Det är alltid spännande att få jämföra samma i vin av två olika årgångar. Extra intressant när det skiljer några år som i detta fall.

Vinerna som provades var årgång 1990 och 2004 Brunello di Montalcino från producenten Col d’Orcia. Vinet framställs i toskanska Montalcino av sangiovese-klonen brunello. Årgångarna anses båda vara exceptionellt bra.

Det som först slog mig var färgen på de båda. Otroligt briljanta och bägge med en granatröd nyans där den äldre skiljde ut sig med en rödorange kant. I doften fanns stora likheter i den blommigt, kryddiga karaktären och körsbärstonen. Båda var mycket öppna och generösa men den yngre hade mer av röda bär, hallon och färska champinjoner. I det snart två decennier gamla vinet hittade jag torkad frukt, kantareller och en flyktig doft av gammalt läder. Det riktigt intressanta var smaken där det yngre vinet kändes ganska lätt, och spensligt med en dominerande syra medan dess fjorton år äldre syskon ägde mer fruktighet, kraft och koncentration. Även om tonerna av torkad svamp, russin och läder var ganska tydliga i eftermaken på det sistnämnda vinet så upplevdes det som det spänstigaste av de två.

Nu ska sägas att det äldre vinet var en riserva som ska vara kraftfullare. Men ändå var det slående hur väl det hade klarat den långa lagringen på flaska.

Efter succén förra gången var det givet att Alf och jag skulle dra igång en andra twitterprovning. Vill du vara med denna gång så köper du en eller flera av vinerna nedan och sätter ett kryss i kalendern den 30/4.

Gör så här: Gå in på Twitter och registrera dig om du inte redan har ett konto. Du hittar både mig och Alf på Twitter. Testa att skriva lite uppdateringar om hur det går med dina vininköp exempelvis. I varje uppdatering skriver/klistrar du in #twittertn. Om du sedan klickar på denna så kallade hashtag så kommer du in i ett twitterflöde där du kan läsa alla uppdateringar om denna provning. När det är dags på fredag kväll så korkar du upp vinerna, häller upp dem och sätter dig vid datorn och följer flödet samt bidrar med dina egna kommentarer och observationer. Glöm inte att lägga till #twittertn.

Nytt sedan förra gången är att vi börjar med det vita vinet klockan 20.00 och korkar upp det röda 20.30. Prick 21.00 så avslutar vi med det söta, lätt mousserande vinet. Gott om tid att prova och kanske äta en middag kombinerad med vinerna.

1. Tim Adams Riesling 2007 (nr 95935) 139 kr

Det här vinet ser jag fram emot! Jag gillar verkligen riesling i de flesta av dess uppenbarelser. När våren och sommaren kommer finns också rieslingsuget där som ett brev på posten. Riesling är väl en druva vi främst förknippar med Tyskland och kanske med Alsace. Att en av de främsta producenterna av högklassig riesling är Australien kanske är en nyhet för många. Druvan kom till den nya kontinenten med tyska invandrare i mitten av 1800-talet och har sedan dess betytt mycket för vinindustrin. Rieslingen blir i det australiska klimatet något kraftfullare än i norra Europa men får mer av den typiska ”petroleumkaraktären”. Tidigare kopplade man denna till skifferjordarna i Mosel, men aromerna kommer från en grupp ämnen kallade karotenider vars förekomst ökar med solljuset. Hittar du tydlig ton av diesel eller trasselsudd kan du nästan vara säker på att du har att göra med en aussie-riesling.

Mattips: Lite färska räkor eller en skaldjurssallad med en lite syrlig vinägrett. Lätt och friskt med andra ord.

