Senaste nytt

Missa inte vinprovningen på twitter

Du har väl inte glömt den tredje twitterprovningen som går av stapeln imorgon kväll vid en dator nära dig.

Släng dig i väg till närmaste Systembolag och köp vinerna på listan. Du kan vara med och prova bara ett eller två viner också då vi har olika starttider för dem.

Vi ses på twitter imorgon?

Carl Butler: Kalvlever på mitt sätt

Vad har vi egentligen emot lever? Är det den lite jordiga och metalliska smaken? Hursomhelst blir den både nyttig och god om man tillagar den väl. Billig är den också.

Det här butlerreceptet har tydligen italienskt ursprung och var en klassiker på hans krog.

(1 person)
125-150 gram kalvlever

1/3 hg champinjoner

1/4 gul lök

1/2 klyfta vitlök

1/4 tsk basilika

1/4 tsk salt

lite peppar

2 msk vitt vin

smör

Skär levern i lillfingerstora (?) bitar och skala och skiva löken samt skiva svampen. Fräs löken på svag värme utan att den bryns. Ta löken åt sidan och riv ned vitlöken i den (det står ingenstans i receptet vad som ska göras med vitlöken så jag improviserade). Torka ur stekpannan och sätt den på riktigt hög värme och släng i en rejäl klick smör. När fettet börjar brynas lägger du i levern och bryner den på alla sidor. I med svampen och vänd runt med stekspade. Tillsätt kryddor och lök och vänd runt. Stekmomentet ska gå snabbt i het panna (en portion åt gången) så varken lök eller lever bränns. Levern ska heller inte bli helt genomstekt, så snart det tränger fram köttsaft är den klar. Lägg upp köttet på en tallrik. Skölj ur stekjärnet med vinet och häll över levern. Servera med stekt, kokt potatis.

”Jag älskar det inte…men det är den bästa levern jag ätit” sa Kära Hustrun. Jag håller med. Den snabba tillagningen gav levern god smak och mör konsistens. Lite gubbig krogmat, perfekt för mig med andra ord. 😉

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

Ej betalt för gammal ost

Den här gamla osten har jag inte betalat för. Jag har fått den hemskickad utan kostnad till mig från Falbygdens Ost för att jag är med i ett litet projekt kallat ”Certifierade Ostprovare”. Vad det innebär? Det får vi se, men jag hoppas på en riktig fördjupning och att det kan lyfta fram våra fantastiska svenska ostar som vi så ofta glömmer bort när vi ska komponera en ostbricka.

Första osten ut att prova är en prästost, en riktigt traditionell svensk osttyp.  1878 Reserva är en årgångsost (inte 1878 men 2008) och lagrad 24 månader. Ofta blir långlagrade svenska ostar lite torra och med den där skarpa karaktären som gör att gommen känns skinnflådd. Den här osten har fortfarande en viss krämighet men också lite knastriga kristaller (inte salt men kristalliserade proteiner, koncentrerad umami med andra ord) som kommer med lång lagring. Smaken är förvånansvärt balanserad med liten sötma, lagom sälta, någon syrlighet och en aning bitterhet. Jag hittar lite nötighet och en pikant arom som efter en stund avslöjar sig som en stallighet.

Sammanfattningsvis en smakrik, karaktärsfull, välgjord och mycket balanserad ost som inte skäms för sig mellan en appenzeller extra och en brie de meaux. Hittar du inte Reserva i din butik så kanske den vanliga 1878 Prästost finns. Den är också mycket bra.

Creusetkopior och lammtestiklar

Jag älskar verkligen att storhandla på Citygross. Tyvärr händer det för sällan då det ligger på andra sidan stan i Rosengård. Men väl där går jag metodiskt igenom hela stället och handlar alldeles för mycket.

Idag hittade jag riktigt välgjorda kopior av Le Creuset-grytor och stekjärn till riktigt bra pris. Handlade inga själv men tänkte det kunde vara ett bra tips till den som inte har råd med originalen (jag har köpt mina på loppis).

Jag brukar också hänga vid hyllorna med restaurangförpackningar och fundera på vad jag skulle kunna göra med en 5-liters burk med skalade tomater. Grönsaksavdelningen är också kanon. Hittade groteskt stora champinjoner till min svampsås och avocador stora som små äggplantor. Laddade också upp med bra spanska korvar. Citygross har också dijonsenapen från Edmond Fallot som jag inte kan leva utan. Dessutom löjligt billigt.

Annars är det köttavdelningen som är den stora lockelsen. Här finns allt och det är butiksstyckat och svenskt. Att man dessutom hittar surrealistiska styckdetaljer garanterar att avdelningen är helt veganfri. Jag får bärga mig från att bära hem bräss, tunga, grisfötter, kalvhjärta och fårtestiklar bara för utmaningen att göra något av dem. Hade siktat in mig på oxsvans som tyvärr var slut. Istället blev det kalvlever till mitt Carl Butler-projekt.

