Senaste nytt

Tårta på tårta

Midsommaraftonen förflöt som den ska göra med matjesill, nypotatis, gräddfil, gräslök, osorterade snapsar och marinerade jordgubbar. Lugnt, stilla och måttligt. Fast lite omåttlighet blev det då det ena av systerskapen fick för sig att slänga ihop en tårta.

På färdigköpta bottnar (chokladsockerkaka och maräng) varvades cream cheese med aprikossylt, jordgubbar, riven choklad och minimarchmallows. Allt smetades in med massor av grädde och garnerades som framgår av bilden. Den blev fantastiskt god och avnjöts även som frukost i morse.

Som vanligt med långhelg och gäster så blev det överfullt i kylskåpet. För att få plats fick gräddtårtan ställas ovanpå springformen med silltårta. Som ni ser på bilden nedan blev det en bra illustration av uttrycket ”tårta på tårta”.

Ost med dillsmak?

Så var turen kommen till den andra osten från Falbygdens i mitt lilla uppdrag som ostprovare; Morfars gästspel dillkryddat brännvin.

Det ska sägas med en gång att jag inte är någon vän av smaksatta ostar, jag tycker gott att ostens egna smaker räcker gott och väl. Jag gör ett undantag för kumminost av ren och skär tradition.

Direkt när jag öppnade förpackningen slog en nästan parfymerad doft av dillchips emot mig. När jag smakade var dillaromen inte så markant men ändå tydlig. Gästerna som ovetande smakade på den sa spontant ”det smakar kräftor”. Osten var annars vällagrad, smakrik och fin i konsistensen. Men dillsmaken störde. Den ska enligt produktinformationen passa till midsommar, sommarens skaldjur och kräftskivan. Varför jag skulle vilja att osten ska smaka dill när snapsen och kräftorna redan gör det är en gåta för mig.

Enligt innehållsförteckningen, som redogör för hela tre (3) konserveringsmedel, kommer smaksättningen från Läckö Slottsbrännvin och från ”arom”. Nej Falbygdens. Det här känns feltänkt. Gör om gör bättre och skippa ”aromen”.

Edit: Har nu provat osten till frukostmackan. Gör inte det.

Midsommar-allt-i-ett

Matjesilltårta räknas väl idag som en sommarklassiker men receptet publicerades först på 1980-talet. Det skapades av matjournalisten Berit Paulsson med inspiration från cheesecake och en färskosträtt hon serverats i Marocko (!).

Eftersom ingredienserna nästan helt sammanfattar midsommar så kunde jag inte låta bli att göra bilden komplett genom att addera akvavit till originalreceptet. Matjesilltårtan är god att servera med färskpotatis och perfekt introduktion för sillskeptikerna.

Smula, hacka, mixa eller mosa 200 g kavring och blanda med 75 g smält smör. Tryck ut brödblandningen till en botten i en springform (24 cm). Spänn fast ett smörpapper över botten så kan du lätt lägga över tårtan på ett fat. Finhacka en rödlök och avrunnen (spara lite spad) matjesill från en 200 gramsburk. Blanda lök och sill med 3 dl kesella 10%, 3 dl gräddfil, 1 msk sillspad och lite svartpeppar. Lös upp 1,5 tsk gelatinpulver (motsvarar 3 ark) med 2 msk akvavit eller vatten och blanda ner i röran som du sedan häller över kavringbottnen. Ställ kallt minst 3 timmar. Precis innan servering strör du över finskuren gräslök.

”Kanelsnurror” till vin

Jag tackar för förslagen om hur jag skulle hantera mitt smördegsöverskott. Jag följde Sofies tips och gjorde små tilltugg till vinet.

Rulla ut den färdiga smördegen och dela den på tvären. Bred ut ett par matskedar olivtapenade på den ena och créme av soltorkade tomater på den andra. Rulla ihop som en rulltårta, skär knappt centimetertjocka skivor, lägg på smörpapper och gräda 20-30 minuter på 200°.

Frasiga, smakrika och läckra små ”kanelsnurror” som passade utmärkt med det blekrosa sydfranska vinet. Lika lyckat tilltugg som parmesankakorna.

Lite brännvinskultur

I Sverige har vi en kulturdryck att vårda och vara stolta över; akvavit.

Akvavit är idag en namnskyddad dryck enligt ett EU-direktiv och måste vara ett brännvin smaksatt med kummin och/eller dill. Ofta tillsätts även andra kryddor som fänkål, anis och annat men de två första ska vara dominerande. Är brännvinet kryddat på annat sätt så är det blott och bart…kryddat brännvin.

Tyvärr så återfinns akvaviten idag nästan enbart i säsongsreservaten jul, påsk, midsommar och kräftskivan. Det är synd då vi kunde hålla våra dryckestradition mer vital genom att njuta en liten nubbe till osten, charktallriken eller den hemmarullade sushin.

Det finns så mycket kul traditioner och ritualer kring vårt brännvin. Det organiserade skålandet och snapsvisorna är två som är genuint svenska. Håll fast vid dem. Däremot finns det två företeelser som jag vill skicka till glömskans katakomber.