2. Pedroncelli Russian River Pinot Noir 2008 (nr 95915) 120 kr

Som svårflirtad frankofil har jag inte mycket till övers för pinot noir från Kalifornien. Jag väljer hellre en cabernet därifrån om jag får. Men jag är inte sämre än jag kan ändra mig. Pinot noir har sin naturliga hemvist i Bourgogne och anses allmänt vara en svårodlad och besvärlig druva att locka fram det bäst ur. Förutom det klassiska området så brukar man säga att Nya Zeeland och Oregon kan leverera intressanta viner av denna druva på modet. I Kalifornien är den på stark frammarsch men tenderar där att förlora lätthet, elegans och frisk bärighet för alkohol, kraf och plommonfrukt. I svalare delar av Kalifornien, som Russian River där detta vin kommer ifrån, kan man dock hitta viner som närmar sig de burgundiska förebilderna.

Mattips: En coq au vin eller kalv- eller fläskkött med smörstekt svamp och ugnsrostade rotsaker.

3. Moscato d´Asti Viberti 2009 (nr 95707) 92 kr

Jag ska erkänna att jag är väldigt förtjust i de vanliga, enkla, söta och aromatiska asti-vinerna med sina friska bubblor. En varm sommarkväll, ett glas asti och svenska jordgubbar doppade i vit choklad. Himmelriket. Moscato d’Asti är den elegantare och mer nyanserade versionen. Lite mindre alkohol och bubblor men lite sötare och med en friskare syra.  Det är viner för okomplicerad njutning och knappast för djupsiniga analyser. Det är också viner som ska njutas så unga som möjligt och absolut inte glömmas bort i källaren.

Mattips: Färska bär och exotiska frukter kanske kombinerad till en crème brûle. Söta och friska desserter som gärna kan innehålla en kula glass. Vit choklad funkar bra så varför inte en gino.

Passa på att bli introducerad i den fascinerande världen av bordeauxviner. På 3 timmar går vi igenom historia, druvor, vinstilar och grundläggande vinkunskap samt provar sju olika bordeauxer. Inga förkunskaper krävs.

Platsen är Malmö, datumet 29/4 och föreläsare är Eder ödmjuke bloggare.

Mer info och anmälan här.

Vårsolen, ljuset och den skönjbara värmen får det att börja suga i rosétarmen. Det är lätt att glömma att det inte är många år sedan som det ansåg snudd på suspekt att dricka och framförallt uppskatta rosa viner.

Bland mängden nya och karaktärslösa roskindade viner som surfar på rosévågen tycker jag det är viktigt att lyfta fram de traditionella vinerna som kämpat på även när alla fnyste åt deras bleksiktiga yttre.

Helt unikt är Bordeaux som har två typer av ljusröda viner; rosé och clairet. En bordeaux rosé är ett enkelt, bärigt, okomplicerat och lättdrucket vin som gjort för uteserveringen. Clairet däremot är mer att likna vid ett mycket lätt rött vin.

Clairet du Château du Lisennes har en snygg ljusröd färg som drar åt orange. Doften är stor, generös med massor av hallon, örter och ett litet drag av färska champinjoner. Smaken är torr, mycket frisk och med en tydlig hallonfruktighet och en bra fyllighet. Det finns en mycket diskret strävhet och en liten behaglig bitterhet i avlutningen där örtigheten från doften kommer tillbaka. Aktuella årgången är 2008 vilket kommer att framstå som antikt när sydafrikanerna snart levererar bleksiktig pinotage av årsmodell 2010.

Det här vinet bara skriker efter en ljum sommarkväll och en välfylld korg med grillad kyckling, matiga sallader, ostpaj, kryddiga korvar, lufttorkad skinka och gott, segt bröd. Jag längtar redan!

Försöket med vinprovning på Twitter blev så lyckat att Alf och jag bestämde oss för att köra en gång till. Fredag den 30:e april är det dags igen! Viss, det kolliderar med allmänna skräpbränningen men varför kan man inte hinna med både ock?

Precis som förra gången kommer det att bli tre väldigt olika viner som kan passa till olika rätter i en middag. På begäran kommer vi även att tipsa om mat som kan passa. Vi kommer denna gång att ange tidintervall för provning av de olika vinerna så alla hinner med, både att prova och äta en bit. Vill man inte prova alla viner vet man också när man kan hoppa in för provning av ”sitt” vin.