När jag vinglar ut på andra sidan kassorna med fulla kassar och blodsockret i botten räddas jag av disken där de säljer härlig lundaknake för en tia. Det kallar jag en söndagsutflykt.

”The Mother of all effing svampsåser”

När alla ska bli glada, snälla och fina i familjen så lagar jag stekt fläskfile med gräddig svampsås till söndagsmiddag. Idag blev svampsåsen något extra och lla runt bordet uppnåde ett tillstånd av änglalik godhet och sällhet.

En näve torkade kantareller lades i blöt i amontilladosherry. Ett halvt kilo champinjoner stora som spädbarnshuvuden skivades och torrstektes till det mesta av vattnet dunstat bort. Därefter smörstektes de gyllenbruna med finhackad schalottenlök och en drös skivad shiitakesvamp. Sist i med kantarellerna (sherryn sparades), ännu mer smör och sist pudrades 2 msk vetemjöl över. Under omrörning hälldes sherryn, mörk steksky från fläskfilén och en halvliter vispgrädde över svampen och fick koka ihop till en tjock sås. Smaksatte med mer sherry, ett par matskedar spansk brandy, sherryvinäger, ljus soja, dijonsenap, en buljongpod och svartpeppar. Precis innan servering vände jag ner en hel, skivad svart tryffel som legat i armagnac sedan i höstas.

Blev det gott? Talar Mona Sahlin med släpig röst? Har Reinfeldt fuktiga hundögon? Ser Andreas Carlgren ut som en tant? Mina vänner! Vi snackar här om ”The Mother of all effing svampsåser”!

24 recept kvar och behöver pepp!

Det drar ihop sig! Jag har bara 24 recept kvar att laga ur Carl Butlers Kokbok innan mitt projekt är slutfört.

Nu har jag lite uppförsbacke kvar. Inte så att resterande recept är komplicerade. Däremot är jag inte särskilt sugen på att stycka en kanin och vad gör jag med lammrecepten när Kära Hustrun vägrar äta. Piroger av pajdeg med fiskpinnefyllning känns inte heller särskilt inspirerande och bara tanken på hur jag ska hantera trippelrecepten med färsbiffar och soppor gör mig matt. Korsikansk köttpudding någon?

Jag behöver lite pepp här!

Naturvin? Jag är naturligt skeptisk

Idag bar det av till Köpenhamn och en mässa för ”naturligt vin”. En imponerande liten mässa där tre danska importörer lyckats få ett fyrtiotal små vinproducenter att ställa upp. Liten, enkel, ”naken” och intim mässa där man verkligen kom nära vinmakaren där han/hon stod vid en tunna med sina viner och en spottkopp.

Jag har en tid varit intresserad av att prova dessa ”naturviner” som ofta är ekologiska eller biodynamiska och framställs utan tillsatser, odlad jäst, filtrering eller manipulering. Enligt uppgift skulle de ha en alldeles egen karaktär, vara personliga och uttrycka sitt ursprung särskilt väl. Att då få prova så många viner vid ett och samma tillfälle är ju ett ypperligt tillfälle att skapa sig en bild av kvaliteten och det utmärkande.

Det var befriande med en mässa helt utan marketing, sales points och attractive packaging men bara med människor som lever och älskar vin.

Jag mötte bland annat Philippe och Françoise Gourdon från Château Tour Grise i Loire som gjorde fantastiskt fina vita saumurviner av chenin blanc. Bland annat ett mousserande vin som framställdes genom att jäsningen stoppades och sedan startades igen i flaskan med vinets naturliga sötma. Med över åtta år på jästfällningen var detta ett mycket imponerande vin.

Hos portugisiska Casa de Mouraz provade jag en vinho verde på en salig druvblandning och med en charmerande fruktighet som framkallade ett brett flin i hela ansiktet. Ett helt annat vin var den vita bourgogne som Jean Montanet från Domaine de la Cadette bjöd på. 2008 Saulniers framkallade med sin strama, långa och intensivt mineraliga smak ett litet snett, intovert leende.

Champagne var välrepresenterat. Bland annat fanns här Olivier Horiot som bland annat presenterade 2005 Coteaux Champenois ”En Valingrain”, ett stilla vin från området som var mycket fylligt, fruktigt och med en intressant len syrastruktur och en rökig mineralton. Cedric Bouchard (bilden) var mycket intressant med sina champagner som aldrig görs till cuvéer, de blandar med andra ord aldrig druvosorter, årgångar eller vingårdar. Bland annat fick jag prova en absolut lysande, fruktig, lång och mineralrik champagne av 100% pinot blanc. Mycket ovanligt. Deras fottrampade rosé från 0,03 hektar (!) var också mycket intressant.