För det första: Otyget att kyla ner den fint destillerade och omsorgsfullt smaksatta spriten till minusgrader. När brännvinet är så kallt att det nästa är segt i nubbeglaset så har vi berövat det från all smak och arom. Glöm frysen och isblocket med infrysta växter. Det är kylskåpet som gäller.

För det andra: Avskaffa det där fåniga tvånget att svepa hela supen på en gång. Med den där knycken på nacken slänger du bara det goda rakt ner i halsen och missar den fina smaken. Stå på dig och våga ”bita” snapsen!

Fast egentligen är det inte så himla viktigt. Det som räknas är att du njuter, mår bra, inte dricker för mycket och har…

…en underbar midsommar!

Knappast poltiskt korrekt peppar?

En god vän kom häromdagen med lite ätbara souvenirer från Frankrike, bland annat denna pyttelilla konservburk med grönpeppar från Madagaskar (är det där peppar’n växer?).

Han köpte den till mig mest för att förpackningen var så läcker. Kan inte annat än hålla med. Jag älskar verkligen när man bevarar de gamla etiketterna på förpackningar och, inte minst, på viner. Nu skulle väl kanske inte just den här passera obemärkt på de politiskt korrekta svenska specerihyllorna.

Nu bekymrar jag mig inte så mycket över exponeringen av mörkhyade plantagearbetare snarare över ett överskott av grönpeppar här hemma. Förutom denna lilla burk har jag ytterligare två glasburkar med inlagd peppar. Hur det blivit så är ett mysterium då mitt användande av grönpeppar inskränker sig till…aldrig. Vad tusan gör jag med all peppar, särskilt som den inlagda enligt uppgift ska vara sämre än den torkade?

Kan ni någon dessutom tipsa om hur jag kan kombinera grönpeppar med mitt smördegsberg blir jag imponerad.

Bourgogne – vad är grejen?

På söndag reser jag till Bourgogne för att under en vecka fördjupa mig i området och, förhoppningsvis, bli officiell utbildare för BIVB. Det kommer att bli ett späckat program men jag hoppas att jag hinner blogga om vinerna, maten och upplevelserna. För att det ska bli lättare för dig som läsare att hänga med i alla svängar kommer här en liten, kort och skissartad introduktion till området:

Bourgogne är kanske det mest kända franska vindistriktet bredvid Bordeaux. Man har sedan medeltiden byggt sitt renommé i princip på två olika typer av viner; röda av druvan pinot noir och torra vita av druvan chardonnay. Det förekommer två mindre viktiga druvor också; den blå gamay och den gröna aligoté. Men i princip handlar det alltså om röda viner av pinot noir och vita av chardonnay. Det finns även en liten rännil av rosé och även en hel del mousserande vin (crémant) framställt enligt samma metod som champagne.

Grundat på ovanstående kan man med rätta fråga sig hur man kan spendera en vecka på att fördjupa sig i två viner. Det som ytligt sett verkar enkelt döljer nämligen ett mycket komplext område men många speciella förutsättningar. Häng med:

Området, eller appellationen, Bourgogne är långsträckt och täcker in Chablis som ligger 10 mil norrut som en liten ö för sig själv och där man endast gör vita viner som har en mycket frisk syra och sällan någon märkbar fatkaraktär. Själva huvudområdet ligger utspritt på tio mil mellan Dijon i norr och Mâcon i söder. I det bördiga Mâconnais och Côtes Chalonnaise i söder framställs större volymer av bra röda och vita viner med ganska fruktig karaktär. Området norröver kallas Côtes d’Or och består i längst upp av Côtes de Nuits där röda viner dominerar och därunder av Côtes de Beaune som är ett mer utpräglat vitvinsområde. Côte d’Or kan enkelt beskrivas som en förkastningsbrant som blivit som ett lapptäcke av små vingårdar med olika geologisk sammansättning, solexponering och topografi.

Framförallt i Côte d’Or anses varje vingård ha sina alldeles egna förutsättningar att prägla vinet, ett så kallat terroir*. Druvorna pinot noir och chardonnay brukar också beskrivas som ”transparenta”, det vill säga att de släpper igenom karaktären av växtplatsen. Vinerna kommer därför, i idealfallet, att präglas mer av sitt ursprung än av druvan.

Eftersom vingården eller växtplatsen är det som anses viktigast har appellationen Bourgogne delats upp i många mindre underområden/appellationer, varav de flesta bara täcker en enskild vingård (betecknas premier cru eller grand cru). I Bourgogne har vi därför mellan 500-600 appellationer beroende på hur man räknar 100 appellationer och mellan 570-680 (även de officiella uppgifterna går isär) klassificerade vingårdar inom systemet. Jämförelsevis så har det många gånger större Bordeaux endast 53 appellationer.

Gott och väl så. Men det blir värre. Genom otaliga arvsskiften har dessutom vingårdarna delats upp vilket innebär att de enskilda, klassificerade vingårdarna kan ha ett stort antal olika ägare. Den största vingården Clos de Vougeot är på 50 ha och har ett åttiotal ägare. Teoretiskt sett skulle vi därför varje år kunna hitta åttio olika vinifieringar och buteljeringar av Clos de Vougeot Grand Cru. Nu är det inte riktigt så illa. Det finns en balanserande faktor i röran som går under benämningen négociants. Det är helt enkelt vinfirmor som köper druvor och/eller vin från de enskilda odlarna och vinifierar, lagrar och säljer vin. De kan också äga egna vinodlingar.