Vilka viner det blir kommer vi att meddela i så god tid att alla som vill ska hinna att beställa dem även om man bara har ett utlämningsställe på sin ort (läs ”Grythyttan”).

Sätt en bock i kalendern redan nu!

Allmänheten varnas! Nedan följer en lååång post om världens mest intressanta dryck.

Sherry är vinvärldens mest underskattade vin. Sherry ger fantastisk valuta för pengarna. Sherry är en av världens mest karaktärsfulla viner. Få viner går så bra till knepiga matkombinationer som sherry. Fråga vilken sommelier eller vinskribent som helst och de skriver under på ovanstående. Ändå dricks det nästan ingen sherry, inte ens av sommelierer eller vinskribenter. Man kan undra varför.

Sherry är ett vin som, liksom champagne, präglas av vinifikation och lagring snarare än växtplats eller druva. Även om klimatförhållanden och jordmån är väldigt speciell i Jerez i södra Spanien så baseras sherry på ett vitt vin som i sin karaktär är enkelt, neutralt, torrt, med låg syra och av den bleka druvan palomino. Ett trist vin med andra ord. Den stora förvandlingen sker när vinet utvecklas vid lagringen.

Den unika lagringsmetoden benämns solera och är ett system av gamla fat, fyllda till 5/6-delar, där unga viner successivt blandas med äldre. Systemet kan liknas vid en trappa med många steg där det äldsta vinet befinner sig längst ned och årets skörd fylls på högst upp. Från faten med det äldsta vinet tappas maximalt en tredjedel av vinet som buteljeras. Därefter fylls faten på med yngre vin från nivån ovanför och dessa i sin tur från faten ytterligare ett steg upp. Och så vidare. Syftet är att olika årgångar blandas för att ge en produkt av jämn kvalitet. Det unga vinet antar snabbt karaktären av det äldre. Detta innebär att sherry är en årgångslös* produkt med en genomsnittsålder på minst tre år men oftast mycket äldre. Solerasystemen och faten är ofta mycket gamla, ofta sekelgamla, och innehåller i teorin en fraktion av alla årgångar som någonsin passerat igenom dem.

Det finns tre huvudtyper av sherry; fino, oloroso och de naturligt söta. De ”onaturligt söta” är blandad och uppsötad sherry för exportmarknaden (läs ”England”), det vill säga den typiska ”tantsherryn”.

Fino (eller manzanilla om vinet är lagrat i hamnstaden  Sanlúcar de Barrameda) är en sherry som skapats genom biologisk mognad.

Till det färdiga, torra vinet tillsätts neutral druvsprit till cirka 15% alkohol. Vid denna nivå hålls vinet stabilt samtidigt som ett jästtäcke (flor) kan bildas. Flortäcket består av olika jässtammar som alla kräver syre för sin överlevnad, därför flyter de på ytan som ett cappuccinoskum. Floret skyddar vinet från oxidation genom att ligga som ett lock över vinet och dessutom konsumera det syre som är utlöst i vinet. Jästen tar också andra näringsämnen ur vinet och reducerar syra, alkohol, flyktiga syror, glycerin och eventuellt restsocker.

Detta innebär bland annat att fino är knastertorrt, har låg syra och en vattenliknande munkänsla. Under täcket, och genom avdunstning, koncentreras andra ämnen såsom aldehyder (flyktiga aromämnen) och fenoler (bundna aromämnen). Det sistnämnda ett ämne som vanligtvis förekommer endast i små koncentrationer i vita viner. Tillsammans innebär detta ett vin som är förrädiskt lätt i kroppen men med stor doft och smakkoncentration. För den ovane kan detta vara en upplevelse som kan vara lite svår att hantera.

En fino är mycket blekt gul i färgen. Doften visar exempelvis upp karaktär av jäst, gröna äpplen, gröna oliver, örter och kamomill. Den torra, mycket lätta munkänslan känns frisk även om syran är låg. Toner av jäst brukar vara tydliga och vinet brukar ha en distinkt, nästan skarpt ren avslutning.