MEN! Här fanns också mycket mediokert, intetsägande, ointressant eller bara konstigt. Precis som på vilken annan vinmässa som helst. Jag kunde inte med bästa vilja i världen hitta mer karaktär eller uttryck i denna samling med viner än bland ”konventionella”. Inte heller kunde jag hitta någon ”naturvinskaraktär”. Att man är en liten biodynamisk producent med passion och kärlek till vinet som inte använder svavel eller filtrerar garanterar inte ett bra resultat. Det hjälper heller inte att gång på gång upprepa att ”vinerna är helt naturliga” och insinuera att alla andra viner är ”konstgjorda”.

Jag vänder mig emot att man buntar ihop viner och marknadsföra dem som ”naturliga” och underförstått stämplar konventionella viner som onaturliga för att man fermenterar med odlad jäst, filtrerar vinet och tillsätter det naturligt förekommande svavlet.

Missförstå mig inte. Jag älskar små egensinniga producenter som går mot strömmen eller är supertraditionella. Jag applåderar entusiasterna som ägnar sig åt ekologi, biodiversitet och lever med sina viner. Skruvade och udda viner har alltid en plats i mitt hjärta. Jag har bara ett krav; de ska vara välgjorda och ha personlighet.

Följ debatten på Taffel.se där jag också postat detta inlägg.

Carl Butler: Ugnsbakad gös

Gös är ingen fisk jag tillagat tidigare och gånger jag ätit fisken på restaurang har den inte lämnat några bestående minnen. Nu var jag i alla fall tvungen att jaga fatt på en hel gös inför detta recept. Vid fiskehoddorna hade jag tur då en av fiskarna där hade beställt hjälmaregös till nästa dag och han pratade lyriskt om denna fina matfisk.

(4 personer)
1 hel gös

1 hg champinjoner

4 tomater

1/2 citron

1 ägg

ströbröd

vetemjöl

smör

salt & peppar

Rensa och fjälla gösen eller be fiskhandlaren göra det. Pressa citronen i buken samt salta och peppra. Pudra vetemjöl över fisken (använd en tesil), vispa upp ett ägg och pensla/dutta försiktigt den mjölade fisken med detta. Strö över skorpmjöl. Ställ fisken på buken i en smörad form som du sätter i ugnen på 225°. Efter cirka 5 minuter tar du ut formen och häller smält smör över fisken. Ställ in formen i ugnen igen. Efter ungefär en kvart lägger du de halverade tomater och champinjonerna i formen och låter sedan det hela gå färdigt i ugnen 10-15 minuter.

Vilken fin fisk! Otroligt saftigt, mjällt och snövitt kött. Dubbelpaneringen blev som ett pansar runt fisken som den tillagades inuti. Mycket, mycket bra. Serverade med kokt potatis och den milda fänkålsgratängen.

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

Carl Butler: Gratinerad fänkål

Den här rätten såg alldeles för simpel ut för att kunna funka. Dessutom baserad på en notoriskt jobbig grönsak (tycker jag). Nu behövde jag ett tillbehör till ugnsbaka gös så det var lika bra att få fänkålen struken från listan.

2 fänkål
2 msk riven ost

1 msk smör

peppar

salt

Skär av blasten och skiva fänkålen. Koka den cirka 10 minuter i lättsaltat vatten. Lägg hälften av fänkålen i en smord ugnsfast form salta och peppra och strö över hälften av osten (det behövs mycket mer än 2 msk tycker jag). Lägg över resten av grönsakerna och avsluta med salt, peppar och resten av osten. Klicka över lite smör och gratinera högt upp i ugnen på 225°.

Förvånansvärt gott! Fänkålen blev väldigt mild och saftig. Riktigt bra litet tillbehör eller grönsaksrätt.

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

Vrid, slicka och doppa

Det är tydligen inte bara jag som har översnuskig fantasi och misstolkar reklamen för Oreo; ”Vrid, slicka, doppa”. Det fanns en facebook-grupp för alla som fnissade sig fördärvade över dubbeltydigheten, men den är borta nu. Att sedan ”oreo” i olika kombinationer ingår i amerikanskt sexslang gör det hela bara roligare. Det finns en hel del man inte vill veta som dyker upp när man googlar ”oreo sexual”. Om man säger så.

Hur som helst. Det lilla brunsvarta dubbelkexet är äntligen här på bred front efter att varit förpassade till specialbutikerna. Man vill ju helst inte läsa innehållsförteckningen, men de små rackarna är ruggigt goda. Själva kakan har en djup, lite bränd kakaoton med en viss sälta som balanserar upp sötman som framförallt dominerar fyllningen som påminner om frosting. Yummy!

Från och med nu har Oreos en säker plats på mitt onyttighetskonto tillsammans med ostbågar, dillchips och salta fiskar.

Här är ett busenkelt recept på hur du gör tryfflar av Oreo. Testa!