 2 msk px-sherry (kan ersättas med en söt oloroso) samt 1 tsk vaniljpulver eller mald vaniljstång. Blanda sedan samman med 2 dl vispad vispgrädde. Smeta ut över digestivebottnen och dekorera med bitar av tunt skivad apelsin som du trycker ner något i smeten och skjutsa in i frysen ett par timmar. Ta fram 10-15 minuter innan servering och skvätt lite px-sherry över härligheten.

Denna frysta cheesecake fick fin smak av russin, en släng av lakrits och tydlig apelsinarom kombinerad med den söta och syrliga smaken från grädd- och färskostsmeten och den lilla sältan och nötigheten från bottnen. En riktig hit!

Ett snarlikt och mer traditionellt cheesecakerecept hittar du här.

Efter mitt lätt koleriska angrepp på biodynamisk odling häromdagen så har jag stött på lite fler intressanta uppgifter.

Jag ställde mig i nämnda bloggpost frågande till hur upplysta och utbildade människor kan ägna sig åt något så totalflummigt och rent ut sagt tokstolligt som biodynamik. Jag tyckte också att det var märkligt att det blir fler och fler knäppgökar därute. Ökningen är stor framförallt i Kalifornien.

Nu finns det kanske en logisk förklaring till detta; om du vill sälja ekologiskt vin (organic wine) i USA så får du inte tillsätta svavel. Det är mycket svårt att göra sådana viner och det blir mycket känsliga vilket jag skrivit om tidigare. Om du svavlar vinet det allra minsta kan du bara benämna det som ”vin framställt av ekologiskt odlade druvor” (wine made from organically grown grapes). Om du däremot skaffar dig en certifiering för att märka det som ”biodynamiskt vin” så är det fritt fram att tillsätta svavel.

Som en extra bonus så betraktas biodynamisk odling av den ”medvetne konsumenten” som en bättre sorts, eller högre nivå av, ekologisk odling och du kan således ta mer betalt. Inte konstigt att man då gärna sprider väl utspätt kamomillextrakt på gödselhögen efter månkalendern. Enda nackdelen är väl att du ibland måste arbeta på söndagar. Men det är smällar man får ta för en rejäl mark-up.

Jag säger inte att alla, eller ens majoriteten av, biodynamiska odlare skulle ägna sig åt denna praktik av rent ekonomiska skäl. De flesta av dem är brinnande entusiaster övertygade om att metoderna fungerar. Men det finns alltid de som söker egen vinning i religioner och ideella rörelser.

Edit: Jag har skrivit några fler poster i ämnet. Bland annat om den biodynamiska kalendern och biokristallisering.

En mycket intressant artikel,en läsvärd blogg i ämnet samt en rolig utskåpning om du vill läsa mer.