Oloroso framställs av ett något kraftfullare basvin som genomgår oxidativ mognad. Genom att höja alkoholhalten till minst 18% förhindras bildandet av den känsliga jästkulturen och vinet utsätts därför under hela sin mognad för syrets inverkan. Genom oxidationen koncentreras alkohol, flyktiga syror, glycerin och eventuellt restsocker. Koncentrationen genom avdunstning blir här ännu större. Den rakt motsatta utvecklingen mot fino med andra ord.

Till utseendet är en oloroso mörkt bärstensfärgad till mahogny. I doften hittar man självklart oxidativa toner som nötter, kryddighet, russin, torkad frukt, julkaka och salmiak. Smaken är fyllig, torr, eldig och frisk med en stor smakrikedom som speglar doften.

Amontillado är en annan vanlig sherrytyp. Det är i princip en oxiderad fino. När en fino gått igenom sin utveckling i soleran får den fortsatt utveckling som en oloroso, det vill säga utan skyddande jästtäcke. Resultatet blir ett vin med karaktären av en fino i munkänslan men med tydliga oxidationstoner i doften. Till skillnad från en oloroso hittar vi jästtoner och tydlig karaktär av hasselnötter.

De naturligt söta vinerna pedro ximénez och moscatel är båda uppkallade efter respektive druva de framställs av. För att uppnå den extremt koncentrerade sötman (upp till 400 g per liter) i dessa viner soltorkas druvorna. Därefter pressas de och musten genomgår en kortare jäsning innan denna avbryts genom tillsatts av vinsprit. dessutom genomgår även dessa viner en oxidativ mognad som en oloroso.

Det speciella framställningssättet för sherry gör också att de är mycket lätta att kombinera med olika typer av mat. Dominerande karaktärer i andra viner som hög syra, markant tanninstruktur och fatkaraktär ställer ofta till problem i kombination med mat, särskilt om denna är rik på umami. Detta saknar vi i sherry. Istället har vi i fino, manzanilla och amontillado höga nivåer av ämnet diketopiperazin (DKP). Detta ämne har förmågan att förstärka upplevelsen av umami och förklarar kärleksförhållandet mellan fino och läckerheter som sushi, gravad lax och ostron. Amontilladons nötiga karaktär kombinerat med DKP ger en given fullpoängare tillsammans med den umamistinna serranoskinkan.

Oloroso som oxiderats och fatlagrats i decennier har en koncentration, fyllighet, smakrikedom och friskhet som matchar kraftiga vilträtter, ankbröst, mustiga grytor och andra rätter som brukar kopplas till kraftiga röda viner. Trots sin ålder och fatlagring saknar  vinet fatkaraktär som ofta ställer till det i gommen.

Amontilladons och olorosons oxidationsaromer fungerar fantastiskt väl ihop med svamp, smörighet och smak- och doftupplevelserna från maillardreaktioner (stekytor till exempel), något som druviga och fruktiga aromer har svårare för.

Även i maten är sherry en undergörare. Finon och amontilladon fungerar även här som smakförsärkare och lyfter vilken sås eller soppa som helst. De nötiga, torkade smakaromerna i oloroson ger kickar till svamprätter, mustiga grytor och till saffransdoftande skaldjursrätter(!).

Ser man till vad man får för pengarna när man köper en flaska sherry så är det nästan så man rodnar. En fino eller manzanilla av högsta kvalitet med en lagringstid mellan 3,5 till 7 år kostar runt 100 kronor för en helflaska. Motsvarande för en amontillado eller oloroso som åtminstone haft en mognadsprocess på runt 8 år ligger runt 150 kronor. Drygt är det också!

Så åter till frågan; varför dricker vi ingen sherry?

Jag tror, och det här är min teori, att det handlar om gammal hederlig vinsnobbism i kombination med det lite nyare vinnörderiet.

Tittar man på det så ser man att

• sherry är årgångslöst*
• sherry saknar vinmakare
• sherry har inga vingårdsbeteckningar eller byappelationer
• sherry tillverkas av endast ett mindre antal bodegor
• sherry är överkomligt i pris

Här saknas med andra ord alla förutsättningar för snobbism och nörderi i alla dess former.