Hur smakar då vinerna härifrån? Ja de vita kan gå från de lätta, bentorra, extremt friska vinerna med toner av citrus och gröna äpple från Chablis till de fylliga, feta, smöriga, nötiga och fatlagrade vinerna från Meursault. De går från ganska lätta, friska och mjukt silkiga viner med toner av röda bär som de man hittar i Volnay. Deras raka motsats finner vi i grannbyn Pommard vars viner kan vara otroligt kraftfulla och sträva med mer mörk fruktighet. Sedan har vi allt däremellan samt de fantastiska flaskmognade vinerna som kan bli lite…hmm…funky.

Som ni märker lär jag inte ha några problem att fylla dagarna.

*Terroir kommer jag att avhandla i en särskild post.

Smördegsdilemma

Jag har två rullar smördeg i kylen. Fråga mig inte varför.

Nu behöver jag tips på vad jag kan göra med dem nu till midsommar innan datumet går ut. Vi blir sex personer och jag vill ha kul förslag på något som passar. Det kan vara förrätt, huvudrätt eller dessert. Spelar ingen roll.

Kom igen! Ge mig era bästa idéer!

Vinet och glaset

Kort efter att jag i våras skrivit ett inlägg om vinglas blev jag kontaktad av Sydsvenskans vinskribent Anders Fagerström. Han planerade att skriva en artikel om glasets betydelse för vinet och ville ha lite olika synpunkter. Vi träffades och snackade och det var så intressant och trevligt att det slutade med att vi bestämde oss för att tillsammans genomföra ett stort blindtest med eleverna på Gustibus Wine & Spirit Academy.

Jag och kollegan ställde upp med våra lokaler, vår kunskap och lade upp provningen så vetenskapligt vi kunde under enkla och tidspressade former. Sydsvenskan ställde upp med skribent, goda idéer, fotograf, viner och lunch till sommeliereleverna som ställde upp med sin tid och engagemang. Varken Anders Fagerström, jag eller kollegan deltog själva i provningen.

Vi valde ut tre viner av samma druva (syrah/shiraz) men med olika ursprung och tre sinsemellan olika glas. Eleverna visste ingenting om vilken typ av viner som hälldes upp och fick bara så mycket information de behövde för att kunna genomföra provningen. I varje ”flight” var glasen identiska men vinerna olika men med ändrad ordning varje gång. Alla provningsanteckningar gjorde som kryssmarkeringar i ett ISO-standardiserat protokoll från WSET. Protokollen fördes sedan över till excel där de omvandlades till grafer.

Igår publicerades artikeln i Sydsvenskans söndagsbilaga, sex hela sidor och massor med fina bilder. Läs den! (edit: artikeln som finns på Sydsvenskans sida är numera starkt förkortad)

Mina personliga reflektioner är följande: Det var remarkabelt att värdena på smakparametrarna (fyllighet, syra, strävhet, smakrikedom, längd etc) var i stort identiska oavsett glas. Smaken påverkas alltså inte, eller mycket lite. Det var också glädjande att se att våra elever beskrev samma vin på samma sätt oavsett sammanhanget. I doften var det stora skillnader. Ikea-glaset gav minst doftintensitet men å andra sidan jämnare nivåer på samtliga aromer. Riedel och Open-Up som båda är provningsglas hade tendenser att förstärka vissa aromer och dofter, det förstnämnda företrädesvis aromer från fathantering medan det andra framhävde fruktighet. Vilket som föredras är väl en smaksak, men vad vinmakarna skulle säga vore intressant att ta del av.

En intressant iaktagelse var att eleverna spontant kommenterade att det stora, eleganta riedelglaset gav större smak och arom men när man kollade hur de fyllt i protokollen stämde inte detta. Det visuella påverkar tydligt den subjektiva upplevelsen.

Oreotryfflar

När jag skrev om Oreo häromdagen blev jag tipsad av Amina som har bloggen A piece of  cupcake om att göra tryfflar av de små kexen. Först lät det helt bisarrt men min nyfikenhet tog överhanden. Tur var det för de här barnsligt enkla tryfflarna är beroendeframkallande. Och ja. Det är bara tre ingredienser (om man inte räknar den långa listan på kakpaketet).

Krossa/mosa/mixa/mortla ett paket Oreo (176 g) och blanda med 100 g cream cheese till en smidig smet. Forma till cirka 16-20 tryfflar med hjälp av två kaffeskedar. Ställ i kylen så de stelnar något. Rulla dem jämna och fina mellan handflatorna. Doppa dem i 150 g vit eller mörk choklad som du smält i vattenbad. Lägg på smörpapper och kyl dem. Klart.

Har förresten galet många sökordsträffar på ”vrid, slicka, doppa” i olika kombinationer. Hur nu det kan komma sig?