Däremot är sherry det perfekta vinet för dem som är intresserade av smaker, mat, dryck och stora upplevelser.

* Det finns sherry som är årgångsbetecknad, men dessa är mycket ovanliga och dyra.

Mercurey är ett mindre omsusat område i Bourgogne som ligger lite längre söderut i en lantligare del av distriktet. Härifrån kommer många välgjorda och fruktiga viner, både röda och vita, till rimliga pengar.

Producenten Albert Bichot är en gammal traditionstyngd négociant (vinhandlarfirma) som de senaste decennierna haft ett mindre gott rykte om sig. Som så många andra firmor i Bourgogne har de på senare år gjort en rejäl uppryckning i kvalitet genom investeringar och ny vinmakningsfilosofi. Det är exempelvis Bichot som bland annat ligger bakom den läckra chablisen från Château Long Depaquit.

Tyvärr hjälper inget av ovanstående när det kommer till vinet 2007 Mercurey Domaine Adélie. Här har vi typexemplet på en trist, snipig, kärv och syrlig bourgogne som knappt orkar prestera lite lingonfrukt att dölja de gröna, omogna aromerna.  När Systembolaget köper in sådant här är det inte konstigt att konsumenterna tycker att bourgogneviner är dyra och svårbegripliga och flyr tillbaka in i boxträsket.

Inte ens en masochistiskt lagd frankofil som jag hittar något försonande här.

Köp istället den Mercurey jag provade häromsistens som till en mindre slant visar en helt annan karaktär.

Italienska viner är inte mitt förstahandsval när jag ska plocka med mig flaskor från Systembolaget. Det blir hellre franska, spanska och en och annan tysk i den ordningen. Det är inte så att jag inte gillar italienska viner. Tvärtom finns det storslagna, nyanserade och fantastiska viner. Problemet för mig är att hitta dem och sedan ha råd att köpa dem.

Då är det kul att stöta på ett vin som 2007 d’Annona Barbera d’Asti Superiore från Piemonte i nordvästra Italien. Som framgår av namnet är det framställt av druvan barbera som länge ansågs vara en ganska simpel druva utan större karaktär som bäst lämpade sig för enklare viner med kort livslängd. På senare år har man dock insett att den har en fantastisk potential och att den kan fatlagras med framgång.

Redan när jag häller upp vinet i glaset slås jag av den täta, djupa rubinröda färgen. Doften är stor, varm, djup  och fruktig och bjuder på blå plommon, mörka körsbär, torkade örter, sötlakrits och en liten ton av piptobak. Smaken harmonierar väl med doften med sin fylliga, mjuka och fruktiga karaktär där de måttliga frukttanninerna och den diskreta fattonen håller upp den stora frukten tillsammans med en frisk syrlighet. Arombilden i smaken är mer dominerad av röda bär, hallon, körsbär och en tydlig örtighet. Välbalanserat, tilltalande och med bra längd. Vinet har redan släppt en ganska kraftig fällning och kan därför behöva dekanteras om man inte vill ha grums i sista glaset.

Det här är ett vin jag tror tilltalar många. Den nästan inställsamma fruktigheten backas av en tydlig ursprungs- och druvkaraktär som ger vinet identitet. Ett vin lätt att kombinera med många maträtter och en lite elegantare utmanare till Grillvinstiteln 2010.

Petite sirah är ingen druva man stöter på varje dag, men den är väl värd att hålla utkik efter. I Frankrike lever den anonymt under artistnamnet durif efter François Durif som skapade den genom att korsa syrah och den fullständigt okända druvan peloursin. I Kalifornien har den dock blivit populär som ”den lilla sirah” hos dem som älskar fruktiga, kryddiga viner med toner av mörka bär och inte allt för tuffa tanniner.

Idag fick jag prova det röda syskonet till den viognier som hissades på twitterprovningen i fredags. Särskilt kul att testa eftersom det

1. är ett kaliforniskt vin som jag gillar (jo jag gillar andra också men då kostar de oftast 4-8 gånger mer)
2. kostar under 100 kr (precis)
3. är ett riktigt juste grillvin.

2008 McManis Petite Sirah levererar ett djupt, blålila helt ogenomskinligt vin med stor fruktig, rökig och aromatisk doft med drag av tjära och vanilj. Smaken är fyllig med massor av mjuk, mogen mörk frukt som svarta vinbär, björnbär och blåbär men med en mjuk tannin- och fatstruktur. Som gjort för att kunna hantera grillos, kladdiga tillbehör, plastmuggar, vidbränt kött och grillsås. Ett riktigt mulligt och mumsigt vin om jag lämnar vinvokabulären för ett ögonblick. Enda minuset är den något överdrivna eken som ger en lite kvalmig vaniljton i vinglaset efter en stund. Men det är inget som inte ett duralexglas fixar.

Gårdagens provning på Twitter var en fantastiskt rolig upplevelse. Bara tanken att människor runt om i landet knatat iväg till Systembolaget och köpt samma viner och satt hemma och provade samtidigt var spännande. Att sedan få ta del av kommentarerna i realtid, höra om vad som åts till vinerna och stämningen ute i stugorna var häligt.

Det är svårt att säga hur många som deltog, men uppskattningsvis 15-20 var aktiva. Det hela höll på nästan en och en halv timme. Alf och jag har redan bestämt att återkomma med en ny provning, lite mer uppstyrd och genomtänkt så att alla kan vara med.

Du kan kolla hela långa provningen här: #twittertn

2008 McManis Viognier hade en tydligt aromatisk, kryddig doft med påtaglig ton av mogna, exotiska frukter. De flesta på provningen verkade hitta aprikoser men även grapefrukt och piggelin. En liten diskussion utspann sig också om hur man gör distinktion mellan olika citrusfrukter. De flesta var också eniga om det aromatiska anslaget. Smaken var torr, medelfyllig och ganska frisk och det fanns en liten ”fet” munkänsla. Ganska balanserat och utan den förväntade eldigheten och baktunga stilen. Inte alls dumt. Passar säkert fint till en somrig buffé, matiga sallader och kan bli en favorit till många vegetariska rätter. Provningens mest uppskattade vin.

2007 GR-174 fick direkt en kommentar om ”gammal träplanka”. Själv var jag lite snällare och beskrev doften som ceder/blyertspenna och björnbärsmarmelad. Doften upplevde jag som relativt enkel, alkoholpräglad och spretig. Det var inte bättre med smaken som kändes okoncentrerad, förvånansvärt tunn med klena tanniner och en besvärande beska i eftersmaken. Ett typexempel på ett vin som försöker leva upp till något det inte är. Här har mer arbete lagts på vinmakningen än i vingården. Mycket smink och puts som inte kan dölja ett enkelt vin i grunden. Någon skrev ”passar bättre i grytan än till”. Kära hustrun smakade av det och sa ”Det smakar billigt. Typ sådant man får som husets vin”. En väntad besvikelse. Man har tuffa betingelser i Priorat och kan inte göra billiga viner utan att det går ut över upplevelsen. Ett typexempel på vad som händer när Systembolaget frågar efter för billiga viner. Undvik!

2007 Grande Maison Cuvée des Anges var ett vin som resulterade i många kommentarer och liknelser som ”De där finska ananakaramellerna som fanns/finns på finlandsbåtarna”, ”Haribos fruktnappar” och ”persisk sockervadd”. Den sistnämnda kom givetvis från en tafflande matnörd. Annars hittade många honung i doften samt en tydlig saffranston som är typisk för viner som framställts av ädelrötade druvor. Smaken var måttligt söt och hade en fin syra som gav vinet lätthet och fräschör och aromer av ananas och saffran kom tillbaka. Ett bra vin till smakrika ostar och sommarens bärdesserter. Men prova för all del även till heta rätter, gärna med skaldjur.